De hade varit i skogen ett par dagar nu. Sirocco hade aldrig varit dit innan, och fortfarande förundrades han över hur vacker den var. Aldrig tröttnade han på Månblommen heller, deras mjuka ljus som lyste upp stammarna även på natten.
 Men har var det inte lika lugnt, och ljusen var inte längre från blomstren. Det var upplyst av facklor och eldar, och längs kanten stod det väktare. Det var ett helt samhälle i rörelse, som bestod mesta dels av Silannis och Månvargar, men det fanns också en hel del andra.
 Förundrat vandrade skaran vargar mellan sällskapen på platsen. Det var nog smärtsamt tydligt att de var nya här.

De vit kantade öronen vippade lätt till på Siroccos huvud då han hörde Mivria nämnas och svansen viftade lojt bakom honom. Den turkosa blicken sökte sig till Filia, hon var här!
 Kanske lätt oförskämt, men han gick fram till första bästa varg och påkallade uppspelt, men nervöst, Deras uppmärksamhet.
"Euhm, Ursäkta? Vet ni vem Mivria är?"
Han kunde knappast bärga sig att få svaret, att de kunde mötas efter så lång tid.


[Qu/Måntempel folk, ursäkta för derp start... :)))]

Aimo var i fullkomlig extas.
Måntemplet, de var verkligen här! Allt var precis så vackert och magnifikt som han föreställt sig, om inte bättre. Ögonen hos mångossen var stora när han ivrigt uppslukade all information runt omkring. Allt ifrån vandrarna, till Månprästerna och templets vackra arkitektur. Men han såg till att hålla sig nära gruppen, rädd att försvinna iväg själv i vimlet.

Euhm, ursäkta? Vet ni vem Mivria är?


Sirocco hade tagit till orda och genast vreds uppmärksamheten ditåt. Aimos svans gungade nöjt bakom honom och han försökte att samla sig. Han hade hört mycket om Mivria, och såg fram emot att äntligen få träffa henne personligen. Hans gammelmormor.  Ivrigt mötte han Morgéns blick och flinade. Han talade sedan med en låg röst. "Tror du vi kommer få träffa henne? Tror du hon vet vilka vi är?"

Hon hade hört mycket om Måntemplet och Ötamon, om vad Mivria och andra månvargar likt henne byggt upp här. Det hade länge varit en dröm att besöka platsen och återse farmodern, men annat hade kommit i vägen hela tiden. Mestadels välkomna sidospår, som valparna. 
Ett leende drog sig på hennes läppar då hon vände blicken till de två som följt med på resan. Hon kunde inte vänta på att få träffa Miv och berätta om Achilles och deras familj. Hon hoppades, trodde, att det skulle glädja henne. Och hon visste att både Aimo och Morgén såg fram emot det, det gick tydligt att se på dem.
Sirocco stannade till och pratade med en månvarg som hade nämnt Mivrias namn i förbifarten. Förhoppningsvis var hon i närheten så att de kunde träffa henne så fort som möjligt. Det hade gått alldeles för lång tid redan, och hon saknade månvargen något enormt. 
Hon hade funnits där för henne då det varit som mörkast, då hon inte hade haft någon eller något. Tagit in henne i flocken och under sitt beskydd. Hon skulle vara henne för evigt tacksam för det och allt vad det hade lett till. Utan henne hade hon inte stått här idag, lyckligare än hon någonsin varit förut, med den finaste familjen som hon inte ens hade vågat drömma om förut.
Mivria hade, på ett vis, räddat hennes liv.
''Jag tror hon kommer älska er Aimo'' svarade hon ömt även om orden inte varit riktade till henne. Hur kunde man inte älska dem? Hon kanske var lite partisk.

| Svarar mest bara för att konstatera att Filia var där |