Gryningen hade börjat krypa över dalen när Dimitrij hade bett honom följa henne. Den antagna hade följt efter utan protester, van vid hennes plötsliga påhitt, och mycket riktigt hade ledaren kommit med en sista individuell övning innan nattens slut. Delshay hade väntat tålmodigt tills hon återvänt med ett djurs benknota, förmodligen taget från skelettet av ett gammalt byte, och placerat föremålet på en stubbe. Sen hade hon placerat sig själv en god bit framför målet och helt enkelt bett honom stjäla den ifrån henne. Om än övningen verkade simpel visste han bättre - ledaren var både långbent och snabb, medan Delshay var ingetdera. Den här gången skulle det handla om taktik.
  Övningen hade blivit långdragen, och han hade fått kämpa hårt för att ens komma i närheten av att finta bort ledaren. Flera gången hade hon fått tag i honom halvvägs genom en manöver, och snällt fått börja om från början. Det slutade med att han på något oförklarligt vis hade lyckats snitsla sig in under ledaren när hon hoppat åt sidan för att parera ännu ett försök. Dimitrijs bakben hade hakat i hans höfter, vilket hade gett Delshay precis nog med tid att kasta sig upp på benen igen och dra åt sig svansen i samma ögonblick ledarens käftar slagit igen om luften där den precis befunnit sig, och slutligen triumferande fiskat upp benknotan från stubben. 
  Hans prestation verkade vara godkänd, och det var med ett ansträngt frustande Delshay kastade sig ner på mage i gräset. Benet rullade ur käftarna och landade bredvid honom. Dimitrij anslöt sig snart, och de blev båda liggandes med blicken mot soluppgången som börjat färga bergen gyllene.
  "Tänk vad lätt vi skulle ha det", började Delshay, "om det vore sol precis hela tiden?" Ögonbrynen flöt fundersamt ihop, innan ett kort, utmattat skratt steg ur strupen. "Fast Avani skulle nog inte bli så glad."

[Pax till Dimitrij. Placerade detta innan Kenai. Ursäktar lustigheter, bättre sent än aldrig ;D]

Dimitrij lade sig ner i gräset bredvid Delshay efter att han fallit ihop i en utmattad hög. För en lång stund fylldes tystnaden efter övningen inte av mer än vindens mjuka sus och deras egna andetag. Runtom dem ljusnade världen långsamt. Från platsen de låg på – en öppen gräsyta på en av dalens många kullar, som slutade i en brant, men låg klippkant på ena sidan och omgavs av enstaka strödda granar – så hade de god utsikt över Sacraris skogfläckade landskap. De kunde se solen sakta stiga bakom bergen; de första strålarna färgade de höga topparna som omgav dalen och fick bergen att kasta långa skuggor över deras hem.
     Tystnaden bröts först av Delshay. Hans skratt var matt och kort. Dimitrij gav en kort, road fnysning till svar. I övrigt förblev hennes uttryck sedvanligt lugnt.
     ”Jag tror nog Avani hade klarat sig.” Hon såg på Delshay i tystnad en kort stund, innan hon vände blicken tillbaks ut över landskapet. ”En del av mig har många gånger önskat evig sol”, började hon. Stämman var låg och tankfull. ”Men det är inte natten, eller mörkret, jag egentligen önskar ur världen. Utan natten skulle vi inte ha någon gryning. Vi skulle inte ha stjärnorna, och norrskenets ljus skulle aldrig kännas så klart.” Dimitrij tystnade igen, och slöt tillfälligt ögonen mot den ljusnande himlen. Nej, hon skydde inte natten i sig, och hon trodde inte att Delshay gjorde det heller. Inte egentligen. Där fanns mycket vackert i natten, om det så var månens ljus eller värmen i familjens ansikten när de samlades runt en gemensam eld. Men hon visste vad Delshay syftade på.
     ”Är det mörkret som tynger dig?” Delshay hade varit distraherad en tid. Dimitrij hade redan aningar om vad som kunde vara orsaker till hans tvivel, hon hade sett det förr. Men hon ville ge honom valet att själv berätta.

Delshay lyssnade till Dimitrij. Han var säker på att hennes ord skildrade tankar hos en stor del av flocken. Han höll med. Trots att påståendet hade varit mer på skämt så fanns där en underliggande längtan efter trygghet. Ända sedan flytten från Acherati hade han dragit med en obehaglig känsla som följde honom vart han än gick. Det var en känsla som pockade på hans uppmärksamhet, som bad honom att se sig om över axeln en extra gång när han rörde sig genom dalen, trots att solen stod högt på himlen, trots att flera vänner vandrat vid hans sida. De flesta dagar lyckades han glömma det nästan helt, men det hade visat sig omöjligt att skaka av sig känslan fullkomligt. Han visste heller inte om han vågade göra sig av med den en gång för alla, och på så vis hade han heller inte talat med någon om det. Det störde honom inte längre, och det var heller inte det som hade distraherat honom den senaste tiden. Vad det egentligen var som kändes fel var han dock inte säker på - men inte oväntat hade Dimitrij uppmärksammat förändringen. Han uppskattade omtanken, men det var svårt att besvara en fråga han själv knappt visste svaret på.
    "Nej", svarade han. "Eller... Kanske? Jag vet inte." Han såg ursäktande på Dimitrij. Nej, mörkret störde honom inte. Inte på samma vis längre, förmodligen inte mer än någon annan som visste vad som väntade i skuggorna. "Jag antar att jag känner mig..." Han pausade, osäker på hur han skulle lägga fram det. "Kluven?" Delshay var inte säker på att det var rätt ord. Han visste var han hörde hemma, men på den senaste tiden hade han känt sig... Överflödig. Som om hans plats hade blivit mer diffus än innan. "Som om jag inte vet vem jag är."
   Hanen drog ett djupt andetag, och andades ut i en tung suck. Han trodde att det var det han kände. Som om hans syfte som Jägare - blivande Jägare - inte längre var nog för att definiera honom. Vem var han, egentligen?

Dimitrij studerade tyst Delshay medan han sakta försökte sätta ord på sina känslor. Hon förblev tyst en kort paus efter att han slutat tala, delvis tankfullt, och delvis för att ge Delshay tid att fortsätta om han velat. Det fanns mycket Dimitrij kunde säga. Ord hon hört själv många gånger för länge sedan. Ord hon själv malt gång på gång under de senaste åren. Hon hade kunnat tala länge om vikten av varje individ i flocken. Hur alla byggde på varandra. De behövdes, vartenda en, likt trådar som tillsammans bildade ett invecklat mönster starkare än någon väv. Tillsammans var de starka. Flocken sjöng redan om det i sånger. Övade och tränade tillsammans för att stärka de band som höll dem samman. Höll dem från att falla. De hade alla hört det redan. När Dimitrij tog till orda var det istället i en långsam, i det närmaste varsam fråga.
     ”Vem vill du vara?”

Dimitrijs fråga lämnade honom tyst, och flera minuter passerade utan att någon av den sa någonting. Sedan sken han upp en aning, och lite värme återvände till det kluvna uttrycket. Rösten var stadig och säker.
   ”Jag vill vara något bra.” Blicken dröjde kvar i Dimitrijs välkända, åldrade anlete, innan den återvände till soluppgången framför dem. Han ville vara solljus och värme, varm nog för kylan att hålla sig borta. Han kanske inte var riktigt säker på allt i sitt liv, men ljuset hade alltid varit hans vägledare. Han visste att vart livet än förde honom skulle ljuset alltid finnas där, som en del av honom. Som någonting han var. Det var en betryggande tanke. Insikten fick honom att skaka på huvudet, kort och långsamt.
   ”Jag vet vem jag är,” ändrade han sig slutligen, men utvecklade inte meningen mer än så. Han hade alltid vetat var han haft sig själv, något annat var en lögn, men det var inte förrän nu insikten verkligen landade. Han visste vem han var, kanske skulle det bara behövas mer tid. Tid för honom att bearbeta allt som hände, när det hände, och långt efteråt. Kanske mer tid än de flesta andra. Kanske för att han kunde känna dem, alltid, deras ljus och deras mörker. Det var en ständig kamp som drog i honom åt alla håll, som fick honom att tappa koncentrationen och känna hur det kröp i benen, som hindrade honom från samma dedikerade anda som syskonen, men som också gav honom mer än han någonsin kunnat föreställa sig. Kanske var priset för ljusets gåvor en orolig själ.
   Han makade sig lite närmare Dimitrij, nära nog för att känna hennes päls, lät huvudet vila mot marken och slöt ögonen. Han kunde känna hennes livskraft, klar och stark, en unik signatur.
   Priset var högt, men det var någonting han var redo att acceptera.

[Avslutat, om du inte vill tillägga någonting <3]