Stegen hade fortfarande varit vingliga när hon tagit sig från arenan. Andningen var hattig och hon kväljdes flera gånger. Hjärtat hade sjunkit som en sten, men det vägrade att komma upp igen. Det kändes som världen långsamt rasade samman, och hon hade ingenstans att gå, ingen att vända sig till. Den enda tanken som höll ihop henne var att Kolzak blivit skadad.
     Ljudet från spelen fyllde varenda korridor och vrå, det skakade hela läktaren i extas. Men Varya lade knappt märkte till det när hon tog sig ner under jorden, där hon visste att gladiatorerna väntade. Och som om hon vetat exakt vart han befann sig sökte sig hennes ögon till honom direkt. Nu när hon kunde se honom tydligt var det svårt att hålla sig från att rusa fram. Var han okej?
     När deras blickar möttes drog Varya ett darrande andetag. Ögonen var blanka, nära till gråt, hon blundade långsamt och hårt en sista gång innan hon skred fram till honom. Där fanns en mjuk, milt sorgsen uppsyn i hennes ansikte.
     “Kolzak,” kallade hon. Hon steg åt sidan med honom. Den klarblå blicken studerande hans anlete.
     “Du blöder,” sade hon hest. Halsen kändes torr och raspig. “Mår du bra?” Hon ville gråta, skrika, slåss, blöda och dö, men när hon såg Kolzaks ögon och hörde hans mörka stämma orkade hon stå ut lite till. 

[Privat med Kolzak]

Även om det var ett nederlag, så var Kolzak ändå nöjd med sin insats. Motståndaren hade helt enkelt varit starkare. Kolzak skämdes, var förödmjukad över att ha förlora inför så många ögon, men det hade inte varit en uppenbar förlust. Han hade känt sig stark. Han hade haft kontroll över sina rörelser, sitt temperament, och även om det ledde till förlust i slutändan hade han stridit. Kolzak tänkte se till att hitta cestron senare. Tenn. Namnet ekade ännu i hans tankar. Sättet han stridit på hade varit annorlunda.
Skuggan från det undre galleriet svalkade och Kolzak tänkte försöka tvätta bort blodet från ansiktet. Det hade torkat vid det här laget och klibbade igen hans ena ögonlock. Han haltade på ena frambenet där Tenn hade huggit hans skuldra, och huvudet bultade, brände och sved. Det skulle ärra, tänkte han. Utanför kunde publikens sorl höras tydligt. Nästa strid hade börjat, och Kolzak skulle inte vara ensam om att förlora  den dagen.
I ögonvrån skymtade han något svart och vitt, och när han vred sig dit höll han andan. Hon var vacker som alltid, iförd en magnifikt gjord klädnad, men hennes ögon var blanka. Kolzak stod stilla, fast frusen till marken. Han lossnade inte förrän hon kom fram till honom, hennes rörelser nästan flytande. När hon yttrade hans namn skälvde han nästan till.
Hon hade sett, sett honom förlora och tanken på det fyllde honom med mer skam än att övriga publikskaran sett Kolzak falla. Han log skamset. Han hade velat segra, så att hon kunde se. "Varya, jag..."
Kolzak harklade sig när han insåg hur hes hans röst var från allt vrålande.
"Jag mår fint," ljög han med en lättsam, klarare röst. Han log försäkrande. "Jag tror mitt ego sårades mer än något annat."
Han menade det som ett skämt och försökte låta lätt på tonen, trots att det fanns en gnutta sanning i skämtet. Kolzak såg bort, kände sig plötsligt varm i ansiktet. Han måste vara ordentligt  tilltygad, och att Varya såg honom såhär fick honom att skämmas. "Ser det illa ut?"

När han talade till henne kände hon en slags frid igen. Ett lugnt, när allt annat smulades sönder så fann hon en ro. Hon log mot honom. Ett trött, men varmt leende.
     “Vem bryr sig om det,” svarade hon, “det hela är ett skådespeleri. Förstod du inte det, så som Aurora gick an och an?” Det fanns ett lugn i hennes röst som hon inte själv insåg.
     “Låt mig titta.” Kolzak sänkte huvudet så hon kunde se. Varya steg närmare. Långdraget betraktade hon såret, innan hon ömt började tvätta honom över ena halvan av hans ansikte och över ögat.
      Hon drog tillbaka huvudet och såg på honom med ett litet leende. Ögonen var fortfarande blanka, och alla ljud utom deras lät som ett avlägset eko från en fjärran tid.
     “Du kommer klara dig,” försäkrade hon honom.

Kolzak frustade till. Av någon anledning hade Auroras skådespel förvånat honom, å andra sidan var det typiskt henne. "Jag borde ha förstått." log han medan han lydigt sänkte huvudet, kände en svidande smärta trots att Varya var varsam. Snart kunde han öppna ögat och såg nu Varya klart. Han hade saknat henne, sedan den kvällen vid den klara bäcken. Hennes ögon var lika blanka som vattenytan den kvällen, men hon log och Kolzak besvarade det. 
"Tack, Varya," log han. Han skulle klara sig, det visste han. Det var ett rejält sår, men en skråma jämfört med vad han upplevt.  Han skulle klara sig. Så mindes Kolzak hur hon nämnt Aurora tidigare och tippade huvudet aningen åt sidan.
"Känner du Aurora väl?" frågade han. Det var länge sedan han ordentligt pratat med den rödlockiga. Senast han såg henne fällde de en enhörning tillsammans.

När han frågade om Aurora såg hon bort. Varya hade lovat honom inga fler lögner, och hon hade ingen anledning att ljuga för honom. Men ändå kändes det svårt att låta honom veta, att släppa in honom. Hon visste inte vad hon var rädd för.
     “Ja,” svarade hon lågmält. Blicken sökte sig långsamt tillbaka till hans. “Väldigt. Vi är systrar, hon och jag. På riktigt. Inget skådespeleri.” Det fanns nästan en underliggande ton av ilska när hon sade det. Ögonen tårades något och hon blinkade bort dem.
     “Jag tar det som att du känner henne också.” Varya steg åt sidan igen. Hon försökte att inte låtsas om hur hon skälvde från tid till tid. Benen kändes kalla. Varya hade aldrig mått så fysiskt dåligt, men ändå stod hon ut när han var här.
     “Varför är du här?” Det fanns en frågvis, tunn rynka mellan hennes glasartade ögon.

Kolzak blinkade förvånat. Hon och Aurora var systrar? På riktigt. Inget skådespeleri. Kolzak hade känt Aurora länge, så det var lite konstigt att han inte kände till det här. Men han nickade i ärligt svar. Nog kände han Aurora, alltid.
Varför är du här?
"Jag hörde talas om invigningen, så jag tänkte att..."
De hade alltid haft en spänning mellan dem, en lågmäld tystnad. Obestämda känslor som svallade mellan dem, men Kolzak anade något annat. Han hade sett hennes blanka ögon, tårarna hon blinkade bort. Hon skälvde.
"...Varya." Han yttrade hennes namn med en stadig och bestämd, men samtidigt mjuk och låg röst. Han tog steget närmare och såg rakt in i hennes spegelblanka ögon. Det såg ut som om hon skulle brista ut i gråt när som helst. "Vad är det?"

Varya drog ett hackigt andetag och mötte stirrigt hans blick. Hennes frågande uttryck rann ut i ett fyllt av sorg. Hon såg på honom tills tårarna vällde fram. Hon försökte säga något, men det fanns inga ord. Hur skulle hon förklara? Vad skulle hon säga? Varya insåg sitt fatala misstag. Hon kände något för honom. Något som konflikterande med Honom.
      “K-Kolzak,” viskade hon. “Jag-”
      “Varya?” En röst kallade på henne, och hon visste inte ens om den var verklig, men hon tog det som sin flykt. Ögonen var tårfyllda och hon såg bedjande på honom innan hon skyndade sig upp och ut. Livrädd för att lämna honom, men livrädd för att stanna.

[Avslutat. Varya springer ut och stöter på Valkyrian.]