[Pax till Teck]

Händelsen som inträffat för några dagar sin var fast klistrad i hans huvud. Han skulle aldrig glömma den stora ödlan som hastigt och plötsligt kastat sig mot honom med öppna käftar. Vänta bara, Joker skulle aldrig glömma den, aldrig förlåta! Hans små tassar gick ljudlöst fram på trädens grenar och klorna skapade små märken efter honom. Det hade Precis regnat så grenarna var extra hala nu, så det var livs viktigt för honom att hålla sig kvar. Åter spelades minnet av den stora ödlan upp. Åh vad den skulle få ångra sig. Hans käkar smälldes ihop med ett högt ljud. En annan liten färgklick letade även den in sig i minnet, jo inte tänkte han glömma den irriterande lilla honan heller. Han log ett galet leende då han mindes hennes rädsla och panikslagna röst. Han hade makt, redan nu hade han den. Den flöt i hans ådror, trots att hans veka föräldrar kastade undan makten som ondskan innebar så hade han den.

Hans tass gled en bit på grenen och han snubblade. Förbannade fukt! Han reste sig igen och bestämde sig för att ta sig längre ner, så ett fall inte skulle vara dödligt. Han hoppade ner på grenen under den han redan var på, gled en bit innan klorna fick fäste, och hoppade sedan ner på nästa. Han upprepade proceduren tills att han var på behörigt avstånd från marken, då fortsatte han istället framåt, hoppandes från det ena trädet till det andra.

*pet*

Teck hade legat och sovit i skydd från regnet och njöt av att solen inte gassade som omväxling. Det var fortfarande varmt dock, alldeles för varmt, och Teck ville helst ge sig av härifrån den hemskt varma skogen. Teck ogillade verkligen den kvava värmen, men de var samtidigt skönt för hans järnfyllda stora tunga kropp. Han hade sovit länge och djupt efter att inte sovit ordentligt på flera dagar. När han vaknade så hade han tänkt ge sig av härifrån igen tillbaka till hans flock.

Något störde honom snart i sömnen, ljud från något som rörde sig i träden ovanför honom. Han lyfte grinigt på huvudet och kisade upp mot de täta trädkronorna, och det knakade högt i de järnstyrkta nackkotorna av rörelsen. Han såg något litet som rörde sig, men det var nog igen att bry sig om. Trött som han var så la han ner huvudet igen med en dov fnysning och somnade om igen. Han ville ha gott om sömn när han skulle starta sin vandring igen.

Ett högt knakande ljud hördes under honom och han stannade till. De udda ögonen skannade snabbt av området och fick syn på något stort och pälsigt ligga där under trädet. Hans ögon blev smala sträck och han hoppade ner ännu en gren. Var det en varg? Hans känsliga nos drog in dofterna i skogen. Ja det var tydligen en varg, en hanne. Han grymtade lågt och hoppade ner ett steg till, så han satt på understa grenen. Vad var det som stack ut ur munnen? Kunde det verkligen vara tänder? De var ju så långa! Han motstod frestelsen att ropa ner och fråga. Men det var för barnsligt, tyckte han trots sin unga ålder, i hans ögon var han redan en stor varg. Hans hjärna jobbade på en annan nivå än hos andra valpar och det ända han önskade av livet var makt.

Han grymtade igen, högre den här gången, för att se vad den store skulle göra om den upptäckte honom.

[kort O.o]

Teck försökte ignorera de irriterande ljuden som störde han hans mycket välbhövliga sömn. Hans öron reagerade tydligt instinktivt på ljuden, och avslöjade att han inte var helt sovandes, men han låg envist kvar och försökte ignorera ljuden helt för att fortsätta sova. Ljudet lät som om det kom från något litet att det omöjligt kunde vara ett hot för honom ändå.

Men när han nu hörde ljudet igen, och att det rörde sig alldeles ovanför honom så öppnade han ögonen och sneglade upp mot lövverket. Bland grenarna kunde han se något litet röra sig, han gissade på en valp, men det bekom honom inte vad det var. Irriterande var det hur som helst. En djup dov suck kunde höras, han fnyste och slöt ögonen igen.

- "Ge dig iväg" Muttrade han högt, och hoppades att det skulle vara hot nog för att glinet skulle ge sig iväg. Han ville inte behöva resa sig upp bara för att jaga iväg inkräktaren som tärde på hans personliga gräns och tålamod. Han ville bara sova. Var det för mycket begärt?

Den större hanens öron vippade på huvudet och han visste att den andre hört honom. Han log, tanken på att störa någon annan, retas lite, var lockande. De olik färgade ögonen fortsatte granska hannen och märkte att denna tittade upp mot honom. oh, det här skulle bli kul. Frågan om de långa tänderna hade redan glömts och han väntade nu med all fokus på vad hanen skulle göra.

'ge dig iväg' Han log, rätt reaktion. Han stod kvar på grenen. Granskade hanen några få sekunder, trodde han verkligen att det lilla, nästan obefintliga, hotet skulle få Han att gå. Ha, han kunde fortsätta drömma. "Varför då? Gillar du inte sällskap?" Han snappade åter upp hanens doft, och märkte nu att den hade bidofter. En flock. Kan det vara en av de som han sökte efter? Eller kanske inte sökte efter, nej nej, det var så att han bara ville träffa deras ledare, kanske skulle den kunna få honom att bli än starkare? Tillsynes föll han bara genom luften men landade mjukt på marken nedanför trädet. Fortfarande en bit ifrån hanen. Tillräckligt för att undvika en attack om en sådan dök upp.

"Själv tycker jag att sällskap från andra KAN vara intressant, mycket kan man lära" Hans blick lämnade inte den mörke för en sekund, beredd.

Off:Meh skumt inlägg :c

teck fnyste grinigt när saken valde att fortsätta tala.

Hans öron rörde sig när trädklättraren talade, men han såg inte på honom. Han ville inte uppmuntra honom till att stanna. Han låg envist kvar med huvudet. En dov morrning, eller bara de djupa andetagen, kunde höras från den store vargen på marken.

Uppretad som han blev så kunde han inte låta bli att svara ändå.

"Jag vet inte om du direkt har något att lära mg, och jag har inget intresse av att lära dig något alls, någonsin." En djup suck hördes.

"Stick nu, annars biter jag nacken av dig." Han var inte säker på att han verkligen menade det, han skulle antagligen inte orka göra sig besväret, men han drog gärna till med vad hot som helst för att få ungen att ge sig iväg. Hur som helst, om han väl inte skulle ge sig, så skulle Teck inte tvekas om det var så långt han skulle behöva gå, om valpen bittert fick erfara vilka konsekvenser det kund ge av att reta upp Teck.

hanens ord, så skrattretande. Han skulle bara veta, och nog skulle han väl skämmas ifall han skulle förlora mot dem 'okunniga' valpen. Han fnös. Han behövde inte lära sig så mycket av den äldre hanen. Den såg mer kompakt ut, tung, medan Joker själv var smidig, en trädklättrare ända ut i pälsstråna. Han tvingade små trådar stick upp ur marken där hanen låg, lät honom känna på små rötter som letade sin väg upp ur marken.

Valpens ansiktsuttryck hade inte ändrats, ett leende låg fortfarande på läpparna och den retsamma blicken var fortfarande placerad på hanen. Trots att hans ställning såg avslappnad ut var han beredd på att kasta sig upp i trädets skyddande grenar och attackera därifrån ifall den större hanen valde att attackera.

"Underskatta inte din fiende"Hans tonfall var lika retsamt som blicken och det var det enda som indikerade på att det var han som orsakat rötternas attack. Men även var tonfallet överlägset, på så sett att de avslöjade att den vit-röda gestalten kände sig bättre än den större mörkare. "Se redan där har jag lärt dig något" Ett lågt skrockande lämnade honom.

Teck suckade.

"Fiende? Jag ser inte varför jag skulle se dig som fiende. Stick iväg bara innan jag blir din fiende irriterande kräk."

När han märkte att han fortfarande inte lämnade så lyfte han till slut på huvuet för att se på krypet. Han kisade framför sig och fick snart syn på den lille valpen. Han granskade honom snabbt. Hans storlek var tillräckligt för honom att se.

"Jag vill kunna möta mina fiender i strid. Jag ville att de ska kunna hota mig. Endast de fiender kapabla nog att döda mig, förtjänar att kallas min fiende. Resten låter jag hellre vara."

Han granskade parveln. Hans trötthet gjorde dock hans syn något grumlig, men konturena av dess storlek äckte för honom.

"Hur skulle du kunna visa det för mig, att du ens är värd att underskatta. Skulle du våga det till att börja med?"

Han var verkligen uppretad, men för trött för att göra något åt det. Han ville inte uppmuntra denne till att prata, men han tänkte ju uppenbarligen inte lämna honom ifred.

Den större hade nog inte märkt rötterna, iallafall av orden att döma. Men han underskattade honom, stort. Ett leende lekte på läpparna. Eftersom den stora mörka inte märkt rötterna lät han dem istället slingra sig upp, försökte fånga den andra.

"Som sagt, underskatta inte din fiende. En fiende kan gömma sig på de mest otänkbara ställena. En fiende behöver inte storlek och styrka för att vinna. Vanligt list behövs bara. Speciellt om motståndaren själv inte är kapabel till sånt. Alltså har jag inte mycket att frukta från dig" Han var fortfarande beredd att med ett språng tas sig därifrån. Hanen verkade trött, för trött för att slåss? Han visste inte. Och han visste inte heller vad han hoppades på att den andra skulle göra.

Teck märkte nu rötterna som slingrade sig upp längs hans tassar och breda starka ben. Han såg mot valpen igen och skrattade.

"Imponerande. Vad förväntar du dig att dessa ska utföra? Hindra mig från tt gå? Bryta benen på mig?" Teck väntade med spänning på att få se vad valpen hade tänkt hittat på. Rötterna skulle inte kunna hålla Teck kvar vid platsen. Han var alldeles för stark för det. Och det skulle krävas mer än lite rötter ör att knäcka benen i hans kropp. Men han tänkte ge valpen en chans att visa vad han går för. Han hade inge bråttom iväg, och nu blev han mer intresserad istället.

Nu skrattade den mörka istället. Bra, fortsätt så. Joker hade inte gjort något sådan på länge. En liten strid kunde väl inte skada? Fast om han kollade på storleken på den andra så såg chanserna inte stora ut. Men storlek bestämde inte utgången av en strid, nej då. Det var list, smidighet och i vissa fall krafter. Ett leende prydde fortfarande valpens läppar då han lät grenar från träden, näst intill ljudlöst, sträcka sig mot den mörka hanen.

"Jag skulle se om du hade någon känsel, eftersom du först inte märkte dem, jag ser att dessa små rötter inte skulle göra någon skada på dina ben, rötterna är allt för veka och benen allt för kraftiga" Han pausade och log, samtalet hade varit en distraktion från grenarna som nu var väldigt nära varghanen. "Men dessa Kanske har en bättre effekt?" Grenarna sträckte sig nu efter hanen försökte slingra sig om den. Det var inte jättre kraftiga grenar, hans kraft var inte mäktig nog för det, men det var sega, svåra att bryta av.

Teck log.

"Nog har jag känsel allt. Som tur är. Det är nog det viktigaste jag har." Han tog ett djupt andetag.

"Känseln, smärta, gör att jag känner mig levande."

Teck stod tålmodigt kvar när de nya grenarna klättrade längs hans ben. Han kände tat de var grövre, tyngre. Det var ingen idé att få panik och försöka slita sig. Risken var större att han skulle skada sig, även om inte heller det var speciellt troligt. Men han hade ingen brådska. Men Teck var fullt medveten om att hans enda egentliga styrka var hans egen styrka i närstrid. På håll kunde Teck inte göra något mer än att skrämma andra med sin blåtta närvaro. Men det är ingen kraft.

Hans ögon glödde något i grön ton. Så länge valpen inte medvetet retade upp honom, och började fysiskt göra illa Teck, så skulle han inte gå till anfall. Blev Teck skadad, på riktigt, så sattes hans självförsvar igång, och det var svårt att hindra. Gick han bärsäkargång så var han inte säker på opm han kunde göra något åt ifall valpen var ivägen och dog. Det var bara en valp. Teck ville inte skada valpar i onödan, även om valpen inte hade någon betydelse för honom själv. Han lät honom hållas. Han hade inget emot att låta honom testa hans krafter mot Teck. Kanske kunde han överraska.

"Gör ditt bästa mot mig." Sa han till slut. Han ville se valpens kapacitet.

Han log åt hans tunna, men sega, grenar som sakta kröp över den andres ben, låste fast honom. Han kunde se det, höra det och känna benen under de brungröna rankorna. Han hade förvånats när de lydde honom så villigt. Han hade växt både i kraften och kroppen. Sinnet var även det bättre utvecklat. Skulle han träna kraften nu? På den större och mörkare hanen? Kanske se hur långt han kunde styra de här nya "armarna". Vad han kunde göra med dem. hanens ord fick honom att le. Göra sitt bästa? Den chansen var något han inte kunde bortse ifrån. Men vad skulle han börja med? Skulle han kolla hur mycket grenarna orkade hålla emot eller skulle han ser hur långt de ville lyda hans tysta kommandon? Han valde det första. Sakta började grenarna dra sig tillbaka upp mot trädet, men fortfarande med ett grepp om den äldre. Drog i hans ben. Hur långt skulle de kunna dra i hanen innan de gick av? Skulle deras sätt att dra i honom åkomma någon smärta? Ja frågorna var ändlösa och svaren skulle han få se snart. Han kände redan hur hans krafter var något motvilliga och ville rynka på nosen, men motstod det, han var fortfarande ung, och det stoppade mycket av den kapacitet han tyckte att han var värdig att ha.

Teck log ett kallt men ärligt leende.

"Du är skicklig med din kraft." Teck var väl egentligen inte rätt varg att bedömma de, då han själv saknade någon liknande förmåga att hantera. För teck, var hans kropp hans styrka. Starka sega muskler, skapta för att slåss och tåla motstånd. De här grenarna skulle inte skada honom nämnvärt idag, men han misstänkte att valpen kunde bli farlig om han mötte honom som äldre. Men då skulle han inte heller leka med honom som han gjorde nu.

Grenarna stramade åt hårt, men det gjorde inte nämnvärt ont. Men i framtiden, kanske de skulle var starka nog att bända, eller till och med bryta hans starka skelett. Grenarna brast till slut och Teck stod fortfarande stilla kvar.

"Jag är imponerad. Jag har inte mött någon med din kraft tidigare, och du använderden väl. Jag ser fram emot att å möta dig i framtiden, så kan du visa att du blivit starkare, och stark nog att möta mig på riktigt i en strid. Jag vill möta alla som har möjligheten att döda mig"

Han såg upp mot solen. Han hade ingen panik än att ge sig av hemmåt, och såg på valpen igen och fråga:

"Var det något mer du ville prova innan jag ger mig av?"

Joker såg, kände, hur grenarna stramade åt om främlingens ben, drog i dem. Han gillade känslan. Grenarna brast till slut. Ja han behövde kanske öva mer. Men snart, snart skulle han visa sig mäktig. Träden klagade lågt efter de brustna grenarna, men Joker struntade i dess låga klagande, Koncentrerade sig fortfarande på den stora hanen.
Lyssnade noga på hans ord. Kände sig barnsligt stolt. Hans lovord Bekräftade det faktum att hans kraft vuxit. Ville denna hane möta alla som kunde döda honom. Ja då skulle Joker inte tacka nej till träning. nej Joker ville också möta hanen senare i livet. När det som kallades makt var hans. När han hade vargar under sig som lydde hans minsta vink. När han hade allt det som han förtjänade. "Jag skulle inte tacka nej till ännu ett möte jag heller, främling" Sade Joker med ett snett leende. Sedan frågade hanen ännu en fråga. "Nej mer har jag inte att testa idag, Men nästa gång kanske jag kan visa dig mer" Sade han självsäkert. Ja han skulle visa denna hanen, senare. När han övat mer. Han backade några steg, släppte inte främlingen med blicken, innan han med ett språng kastade sig upp i ett träd, såg åter ner på den mörka. "Vi ses" sade han simpelt och började sedan ta sig därifrån. Skulle fortsätta sin vandring.

Teck sa inget mer, utan nickade när den lille talade. Kanske skulle de ses igen. De skulle göra honom detsamma, men det kunde vara intressant att se om hans styrka hade växt nog att utmanas på riktigt.

Han fäljde valpen med blicken när han klättrade upp i träden och stod kvar tills han var utom synhåll.

Efter att han var borta så kunde man ana ett leende från Teck, sedan lade han sig ner igen. Skönt, nu kunde han få sova till slut innan han skulle ge sig av hemmåt igen.


[Avslutat]