Det stora lysande klotet höll på att gå ner över de gula lövens kronor och gav himmelen en rosa färgad nyans. Det gav också höstlöven sina sista strålar av ljus inan mörkret skulle falla och allt skulle bli spökligt tyst och stilla. Det hade varit en av de kallare höstdagarna fast solen lysit, ett tecken på att det vita kalla snart skulle falla från himmelen och allt skulle bli kallt ännu en gång.

En svart liten figur satt tyst på några av de gula löven och hans blick stirrade frammåt, bestämnt som om någon sagt åt honom att göra så.
Som en tävling vem som kunde sitta stilla längst. Men han väntade bara
på far. Han hade bara försvunnit och nu visste han inte riktigt vart han hade gått. Det hade gått många mörker och ljus sen han hade lämnat
Tinkety där. Men han hade varit snäll och suttit kvar och väntat på att
far skulle komma tillbaka.. Kanske hade han gått en liten liten bit
för att hitta något att äta men inte mer, sen så hade han lydit suttit
kvar fast mörkret skrämnde honom ibland.
Hans päls var lite tilltufsad, ostyrlig och en aningen smutsig.
Hans öron lyssnade om han skulle känna några ljud från skogen eller
några dofter. Men nej inget påminde honom om fars doft.
Tillsist orkade han inte sitta still och stirra frammåt på en björkstam
mer utan han lade sig ner bland höstlöven, och ett svagt prasslande från
då han lade sig var det enda som hördes. Hans öron viktes åt sidan.
Fundersamnt, medan svansen svepte kring höstlöven så det prasslade om honom.

[Pax till Nirvana! ^^]

Den silverskimrande tiken vandrar tyst genom Lövskogen. Hon utforskar detta land som hon spenderat en tid i. Ännu har hon inte funnit något riktigt intressant som lockat hennes uppmärksamhet. Det är bara att fortsätta vandra. Tills man råkar stöta på något intressant nog att slösa lite tid på. Öronen står spetsade på huvudet. Mörkret börjar få sitt grepp över världen och det stora lysande klotet på himlen måste lämna plats för den vackra silvermånen. Tiken stannar upp och ser sig omkring. Blicken söker sig mot trädtopparna och himlen bortom lövverket. Sen sänker hon blicken och söker över platsen. En lummig skog är det hon har funnit. Men löven täcker mer marken under hennes tassar än trädens grenar. Hösten har sitt fasta grepp om världen och vintern är på väg. Inget denna tik emot. Hon tycker om alla årstider. Alla har sin särskilda charm. Hon andas in den friska höstluften och sätter kroppen i rörelse igen. Vinden sveper mellan träden. Drar mjukt i den tjocka pälsen och får silvermanen och luggen att vackert dansa. Svansen guppar med i rörelserna när vargen vandrar framåt. Nosen darrar lätt för att separera alla dofter. Doften av varg slår emot henne. Eller rättare sagt, doften av valp. Tiken stannar upp igen. Hon nosar i luften. Inga andra vargdofter kan hon upptäcka. Är valpen ensam? Öronen klipper till på hennes huvud och hon sätter åter kroppen i rörelse. I riktning mot doften. Snart får silverögonen fäste på en liten svart tuss bland löven på marken en bit fram. Tiken stannar åter en gång och lägger huvudet lätt på sne. Sen rätar hon på nacken igen och går sakta och försiktigt närmare. Hon vill inte skrämma den lille. Hon stannar en bit från valpen. Framför denne.
"Hej du". Säger hon med sin mjuka milda stämma. En stämma som kan påminnas lite av flytande silver på ett underligt vis. Hon ler lite lätt mot valpen. Sätter sig lugnt ner och visar på alla sätt hon kan att hon inte är farlig. Att hon inte vill den lille något ont. Hon vill bara veta vad den lille gör här i skogen. Alldeles ensam.

Han hade börjat studera det stora lysande klotet som fortfarande sjönk ner bakom trädens kronor.
Hans ögon var svarta som djupet av ett hav, han hade alltid ogillat dem, han ville ha färgglada ögon och inte sånähär svarta, tråkiga. Samma sak med hans päls, han var grå och tråkig hela han.
Ett fnysande lämnade den lille, men så plötsligt bröts tystnaden, eller han tyckte det.. Doft av en hona och tassar mot mark kände han igen.
Kanske var det mor, eller nån av systrarna? Han höjde kvickt huvudet för att lyssna mer.. Men så kände han att det inte var mor eller nån annan av syskonen heller och då blev nyfiken heten blandad rädsla i stället och han reste sig kvivckt upp men så hörde han en röst bakom sig och han svängde sig kvickt om och stirrade på den silvergrå honan. Men lugnade sig efter en kort stund. Hon ville inte visa sig farlig eller bestämmande ut på något sätt.

Han pustade ut, och hennes röst var fin, fin och mjuk.
Han lade huvudet på sne och såg på henne med en lätt fundersam blick.
"Hej.." sa han försiktigt och satte sig ner med en lätt duns igen.
Hans hjärta hade slutat att klappa så fort och han kände sig lugnare igen.
"Vem är du?" sa han frågande.. men kom sen på regeln som mor hade lärt honom. Presentera dig först!
"Ursäkta.. mitt namn är Tinkety" sa han ursäktande och började sen vänta på den silverfärgade honans svar.

Hon kunde se osäkerheten hos valpen. Men det är inte så konstigt. Han är helt ensam och här kommer en total främling och börjar tala med honom. Nirvana ler när valpen frågar vem hon är. Hon skulle just svara men hejdar sig när valpen öppnar munnen igen och presenterar sig själv först. En väluppfostrad liten kille. Nirvana ler fortfarande vänligt och milt åt honom.
"Vilket fint namn du har Tinkety". Börjar hon och öronen klipper till på hennes huvud.
"Mitt namn är Nirvana". Presenterar hon sig sedan.
"Vad gör du i skogen alldeles ensam? Är det inte lite sent att vara alldeles själv?". Fortsätter hon sedan och tippar huvudet lätt på sne. Nirvana har alltid varit svag för valpar. Alltid velat ha egna men känner ändå ingen brådska. Vinden leker mjukt i hennes päls ock de långa stråna i luggen dansar mjukt. Någonstans avlägset ifrån kan man höra en uggla hoa. Ute på sin nattliga jakt förmodligen. Syrsor kan man höra med. Och det mjuka ljudet av läderartade vingar från skogens fladdermöss.

Han tittade på henne, skulle han lita på henne för tillfället lämna osäkerheten för en skull? Och far var säkert inte långt borta.. Men varför kom han då aldrig? Tinkety rynkade pannan men nickade sen och ett stort leende spred sig på hans lilla ansikte då hon tyckte att hans namn var fint.
Han ville säga något bra tillbaka så han nickade då hon presenterade sig för Nirvana.
"Du har också ett fint namn, Nirvana" sa han och nickade och så reste hans ig och tog några försiktigta steg frammåt mot Nirvana och satte sig sen ner igen.

Sen kom frågan vad han gjorde här och han sänkte ner det svarta huvudet och skruvade lite på sig innan han höjde huvudet och öppnade munnen.
"Tjaa.... Far lämnade mig här, nu vet jag inte var han är. Han bara försvan och nu har jag suttit här.. läänge.. väldigt läänge.. Men han har inte kommit än.. i flera ljus och mörker" sa han och suckade och tittade upp mot den svarta himmelen.
Tänk om hans syskon hade varit här med honom så skulle han haft nån att leka med och inte behövt vara ensam med det stora mörka.

[-> https://www.youtube.com/watch?v=glYhtB-FMW8&feature=related xD]

Hon ler lätt.
"Tack, Tinkety". Svarar hon honom när han komplimenterar hennes namn som hon gjort hans.
Sen blir hon lite förbryllad. Det låter som att Tinkety's far har övergivit honom. Frivilligt eller ofrivilligt? Nirvana vill inte tänka ont om någon. Så det måste finnas en bra förklaring till varför Tinkety varit ensam så länge. Flera ljus och mörker.
"Du är duktig som stannar på samma plats som din far lämnat dig på". Säger hon uppmuntrande. För att få valpen att känna sig lite bättre.
"Om du vill kan jag vänta med dig ett tag". Säger hon och ser sig omkring. Det känns trots det som om väntan är förgäves. Men om det säger hon ingenting. Hon funderar på hur hon ska få valpens tillit. Kanske han kan följa med henne? Hon har inget bättre för sig och sällskap är alltid uppskattat. Kanske stöter de på Tinkety's far på vägen.
"Vill du att vi ska se oss omkring lite? Kanske vi kan hitta din far". Säger hon och ler varmt mot valpen.

Han väntade på att hon skulle säga något om vad han hade nämnt och han studerade hennes ansikte, hon var grå. inte tråkigt grå utan skimmrande vackert grå.
Silver. Han kände sig faktiskt lite stolt över vad Nirvana sade, han ville ju inte svika far och inte finnas där då han kom tillbaka! Han la huvudet på sne, fundersamnt då hon fortsatte.
Han kände sig nu mycket gladare, för att sitta här ensam var inget trevligt, nej inte alls.
Det stora mörka skrämnde honom, likt andra valpar i hans ålder. Han visste inte om något skulle komma ut ur mörkret och överaska honom eller om han var säker, men då det ljusa ännu var kvar var det lättare att hålla koll.
Han nickade ivrigt.
"Gärna!" sa han och reste sig upp snabbt, han ville inte vara kvar här. Och trotsalt så skulle nog far hitta dem om han kom tillbaks.. De skulle ju endå inte gå så långt bort och far var ju endå en mycket bra varg och skulle nog hitta dem, han var ju endå ledare!

Tinkety väntade på att Nirvana skulle ställa sig upp, för han ville inte gå ut i mörkret ensam, så han väntade lugnt på att hon skulle resa sig så de kunde börja gå lite.
Benen var ju endå pigga då han inte gjort så mycket här.

Hon ler lätt mot hans iver. Det är alltid lika sött att se en ivrig valp. Valpar är så mysiga. Nirvana tycker om valpar. Men några planer på egna har hon inte. Hon reser sig upp och sveper mjukt till med svansen.
"Vart ska vi gå? Vill du gå först?". Frågar hon. Valpar brukar vilja skutta före och studera och undersöka allt som finns att studera och undersöka. Men Nirvana kommer inte vara långt efter. För att hålla uppsikt på både valpen och allt omkring.

[Kort. -.-]

Han tog något steg frammåt men stannade upp då hennes fråga nådde hans öron.
"..Nja... Jag tror jag stannar nära dig... sa han osäkert
"Nu till en början! skyndade han sig sedan att säga, han var ju inte nån fegis.
Men han gillade inte det mörka. Så började han gå lite frammåt. Härligt att få röra på tassarna. Men fast det var mörkt så kände han en förväntande, spänning av att få komma i väg och undersöka skogen närmare.
För fast han kände sig lite smått ynklig nu brukar han efter kort inte kunna hålla sig borta från allt nytt runtom.
Han vände sen på huvudet otålig av att få ge sig av.

[Inte blev mitt någon höjdare heller! xP]

Hon fnissar lätt. Sen sätter hon kroppen i rörelse. Går närmare Tinkety utan att komma för nära. Ger honom utrymme.
"Kom då". Säger hon glatt och vänligt och börjar sedan gå. Hon ser sig omkring. Har alla sinnen på helspänn. Försöker fånga upp lukter och ljud. Men inget som tyder på att någon annan varit i närheten de senaste dagarna. Nirvana kan inte låta bli att känna sig orolig för valpen.

Så bär det frammåt och han koncenterar sig på att hålla en jämn takt för att hinna med Nirvanas gång. Tripp, trapp. Medans hans huvud vrider och vänder på sig, först spänt men sen lugnare. Han kommer ibland på sig själv att lyssna efter ljud som skulle påminna honom om fars långa starka steg mot marken eller några frågande skall men inget.
Så snart glömmer han bort att han söker och de svarta ögonen tittar piggt runt sig med en intensiv blick. Glimnten var tillbaka för denna stund och han går snart en bit framför Nirvana men stannar då en ugglas hovande hörs och öronen stryks åt sidan men då han kommit upp vid Nirvanas sida igen så rör han sig frammåt åter och snart har han gått en liten bit framför för att undersöka en håla i marken.

Han går sen åter tillbaka till Nirvanas sida och fortsätter gå där.
Så börjar han fundera tillbaka, vad hade far sagt innan han lämmnade honom.
"Stanna här" var det enda han minns, sen de mörka ögonen, de var på nått sätt tomma. Tinkety hade inte tänkt på det innan men nu kom tanken tillbaka. Varför hade han sett så ut? Tinkety knep ihop käkarna.
Och inte hade de sett honom en heller. Kanske hade nått hänt honom, skulle han alls komma tillbaks?
"Kommer han tillbaks?" sa Tinkety men mötte inte Nirvanas blick utan tittade frammåt, en fråga som hon kanske inte hade svar på. Men han måste få fråga någon.

Hon går inte för snabbt. Allt för att Tinkety ska kunna hålla jämna steg utan att behöva går för fort och trötta ut sig själv. Öronen vippar fram och tillbaka på var sida om den silverskimrande manen på Nirvana's huvud. Hon försöker verkligen få upp ett spår. Men alla spår verkar allt för gamla för att man ens ska kunna utröna något direkt av det. Ingen verkar ens ha varit i närheten. Kanske har Tinkety blivit övergiven? Eller så har något hänt hans far?

Nirvana stannar upp när Tinkety talar till henne. Frågar henne om hans far kommer tillbaka. Nirvana vet inte riktigt vad hon ska svara på det. För hon vill inte göra valpen ledsen.
"Jag vet inte. Men kan ska aldrig ge upp hoppet. Kanske har han bara blivit hindrad av något". Säger hon och ler lätt mot valpen.

Tinkety stannar också då Nirvana gör det och han tittar fortfarande frammåt men sneglar upp mot Nirvana. Försöker avgöra om hon talar sanning eller inte. Men han förstod inte så mycket ännu och suckade sen.
"Ja du har väl rätt.." sa han fundersamnt och tog ett steg fram innan han fortsatte.
"Vi fortsätter" sa han nu, mer fastbesluten att försöka hitta far.
Tinkety började hålla samma takt igen, hur länge skulle Nirvana igentligen stanna med honom? För hon skulle ju inte stanna med honom helatiden.
Men hur länge? Tanken att behöva sitta i mörkret ensam var inte lockande.

Tinkety tittade försiktigt upp på Nirvana.
Tanken slog honom då, var var hennes flock? Alla vargar hade väl en flock? Hans flock hade varit hans familj sen han varit liten. Sov tillsammans, jagade tillsammans, åt tillsammans, lekte tillsammans..
"Var är din flock, Nirvana?" frågade Tinkety försiktigt och höll blicken uppåt mot Nirvanas glittrande päls.
Det var tryggt med henne.

[Dåligt, meen får gå ^^']

Hon nickar lätt och går med Tinkety. Håller samma lite långsammare takt för valpens skull. Låter honom styra vart de ska gå någonstans. Han verkar vara en väldigt modig liten valp. Lojal mot familjen eftersom han stannat kvar på samma plats hans far beordrat honom. Men Nirvana har börjat undra. Varför Tinkety nu är ensam. Men fortfarande kan hon inte se något illa hos andra. Men hon vet att mörker finns i allas hjärtan.

Hon ser på Tinkety igen.
"Jag har ingen flock". Säger hon och öronen klipper till på huvudet på henne. Vinden leker mjukt i hennes man och lugg.

Tinkety är djupt försjunken i tankar, först då Nirvana svarade honom rycktes han upp från sina tankar och tittade upp mot henne igen. Ingen flock? Alla hade väl en familj! Självklart att Nirvana också hade en familj. Kanske den ocskå var försvunnen, som hans egen?
Eller de var inte försvunna, bara borta en kort tid.
"Åh.." sa han och försökte låta lite förståande men det lät mest förvirrat.

Han började bli trött igen, av att gå och de svarta ögonen ville inte hålla sig uppe.
Först då han rammlade över en gren av ren trötthet så gäspade han.
Tänk om Nirvana skulle lämna honom om han somnade?
Hemska tanke! Han ville inte vara ensam. Han tittade upp på den skimrande honan igen
för att se om hon hade märkt att han höll på att bli trött så att benen inte ville lyda.
En oroad blick.

[kort, kort x)]

Hon märker hans förvirring över hennes svar.
"Jag föddes i en relativt liten flock. Men jag ville se världen så jag lämnade den tidigt. Sen dess har jag vandrat ensam". Säger hon och ser på Tinkety.
Hon stannar snabbt upp och ser lite förfärat på valpen när han snubblar. Hoppas han inte gjort sig illa. Sen gäspar valpen och Nirvana ler mjukt åt honom.
"Vi kanske ska leta upp en plats att spendera natten på". Säger hon och ser sig omkring för att få syn på något.

Han hörde på hennes förklarning.. jaha.. Så dum han hade varit, såklart att inte alla stannade kvar i familjen. Han hade ju själv sett flera vargar som givit sig av!
Hon märkte hans trötthet men blev snabbt lättad av att hon inte värkade vilja lämna honom, inte i natt i ellafall. Så Tinkety log snabbt mot Nirvana och gick lite ut själv i mörkret, en liten bit framför Nirvana för att försöka hitta nån skyddande plats att sova på.
Fast tröttheten så kände han sig ändå piggare då han visste att han inte skulle bli lämnad i natt i ellafall.

Han visste inte riktigt vad han letade efter, men i ellafall där flocken hade bott så hade de levt i grottor eftersom det fanns gott om grottor och berg där.
Men denhär platsen var inte riktigt så bergig. Han backade åter tillbaka till Nirvana.
"Vet du nån plats vi kan sova?" frågade han och la huvudet lite på sne så att "tofsarna" eller snören av skin som han hade på endan av öronen åkte åt ett håll.

Hon ser på valpen och ler mjukt. Ser på honom när han utforskar lite. Öronen klipper till på hennes huvud.
"Jag tror det ska finnas en liten grotta här i närheten". Hon har för sig att hon såg en när hon gick hit.
"Kom". Säger hon och går iväg åt det håll hon tror grottan är. Hon håller en bra takt så att Tinkety hinner med. Snart får hon syn på två stenar som står lutade mot varandra. En död rätt kraftig gren ligger framför dem. Mellan stenarna ser man en öppning. Där är en liten grotta. Den är förmodligen stor nog för dem båda.
"Där. Ser du den?" Säger hon och ser på Tinkety.

En grotta, han glädjs att få höra det ordet på något konstigt sätt, det känns så "hemma".
Så följer han efter henne, glad över att hon inte går så snabbt som far gjorde så han måste små springa för att hinna med. Nu kan han ju gå.
Och snart skulle han somna så att ljuset kom tillbaka snart.
Han gäspar igen och tittar då åt hållet dit Nirvana tittar och ser också de två stenarna som är lutade mot varan som en grotta.

Han nickade och går fram till den, han stannar utanför och försöker känna om det finns nån annan som bor/har bott här. Men nej, det var ju inte såå stort utrymme och det värkade som om ingen hade övervintrat där.
Han vände blicken mot Nirvana och ett leende speglas på de svarta läpparna innan han går in i lyan/grottan. Han tittar sig runt innan han lägger sig ner på det kalla golvet, men det gör honom inte så mycket efter en kort stund känns kroppen varm igen.
Så väntar han på att Nirvana ska komma.

Hon går mot grottan och stannar utanför. Den verkar övergiven. Hon ser på Tinkety som även han försöker undersöka grottan och försvinner sedan in i den. Nirvana ler lätt. Sedan kliver hon över grenen och in i grottan. Det finns ändå gott om plats för dem båda. Nirvana lägger sig ner. Rätt nära Tinkety så att de ändå kan dela kroppsvärme. Hon känner att hon är rätt trött och gäspar lätt och slickar sig sedan om nosen. Hon ser på Tinkety en kort stund innan hon lägger ner huvudet mellan tassarna och sveper svansen om kroppen.

Tinkety hade nästan somnat på en gång då han lade ner huvudet på marken, han hörd Nirvanas tassar mot stengolvet och så lade hon sig också ner. Tinkety gäspade en sista gång innan han lade svansen över huvudet, som en liten svart boll.
Så somnade han med, för första gången på några nätter, orolös.
För denna natt kände han trygghet. Ibland rykte det till i de små benen och ett vagt gnyande kunde ibland höras men annars sov han lugnt stilla.

Så innan solen hade stigigt upp så vaknade Tinkety och de svarta ögonen slogs upp och han höjde huvudet och gäspade och tittade sen på Nirvana bredvid honom och log. Sen reste han sig upp och gick ut i det halvmörka området. Snart skulle solen lysa igen.
Tinkety satte sig ner utanför grottan och tittade sig omrking.
En fågel satt under ett träd och Tinkety spetsade de svarta öronen och ett finurligt leende spreds på hans läppar då han gick i en cirkel runt fågeln och smög sig upp bakom.
Hans svarta ögon var pigga och så tog han ett snabbt, inte så ljudlöst språng mot fågeln.
Men den flög kvickt iväg med ett tjut. Tinkety landade tomhänt på marken igen och fnissade tyst.

Nirvana sover lugnt som alltid. Hon vaknar kort efter Tinkety och hör honom röra på sig och sedan lämna grottan. Nirvana lyfter huvudet och gäspar stort. Hon reser sedan på sig och går ut ur grottan. Hon sätter sig ner utanför och ser på Tinkety som försöker fånga en fågel. Det ser inte ut att gå så bra. Nirvana lägger huvudet lätt på sne. Hon antar att Tinkety äter kött. Nirvana har inte ätit kött på länge. På år. Hon minns inte ens smaken. Hon äter bär och växter och annat ätbart som naturen ger. Hon rätar på nacken och ser på Tinkety igen.
"Hungrig?". Frågar hon.

Han märker inte först att Nirvana hade vaknat utan höll blicken upp mot skynd dit fågeln hade flygigt med ett leende på de svarta läpparna.
Men så hördes en välbekant röst och han vände huvudet mot honan och lade huvudet lite vagt på sne. Jovisst var han hungrig. Han hade inte fått äta sig mätt på ett tag tack vare
att han inte hade lärt sig att jaga ännu.
Men hunger känslan hade han skjutit undan. Och nu kände han den gnagande hungern.
"Jovisst! Är Nirvana hungrig?" frågade han sen och tassade närmare silverhonan.
Och tittade med ett par pigga svarta ögon på henne.

"Vad ska vi äta?" sa han sen och tittade sig nyfiket runt omkring, själv hade han börjat äta kött för ett tag sen.
Han minns då han för första gången skulle smaka rått kött, inte uppspytt.
Han hade klagat åt mor, men det var det han skulle äta. Men sen vänjde han sig med det.
Tankarna angående familjen kom tillbaks och han funderade tyst för sig själv ännu en gång, var var far?

Hon ler lätt mot honom. Valpen som kommer mot henne och säger att han är hungrig. Nirvana är med hungrig. Men deras olika smak kan nog göra det lite svårt för det hela. Nirvana äter inte kött. Och ser helst ingen onödig blodspillan. Så hon skulle nog inte kunna jaga någonting åt valpen. Hon lägger huvudet lätt på sne.
"Vad är du sugen på?". Frågar hon valpen.
"Själv äter jag inget kött". Lägger hon till. Kanske valpen kan äta det hon äter? Men om inte. Hon vill ju inte att han ska gå hungrig. Hon känner sig kluven. Hon vill inte döda något levande djur alls. Vill inte se någon form av blodspillan. Det är så hon har levt väldigt länge. Det är svårt att göra sig av med ett invant mönster.

Han väntade på att få höra vad honan hade för svar, kanske de skulle äta en hare, en fågel? Vad som helst bara han fick äta något!
Han kände hungern som tyngde på i magen och ett svagt gurglande ljud lämnade den och Tinkety täntke förargat "tyst" och vände sen huvudet mot Nirvana igen.
Hon frågade vad han var sugen på.. han funderade snabbt och svarade

"Byte?" sa han frågande, vad han ville äta brydde han inte så stort om.
Men snart kom det något ur honans mun som värkligen fick honom att stanna upp, inte åt kött? Vad åt hon då? Han kunde inte hejda sin fråga.
"Vad äter du då?" han lät nästan chokad och han svepte till med svansen bakom sig. Han visste inte riktigt vad man åt om man inte åt kött, kanske växter?