Solen stod högt på den kala bli himlen. Endast några få vita fluffiga moln syntes. Skogen låg grön och frisk framför den vita tiken. Hon travade på lätta tassar fram jämte en viltstig. På ryggen abr hon en läderkorg där hon förvarade lite smått och gott för att kunna byta till sig andra saker. Hon var just nu på jakt efter något ställe där hon kunde gömma korgen för att kunna gömma den för att sedan kunna ägna sig åt jakt. 

Efter en bit såg hon ett träd som fallit och över det trädet hade det växt upp en massa gröna växter som hängde ner och bildade en liten mörk håla. Hon stannade till vid den, kollade runt lite snabbt innan hon krängde av sig korgen och lade in den i hålan. Med sin kraft gjorde hon öppningen mindre så korgen inte syntes alls. Då hon var klar vände hon sig om och började gå tillbaka en bit längst med viltstigen.

Den stora vita hanen gick med långa kliv å¨viltstigen i den gröna skogen, solen stod högt uppe på den kala blåa himlen och hans långa mörkblåa lugg hängde ner över hans ögon och nos och hans man är samlad i en hästsvans som hängde på hans vänstra sida. hans ögon är guldbruna och ärr löpte över hans vänstra öga också men inget som hade gjort att han miste syn.

Han drar in den friska luften medan han är i sina egna tankar, han hade lämnat sin tidigare flock, han hade vandrat länge runt omkring men ändå dök det upp en massa nya platser som han kunde besöka till och från. Men ändå var det som om någonting fattades i hans liv.
Vad kunde han inte sätta fingret på, men han hoppades att någon gång skulle han finna det.

Han fortsätter att gå på stigen tills han får upp doft av en varg i närheten. han spetsar genast öronen och följer vargens doft, nyfiken men ändå vaksam är han dock. Snart får han syn på en snövit tik på tecken på kroppen framför sig. -han ler vänligt mot henne - Var hälsad säger han med en mild röst som visar att han inte vill något ont.

Yuki hade känt doften som vinden drog med sig. Hon hade stannat upp och såg den vita stora hanen komma mot henne. Den blå långa luggen och manen fick henne att se intresserat på honom. Hon hade mött många vargar men ingen med en så fin lugg och man. 

"God dag" Sade hon med en mjuk och artig röst. "Mitt namn är Yuki av Ogas ätt" Hon log mot honom och de lavendelfärgade ögonen mötte hans gyllene ögon. Hon satte sig ner för att visa att hon var lugn och inte orolig över hans sällskap. Hon var medveten att om han skulle utgöra ett hot kunde hon försvara sig även om han var större och troligen starkare än henne. "Vad har för dig till Eldskogen denna vackra dag?" Hon hade tänkt jaga men det kunde vänta en stund till. Även om hon var hungrig så var det ännu ingen panik.

Han lyssnade när hon hälsade tillbaka och presenterade sig som Yuki av Ogas Ätt. Han log mot henne och böjer lätt på huvudet - Trevligt att träffa dig Yuki av Ogas Ätt. Jag är Akihiro, men du kan kalla mig Aki eller Hiro.

Han sätter sig ner också och möter hennes lavendelfärgade ögon. han erkände för sig själv att hon är en mycket vacker tik. Kanske den vackraste han någonsin har sett. Han klipper lite med öronen och hörde henne prata igen. Ett varmt leende lekte på hans läppar. - jag vet inte, jag vandrar runt i Numoori och jag hamnade här i Eldskogen. Utforska du vet. säger han med en retsamt men vänligt mot henne. - Men det känns som något fattas, som jag letar efter något men jag vet inte vad det är. Han ser på henne - Du då Yuki? vad har fört dig till Eldskogen denna dag?
han är nyfiken på denna tik.

Hon log mot honom. "Trevligt att träffas Aki eller Hiro" Hon log lite retsamt mot honom. Hon betraktade hans kroppsspråk och kände sig mer avslappnad då även han satte sig ner. 

Så han letade efter något men visste inte vad. Hon klippte med öronen och tippade huvudet lite på sned. "Jag vandrar, försöker finna några delar av min ätt. Har träffat på en men söker fortfarande men de är svåra att finna." Hon såg sig om i den gröna skogen innan hon såg på honom igen. "Och dom verkar inte finnas i denna skog heller men den är vacker så jag tänkte jag kunde stanna ett tag." Leendet var vänligt mot honom igen. "Säg mig Aki du har inte lust att jaga med mig? Solen står högt nu men så här på senhösten går den fort ner." Hon väntade på svar innan hon reste sig upp för att börja röra sig inåt skogen i jakt på ett byte.

Han log hela tiden mot henne och lyssnade uppmärksamt när hon berättade att hon sökte efter sin ätt. Han kunde relatera till henne. Hans föräldrar är döda och hans syskon är utspridda över Numoori, vissa visste han inte om de levde längre, han hade bara mött sin bror i Kaiwood en kort stund, sen hade han säkert en massa släktingar som han hade ingen aning om. - Det är svårt att hitta sina släktingar här, man vet aldrig om de är vid liv eller har vandrat utanför Numoori säger han med en mild röst.

Han klipper med öronen och nickar när hon frågade om han ville jaga med henne. - varför inte, jag börjar bli hungrig och att ha en vacker tik som jaktsällskap är toppen. Han log charmigt mot henne.

Han hade en värme som hon inte träffat på sedan hon lämnade sina syskon. Hon hade saknat det men sökandet efter någon som troligen inte var vid liv hade tagit ut sin rätt. Ja hon hade träffat en kusin men det var länge sedan nu. "Ja jag har märkt att det är svårt. Numoori är ett stort land och det är lätt att missa varandra men jag tänker inte ge upp hoppet." Hon log lite och man kunde höra beslutsamheten i hennes röst.

Då han sade att han ville jaga log hon och nickade. "Kom" Hon vände om och började på lätta tysta tassar trava in mellan träden och de fallna träden som höll på att växa över av diverse olika växter.

Han gick bredvid henne, anpassade sina steg med hennes så hon inte skulle trötta ut sig innan jakten, inte för han trodde att hon skulle bli fort trött, hon ser väldigt nätt och elegant ut, men skenet kunde bedra och han anade att hon hade en stryka som många inte hade och hon dolde den väl.

Hon utstrålade lugn och värme, sånt som han inte hade känt sedan han var liten. Öronen rörde sig hela tiden, lyssnade efter ljud men också när hon pratade, han tyckte om hennes röst, så behaglig och mjuk. Han log mjukt mot henne och nickar i samförstånd - Det är bra, jag själv känner bara till vart en av mina syskon håller till, de andra vet jag inte vart de har tagit vägen eller om de är vid liv. Mina föräldrar lever inte längre tyvärr. Han får något sorgset i sina gyllene ögon men han tränger snabbt undan det, hans föräldrar skulle inte vilja att han sörjde dem hela livet, de skulle vilja att han levde sitt liv.
- Hoppet är det sista som överger oss sägs det, så ge inte upp Yuki, jag är säkert att du kommer finna fler från din ätt säger han uppmuntrande.

Hungern börjar bli allt intensivare och han höjer på huvudet och vädrar i luften för att lukta till sig något bytesdjur.

Han anpassade sin hastighet till hennes och hon log lite och han visste ju inte att han inte behövde det men hon lät det vara. Han verkade vara en gentleman. Hon var fullt medveten om omgivningen och hon satte inte en tass fel så hon gav ifrån sig så lite ljud som möjligt. 

Han var en sådan varg som påminde henne lite om hennes mentor. Lugn och sansad och väldigt vänlig. Han talade om sin familj och då han nämnde att hans föräldrar var döda såg hon framåt. "Jag vet att min far är död och jag är rätt säker att min mor är död. Mina syskon lever men vi har inte setts på länge och ja jag har träffat en kusin men ja jag hoppas hitta fler" Hon log lite. Kunde se sorgen i hans blick och kunde relatera till den för hon kände samma inför sina föräldrar även om hon aldrig känt sin far.

Hon stannade till då doften av hjort nådde hennes nos. Det fanns hjort nära och hon såg på Akihiro. Nickade åt de hållet doften kom ifrån. Dom både började smyga åt det hållet och snart kunde de skymta de bruna gestalterna mellan nedfallna övervuxna träd och nya ung sly. Dom båda såg på varandra sedan gick dom åt varsitt håll så de kom på var sin sida om de 4 hjortarna. En skilde ut sig igenom att halta smått på ena bakbenet och som på en given signal anföll de båda vita. De blev en kort jakt då hjorten först upptäckte Yuki som med sin kraft lät ett par tjockare rankor växa upp runt dess framben och snabbt högg Akihiro den runt dess strupe. Snart låg den på marken och Akihiro stod över den med blod om nosen. Yuki hade kommit fram mot honom och log. "Bra jobbat"  Sade hon och viftade mjukt på svansen. Hon lät rankorna försvinna ner i marken igen "Låt oss äta" Sade hon innan hon gick fram för att börja äta. 

(Hoppas det inte gör något med lite PP. Kan ändra om du vill)

Han gick bredvid henne och klipper med öronen och lyssnade noga på vad hon sade. Han lade märke till att hon var väldigt lätt på tassarna och gjorde knappt inget ljud ifrån sig. Han blev imponerad av att hon kunde röra sig så ljudlöst och trots sin vita päls kunde smälta in i omgivningen.

Han hoppades inom sig att hon kunde se sina syskon för innan man vet ordet av så är nästan alla borta. Han hade bara sett sin bror, hans systrar visste han inte vart de hade tagit vägen eller om de ens levde längre och hans farmor och faster hade an inte heller hört något av, han hoppades att de mådde bra.

han granskar omgivningen och doften av hjort nådde hans nos. Han stannar till när Yuki gjorde det också och han möter hennes blick och förstod att hon hade känt doften också. Han började smyga efter henne mot doften och såg sedan de bruna hjortarna mellan nedfallna övervuxna träd och nya ung sly. Han gick åt ett håll och yuki åt det andra och han såg den hjorten som haltade och han kstade sig framåt och såg hur Yuki använde sina krafter att framkalla rankor runt hjortens ben och snabbt som blixten kastar han sig och hugger tag i hjortens hals.

Han känner blodsmak i munnen och han känner hur hjorten rycker till och sedan blir slapp i hans käkar, Han släpper den och står över den med blod om hans nos när Yuki kommer fram till honom med ett leende. Hon berömmer honom och han log tillbaka mot henne- Bra jobbat själv Yuki sade han och även han viftade mjukt på svansen.

Han flyttade sig från bytet och slickade sig om nosen och lät henne börja äta först innan han började äta också.