De var redan långt borta från templet; hon, Aurora och silvervargen Prvi. Det hade varit så enkelt, så lekande lätt att snärja honom. De hade bara fnittrat åt hans lama inviter och skämt, viftat på ögonfransarna och lett - de behövde inte göra så mycket mer än så. Vissa var så ytliga. Varya var så ytlig.
     Svävande rörde de sig vävande från sida till sida, ledde Prvi genom skogen. Här hördes inte längre Måntemplets liv, här syntes inte dess strålande glans. Dunklet var djupt och skuggorna långa. Månblommor och eldflugor var bara flimrande, svag glöd i natten.
     “Är ni säker på att det är här?” Prvis sinnesstämning hade veknat. En svag antydan av osäkerhet, av vemod, gick att urskilja. Varya saktade ner, lät han sluta upp med henne tätt intill. Leendet var varmt och brett. Hans ögon mötte hennes, men bara för ett ögonblick innan han såg generat bort.
     “Inte är du väl rädd för oss,” Varya såg på Aurora som fortfarande var några steg före, “två omaka, men å så vackra, systrar?” Leendet blev större och tandfyllt. Ett klingande skratt bubblade ur henne och hon knuffade till honom ömt men lekfullt.
     “Nej då, kom igen nu, alldeles här.” Varya tog täten under några höga rötter innan det tunna vattendraget korsade hennes väg. “Här,” kallade hon lågmält. En bäck så grund att det såg ut som den flöt orörd över marken sträckte ut sig framför dem. Den var så klar att det nästan gick att se sig själv i den. Ett av Ötamons underverk, som hon sedan liten kallat Glasbäcken. Minnena var bleka nu och det var svårt att minnas något innan Honom.
     Varya mötte Aurora och Prvi med en uppmanande blick. De hade nått sin destination. Bakom ryggen på silvervargen möttes systrarnas ögon i något som liknande iver.
     “Wow,” andades hannen förundrat och all spänning i hans kropp hade släppt. “Fantastiskt vackert,” mumlade han när han böjde sig över. “Inte lika vacker som ni är förstås.” Varya fnittrade. Vad var det för konst?
     “Du är väl för vänlig för ditt eget bästa, Prvi,” svarade hon mjukt. Blicken mötte Auroras. “Eller vad säger du, Aurora?”

En del av Aurora var förvånad över hur lätt det hade varit att föra med sig Prvi från templet. Den naiva vandraren, som ensam skulle upptäcka Numoori. Två vackra ansikten, några skratt, och han hade följt dem blint. Övriga delar av henne var inte förvånad. Det var trots allt inte vilka som helst som förfört silvervargen. Prvi hade ett gott öga, för Aurora och Varya var bländande.
     Aurora rörde sig steget framför sin syster och hanen, för att följet inte skulle bli för breda. Med jämna mellanrum tittade hon tillbaka mot silvervargen, lät ljus tindra från hennes ögon likt stjärnor, och log sockersött. Då och då mötte hon sin systers blick, och leendet växte sig bredare varje gång. Mer och mer av de vita huggtänderna skymtade.
      ”Å så vackra”, ekade Aurora med låg röst. När Varya dök in under några rötter stannade Aurora upp, bjöd silvervargen att gå före med ett varmt leende och en liten blinkning. När han hade ryggen åt henne blev leendet vassare och inte lika genuint.
      De hade nått sitt mål. Med skarpa ögon studerade Aurora hur all oro och spänning lämnade Prvi, och hur han återfick sitt tidigare mod.
      ”Alltför vänlig,” svarade hon, ”och alldeles för söt.” Temperaturen runt Prvi sjönk märkbart medan hon talade, men om det gjorde honom obekväm så sa han ingenting. Gråblodet tog långa, svävande steg fram till kanten av vattnet, och fladdrade med ögonfransarna mot silvervargens spegelbild. Ett litet, snett leende lurade i mungipan när hon såg upp mot sin syster, och den delade ivern var svår att dölja. Hon backade bak igen, cirklade bakom hans rygg medan temperaturen fortsatte sjunka. Nu skiftade Prvi där han stod, och tittade upp mot systrarna.
      ”Är det inte väldigt kallt?” Aurora log oförstående.
      ”Vad pratar du om, Prvi?” spann hon och drog ut på hans namn. ”Har Glasbäcken gjort dig snurrig?” Ett uppsluppet fnitter slapp ur henne, och hon sökte återigen sin systers blick.

Ett kvittrande fniss lämnade henne igen. Det kittlade i magen av iver, av hunger, av lust. Varya såg på sin syster och tillbaka på silvervargen. Pälsen var så blank, så slät, om än färgfattig så gick det inte att frånse dess strålande glans. Möjligheterna var oändliga, men de hade kommit överens om att dela och Varya såg fram emot att matcha med Aurora.
     Prvi vred sig lite förvirrat på platsen och såg sig omkring när temperaturen sjönk. Systrarna skrattade tillsammans. Mjukt och uppmuntrande. Hjärtat slog så hårt i bröstkorgen att det trummade i öronen. Det vassa leendet var brett när hon ställde sig intill Prvi med en spelad ömkan i blicken, lätt att genomskåda.
     “Vad är fel, Prvi?” Rösten var låg och hon stod tätt intill honom, fäll mot fäll. Han vågade inte se henne i ögonen. “Vill du sätta dig ner?” Hon ville tjuta av skratt. Adrenalinet fick hennes kropp att börja darra. De blå ögonen sökte efter Auroras igen för försäkran, men också för att bekräfta. Prvi skruvade på sig nervöst, försökte undvika Varyas lätta beröring, men hon lät honom inte.
    “J-jag tror jag ska…” Han reste sig upp och vände sig upp, men snabbare än så hade den svartvita tiken reagerat och teleporterat sig för att möta honom under rötternas ingång.
     “Inte ska du väl gå än, Prvi?” Han backade något steg, bara för att kliva i bäcken. “Vart ska du? Du har väl ingen som väntar på dig?” Silvervargen hade nämnt att han var en ensam vandrare. “Ingen som skulle sakna dig om du aldrig kom tillbaka?” Det medlidsamma uttrycket kunde inte hålla i sig längre och istället byttes det ut emot ett leende som visade alla tänder.
     “Vill du inte vara med oss?” Hon lade huvudet lite på sned innan hon nickade mot Aurora. “För alltid?”

Hela situationen fick Auroras hjärta att nästan hoppa ur bröstet. Hon var så exalterad att hon fick hindra sina fniss från att bli hysteriska. Temperaturen runt om Prvi fortsatte att sjunka.
     "Vad är fel, Prvi?" Ja, vad kunde stå på tok? Aurora höll andan, sög in bilden av silvervargens undergivna hållning, hur han inte ens vågade möta Varyas blick. Det var en berusande känsla, och ett fnitter bubblade upp ur magen. Energin pulserade igenom henne, sände elektriska stötar genom hennes ben, och det blev ännu intensivare när Prvi gjorde försök att ta sig därifrån. Varya stod i vägen på mindre än ett ögonblick. Den plötsliga skräcken i silvervargens ögon gick inte att ta miste på. Systrarna delade ännu en blick, nu hungrig.
     Varyas ord fick Prvi att backa flera steg ut i bäcken, och det var tydligt att han letade efter någonstans att ta vägen. Gråblodet brydde sig inte, utan steg ut i vattnet efter honom.
     "För vi vill gärna ha dig med oss för alltid", suckade Aurora. "Och det vore väl inte så dumt? Tillbringa evigheten med två av de vackraste i Numoori?" Om inte vackraste. Den röda lutade huvudet mot Prvi för att kunna tala i hans öra, ignorerade att han darrade våldsamt. Kanske av kyla, kanske av skräck. Det blev allt kallare. "Du kan göra oss ännu vackrare." Trots att tonen var låg var hennes röst klar nog för att även Varya skulle höra. De gjorde det trots allt tillsammans.
     "Titta på mig, Prvi." Silvervargen tittade inte upp. "Titta på mig!" Hennes snärtiga ton fick honom att rycka till, och han placerade blicken på hennes hals. "Titta på Varya." Den här gången var tonen mjukt, men en tydlig order. Hela silvervargens kropp skakade när han skiftade blicken till hennes syster. "Är vi inte det vackraste du någonsin sett?" Han nickade på huvudet - trodde hon i alla fall, det kunde varit darrningar.
     "Hm?"
     "J-jo", svarade Prvi, men det lät mer som ett gnyende.
     "Jo vad?"
     "N-ni är-r v-vack-krast-t." Aurora vände sig mot Varya med ett bländande leende. "En sådan charmör vi fått med oss!"

Varya kiknade i ett maniskt skratt. Hela hennes kropp sjönk ihop lite, som om hon var på väg att tappa balansen i sitt hysteriska utbrott. När ögonen såg upp igen var ögonen smala, utsvultna.
     “Åh, Prvi, du har varit så snäll.” Leendet var onaturligt brett. Det fanns inget spår av medlidsamhet i det bleka anletet. “Var inte ledsen, snälla du.” Hon såg hur hela hans väsen skakade, såg hur hans ögon vattnades av tårarna som trängde fram. “Du kommer alltid finnas med oss, aldrig bortglömd. Förevigad.” De gjorde honom en tjänst, inte sant? Nu skulle han åtminstone bli någon, vara någon, och inte vem som helst. Deras Prvi. Han skulle bli mer än vad han någonsin skulle bli i livet. Orden som lämnade silvervargens tunga var bara stakade, halvdana meningar. Försökte han be om nåd, be om förlåt? Det spelade ingen roll.
     “Shhhh,” andades hon tyst. Hon visste vart det kom ifrån, hon mindes alla gånger Han hyschat henne. En spurt av makt strålade genom henne. Hon andades högt och oregelbundet. “Såja…” Stämman var ostadig när hon tog två vingliga steg framåt emot Prvi, berusad av sitt adrenalin. Pupillerna var små när de mötte Prvis blick för första gången sedan de lämnat templet. Hannen skälvde, sjönk lägre och lägre ner på marken.
     “Ställ dig upp,” manade hon. “Ställ dig upp.” Rösten blev kall som luften omkring dem och på darriga ben reste hannen sig igen. Tårarna var så klara emot hans silvriga kinder. Hon synade honom från topp till tå. Leendet var smalt nu när hon såg på Aurora.
     “Huvudet är inget att ha, eller hur?” Blicken som Prvi gav henne var stirrig av skräck, men innan han hann göra ansats för att fly uppenbarade sig alldeles vid sidan om honom och högg hämningslöst honom i undersidan strupen - nackfällen var för dyrbar att skada. Med sin större storlek och kroppsmassa drog hon honom med sig ner till marken medans han kippade efter luft.

"Huvudet är inget att ha, eller hur?" Aurora skakade på sitt eget i en skarp rörelse. Innan Prvi hann göra något mer än att stirra på Varya, så var hon där och högg honom i halsen. Aurora kunde inte hindra ett tjut av extas, och skyndade fram mot de två kropparna. Silvervargen försökte skrika, men blodet som fyllde hans luftvägar gjorde att det kvävdes till ett gurglande läte.
     "Såja, Prvi", nynnade Aurora, något darrig av allt adrenalin. Hon placerade en tass på hans bröstkorg med utbredda tår, någonstans där hon trodde att hans hjärta borde sitta. Silvervargen ryckte fortfarande, kanske i ett försök att komma fri. Han borde förstått att han skulle dö oavsett, det hade Varyas bett sett till. Allt han gjorde nu var att fördärva sin päls. Tanken irriterade henne, men lyckades inte riktigt bryta igenom bubblan av eurfori, adrenalin och makt. Hon hade aldrig känt så säkert att hon hade full kontroll. Innan Aurora vände blicken mot silvervargen kastade hon en sista blick mot himlen. Jag hoppas du ser mig, ängel.
     Tidigare hade hon bara övat på sig själv, men eftersom Prvi skulle dö oavsett var det inte så noga. Hon kände rörelserna mot revbenet, hamrande likt det byte han var. Ett smalt leende skar Auroras ansikte i två delar. Hon betraktade blodet som spillde ut på marken, hur det långsamt tog sig bort mot Glasbäcken och hur det skulle färga vattnet. Det lyckades bara distrahera henne i någon kort sekund, innan hon slöt ögonen och grabbade tag i hans hjärta. Bit för bit så saktade hans hjärta in, och hon kunde känna iskristallerna bildas och omedelbart smälta. Snart slog silvervargens hjärta bara något slag i minuten - han var så gott som död.
     Aurora sökte Prvis blick, och fann att den var glasartad. Han hade slutat kämpa emot, och blodet pumpade fritt ut över hennes syster. Ett maniskt fnitter slapp ur henne, som snart vällde ut i ett skratt. Det tog ett tag innan den röda lyckades få tag i sin röst nog för att säga något.
     "Åh, V", fnittrade Aurora. "vilken tur att vi inte bar päls idag." Nu när allt var färdigt kunde hon inte hindra sig själv från att ta ett skutt över den döda silvervargen, för att inspektera hans päls från fler sidor.
     "Perfekt för lite diskretare dagar," Aurora strök en tass längs hans rygg, nästan varsamt, "när man vill bli sedd men inte avgudad." Ett perfekt tillskott till deras samling.

Silvervargen hade inte mycket att sätta emot. Varyas storlek var till hennes fördel och hon tvingade honom ner på ryggen. Blodet var varmt i hennes mun och mot hennes hals. Det förvånade henne hur fruktansvärt rörigt det var. Aldrig hade det varit sett så groteskt ut när hon sett Han göra det.
     Prvis kamp blev inte långvarig. Auroras tass mot hans bröst var den slutliga stöten och hon kunde känna livet lämna honom. Blodet smakade överväldigande starkt munnen, men det fanns inte någon skillnad att finna på silvervargens och en vanlig hjorts.
      “Åh, V.” Varya släppte den döda vargen och reste sig upp. Hon stirrade honom i ögonen, vred på huvudet när hon betraktade den tomma blicken. På något vis hade hon förväntat sig att känna sig annorlunda, att känna sig mer fulländad så. Istället vände hon om mot Glasbäcken vars klarhet var besudlad av Prvis blod men spegelbilden var ändå klar. Hennes bleka anlete var fläckigt och rött, fult, orent. Något som liknande panik speglades i de blå ögonen. Auroras ord var bara ett svagt sorl i bakgrunden av hennes tankar.
     “Jag kan inte gå hem såhär, Aurora.” Rösten var svag och skör. “Han kan inte se mig såhär.” Blicken sökte sig till hennes. “Du måste hjälpa mig tvätta bort det.” Man kunde höra hur paniken stegrades i hennes röst. Hon kunde inte låta Even se henne såhär ovårdad, oskött och sliskig.

“Du måste hjälpa mig tvätta bort det.” Kontrasten till den Varya hon varit för några minuter sedan var enorm. Aurora nickade, hyschade henne mjukt, och klev över Prvi för att ta sig fram till sin syster. Hon brydde sig inte ens om att hon klev på honom. Lugnande la hon huvudet över Varyas manke, ett lugnande tryck, som en omfamning. Sedan lösgjorde hon sig, gav sin syster en öm slick över kinden. Järnsmaken fyllde Auroras mun, och där hon väntade sig att grimasera, fann hon att hon tyckte om det.
     "Såja, andas", uppmanade Aurora bestämt för att dämpa paniken hon anade. Hon hjälpte till att stjälpa vatten över systerns framben, gnuggade med tassen tills blodet lämnat den svarta pälsen igen. Sedan gestikulerade hon hur Varya skulle sänka huvudet till vattennivån, och gjorde där om samma sak, men med försiktiga och kontrollerade rörelser. Det var inte helt perfekt, men det var det bästa hon kunde få till. 
     "Vi stannar vid en större bäck på vägen hem", lovade hon.

I systerns omfamning fanns lite tröst att hämta. Den döda vargen vid deras tassar var som bortglömd när de tillsammans försökte skölja blodet ur hennes päls. Det var svårt och bäckens sparsamma vattenmängd var inte till hjälp. Inga tårar lämnade de klarblå ögonen men ändå var andetagen darrande, halvdana snyftningar. I sin spegelbild såg hon fortfarande hur blodet missfärgat hennes vita päls. Oanständigt, äckligt.
     “Vi stannar vid en större bäck på vägen hem.” Varya nickade till svar i ett försök att hålla sig samlad. Den stirriga blicken såg ner på Prvi igen. Med en kropp i släptåg skulle de lämnade förfärliga spår, de kunde inte ta med den hela vägen hem förrän den var redo att genomgå sin omvandling. De skulle behöva hänga den någonstans först.
     För några korta ögonblick betraktade hon bara silvervargen, sökte efter något i den tomma blicken. Som bruten ur sin lilla trans tog hon plötsligt ett våldsamt tag Prvi’s hals igen och lyfte upp honom. Kroppen var lealös och tyngre än vad hon väntat sig, men att förflyttningen av offret skulle vara den mest ansträngande delen av processen fick henne att vilja skratta. Allting upp till detta hade varit för enkelt, som en dans på rosor. Med den vetskapen i sitt hjärta började hon målmedvetet röra sig österut, men tankarna var ännu längre bort än så, drömmandes om sin nästa erövring.

[Avslutat]