Solen var snart nere. Dess sista gyllene strålar reflekterades i bergssjön, och fick vattnet att anta en orangerosa färg. Blair såg inte upp mot himlen, utan betraktade endast dess reflektion där den skvalpade runt tassarna. Det var fruktansvärt kallt. Han misstänkte att det inte var långt ifrån att frysa, men vattnet som rann in och ut ur sjön stoppade troligen isen från att bre ut sig.
     Det var inte långt kvar tills solen gick ner, och då skulle han och Mani fortsätta. För det mesta stämde deras dygn överens, men Blair gillade att vakna lite tidigare för att jaga eller bara få lite ensamtid.
     Just som Blair steg upp ur sjön och skulle vända tillbaka, fångade han upp en obekant doft. Den stämde inte in i det tysta landskapet - en annan varg. Mest för att se vem i hela friden som kämpat sig ut i bergen, styrde han stegen åt lukten.

[Öppet för alla! Föredrar ett lite kortare roll! :')]

Den mörka tiken vandrar fram på en bergsstig. Tiden i bergen har flugit förbi och födan har varit mager. Men det syns ändå mer muskler på hennes förr så tåliga kropp. Hon har lagt på sig och hennes vinterpäls är tjock och fluffig. Isolationen i bergen har förmodligen gjort henne gott i alla fall. Det är med spänstiga steg som hon tar sig fram mot bergssjön. Ju närmare hon kommer desto hårdare blir petandet på hennes medvetande. Det är inte på grund av att hon är törstig som hon valt att ta sig hit. Hon var bara på väg förbi men stannade till i närheten och ändrade sedan riktning. Hon har sakta lärt sig lyssna på det där surrandet i huvudet som snabbt har växt till något annat. Hon kan fortfarande inte sätta tassen på vad det är för hon har som sagt inte mött på särskilt många vargar på ett tag. Men nyfikenheten styr henne. Om hon inte läser av tecknen helt fel så befinner det sig en främling vid bergssjön.

Inte långt senare får hon syn på den bevingade varelsen vid sjöns rand. En brun främling som ser ut att vara något mindre än henne själv. Men det går att diskuteras då dennes vingar får den att se större ut. Men höjdmässigt lägre än henne själv i alla fall. Tiken stannar på behörigt avstånd. Hon kan se på främlingens kroppsspråk att den, han av dragen att dömma, känt hennes doft. Hon befinner sig mer vinden i ryggen och var inte ute efter att dölja sin närvaro. Tiken nickar lätt till hälsning.
"God afton" Solen är på väg neråt och det kändes som ett passande ordval med tanke på den relativt sena timmen av dagens ljusa period. Tiken  står stilla efter att ha gjort halt innan hon öppnat munnen. Den isblå blicken studerar främlingen. Lite nyfiken och drömsk över tanken på att vara så fri som en fågel.

Bland barrträden skymtade han en brun gestalt, på väg mot honom. Blair stannade till, lät främlingen komma till honom. Det var bekvämare och säkrare för honom att möta någon på öppen mark, istället för bland träden, där barren konstant stack honom.
     Främlingen var stor, absolut större än han själv. Han ogillade intensivt att behöva titta uppåt för att se någon i ögonen, och var därför tacksam när hon stannade på behörigt avstånd.
     "God afton", sa hon och Blair besvarade nicken.
     "Kom du för vattnet", frågade han, "eller sällskap?" Trots allt befann de sig vid kanten av en stor, klar sjö, och han tog ett litet steg åt sidan, för att indikera att metrarna till vattnet var fria.

Den isblå blicken studerar den bruna främlingen. Hans bevingade skepnad får henne att minnas valpen Ezekiel. Hon känner fortfarande skuld för att ha övergett honom i månskogen. Hon hoppas han fortfarande är vid liv och gör framsteg precis som hon.
"Både och". Svarar han någon direkt skiftning i rösten. Hon vill inte att det ska verka som att hon gick hit just för att hoppas möra någon. Även om det var nyfikenheten som styrde henne. Hon behöver fortfarande öva på den sociala biten. Plugga in regler över hur man beter sig i andras närvaro. Hon går förbi honom mot vattnet. Hon fokuserar på hans medvetande när hon släpper honom med blicken och sänker huvudet för att dricka. Hon tar några djupa klunkar och ryser till när kylan sprider sig genom kroppen.
Hon höjer huvudet igen och vattendroppar faller från hennes haka. Hon slickar sig om munnen och vänder sig mot främlingen igen.
"Mitt namn är Mishi". Hon har kommit fram till att hon behöver ett nytt namn. Hon är inte den hon var förr när den där vänliga främlingen, Asami, gav henne namnet. Hon behöver ett nytt namn som passar henne mer som hon är nu.
"Det är inte ofta som man möter på någon annan varg i bergen. Bor du i närheten?" Hon tippar huvudet lite lätt åt sidan när hon ställer frågan. Hon rätar lika snabbt på nacken igen. Som om gesten aldrig hänt.

"Blair", svarade fakargen förstrött. Mycket väl medveten om solens strålar ämnade han inte att dra ut på konversationen.
     "Jag och min vän hamnade här under vår vandring", började han. "Och vi stannar alltid för dagen. Jag var mest nyfiken på vem det var som hade stomme nog att ta sig upp hit." Blair pausade, och skakade ursäktande på huvudet.
     "Förlåt, men jag måste nog ta mig tillbaka. Natten är inte lika lång som jag hade önskat, tyvärr." Fakargen vecklade ut vingarna, nickade åt henne och pressade sig sedan upp i luften. Han kände sig alltid lite skyldig när han lämnade Mani ensam under dagen, och en sten lyftes från hjärtat när han vände nosen tillbaka till hennes gömställe.

Blair. Inget namn hon har något minne av. Inget ovanligt. Men hon tippar huvudet lätt på sned när han berättar att han har en vän i närheten. Underligt för här i närheten kan hon bara höra surret av den bevingade hanen. Ingen annan. Kanske han lämnat sin vän på längre avstånd? 

När Blair bryter upp deras korta möte står tiken kvar och ser förundrat efter honom. Tänk om man hade vingar och kunde flyga fritt som fågeln. Är det det som kallar frihet? Hon kan bara spekulera. Tiken går fram till vattnet igen och sänker huvudet. Hon dricker några fler klunkar innan hon vänder sig om och lämnar platsen hon med.

[AVSLUTAT]