Hon hade befunnit sig i närheten av uppvärmingsområdet för att insupa så mycket av atmosfären som möjligt. Sedan om hon fick chansen att sparra med någon annan kämpe så såg hon det som ett plus. Flera fajter hade passerat och Orkidé hade lyssnat på dem alla. Vissa hade hon passat på att se. Allt för att kanske lära sig nya tekniker och få tips och idéer. Vid en fajt när kämparna hade presenterats hade Orkidé hajat till. En Rien Bergfast hade presenterats från flocken Isil Anar. Först hade hon inte tänkt något på det men efter fajten och segraren presenterats så hade något klickat till i huvudet och hon höjt blicken mot arenan. Isil Anar. Hennes pappa hade berättat att han kommer från flocken Isil Anar. Att han behövde lämna dem för han hade ett ansvar där. Genast sätter hon kroppen i rörelse i riktning mot arenen. Kanske kan hon få se honom igen? Kanske prata med honom? Om han är här? Annars kan hon kanske hitta någon som känner honom? Någon som kan berätta hur han har det? Orkidé springer runt en stund och den skogsgröna blicken söker över alla vargar runt omkring. Ingen varg påminner henne ens om fadern. På väg in mot arenan råkar hon knuffa till en annan varg. Något mindre än henne själv. "Oj! Ursäkta! Det var inte meningen!" Hon andas nästan anfått men hon är ändå väldigt uthållig efter all träning hemma. Den skogsbruna blicken fäster sig på den mindre tiken. "Jag söker någon ur flocken Isil Anar. Du vet inte var jag kan finna någon?" Det snabbaste sättet att finna någon är trots allt att fråga.

[PAX TILL RONIA]

Ronia var på väg ut från området underjord när någon mycket större än henne drämde in i henne. Inte särskilt hårt egentligen, men storleksskillnaden gjorde det hela värre. Ronia knuffades åt sidan och var tvungen att sätta ut ena frambenet för att ta emot sig. Blicken höjdes blixtsnabbt från sina egna tassar och landade på den svartvita drummeln till varg. Hon ursäktade sig dock snabbt, förklarade att det inte var meningen, och Ronia rätade värdigt på sig igen. 
   "Ingen skada skedd," svarade hon lugnt. En lite irriterad glimt dröjde dock kvar i blicken fram tills att främlingen plötsligt nämnde Isil Anar, som från ingenstans. Hon lät mycket angelägen och såg på inferon med ivrig blick. Hon höjde ögonbrynen en aning. Det var sannerligen en slump att de råkat springa på varandra - bokstavligen - av alla de hundratals, kanske tusentals, vargar som befann sig på det livliga området.
   "Jag kommer från Isil Anar," svarade Ronia, men utelämnade faktumet att hon i själva verket var flockledare. Hon ville gärna ta reda på vad den främmande honan ville först. Blicken skärptes en aning när hon fortsatte meningen. "Vad gäller det?"

Orkidé vet om att hon kan vara klumpig. Hon hoppas inte att hon råkat skada den andra men den mindre tiken verkar okej. Bara något stött över att ha blivit knuffad. Orkidé känner sig otålig men hon samlar sig för att inte verka oartig. Men den mindre tiken säger att hon kommer från Isil Anar. Orkidé kan inte förstå sin tur. Hon blinkar några gånger. Det känns som att en kåre av spänning får nackhåren att resa sig. "Känner du Black?" Hon går rakt på sak. För hon måste få veta. Är han kvar? Lever han fortfarande? Hur mår han? Orkidé tystnar. Hon vill gärna berätta på en gång att Black är hennes pappa. Men hon behöver först få information. Att bara spruta ur sig allt vad hon har att säga kan vara för mycket information. Hon har levt för länge med Jägarna för att veta att det är viktigt att hålla på sin information. Inte avslöja för mycket. Tiga är guld.

Hon visste inte vad hon väntat sig när den främmande tiken frågat om Isil Anar, men att hon skulle fråga efter hennes far var ungefär det sista hon väntat sig. Någonting defensivt växte snabbt fram ur kroppsspråket och blicken hårdnade en aning. Inte mycket eller aggressivt, men tillräckligt för att det skulle gå att märka. Hon var inte säker på vad som egentligen triggade reaktionen. Black var trygg där han var, vaktad dygnet runt, men han var också... Inte sig själv längre. Oberäknelig. Sårbar.
   Ronia höjde huvudet en aning. Nej, det fanns ingen anledning att reagera kraftigare än nödvändigt. Det var trots allt inte allt för länge sedan ledarpositionen ändrades. Inte väldigt länge sen missödet inträffade. Det fanns säkerligen många vargar som fortfarande kände Black som ledare av Isil Anar, av en eller annan anledning.
   "Vad vill du Black?"

Vad vill du Black? Det gick inte att missa den defensiva förändringen hos den mindre tiken. Orkidé får en olustig känsla i magen. Men den reaktionen hos främlingen får henne att tro att Black fortfarande lever. Det är inte så någon reagerar om vargen i fråga är död. Orkidé flyttar sig ur vägen för någon som råkar gå in i henne. Hon hör ett stött mutter över att han inte lyckades rubba henne. Orkidé bara kastar en blick på denne innan hon vänder den skogsgröna blicken mot den mindre tiken igen. "Jag vill veta hur han mår". Börjar hon. Tungan smiter snabbt ut mellan läpparna och fuktar tungan innan den far tillbaka in mellan läpparna igen. "Han är min far".

Den spetsiga blicken blev snabbt mildare, ögonbrynen sjönk samman, och för ett ögonblick blev Ronia tyst. Misstro, förnekande, och till sist insikt och stark igenkänning, allt under samma sekund. Flera ögonblick passerade, liksom vargarna omkring dem. Det dröjde ännu lite längre innan hon talade igen, men slutligen återfann hon fattningen och rätade på sig inför den större honan.
   "Mitt namn är Ronia av Isil Anar." Trots att hon ännu inte hunnit bearbeta vad den andra precis sagt ordentligt så var hon ändå tillräckligt med för att få fram det väsentliga. "Blacks dotter." 
   Det här måste vara antingen Vallmo eller Orkidé, hade hon hunnit resonera. Hon hade ingen aning om vilken av dem det kunde vara eller om det verkligen var rätt hona och inget simpelt misstag, men hon tänkte inte utesluta något ännu. Om den här tiken faktiskt var en från Blacks tidigare kull så betydde det att de var halvsyskon. Det var något hon kände till sedan innan, men hon hade aldrig någonsin trott att det skulle ha någon betydelse - innan nuet.

[Ronia:]

Främlingen presenterar sig som Ronia. Orkidé ler vänligt och den lilla stump till svans hon har vippar ivrigt så hennes bakparti svajar lätt. Så säger Ronia något mer. Något som får Orkidé att bli helt stilla. Paff. Överraskad. Leendet är borta. Ronia är Blacks dotter. Black har fler valpar. Orkidé har har en halvsyster. Hon blinkar några gånger och öronen klipper till på huvudet. Hon ser rakt på Ronia igen och ler åter. "Coolt!" Utbrister hon och svansstumpen får åter hennes bakparti att svaja igen. "Mitt namn är Orkidé". Presenterar hon sig.

Coolt? Ronia studerade den exalterade tiken, Orkidé. Trots att hon fortfarande inte var säker på hur hon skulle reagera så letade sig ett litet, roat leende så småningom in på läpparna. Ja, så skulle man kunna uttrycka det. Hon hade åtminstone inte väntat sig det här, om det nu verkligen var sant - men det var i så fall en särskilt utstuderad lögn. Uttrycket blev med ens allvarligare.
   "Black är inte här." Hon anade att det skulle göra henne besviken, men det kunde inte hjälpas. Ingen hade kunnat tala med Black på väldigt länge oavsett. "Vill du tala med Isil Anar vänder du dig till mig."


[Avslutar då rollet är månader gammalt och långt bak i tidslinjen.]