Kolzak betraktade spjuten som sträckte sig mot molnen. Vassa spiror av sten och berg som kunde liknas vid klor skapade en skarp silhuett mot den sjunkande solen. För tillfället hade han lämnat Ezekiels sida för att vara ifred en stund. Han behövde isolera sig själv lite, och stod tyst i stilla förundran över Nordspiret. Han hade hört åldringarna kalla platsen så i Måntemplet, och även fast det existerat ett tag nu hade folk inte kunnat sluta prata om det. Nu var han här, för att se de nyresta bergen avteckna sig mot den brinnande himlen. Hur kunde något sådant bara skapas, komma till? Det var en mäktig syn, men också en hotfull sådan. Som att bergen hotade att slita honom i stycken bara han kom för nära.

Kolzak såg sig över skuldran, såg in i Ötamons tysta dunkel en gång innan han trädde närmare mot de rivande klorna. Något kallade. Det ringde i hans öron, som en låg, darrande viskning. Doften av järn hängde tung i luften, och på tungan smakade Kolzak blod. Beslutsamt trädde han vidare, framåt. Han nådde en liten bäck som delade landskapet, och stannade upp i sina steg. Blicken löpte över vattenytan, sedan upp mot klorna i fjärran.
"Vot," viskade  han. Här. 
Något i jorden vibrerade, under hans tassar.  Det var lågt, knappt  märkbart, men Kolzak kände det. Hur något  där under kallade. Något i bäcken. Något i marken. Kolzak greppade efter det, trevade med tanken. Kom hit. Följ min röst.

Metallen bändes för hans vilja, brokigt och klumpigt men det löd. Det klumpades i luften, fördes samman, smälte ihop till en grå, asymmetrisk klump inför Kolzaks syn. Den var tung, så oerhört tung. Den tyngdes mer och mer och Kolzak kände hur orken rann ur honom. Klumpen växte, och han fokuserade på den något så innerligt, med all sin inre kraft.
Sedan föll den tungt ner i bäcken med ett plask och landade stilla på den steniga bottnen. Kolzak flämtade högt, insåg först nu att han hållit andan under hela tiden. Syret fyllde hans lugnor och tankarna klarnade litet. Med en blick blandad av förfäran och förundran såg han på metallklumpen genom det klara vattnet, och ett andlöst litet skratt undslapp hans läppar. Han hade gjort det där. Det var hans skapelse, hans verk.
Solen sjönk lägre, men Kolzak tänkte inte vända än. Han svalde blod.

[öppet för den eller de som vill!]

Trots huvudvärken som uppstod tog Kolzak åter kontroll över metallen. Han formade den brokiga formen. Det var komplicerat, krävde Kolzaks fulla koncentration. Det blev inte riktigt som han hade tänkt sig, men den stenformade metallbiten hade sakta men säkert formats till vad som kunde liknas vid en tand. En klo av metall. Den föll åter ner med en duns när Kolzaks kraft inte längre räckte till, och även om det inte var mycket att skryta med så hänfördes han av vad han åstadkommit. Han märkte inte att en strimma blod rann ur hans ena näsborre.
Att forma metallen hade hindrat Kolzak från att vara aktsam på sina omgivningar, och när vinden förde med sig doften av en främling stelnade han och såg upp. Blicken scannade hastigt området, löpte flackande bland klipporna. Runt ett hörn såg han sedan någon uppenbara sig. En mörk, gänglig gestalt rörde sig framåt i lugnt gemak, huvudet sänkt. Kolzak fick intrycket att vargen inte var illa sinnad, ändå ryckte det i överläppen på honom av oro. Om han skulle försöka med något, så hade Kolzak i alla fall klon. Utan att vilja medge det, var Kolzak ändå skrämd av främlingen. De långa benen, ärren som smyckade den mörka kroppen.
"Vem går där?" fick han ur sig till slut, efter att ha samlat modet.


[Edit 5/7: Avslutar detta om det är okej? Då detta utspelar sig relativt långt bak i Kolzaks tidslinje. Ställer gärna upp på fler roll i framtiden om du skulle vilja! :D]