Den vita tikens blå ögon smalnade när hon rynkade pannan av koncentration. Hjorten betade lugnt ett tiotal meter bort, intet ont anande om rovdjuret som lurade bakom rotvältan. Hon andades tyst, kröp sakta ihop, smög långsamt närmare. Magen kurrade hjälpsamt för att påminna henne om hur viktigt det var att få tag på hjorten. Nostryffeln vibrerade, av spänning och av lukten från hjorten, levande kött, mat. Om inte lång tid alls skulle hon antingen ha det där köttberget i magen eller se det springa iväg.
  Även om hon älskade Isil Anar, tyckte hon om att strosa för sig själv utanför reviret. Frihet var en av grundpelarna som Tirana stod på, en fundamental del av henne. Det här var frihet för henne. Att kunna sticka iväg ensam och jaga, men också ha en familj att komma tillbaka till.
  Hjorten var inte stor, men den räckte gott och väl till en ensam varg. Den såg ut att vara ungefär ett år eller två år gammal, och nu lyfte den huvudet för att se sig om. Tirana stannade bakom rotvältan tills hjorten återgick till att beta igen, förvissad om att inget farligt lurade på den. Dess lilla svans viftade medan den ryckte gräset från marken.
  Ti tassade närmare. Om vinden vände nu, skulle hjorten känna hennes lukt sticka i näsborrarna och fly. Bäst att agera snabbt.
  Hon rätade på sig, och började springa. Hjorten, som såg något vitt röra sig i ögonvrån, spratt till och vände för att fly, men den hann inte ens tre meter innan Tirana slog den till marken. Nöjt såg hon till att den var död innan hon satte sig ner för att kalasa på måltiden hon gjort sig förtjänt av.

Den bevingade hanen hade haft sig en vilopaus uppe i ett träd när han väckts av oljuden av en jakt nere på marken. Ögonlocken slås upp och blottar den gröna blicken. Tanken på mat blir genast lockande när doften av blod sprider sig med vinden. Vargen reser sig smidigt och balanserat upp på grenen han legat på. De skarpa klorna ger bra grepp. Vingarna fälls ut och efter att ha tagit några steg längre ut på grenen så finner sig vargen svävande i luften en stund när han glidflyger ner till marken. Det blir en mjuk landning. Klorna är indragna och steget lätt och ljudlöst när den grå hanen tar sig närmare bloddoftens källa. Vingarna är placerade vid kroppens sidor och öronen står spetsade på huvudet. Den gröna blicken är vaksam och målmedveten. Det är inte svårt att få syn på den vita vargen och dennes byte. Den vita fällen står ut mot den gröna omgivningen.
Den grå hanen stannar upp och blir stilla. Vinden ligger till hans fördel och han studerar den vita tiken när denne förbereder sin måltid. Hanen andas lugnt. Den gröna blicken vilar på tikens vita gestalt. Hanen ser redan raggig och mager ut. Han har tagit sig till Numoori över havet. Hans päls luktar fortfarande salt. Hanen ruskar på sig innan han kliver fram och ger sig till känna.
"Kul att se att någon har jaktlycka i alla fall". I sanning så har han själv inte direkt tänkt på mat. Han har endast jagat för att överleva under sin ännu korta vistelse i det här landet. Landet han är född i men som han lämnade med modern och en av systrarna. Vad som är viktigast för hanen är att finna systern och familjen. Vad de kom till Numoori för att finna är prio ett. Hanen firar av ett snett och charmigt leende åt den vita tiken.

Köttet slinker välkommet ner i magen på henne. Hungrigt sliter hon det från benen, skiljer vant på ätbart och inte ätbart. Hon slickar blodet från läpparna, rött på vitt. Hon ser inte riktigt ut som den fromma Tirana folk känner henne som. Hon är en jägare, ett rovdjur, hon har blod kring munnen och köttslamsor mellan tänderna. Även om hon aldrig skulle skada någon eller något om det inte behövdes, kanske det inte ser ut så nu. Men hon måste äta. Och de blå ögonen glittrar.
   Plötsligt uppenbarar sig en varg framför henne, eller snarare framför den fällda hjorten. Det är en hane, det känner hon på lukten, och hans fäll är grå och luktar salt. Kommer han från havet? Hanens gröna ögon studerar henne. Tirana sväljer köttet hon har i munnen, slickar sig om läpparna och betraktar honom.
   "Kul att se att någon har jaktlycka i alla fall."
   Hon vet inte riktigt om han är allvarlig eller sarkastisk. Hon sätter sig upp, spetsar öronen och låter svansen sopa marken bakom henne. Visar att hon är vänligt inställd. Att hon inte menar något illa. Hans leende är charmigt. Hon ler tillbaka.
   "Ja, det gick bra idag." Leendet blir lite osäkert en sekund, sedan blir det lika stadigt och varmt som vanligt. "Är du hungrig? Du kan få smaka om du vill. Jag är ändå färdig", erbjuder hon sig. Det är inte mycket kvar av hjorten, men om hanen är hungrig tror hon inte att han tackar nej till lite mat.
   "Jag är Tirana", berättar hon. "Vem är du?"

Tiken verkar vänligt inställd. Inget tjur att han närmar sig när hon äter. Hanen står på avstånd och ser på henne. Han sveper till hed svansen när hon avslutar sin måltid. Den vita pälsen fläckar av blodrött. Vackert.
Är du hungrig? Du kan få smaka om du vill. Jag är ändå färdig.
Hanen tar ett steg framåt det charmiga leendet breddas en aning.
"Don't mind if I do". Svarar han och sluter avståndet mellan sig själv och tiken byte. Han är vanligtvis inte en snyltare. Men det här tagit på krafterna att ta sig hit till Numoori.
Han hugger in på vad som finns kvar av bytet. Biter i ben och drar i skinn och tuggar i sig de bitar av kött som finns kvar.
Jag är Tirana. Tiken presenterar sig. Hanen svarar inte.
Vem är du? Frågan var väntad. Den brukar alltid följa på en presentation.
"Tristan". Svarar han utan att se upp och efter att ha svalt ner en liten tugga. Inte är han så uppfostrad att han talar med mat i mun. Därefter finner han snabbt en ny bit kött som han gnager loss från ett nästan rengnagt ben.

Främlingens leende breddas ytterligare när hon erbjöd honom att äta av bytet. Don't mind if I do. Ah, Nimorian. Tirana kunde lite av det språket, men hennes kunskaper var begränsade. I hennes familj hade man enbart talat Nordspråket, men hon hade snappat upp fraser och ord av andra vargar och på så sätt lärt sig att sätta ihop någotsånär begripliga meningar. Uttalet kanske inte var det vackraste, men hon tyckte att det var intressant att lära sig och var alltid öppen för kritik.
  Hon flyttade lite på sig så att främlingen skulle få utrymme vid den fällda hjorten, och tog tillfället i akt att betrakta denne. Grå päls. Gröna ögon. Vingar. Vingarna påminde henne om Cry, även om hanen inte alls liknade honom. Hon blev nästan lite fladdrig i magen bara av att tänka hans namn.
  Främlingen tuggade ur munnen och svarade på hennes fråga. Hans namn var Tristan. Betydde det att han var trist? Hon log inombords åt sitt eget skämt.
  “Varifrån kommer du, Tristan? Numoori?” Hon verkade komma på något, ögonen blev större och man kunde höra henne dra lätt efter andan, som om hon fick en idé. “Ăh, eller kommer du utifrån Numoori? Det gör jag.”

Ogenerat äter han upp vad som ätas kan av bytet. Han känner tiken blickar på sig men fokuserar på att äta.
Varifrån kommer du, Tristan? Numoori?
Tristan söker igenom resterna av bytet för att säkert inte missa något ätbart men när han inte finner något mer höjer han huvudet för att svara på tikens fråga men hon har redan börjat uttala en ny.
Åh, eller kommer du utifrån Numoori? Det gör jag.
Tristan sätter sig ner och slickar sig om munnen. Därefter ruskar han på huvudet. Den gröna blicken fästs sedan på Tirana igen.
"Jag är född i Numoori. Men jag har levt utanför landet länge". Svarar han. Det är ändå information som inte är så viktigt i stora sammanhang.
"Så du är inte härifrån? Berätta gärna lite om dig själv". Han placerar det charmiga leendet på läpparna igen. Det här var väl inte så dumt tidsfördriv en stund.

Född i Numoori, levt utanför rätt länge. Tirana älskade Numoori. Visst, det var inget fel på landet hon kom från heller, men hon hade inga planer på att lämna. Här fanns allt hon kunde drömma om. Vänner. En flock. Mening. Hon saknade sin familj ibland, men hade oftast för mycket på hjärnan för att hinna bli deppig. Och hon visste att de inget hellre ville än att hon skulle vara lycklig. Kanske skulle de också komma hit någon dag? Då kunde hon visa dem Numoori och Isil Anar!
  Tirana rycktes tillbaka till nuet av Tristans nästa fråga. Berätta om dig själv. Var skulle hon börja?
  “Jag föddes i ett land bortom havet. Jag hade en jättebra uppväxt, mor och far och tre syskon. Det fanns några fler i vår lilla grupp också, ett äldre par och deras son. Vi var som en enda stor familj.” Hon log, men leendet dog lite när hon fortsatte. “Vi blev attackerade av en björn när jag var fjorton år. Det var då jag fick det här ärret!” Leendet var tillbaka igen och hon viftade lite med örat för att han skulle se hacket som björnen orsakat. “Jag kom till Numoori själv när jag var sexton år. Det var lite ensamt först, men sedan hittade jag Isil Anar! Och jag blev tvungen att fly från zombies! De skadade inte mig, men de bet min ... väldigt nära" - här blev hon lite röd om kinderna - "vän Cry.”
  Hon var en hängiven historieberättare. Hennes svans viftade glatt, tonfallet var muntert. Hon var inte medveten om blodfläckarna som fortfarande fanns i pälsen, utan hennes ansikte lyste av ungdomlig glädje. Det var en egenskap som vissa älskade hos henne, att hon alltid var så glad och barnslig, men vissa retade sig på det också. Hon brydde sig inte så mycket. De som var värda att bry sig om brukade tycka om henne ändå.

Ett land bortom havet? Det är kanske därifrån han flög? Nog kom han från bortom havet i alla fall. Tirana hade en jättebra uppväxt, berättar hon. I en liten grupp bestående av mer än hennes familj. Men de var alla en familj. Det låter ju bra. En god uppväxt som format en god individ. Tristan känner sig inte imponerad. Men han ser kanske mer intresserad ut på utsidan. För stunden i alla fall. Sen vet man aldrig vart det leder.
Vi blev attackerad av en björn när jag var fjorton år.
Det låter som en upplevelse som kan ha satt spår hos en ung individ men hon visar stolt upp ärret i örat som björnen gett henne. Tristan flinar lätt.
"Det där ser ju riktigt tufft ut". Säger han. Tristan sitter tyst när hon fortsätter berätta. Om hennes liv när hon kom till Numoori. Hon pratar om mycket som han inte känner till. Han tippar huvudet på sned men flinar när hon tystnar.
"Låter som att någon har en Crush på denne Cry". Säger han med ett lätt skratt.
"Isil Anar? Zombies? Va?" Han ger henne en förvirrad blick. Hoppas att hon ska berätta mer. Men innan hon börjar så reser han sig upp och sluter avståndet mellan dem. Han sträcker på halsen och kommer närmare henne. Sen slickar han henne på kinden. Han drar tillbaka huvudet och backar ett halvt steg och skrattar till.
"Du har blod i pälsen".

Hon kunde inte vara stoltare än när Tristan kommenterade hennes ärr i örat. Det såg tufft ut! Även om det knappast var hennes egen förtjänst - det var nog björnen hon skulle tacka - kände hon sig genast viktigare. Det var ju riktigt kul att vara tuff, och att en främling som Tristan tyckte att hon var det var lite extra spännande. Normalt var “tuff” inte det första ordet folk tänkte när de såg henne. Hon log brett.
  När Cry kom på tal rodnade hon igen. Hon kunde inte hjälpa det, det bara blev så. Crush? Vad betydde det? Och varför hade hon det på Cry? Allt hon visste var att hon gillade honom, mycket, men hon var inte riktigt säker på resten. Bäst att inte säga något som kunde bli helkonstigt, tänkte hon.
  Tristan blev förvirrad. Visst, i hennes eget huvud kanske allting lät sammanhängande, men hon glömde ofta att inte alla var tankeläsare som Black. Hon öppnade munnen och började: “Förlåt, jag ska …”, men hann aldrig längre förrän Tristan plötsligt stod upp och slickade henne på kinden.
  Nu var det Tiranas tur att bli förvirrad. Hon ryggade instinktivt tillbaka ett par centimeter, inte långt men märkbart, och hennes ansikte speglade också både förvirring och överraskning, och hon rodnade igen. Den här gången inte på grund av Cry.
  Blod i pälsen. Hon blinkade snabbt ett par gånger, försökte komma tillbaka på spåret på vilket hon ångade på förut. Lyckades inte riktigt. “Jag har blod …” Hon skakade lätt på huvudet. “Jag skulle berätta om Isil Anar”, sa hon långsamt. “Men du avbröt mig. Varför? Störde blodet dig så mycket?” Plötsligt kände hon sig nervös, av någon märklig anledning. Hon försökte sig på ett litet, osäkert leende.

Hennes reaktion på att han gav henne en slick på kinden är extremt roande. Tristan kan inte hålla sig för skratt. Han skrattar åt henne. Åt hennes reaktion.
"Är det normalt för dig att sitta och prata med folk och samtidigt vara helt nerblodad?". Frågar han men det låter mer som en kommentar. Tirana's förvirring roar honom. Tristan sätter sig ner igen. Han backar inte utan sätter sig där han stått. Spelar ingen roll hur nära han är tiken. Tycker hon inte om det kan hon ju backa.
Själv ser väl inte Tristan riktigt så bra ut som han brukar göra. Men det är för att han rest långt. Inte för att han ser smutsig eller eländig ut. Han är bara lite smalare än vad han brukar. Lite raggigare päls än vanligt och luktar salt av hav som han inte alls brukar göra.
"Men vad vet jag. Du kanske gillar att ha blod i pälsen?". Han ignorerar hennes halvdana meningar när hon försöker få rätt på sina tankar igen. Tristan trampar lätt med framtassarna och placerar dem sedan tätt tillsammans framför sig. Den gröna blicken vilar på Tirana.
"Isil Anar ja, vad har du att berätta?" Frågar han sedan och avfyrar det där charmiga leendet igen. Visar att han ska sitta lydigt där han sitter och lyssna på vad hon har att berätta.

Tristan skrattar. Tirana förstår inte varför. "Vad är så kul?" Hon rynkar oförstående pannan och bara ser på honom. Är det normalt för dig att sitta och prata med folk och samtidigt vara helt nerblodad? Hon behåller det något skeptiska ansiktsuttrycket när hon svarar. “Jag är fullt kapabel att avlägsna blod själv, tack.” Plötsligt känner hon sig full av upproriskhet. Hon vill vara trotsig mot Tristan, för han beter sig så bossigt mot henne, så nonchalant. Han sitter alldeles nära henne, egentligen för nära, men hon flyttar sig inte. Man kanske inte tror det när man ser henne, men Tirana är faktiskt ingen fegis. Hon är inte undergiven Tristan på något sätt.
  Du kanske gillar att ha blod i pälsen? Hon fnyser lågt. "Jag är en jägare, Tristan. Jägare har blod i pälsen." Hon tycker inte om attityden han lagt sig till med. Han kanske beter sig likadant gentemot alla, men hon har tidigare mött vargar som sett ner på henne och gjort vissa saker de inte hade gjort mot hanar, som att slicka hennes kind bara för att hon är tik, och om Tristan är en sådan typ tänker hon visa att hon inte tål att bli hunsad hur som helst.
  Isil Anar. Tristan ler igen. Hon blir så förvirrad av signalerna han sänder. För första gången under hela mötet besvarar hon inte leendet han fyrar av, förmodligen avsett att vara charmigt. Istället lägger hon an ett lugnt ansiktsuttryck och ett affärsmässigt tonfall när hon säger:
  “Isil Anar är min flock. Min nya familj. Vi håller till här i närheten.”

Vad är så kul? Hennes oförstående blick roar honom fortfarande. Det gör honom inget dock. Han skrattar åt något som roar honom. Sen att han är den enda som skrattar spelar ingen roll. Men han skrattar inte länge. Tiken verkar ändra attityd och Tristan sitter stilla och studerar henne.
Jag är fullt kapabel att avlägsna blod själv, tack.
"Det tror jag säkert". Svarar han henne. Ordvalen kanske kan låta stöddiga men han uttalar sig inte på något stöddigt sätt.
Jag är en jägare, Tristan. Jägare har blod i pälsen.
Han gillar faktiskt att hon inte verkar vara en av de där fåfänga tikarna som inte står ut av lite smuts i pälsen. Tirana verkar inte alls bry sig om hur hon ser ut. Hon verkar vara en som är stolt över alla sina bedrifter och det gör att hon förtjänar lite respekt. Tristan ser inte ner på henne på något sätt. Man måste ju ibland lägga sig till med lite attityder för att lättare kunna studera de man möter. För ingen reagerar som någon annan. Tristan där emot är en sådan hane som ogenerat skulle kunna gå fram och slicka både tikar och hanar på kinden. Men det gäller att känna av stämningen först så man inte får strupen uppsliten. Tristan ser inte vargar som tikar och hanar. Han ser dem som individer. Alla kapabla till att ta hand om sig själva. Men vissa kan vara vekare än andra. Detta beror sällan på vilket kön de tillhör. Själv har han systrar som han minns alla är väldigt starka individer, så även hans mor. Så inte ser Tristan ner på tikar. Han ser bara saker på sitt sätt och det är sällan andra förstår sig på det.
Han fnissar lätt när Tirana lägger sig till med en affärsmässig ton. Så Isil Anar är en flock. Han kan tydligt känna doften av andra vargar i hennes päls. Men han är rätt säker på att den här delen av skogen är allmän plats. För han kände inga liknande dofter på vägen hit.
"Så vad står den här flocken, Isil Anar, för då?" Frågar han och uttrycker sig genuint intresserad.

Det tror han säkert. Hon är inte riktigt säker på om han håller med henne eller bara driver med henne. Det låter inte spydigt när han yttrar det. Hon bestämmer sig för att ta honom på orden. Om han inte menar det lär det väl visa sig.
  Tristan frågar henne om Isil Anar. Det har hunnit bli en hjärtefråga för henne redan under den korta tiden hon spenderat hos dem. Tirana trivs verkligen i flocken som har välkomnat henne och tagit emot henne med öppna armar. Så hon beslutar att släppa sin skeptiska fasad och istället berätta det hon kan om sin flock.
  “Isil Anar är en alltigenom god flock, till skillnad från många andra här i landet. Den … Det finns inga hierarkier, utan alla är som en stor familj. Vi tar hand om varandra, hjälper och stöttar varandra som jämlikar. I utbyte mot mat, sällskap och skydd får man bidra med hjälp i vardagliga sysslor. Det tycker jag inte är mer än rätt.”
  Hon blev plötsligt nyfiken på om Tristan hade varit en flockvarg. Han var född i Numoori, så chansen att han varit med i en flock inom landets gränser var inte död. Tirana försökte komma på vilken flock han skulle tillhöra. Isil Anar? Nej. Eller? Hon var osäker på vad hon tyckte om honom. Han kunde säkert bidra med något, det var inget snack om saken, men hon undrade lite vilken flock hans personlighet skulle passa.
  “Själv då, Tristan? Tillhör du någon flock, eller har gjort? Vad skulle en flock behöva erbjuda för att vara värd att gå med i enligt dig?” Tonfallet var nu uteslutande intresserat och huvudet tippades lätt på sned medan hon studerade sin samtalspartner.

Isil Anar är en alltigenom god flock. Tristan dödar en impuls att göra en grimas innan hjärnan hinner skicka signaler till ansiktamusklerna. Det skulle förmodligen inte se bra ut. Med tanke på att Tirana talar så stolt om flocken. Det låter ändå i te helt dumt det hon berättar. Förutom god-delen.
När Tirana frågar honom om han själv tillhör någon flock så skakar Tristan på huvudet.
"Nej, jag tillhör ingen flock". Han sluter ögonen för en stund men öppnar dem sedan igen och ser på tiken.
"Jag söker en flock som gärna har ett rangsystem. Så man har chans att klättra om man har vad som krävs och jobbar för det". En flock som inte är helt igenom god och hoppar omkring på sina söta små rosa moln och önskar fred och jämställdhet för alla. Men det säger han inte högt.

Som hon trodde, Tristan var flocklös. Ingen större överraskning egentligen, hon tyckte inte att Tristan var någon flocktyp. Som Tirana såg det fanns tre typer av vargar. Först de som var som klippta och skurna för flocklivet, som aldrig kunde tänka sig ett liv som ensam vandrare. Sedan, ensamvargarna som, om de inte var direkta motståndare till flockar, inte brydde sig. Till sist fanns också de som inte var riktigt säkra, men som slutligen hamnade i någon av de två första kategorierna ändå. Själv hade hon hamnat i den första. Tristan kanske hamnade i den andra.
  “Du känner inte något behov av en flock, antar jag. Mer av en ensamvarg. Rätta mig om jag har fel.” Hon ryckte på axlarna.
  Det han sa om hans idealflock var väl rätt vettigt, egentligen. Men det var likväl ingenting för henne. Ett rangsystem var till för dem som ville använda sig av det för att komma högre upp, kanske med sikte på att bli ledare. Tirana hade inga sådana ambitioner. För henne var det tillhörigheten som lockade, inte att tävla om vem som är högst i rang.
  “Jag antar också att det finns olika typer av flockar. Ranger finns för vargar som vill klättra i dem. Ambitiösa. Sedan finns det också flockar som håller ihop lika bra, utan rangsystem, bara genom att respektera varandra. Inget av de två är fel, tycker jag. De som vill jobba för en rang får det, de som inte vill slipper. Vad tycker du?”
  Rösten var mjuk, resonabel och intresserad. Det var en intressant fråga. Som med mycket annat var flockarna uppdelade i läger, och tyvärr uppstod det också förakt mellan vissa av dem. Det var onödigt, eftersom de säkert kunde uppnå mer genom att samarbeta. Men nu återstod att lyssna på Tristans åsikt om saken.

Du känner inte något behov av en flock, antar jag. Mer av en ensamvarg. Rätta mig om jag har fel.
Tristan skrattar.
"Du har fel. Du är inget vidare på att läsa andra va? Jag är faktiskt väldigt intresserad av flocklivet. Är inte alls så glad i att vara ensam". Han svarar henne och flinar. Det roar honom att den här Tirana inte verkar vara så smart. Det har hon visat hono. Flera gånger nu. Och allt Tristan har gjort är att testa henne. Se hur hon reagerar och för sig. Det är därför han själv har lekt apa en stund. Det har visat sig vara väldigt roande. Han har inte skrattat på väldigt länge.
När Tirana talar igen sitter han tyst. Lyssnar när hon tystnar sluter han ögonen en stund och suckar. Sedan ser han på henne igen.
"Så du menar att det inte finns någon respekt i flockar med rangsystem? Att vargar i sådana flockar endast styrs av ambitionen att klättra högre? Att endast i flockar utan rangsystem finns respekten eftersom alla måste samarbeta på lika villkor?" Han låter henne begrunda hans fråga en stund. Sedan öppnar han munnen igen.
"Jag skulle säga att det är på grund av rangsystem dom respekt är så viktigt i en flock. Respekt i två så olika flockar är minst lika olika. Enligt min mening är respekten i en rangflock djupare rotad. Han har alltid någon att se upp till. Ett mål att sträva efter. Ambition och respekt är två aspekter som gör en flock riktigt bra. Och jag ska hitta den flocken en dag". Han vet redan vad målet är. Utmaningen är bara att hitta dem.

Hon känner sig lite dum när Tristan skrattar åt hennes försök att läsa honom. Men sedan bestämmer hon sig för att släppa det, och rycker på axlarna. Hela detta möte har varit märkligt, konstigt och lite stelt. Det är naturligtvis inte deras fel, vissa personer passar helt enkelt inte ihop. Hon vet inte riktigt hur hon ska hantera denne Tristan, ska hon tolka det han säger som förolämpningar eller skratta med honom? Hon är förvirrad. Och när han börjar lägga ut världens föreläsning om flockar för henne begriper hon inte direkt mer.
  “Givetvis finns respekt i flockar med ranger”, säger hon. “Det var inte så jag menade. Men det är en annan respekt. Och jag är säker på att det bildas konkurrens i sådana flockar. Hur högt man än hamnar finns en önskan att komma högre.”
  Orden börjar sina, tunnas ut. Mötet drar mot sitt slut. Det börjar ta slut på saker att prata om, och hellre än att sitta här i stel tystnad lämnar hon innan det blir så. Därför väntar hon lite medan hennes ord sjunker in hos hanen, för att sedan resa sig.
  “Jag ska nog dra vidare”, säger hon med ett vänligt leende. “Det var trevligt att träffa dig. Jag hoppas att du hittar den där flocken någon dag!”

[börja avsluta?]

Tristan filtar nosen med tungan medan tiken talar. När hon tystnar sedan har han bara en liten grej till att tillägga.
"I alla flockar finns det olika former av samspel och samarbete. Det finns de som är nöjda med sin rang och saknar ambition att klättra högre. Vissa vill bara bli bäst på det de gör. En flock med rangsystem är inte enbart en flock med insides konkurrens". Tristan tystnar igen. När Tirana reser sig upp gör Tristan det samma. Bara några sekunder efter henne. Han nickar lätt.
"Detsamma. Tack för samtalet". Säger han och ger henne ett charmigt leende. Det här mötet kommer han inte glömma i första taget.

[Så vill du avsluta?]