Den stora varghanen släpar med sig det byte han just fält. Ett rådjur oturligt nog korsat hans väg. Turligt för vargen. Han släpar med sig rådjuret till en plats vid ett träd han valt ut. Han drar rådjuret intill sig och lägger sig ner. När han kalasar på sin måltid guppar öronen fram och tillbaka på huvudet. Han lyssnar på omgivningen även om han verkar helt fokuserad på att äta. Den här skogen är mycket mer livfull än den skog han lämnat bakom sig. Grönskan här är mycket mer rogivande och det känns som att han skulle kunna stanna här ett tag. Det finns även gott om villebråd. Men då han är en ensam vandrare stannar han sällan länge på samma plats. Det är som att han har en inbyggd kompass som hela tiden drar honom åt det håll det finns vargar. För han är ändå en social varelse. Ensam kan han råka hamna i trubbel. Han kan hamna i trubbel när han möter andra vargar med. Men de situationerna är mycket mer underhållande.

Hanen avslutar sin måltid när han är mätt. Det är inte mycket kvar av rådjuret och de lämnar han åt asätarna. Han slickar sig om munnen och reser sig sedan upp. Han kliver undan från trädet och resterna av måltiden. Han sjunker ner på frambenen och sträcker ut dem så långt framför sig jan bara kan. Tårna på framtassarna spretar och hanen gäspar stort. Han reser på sig och sträcker därefter på bakbenen. När han rest sig upp igen så skakar han på hela kroppen. Den stora kronan på hans huvud gör att det knycker lite extra på nacken. Öronen klipper till på huvudet och den silverblå blicken sveper över området. Han är belåten och börjar lunkande att lämna platsen.

Det är tidig eftermiddah och solen står högt på himlen. Trots vintertiden så är det ändå behagligt väder denna dag. På sin vänstra sida kan vargen se det väldiga gapet, Mardouf på avstånd. Likt ett jättesår i jorden. Han bestämmer sig för att fortsätta framåt. Parallellt. Med den väldiga revan. Vart han än hamnar näst så är det precis där han ska befinna sig.

Det var med lugna steg som den unga honan tog sig fram mellan träden. Steg som gav sken av att hon hade ett mål, någonstans hon behövde vara. Så var det inte. Hon hade aldrig haft någonstans hon behövde vara, och hon tvivlade på att hon skulle tycka om det ifall hon hade det. Det klingade lätt från bjällrorna i öronen, men Quin hade haft dem så länge att hon inte längre tänkte på det. Det hade blivit bakgrundsljudet till hennes existens; soundtracket till hennes liv. Självvalt och unikt. Precis som hon ville ha det. 
    Mötet med den märkliga vargen i Mardouf hade påverkat henne. Hon hade känt sig sviken, av någon anledning hon inte förstod, som om hon fått sin stolthet skändad. Han hade övergett henne där, efter att hon hjälpt honom, och hon var helt säker på att han lämnat henne för att dö. Hon hade trott att hon skulle dö själv — nere i klyftan fanns ingen mat att tala om, och hon hade varit mörbultad och skadad efter fallet ner, även om hon haft turen att inte falla från toppen. Men hon hade klarat det. Uppammat alla sina krafter, byggt sig en bro av packad jord och tagit sig upp, långsamt och haltande. Även nu gick det att se en ojämnhet i hennes rörelsemönster, ett lätt haltande på ena frambenet. Hon låtsades inte om det. Händelsen hade gjort henne arg. Stubinen var kortare nu, hon hade närmare till ilska och litade mindre på främlingar. Hon hade lärt sig vad hon redan visste — att den enda hon kunde lita på var sig själv, och ibland kunde hon inte ens det. 
    I periferin uppfattade hon en rörelse, ackompanjerad av en lukt som hon varit för frånvarande för att lägga märke till. En främling. En varg med hjorthorn på huvudet. Det överraskade henne inte hälften så mycket som det borde ha gjort. Quin hade träffat folk med betydligt konstigare huvudbonader. Som den där prickiga med ett kranium på skallen. Men hon skulle väl kanske inte säga något, hon såg ju knappast vanlig ut själv. 
    “Hey”, utbrast hon, utan att veta om det var för att påkalla hanens uppmärksamhet eller bara underhålla sig själv. Det hände ibland, att hon talade eller sjöng för sig själv. Den rödvita tiken vände de olikfärgade ögonen mot hjortvargen och bjällrorna klingade i takt med stegen när hon närmade sig honom i sin egen takt. Nog var hon en syn för gudarna, alltid.

[Okej om Quin joinar? :'D]

Salem gick i egna tankar. Om man nu kan kalla det tankar. Det var mer att hans tankar drog iväg med honom. Sveptes iväg åt något håll likt en trädgren på havets vågor. Det var en röst som drog tillbaka honom till nuet. Mer ett litet utrop men tillräckligt för att få honom att stanna upp och vrida på huvudet. Han hade lagt märke till ett klirrande ljud men fick för sig att det förmodligen var hans egna silversmycken som var extra glada idag. Men det var en liten vit och röd tik som kommer emot henne. På öronen har hon två små silverbjällror. Det var inget han sett tidigare men nog så intressant. Han välkomnar henne med ett leende där tänderna blottas. Men inte ser han på några vägar aggressiv ut. Det är bara så han ler.
"Well hello there. Aren't you a sweet sight" Han möter hennes udda blick. Har börjat fastna för detta speciella utseende. Udda ögon verkar vara vanligare än man tror och det gör det ännu bättre att bäraren är riktigt söt med. Hanens silverblå blick hålls fäst på tiken och han ser ut att se på en gammal vän. Hans hållning är avslappnad och svansen sveper i mjuka rörelser fram och tillbaka bakom honom.
"Do you have anything on your mind that you want to get out in the open? Or are you just seeking some company this fine day?" Han ler lite extra charmigt.

Främlingen tilltalar henne på Nimorian, men även om Quin förstår vad han säger alldeles utmärkt väntar hon medvetet ett par sekunder med att svara, då hon med höjt huvud studerar honom från topp till tå med ett svalt självförtroende som borde tillhöra en mycket större eller åtminstone äldre individ. Han är större än hon, men det är inget särskilt — de allra flesta verkar vara större än hon. Quin låter ögonen dröja sig kvar vid hornen ett litet tag innan hon betraktar hans kropp. Pälsen är silvergrå med vad som ser ut som silversmycken i. En metallbändare? Slutligen låter hon ögonen fästa sig vid hans och svarar honom med sin mjuka stämma. Vad var det han sa nu igen? Aren't you a sweet sight. Inom henne kurrar egot belåtet, men på utsidan är hon sval och oberörd. 
    “Oh, I don't know about that”, säger hon lättsamt till svar på hans komplimang. Åtminstone tror hon att det är en komplimang. Bakom henne sveper svansen långsamt fram och tillbaka, en spegling av hanens rörelser fast mer sakta, eftertänksamt. Hans nästa fråga får henne att le kort, bara under någon sekund, en snabb rörelse som skulle kunna signalera blyghet eller nervositet eller något i den stilen, men hon bryr sig inte. Hon är inget av det, har bara alltid haft lite svårt med interaktioner. Men hon kan låtsas, och det är hon betydligt bättre på. Quin vet hur man spelar. Allt hos henne är tvetydigt. Sättet hon ler på, svansens rörelser, blicken i ögonen. Allt är som det ser ut och ändå är inget som det verkar. Rörelserna är mjuka och ansiktsuttrycket slutet, utan att vara ovänligt. Tvärtom. Öronen klipper när hon lyssnar på andra hälften av hans fråga. Or are you just seeking some company this fine day? 
   “Depends ...”, svarar hon svävande. Lyfter ett retsamt ögonbryn. “Feeling lonely?” Tungan formar sig med enkelhet runt orden, som hon är väl bekant med trots att språket inte är hennes eget. “I don't mind being alone. But sometimes it gets a little boring to only have yourself to talk to. Predictable.” Även om hon är av den uppfattningen att hon själv är ett intressantare sällskap än de flesta. Quin nickar mot hans silversmycken, och början på ett finurligt litet leende drar i ena mungipan, som om munnen väldigt gärna vill börja le men hon inte låter den. “I like your jewellery. Where did you get it?”

Oh, I don't know about that... ...Feeling lonely?. Ett lätt flin leker på hans läppar. "Even in a crowd, one is always lonely" Svarar han henne. Han har alltid varit ensam. Han har lärt sig att vad som än händer så är man alltid ensam. Tillslut är det bara en själv man kan lita på.
Den silverblå blicken studerar henne. Hur hon rör sig. Hur hon beter sig när hon talar. Hon ser inte ut som många andra han mött. Men hon är inte heller så olik många andra han mött.

Hon kommenterar hans smycken. Han har valt att smycka sig för att alltid ha silvret med sig. Det är behändigt att ha. Han ler brett och tänderna syns. På ett charmigt lite lurigt vis.
"Thank you. I've collected then my whole life. Some are memories. Others are just for show" Han nickar åt hennes egna prydnader.
"Although, I would say that yours sure are flashier" Hans klirrar inte lika mycket som hennes.

Even in a crowd, one is always lonely. Quin kan hålla med om det. Det liknar hennes egna tankegångar för bara en liten stund sedan. Den enda person man känner på riktigt är sig själv, för det är bara ens egna tankar man kan läsa. Om man inte är tankeläsare. Betyder det att tankeläsare känner alla? Quin rycker på axlarna — om gesten är till svar på hans ord eller hennes egna funderingar vet hon inte riktigt. 
    “Even more so out here, I guess. Haven't seen anyone around here in days.” Hon tycker faktiskt om Eldskogen. Eller, hon gillar den mer än många andra områden hon befunnit sig på. Det är något med skogen som passar henne. Det här med att vara levande och död samtidigt. Att befinna sig i någon sorts limbo mellan de två. Skogen har brunnit ner, men finns fortfarande kvar, om än inte som den brukade se ut. Förändring är i rörelse. 
    Hon har nästan glömt bort sin egen fråga när främlingen svarar på den åt henne. Smyckena. Han tackar henne, ler brett. Vissa är minnen, andra bara för syns skull. Hennes egna smycken är väl också minnen, antar hon, av metallbändaren som gav henne dem för vad som känns som väldigt länge sedan. Quin nickar och den rosa tungan smiter snabbt ut mellan de ljusa läpparna för att fukta nosen. “You've made them yourself, then?” frågar hon, och de tvåfärgade ögonen möter hans silverblå, fast hans ögon befinner sig så mycket högre upp. Although, I would say that yours sure are flashier. 
    Quin ler, inte lika stort som han men ändå så att man skymtar de spetsiga tänderna. “Thanks, I quite like them”, säger hon ärligt och skakar lätt på huvudet så att bjällrorna pinglar glatt. Leendet svalnar snabbt och ansiktet blir neutralt igen, men den här gången är det inte tomt. Bakom ögonen och de klippande öronen finns en nyfikenhet och en retsam nonchalans som speglas i rösten, rörelserna i mungiporna och svansens mjuka svängande. Det vilar något tidlöst över henne, som om hon skulle kunna vara både valp och gamling samtidigt. 
    “You smile a lot for someone who's lonely, stranger”, säger hon tankfullt och ena ögonbrynet höjs på ett frågande, lite lurigt sätt. Hon gillar hans sätt. Sättet han pratar på. Till och med hans tandade leende. Han har hennes intresse, vilket inte är lätt att fånga. Men mötet har ju precis börjat. “What can I call you?” frågar Quin. Hon skulle vilja ha ett namn på den här främlingen.

"If ye're looking for more company then I've heard there is a pack in the dead forest south from here" Berättar han. Mötet han hade där var ytterst angenämt. Den speciella individen besatt udda färgade ögon precis som den här tiken. Är det måntro ett karaktärsdrag? För även det här mötet har börjat angenämt. Men den här tiken verkar mycket mer pratglad än vad den första varit. Mystiken i mötet i Döda skogen är något han aldrig kommer glömma.
Han nickar åt tikens fråga. "Yes, ye can say I'm quite the craftsman" Det tandade charmiga leendet  är klistrat på läpparna och han skakar lite lätt på huvudet så att smyckena dansar. Han är väldigt stolt över hur han smyckat sig själv. Det inte bara för syn skull utan även en del av hans person. Ett individuellt uttryck av sin egen personlighet. Det får honom att stå ut från mängden. Som om inte hornen och den klyvna tungan gjorde det redan.
You smile a lot for someone who's lonely, stranger. Han möter hennes udda färgade blick igen. Leendet fallnar inte. Well haven't ye heard? If ye meet a person without a smile, then give her yours" Han nickar i takt med sina egna ord. "Isn't it a much more pleasant meeting with a friendly approach?" Salem är en individ som föredrar att ha roligt framför att ha rätt. I en värld där så många andra mer eller mindre kräver att vara den som har rätt och vet bäst så flyter Salem fram på skrattet istället. Enligt honom är det en mycket mer angenäm syn på livet.
What can I call you?" De långa öronen klipper till på huvudet. "Well, ye are free to call me whatever ye like, little miss" Han flinar. "But if ye're asking for me name" Han placerar höger framben en bit fram och sjunker ned i en bugning. "Name's Salem" Han reser på sig igen och möter hennes blick.

Om hon letar efter sällskap finns det en flock söderut. Hon har aldrig riktigt övervägt att gå med i en flock. Det beror inte på en motvilja mot principen — det har bara aldrig varit aktuellt. Hon tror inte att det kommer bli det heller. Hon trivs med att sätta sina egna regler och att vara fri att gå vart hon önskar. Quin nickar för att visa att hon uppfattat hans ord. 
    "I don't think I'd fit in there very well, to be honest." Hon menar det i ordens alla betydelser. Både utseendemässigt och karaktärsmässigt är hon en udda figur. Disträ, lite flummig kanske. Hon vet inte riktigt hur hon skulle beskriva sig själv, men hon tror inte på att begränsa sig, sätta sig själv i en låda. 
    Well, haven't ye heard? If ye meet a person without a smile, then give her yours. Främlingen ler medan han säger det och Quin måste skratta till. Det är ett mjukt ljud, helt kort, som det sekundlånga pinglandet av hennes bjällror. Ett tecken på att hon roas av konversationen. 
    "Maybe that's true. But — forgive me for questioning your logic — if you give her your smile, won't you be left without it then? Or do you have a double set of smiles?" Hon finner mötet intressant, så pass intressant att hon kan släppa ner garden en aning. Men hon är fortfarande sval, behåller fortfarande sitt avstånd, gör ingen ansats att röra sig. Hon blir aldrig översvallande i sina rörelser, aldrig exalterad och yvig. Quin är aldrig hjärtlig. 
    Han presenterar sig som Salem och sjunker ner i en bugning framför henne. Hon följer honom med blicken när han gör det och höjer hakan när hon svarar. "There's no need to bow to me, although I do appreciate it." Det rycker i de bleka mungiporna. Faktum är att hon gillar det. Folk borde kanske buga för henne oftare. "My name’s Harlequin, but I mostly go by Quin. Or maybe you've got a clever suggestion about what would fit better?" Hon har aldrig brytt sig särskilt mycket om vad folk kallar henne. Ett namn är trots allt bara ett namn. Hon lägger ingen särskild vikt vid det.