Den förut varma och gröna skogen hade nu blivit en kyligare och färgsprakande plats då hösten hade gjort sitt antåg. Även om skogen inte ljöd utav sommarens sång fanns där ännu några få fåglar som envist höll sig kvar.

Solen lös ännu upp den färgstarka skogen och middagstid närmade sig. I sakta mak tog sig Brashnak fram mellan träden. Vart han var på väg visste nog inte ens han. Någon bestämt mål fanns inte, han vandrade endast i hopp om att finna någon att leka med. En uttråkad suck lämnade den unga hannen. Det hade gått flera timmar sedan han haft någonting att göra, och den mentala rastlösheten gjorde sig starkt påmind. Ett irriterat läte lämnade stenvargens läppar. Han ville ha någonting att göra. Nu!

[Kort och fail, menmen xD Hoppa gärna in 8D]

*pet uppåt*

Den gråa varginnan vandrade tyst genom skogen, tassarna slog mjukt mot gräset. Gräset hade fått en gulaktig ton på grund av hösten, och träden hade låtit sina vackra gröna löv gå över till gula, orangea och röda.
Varghonans ansikte tydde på mer än en vanlig varg, den fyrkantigare nosryggen, den trekantiga nosen. Öronen var spetsigare än normalt, och hade små tofsar längst upp. De var små, tofsarna, inte alls lika stora som hennes förfäder hade. Det var lite av en skam för en renrasig Aderon att inte ha stora, praktfulla tofsar.

Hon hade nyss kommit tillbaka till de mer välkända, namngivna områderna i landet efter en lång vistelse i Det Okända. Hon hade vandrat genom Numoori innan, som liten valp, och det var mysigt att vandra igenom där igen.
Svansen svepte bakom henne, den var långhårig och yvig. Trots att den gungade bakom henne, lugnt och stillsamt, nuddade den aldrig marken då den var kortare än hos andra vargraser.
Hon suckade, tänkte på att hon nyss kommit från Det Okända. Hon hade varit i de välkända delarna av landet i bara några dagar, så det kanske inte var så konstigt - men hon hade inte stött på en enda själ under den tiden. Hon hade varit utan närhet av andra vargar väldigt länge under sin tid i marken bakom bergen.

[Ehm, visste inte vad jag skulle skriva ^^]

Brashnak nästan släpade tassarna i marken. Då och då sparkade han till några löv. Det fanns verkligen ingenting att göra. Han gäspade stort. Ett gnällande läte avslutade det hela och han stängde munnen med en lätt smäll. Den normalt sett uppmärksamma flamman i hans ögon hade falnat och nu glödde den bara uttråkat. Den unga hannen hade redan sett det som fanns att se runt omkring honom. Ingenting var det andra olikt. Men så. Brashnak stannade upp och spetsade öronen. Han trodde sig ha hört smygande steg i närheten. Ett snett leende dök upp på hans läppar. Kanske var räddningen närmare än vad han trodde. Glöden i hans ögon tilltog och en lätt låga utav nyfikenhet började brinna. Med lättare steg än tidigare började han vandra mot den smygande personligheten som fanns i närheten. Efter en kort stund föll hans lila-rosa ögon på en grå varg. Och av doften att döma var det en tik. Han satte ett lättsamt leende på läpparna och gick fram mot henne.
"God dag, fröken." sa han lätt.
Nu skulle hans leda förhoppningsvis äntligen få ett avslut.

[Jag tycker det du skrev blev bra c:]

Hon hörde stegens ljud mot marken redan innan den blågröna varelsens skepnad visade sig. Hennes nästan färglösa ögon betraktade vargen, vilken denne hane troligen var, en skrämmande varelse med en stor och kraftig, björnlik, kropp. Det som var annorlunda med honom var de gigantiska benen som stack ut lite här och var, likadana på båda sidor. Benen verkade vara konstiga utväxter, för vad hon visste fanns inga sådana ben i en vanlig vargs kropp, varken på insidan eller utsidan.
Han hade en kortare svans än vad som var vanligast, och hon log ett litet snett leende när hon märkte det. Det var den första varg som inte var släkt med henne hon mött som var utan en lång yvig svans. (Ser i alla fall ut så på bilden, rätta mig om jag har fel så editar jag ;D)

Hon lyssnade till hans mörka röst när han talade, ett artigt ordval med "fröken" på slutet. Hon kunde inte låta bli att uppskatta en sådan liten detalj.
"Goddag på dig med, främling," sa hon, rösten var mjuk och ganska ljus. Ung, men med en vuxen klang över den. En vänlig ton, men inget leende hade spritt sig i hennes ansikte än.
"Får man fråga vem ni är...?"
Hon visste redan svaret, hennes telepatiska förmåga sa det till henne, även om hon inte ville. Hon var ingen som gillade att rota i andras hjärnor, men hennes kraft gjorde det automatiskt, utan hennes tillåtelse.

En känsla av att något eller någon inkräktat i hans sinne kom över Brashnak för ett kort ögonblick. Men lika snabbt som den dykt upp hade den försvunnit igen. Mungiporna på stenvargen ryckte till som för att förhindra ett nöjt leende. Telepatiska krafter. Intressant. Då främlingen talade noterade han hennes röst. Mjuk men ändå full utav styrka. Hon kunde inte vara gammal. Inte mycket äldre än han själv åtminstone.
"Får man fråga vem ni är...?"
Brashnak log ett snett leende.
"Visst får du fråga det, men jag tror att du redan vet svaret på den frågan."
Tonen i hans röst var vänligt, nästan skämtsam.
"Frågan är, vem är du?"
Han kunde se mycket hos andra vargar, men namn var inte en utav de sakerna. Stenvargen satte sig lugnt ner och såg tålmodigt på tiken framför honom. Vad var hon för ras? Han synade henne helt öppet, men inte på ett otrevligt sätt. Kattlik. Sättet hon rört sig på vittnade även det om en stor katts rörelser. Likaså tillhörde hennes ögon en katt. Och de små toffsarna hon hade på öronen.. Kunde det möjligen vara en Aderon? De var ovanliga, det visste han. Det var faktiskt första gången han under sin livstid träffat på en. Intressant.

[Jätteledsen för ett så segt svar! D':]

Vid hans första ord böjde hon huvudet lite generat. Hon hade inte full kontroll över sin kraft ännu, så den gjorde lite som den ville ibland - så som läsa andras tankar utan att hon ville det själv. Egentligen tyckte hon att andras sinnen var deras egendom, det var en privat plats där hon egentligen inte hade något att göra. Men hon hade inte lärt sig stoppa sin kraft hela tiden.
Men hon log lite åt honom, vänligt.
"Jag kallas för Faye," sa hon, lade huvudet på sned åt denne Brashnak.

Hon hade inte sett någon med ett utseende likt denne Brashnak, det var väldigt olikt många vanliga vargar. Hennes kraft såg inte sådant han inte tänkte på just då, eller precis tänkt, så vilken ras han var var för henne otydligt. Det var trevligare enligt henne att mötas utan att hon redan visste vad hon ville fråga, mycket intressantare.
"Vilken ras tillhör du?"
Hon såg på honom, försökte lista ut det själv, men nej. Hon hade varken sett eller hört om någon ras likt dennes. Kanske han var en blandras?

Tiken framför Brashnak såg för generad, nästan skamsen, ut. Han lade knappt märkbart huvudet på sned.
"Jag kallas för Faye."
Hannen nickade åt orden tiken sade. Faye. Han smakade på namnet i sitt sinne. Han gillade det. Det lät så mjukt.
"Trevligt att träffas, Faye."
Han gav henne en lätt hälsande nick. Då hon frågade om hans ras log han stort. Hon såg lite förbryllad ut. Inte mycket eller vidare märkbart, men en lätt rynka hade dykt upp i Fayes panna.
"Jag är en renrasig Stenvarg. Och du... du är en Aderon, om jag inte misstar mig helt."
Det var snarare ett påstående än en fråga. Men Brashnak var å andra sidan ganska säker på att han hade rätt.

Stenvarg. Hon hade inte hört om den rasen tidigare, men visst - hon hade hållt sig i Det Okända ett tag, och var inte så van vid att träffa andra vargar lika mycket som man gjorde i det vanligare områdena.

Hon nickade åt honom när han påstod att hon var en Aderon.
"Sant," sa hon, med ett snett leende.
Huvudet höjdes, såg upp mot himlen. Det var sen eftermiddag, men solen sken fortfarande starkt. Det bländade hennes ljust mintgröna ögon litegrann att se rakt på solen, men det gjorde inget.
Hon vände blicken mot hanen Brashnak igen, stenvargen.
"Vad har fått dig att vandra hit, Brashnak?"
När hon hörde ordet 'stenvarg' tänkte hon på Ken-Yak och liknande platser, där det var mer sten är växtlighet. Men det var ju bara på grund av ordet 'sten'.

Ett nöjt leende spred sig över Brashnaks läppar då han fått sitt påstående bekräftat. När Faye vände ansiktet mot himmelen kastade han en halvhjärtat intresserad blick. Solen sken fortfarande, men det borde inte dröja länge innan den började sin vandring neråt för dagen. Han vände blicken mot tiken igen. Vid hennes fråga log han sitt sneda leende igen.
"Jag gick hit i hopp om att hitta någonting att roa mig med." svaret var fullständigt ärligt.
Varför försöka ljuga för någon med telepatiska krafter? Det var ungefär lika smidigt som att försöka ljuga för honom själv. Med andra ord: helt meningslöst.
"Själv då? Vad fick dig att vandra hit?"
Han kastade vänligt tillbaka frågan. Egentligen var han inte jättenyfiken, men han frågade mest utav artighet. Att vara trevlig var kanske inte hans starkaste sida men ibland så kunde även han. Brashnak kastade en blick på Fayes öron.
"Jag hade hört att tofsarna ni Aderons har på öronen skulle vara längre."
Han lät inte otrevlig på rösten, endast undrande. Utav det han hört trodde han verkligen att tofsarna skulle vara större. Men att de var så korta kanske endast gällde en viss familj, som en slags defekt. Dock kunde han ingenting veta säkert fören han fått ett svar från tiken.

På hans första fråga svarade hon enkelt, då hon visste att han inte var särskilt intresserad av vad hennes svar skulle bli.
"Jag vandrar bara omkring, ser var jag hamnar."
När han sa det sista sjönk hennes huvud, lite skamsen. Hon var väldigt stolt över sin ras, hon var en renrasig Aderon - en ras som nästan aldrig var renrasig. Nästan alla med Aderon-blod var blandraser, och att hitta en renrasig var nästintill omöjligt. Hon var en av de få 'rena' som fanns kvar, men ändå var hennes karaktäristiska tofsar väldigt korta. Visserligen fanns de där, något som inte fanns hos blandraser, men de var så tunna, korta.

"Jag.. jag är renrasig, men av någon anledning är mina tofsar väldigt små. Jag hoppas att det bara är att de är lite sena i utvecklingen, att de kommer växa ut till normala när jag blir äldre. Fast för de flesta andra är de långa redan vid födslen."

Hon suckade, ruskade frustrerat på huvudet, försökte skaka bort de tankarna. Hon kanske inte var den vackraste ur en Aderons vinkel - men hon gillade ändå sig själv.

Det ryckte lätt till i Brashnaks öron då tiken skamset sänkte sitt huvud. Hoppsan... Han nickade förstående till det Faye hade att säga.
"Jag..." han harklade sig. "...ber om ursäkt om jag sagt något dumt."
Att be om ursäkt var ingenting han gärna gjorde, men han hade sett hur upprörd tiken hade blivit, så det var lika bra att göra det. Ett vänligt leende dök upp på hans läppar.
"Och du ska se, de växer nog ut i sinnom tid."
Han trodde inte på detta, men kände att Faye behövde lite uppmuntran. Men ingenting i hans ansikte visade att han tvivlade. Det var en oerhört positiv sak med att kunna läsa av ansikten: han visste precis hur han skulle göra själv för att se ärlig ut på ett naturligt sätt, även om han inte var det.

Men han höll fast vid att de korta tofsarna var en defekt. Och en defekt gick aldrig ur. Om det nu inte visade sig, som tiken sade, att hon endast var lite sen i sin utveckling. Men han tvekade. Faye skakade på sitt huvud. Frustration fanns att läsa i hennes ansikte och kroppsspråk. Det ryckte lätt till i stenvargens mungipor.
"Trots att det stör dig att tofsarna är så korta verkar det inte helt som att du bryr dig? Det var trots allt inte fören efter att jag påpekat det som du tänkte på det."
När de hade träffats hade hon inte visat några som helst tecken på att hon skämdes över sina öron. Det var, som sagt, inte fören han påpekade det som hon faktiskt reagerat.

Hon log ett svagt leende.
"Det är bara det att enligt en Aderons mått är korta tofsar en skam, någonting otroligt fult om vargen med korta tofsar är renrasig. För andra raser är det ju normalt, så vi anser inte det vara någonting fult på dem, men på en av oss är det onormalt."
Öronen klippte till, lyssnade efter ljud bakom dem. Hennes kattöron uppfattade ljudet av gnagare som gömde sig under trädens rötter, gnagare som var den sortens djur hennes ras jagade.

"Det är inte många från andra raser som märker det ens, så jag brukar inte tänka på dem så mycket," sa hon.
Hon vände sitt huvud en liten bit bakåt, så hon kunde se bort till det lilla tassande ljudet från gnagarna. Hon funderade på att jaga rätt på en av dem, men nej. Hon varken orkade eller ville riktigt.
Blicken söktes tillbaka till stenvargen.

[Lite IT x)]

Fult och onormalt. Orden hon valt för att beskriva hur hennes egen ras såg på öron som hennes. Personligen såg Brashnak inget fel med dem, men å andra sidan: han var inte någon Aderon. Han var en stenvarg. Och precis som Faye var även han renrasig. Han noterade att det ryckte till i tikens ögon och hon verkade med ens vara något distraherad. Brashnak kunde känna hur stelheten hotade med att komma över honom. Han reste sig upp och ruskade på sig. Sedan såg han på Faye igen och lyssnade till det hon hade att säga. Ett nöjt leende dök upp på hans läppar då hon kastade en blick över sin axel. Han visste att han såg saker som många andra missade. Och han tyckte det var fruktansvärt roande när han lyckades berätta saker som gjorde att de framför honom trodde han hade telepatiska krafter. Då hennes blick sökte sig tillbaka till honom var han noga med att torka bort den nöjda leendet och ersatte det med ett lättsamt ansiktsuttryck.
"Säg mig, var det gnagarna som distraherade dig?"
Ett leende dök upp på nytt i hans ansikte, dock utan den nästan självgoda delen nu. En gäsp var påväg upp genom strupen på Brashnak och han sträckte på sig. Med en gnällande ton avslutade han sig gäspning och stängde munnen. Visst var Faye en trevlig tik, men han var inte så road som han hade hoppats.

[Haha, nu ser jag hur hälften hon sa förut skrev jag i vitt och hälften i fet text xD]

Hon höjde ett ögonbryn åt honom, han hade märkt av den lilla detaljen att hon tittat bort mot de små varelserna. Det var en sådan där detalj igen som ingen brukade reagera på, men den där stenvargen gjorde det.
"Ja..." började hon, ett aningen förvirrat leende vilade på hennes läppar.

Brashnak hade lagt märke till sådana där små detaljer flera gånger under deras möte. Hennes tankar om sina Aderontofsar. Gnagarna. Kunde han ha någon telepatisk kraft han också? Hon kunde inte tro det, hon borde känt av hans sinne om han försökte läsa hennes tankar. Men vad var det som fick honom att märka detaljer som andra bara ignorerade? Hon kunde inte lösa den frågan.
"Vad är det som får dig att märka så små detaljer?"

"Ja..."
Brashnak kände ett visst mått utav självgodhet då han fick sin fråga bekräftad. Just att frågan fick ett svar stärkte inte hans ego speciellt mycket, men förvåningen hos Faye gjorde det. Det var alltid lika tillfredsställande att se hur förvånade de blev. Dock hade den tillfredsställelse uteblivit när han mötte Artemis. Men det till trots hade hon varit en intressant tik. Näste gång de möttes skulle han allt locka fram en eller annan känsla hos henne, det hade han lovat sig själv. Stenvargen såg på tiken framför sig då hon talade till honom. Ett snett leende dök upp på hans läppar.
"Många andra vargar, så som du själv, bara tittar. Jag ser."
Ett kort lätt skratt lämnade honom.
"Så det finns inte mycket till trix där."
Dock roade det honom alltid att så många trodde det.

[Jag är så seg när det gäller att svara på roll just nu xD Kan inte fatta att jag förut hade tjugo roll samtidigt (med alla karaktärerna alltså) och inget att svara på xD]

Blicken for över stenvargen, tittade på honom. Hon lade huvudet på sned, fortfarande smått förbryllad. Så hon tittade men inte såg..? Hon kunde inte låta bli skratta åt sig själv i tanken, hon hade utan att tänka på det tänk att hon 'tittade' och inte att hon 'såg' på honom. Brashnak kanske hade rätt, hon såg nog inte lika noggrant som han gjorde. Kanske en sådan kunskap, eller kraft vilket det kanske till och med var, kunde säkert vara väldigt nyttig.

"Man skulle inte säga nej till en sådan förmåga," log hon med ett brett, glatt leende.
Hon granskade honom, försökte se. Det fanns så många detaljer att lägga märke till, så mycket att se samtidigt att det inte gick att koncentrera sig på alla samtidigt. Det gick att se en detalj väldigt tydligt, men då blev de andra otydliga. Såg man däremot på hela alltet som vanligt såg man allting, men inte alls lika bra som om man koncentrerade sig på en sak.
Han var duktig.

Brashnak såg hennes förbryllade uttryck i ansiktet med valde att inte kommentera det. Även om han kunde se betydligt mycket mer än de flesta skulle han inte skryta. Han var inte mycket för att visa sig märkvärdig bara för att. Det fanns, i hans ögon, ingen anledning till att göra så.

Stenvargen gjorde ett halvhjärtat försök att dölja ett leende då han insåg att Faye koncentrerade sig mera på honom. Som om hon försökte att göra just det som han sagt att knappt någon gjorde: se. Hon gav eventuellt upp till slut.
"Det är en kunskap jag har haft mycket nytta utav."
Han nickade som för att bekräfta sina egna ord.
"Jag har utvecklat den enda sedan jag var liten valp."
Han log igen. Visst var han kanske inte gammal ännu. Åldern att kallas för vuxen hade han knappt inne. Men någon valp var han minsann inte för det.

[Lugnt, jag är inte den snabbaste på att svara heller ;D Orken finns där inte riktigt helt xD]

[Gwaa, datan hängde sig och allting jag skrivit försvann >.< Ska vi ta och avsluta? Känner att jag tappar all fantasi med det här rollet Dx]

"Kallar du det för en kraft? Det låter mer som en sorts kraft än bara en förmåga." Hon lade åter huvudet på sned, det var en vana för henne av göra så när hon var nyfiken. Så fort det gått några sekunder lades alltid huvudet upprätt igen, öronen spetsade och lyssnande.
Hon kontrollerade telepatin mer nu än hon gjorde för några minuter sen, vilken anledning det berodde på gick inte att veta säkert. Det kunde vara att innan bara hade varit ren otur att hon tappat kraften lite, eller så var det att hon nu börjat tänka mer på att låta kraften ligga vilad i henne och inte användas just nu. Hon hoppades på det sistnämnda, men det kunde lika gärna vara det andra alternativet. Kanske bara Gudarna visste sådana saker? För hon visste inte helt hundra.

En kylig vindpust drog förbi henne, fick en ofrivillig rysning att leta sig fram igenom henne. Det var inte så att hon fryste, men förvåningen i den plötsliga kylan gav sin reaktion.

Brashnak var tvungen att fundera en kort stund innan han kunde svara Faye.
"Jag ser det nog i ärlighetens namn som en mindre kraft..."
Han talade långtsamt och med eftertanke. Visst hade tanken på att hans förmåga att se var en kraft passerat men han hade aldrig förut tänk på det hela mera allvarligt. Inte fören tiken framför honom faktiskt ställt frågan. Det hade.. överraskat honom. Dock ville han inte helt erkänna för sig själv att han faktiskt blivit överrsakad, han hade bara inte sett hennes fråga komma. Han pressade tillbaka en gäspning som han kände var påväg. Kanske dags att bege sig och finna en annan att roa sig med?

[Ja, jag tror det.. fantasin börjar sina ganska brutalt här med och.. tjaa, sen är jag numera ganska så inaktiv ._. Så jag tror att det bästa skulle vara att börja avsluta det hela.]

*pet pet*

AVSLUTAT efter en överenskommelse med Faye/Nelly