Solens strålar letade sig fram mellan de få hål som trädens kronor skapade här och var, det var en vacker syn ihop med dimman, fin kontrast till den annars mer kusliga skogen. Nära en tjock rot som letade sig upp ur marken satt en yngre tik, hon var speciellt glad över att hon hade dragit sig bort från flocken denna morgonen. Att få uppleva denna syn, det var inte ofta, inte alls. Egentligen hade hon smygit iväg för att få lite ensamtid, att få skänka några tankar till hennes far och syster, Alinan, som lämnat dem men blev istället distraherad. Vilket var tur. Ephie hade gjort rätt i att stanna, hon tyckte om skogen alldeles för mycket, det hade blivit hennes hem och hon kände till skogen så väl.
   Den grönbruna blicken svepte över omgivningen innan hon sträckte på sig, hon vresade på tårna och ruskade sig. Det var nog dags att gå tillbaka till de andra nu.
   Precis när den unga skulle vända sig om för att gå, plockade nosen upp en doft från en annan varg och inte var det någon från Draugai. De andra kan få vänta ett tag till, Ephie välkomnar lite spänning i vardagen, här händer det inte mycket.
   Öronen stod spetsade på huvudet, redo att plocka upp minsta ljud från den andre individen.

Med ett kraftigt vinddrag gjorde Blair en tvär inbromsning och landade precis framför den lilla tiken. Fakargsögonen hade fått syn på henne på långt håll, speciellt tack vare att han flög så lågt. Hjälpsamt hade han också sänt ut sin lukt, så hans ankomst inte skulle skrämma livet ur henne.
     Om det hade hjälpt var tveksamt. Hon såg på honom med uppspärrade ögon, men det var inget han brydde sig om.
     "Du," sa han, något andfådd från flygturen, "du vet inte åt vilket håll Numoorislätten är?" Allt i Döda skogen såg precis likadant ut, och han gillade det inte. Dessutom var han inte säker på om han ens varit här någon gång, och det gjorde hela skogen till ett mysterium. Allt han ville var att sticka härifrån. "Döda skogen": det sa ju sig själv att det här inte var ett ställe man hängde på.

Hennes öron plockade upp ett annorlunda ljud, ett ljud utav flaxande vingar. Dimman flög när hannen tvärt landade framför henne. Skrämd utav händelsen stirrade Ephie bara på honom, hon hade inte varit beredd på att den andre var bevingad trots ljudet hon hört. Hon som trodde att den andre skulle komma på vandrande tass. Den brune började med att säga du men det var inget som hon lade märkte till, hon stirrade fortfarande. "Du vet inte åt vilket håll Numoorislätten är?" Ephie blinkade ett par gånger, gav ifrån sig ett öööh, "Jo.. jomen det gör jag!" Helt säker var hon inte, snarare inte säker alls. Hon hade inte lämnat Döda skogens gränser sedan hon var en liten valp, denna skogen är det enda som hon kan komma ihåg. Omvärlden hade falnat bort från hennes minne alldeles för länge sedan. Ligger slätten vid öknen? Nää, hon kom fram till att bara välja en riktning på måfå. "Följ mig" Ephie gick förbi den äldre, i riktning mot sydväst.
   Efter en stunds vandring stannade hon upp något nervöst, "Vad ska du göra där då? Alltså.. på slätten?" utan att titta på hannen eller låta honom svara så fortsatte hon, "Är det fint där?" Nej, nu var hon tvungen att erkänna, inga mer undanflykter, "JAG VET INTE VART VI ÄR PÅVÄG!" utbrast Ephie och föll till marken med tassarna över ögonen, uppenbart besviken på sig själv.

Jo, men det gjorde hon. Tiken reste sig upp och började gå. Blair följde efter, steget bakom, likt en tyst följeslagare.
     "Vad ska du göra där då?" Blair hann inte svara innan den yngre föll till marken, uppbart skamsen. Han stirrade klentroget på henne en liten stund, osäker på vad han skulle säga. De hade inte gått särskilt länge, men han hade ingen aning om i vilken riktning. Å andra sidan hade han inte haft koll innan heller.
     "Ööööh," Han hade ingen aning om vad han skulle svara på det där egentligen. Istället såg han sig om med en olustig känsla i magen. Dimma hade börjat sippra fram, och det kändes som att den kvävde doftern och ljud.
     "Vi fortsätter hitåt", bestämde han. Det var en lukt som trängde igenom dimman, men han kunde inte riktigt placera den. Allt eftersom de rörde sig framåt blev den starkare, och känslan av olust med det.
     Något litet och brunt syntes några meter framför dem. Stora, i förhållande till kroppen, labbar krafsade bland några döda löv. En... björnunge? Blair gissade det, men han hade bara fått björnar beskrivna för sig. Vildsinta djur, speciellt när det gällde mat, och deras ung-
     Det sög till i magen när insikten slog honom samtidigt som ljudet av något stort som närmade sig slog emot dem.
     "Åh nej," sa han. "Åh, nej nej nej, förbannade skabbråtta." Han knuffade på henne. "Fort, fort, hon kommer."

Hannen tog över, "Vi fortsätter hitåt" sa han och fortsatte att gå. Ephie reste sig upp, fortfarande besviken och grubblade över sitt misslyckande.
   Den yngre fick en orolig känsla i sin mage desto starkare doften blev, hon registrerade inte riktigt vem doften tillhörde då hon inte kände igen den. När den äldre abrupt stannade till gick hon nästan in i honom, hon kikade fram, förbi honom. När tiken fick syn på den bruna lilla krabaten tyckte hon först att den var gullig, men så yttrade den bevingade ett "Åh nej" och den oroliga känslan växte sig än mer starkare inom henne. Ephie greps av panik, var den lille farlig? Hon hade aldrig sett en björn förut, skogen var alldeles för död för större djurliv. Skabbråtta? Kallas den för det? Han knuffade till henne, "Fort, fort, hon kommer" va? Vem då? Som ett brev på posten uppenbarade sig björnmamman med ett stort vrål framför Ephie, det var inte långt ifrån att hon kissade på sig utav rädsla. "AAAAAAAAAH" skrek tonåringen som en liten valp och såg sig omkring, han var borta. Ett hål i dimman hade formats dit den andre sprungit iväg, så fort som hon kunde försökte hon att komma ikapp främlingen.
   "VAD är det där för något?" ropade Ephie när hon var en bit bakom hanen, visst förstod hon att björnen, nej skabbråttan var farlig. De kunde inte springa hur länge som helst för att komma undan, någon gång skulle de bli trötta. "Jag vet ett place! Den dära kan inte komma in där!" tiken kände till skogen utan och innan, "Ta en rak vänster!" beordrade hon.
   Denna gången var det inget misslyckande, precis som hon hade sagt, avslöjade sig deras trygga plats. Ephie hoppade upp på en stor rot för att sedan försvinna ner i ett hål som stammen i ett tjockt träd hade bildat, trädet var ihåligt men både tjockt och stort nog för att inte kunna rubbas på. Flåsande men skakad satte sig tonåringen ner, vilket monster de hade stött på.

Det tog Blair några ögonblick att inse att ungvargen inte hängde med. Motvilligt saktade han in för att se till så hon kom ikapp. Bakom sig hörde han henne ropa en fråga, men det fanns ingen mening med att slösa syre på den - uppenbarligen var det ett hot, och det var allt hon behövde veta.
     "Ta en rak vänster!" Med ett misstroget stön svängde Blair vänster, trots honans tidigare försök att visa vägen hade slutat katastrofalt. Han följde henne ledigt i språnget, och tvekade bara ett ögonblick innan han följde efter henne in i hålet. Det var trångt, och Blair var alltid extra nervös att vingarna skulle fastna. Björnen röt efter dem, men verkade inte vara särskilt intresserad av att jaga dem. Trots allt hade hon ungar en bit bort.
     "Det gjorde du bra", kommenterade han. Tonen var kort, men ändå beröm. Hjärtat slog hårt i bröstet, men när de lyssnade på hur björnen försvann bort kunde han sakta men säkert lugna ner sitt hjärta.
     Först nu när de var så nära varandra kunde han verkligen känna hennes doft.
     "Är du från Draugai?" frågade han, med plötsligt väckt intresse. Hon verkade ha bra koll på skogen i sig. Om hon kunde lokalisera reviret härifrån kunde deras gemensamma geografikunskaper hjälpa honom till Numoorislätten.

"Det gjorde du bra" kommenterade hannen, vilken succé, vilken triumf! Hon hade återhämtat sig från sitt tidigare misslyckande och sträcke nöjt och stolt på sig, "Mjodå, jodå" yttrade hon med en lite för självgod ton.
   Det hördes hur skabbråttan begav sig bortåt, förhoppningsvis tillbaka till sin unge eller ungar. Ephie tänkte precis ställa sig upp och traska fram för att kika ut ur öppningen när den brune tog till orda, "Är du från Draugai?" med ett nästan chockerat uttryck i sitt ansikte nickade hon. "Jomen visst är jag det" hans gissning var spot on, det var nästan lite läskigt tyckte hon. "Hurså?" ögonen kisade, "Du verkar lite väl nyfiken, kanske du är intresserad av att bli medlem?" den grönbruna blicken synade honom från topp till tå, han såg stark ut och skulle bli ett bra tillskott. Vingarna är självklart ett stort plus, "Vi kan behöva ett par extra ögon från skyn" hon tvingade fram ett leende.

"Åh," Blair skrockade lågt. "Nja, jag tror inte det." Dels för att han hade dåliga minnen med flocken, dels för att ryktena inte ställde sig särskilt positiva till Draugai. Bättre att inte blanda sig i något döende. "Men kan du lokalisera reviret härifrån? Ligger det-" Han ville säga söderut, men då skulle de vara tillbaka på ruta ett. "Vilket håll?"

"Nja, jag tror inte det" ena ögat ryckte till i besvikelse, ännu en gång hade hon misslyckats, detta tog priset.
   Hannen avbröt hennes tankegång, han undrade vart reviret låg, "Vilket håll?" det började bubbla inombords på Ephie. "Nähä du, där går du för långt. Först nekar du flockinbjudan och nu vill du veta vart reviret ligger" ett högljutt fnys slapp ur hennes näsborrar och så snabbt som hon kunde tog hon sig ur det ihåliga trädet, denne individ var inte värd hennes närvaro. Inget som helst hyffs hade han. Ilsket grubblade hon för sig själv och gick hemåt utan att tänka sig för, i den riktning dit reviret låg. Om den brune var smart nog skulle han förstå att tonåringen var påväg hemåt, och därifrån hitta Numoorislätten på egen hand.

Blair såg hjälplöst på när den lilla tiken tog sig ut ur det ihåliga trädet med ett högljutt fnysande. Han slank ut efter henne, och såg när hon vände åt vänster med bestämda steg. Hemåt? Det var den bästa gissningen han hade, men Blair ville vara säker.
     "Vänta", ropade fakargen efter henne. "Vart ska du?" Han följde dock inte efter henne.

"Vänta" ropade han efter henne, "Vart ska du?" Ephie stannade motvilligt till och såg bak mot hannen, hon fejkade ett leende. Det syntes tydligt hur sur hon var, "Hem, förstås" svarade hon utan att lägga märke till att hon gjort bort sig.
   Åter fnös hon, sedan vändes blicken framåt och Ephie skyndade på, hemåt.

"Hem, förstås." Blair kunde inte hindra ett litet flin och nickade åt hennes rygg, som snabbt försvann bortåt.
     "Tack för hjälpen", mumlade han, och vände åt andra hållet.

[Avslutat!!]