Ljudet av deras ljuva skratt hade lockat henne likt en lovsång. Över bäddar av molnblom, under rötter förvridna av ålder och över förvuxna stockar följde hon deras ekon. Vindens viskande och fåglarnas sjungande stämde in med dem i en vacker melodi.
Förtrollad av tonerna fann hon sig nästan lite olycklig när hon skymtade de små kropparna genom buskaget. Med en taktfasta steg travade hon fram genom de glesa buskarna. Det bleka anletet var kluvet i ett glatt leende och hennes svans viftade högt bakom henne.
     ”Hej!” rösten var gäll, barnslig. ”Vad gör ni?” Varya tornade upp sig över de små, men ansåg inte alls att det var ett problem. De klarblå ögonen spanade över valparna, betraktade dem. Det ryckte kvickt i hennes leende och med en stint blick såg hon bort. Den mörkröda, med den vackra bakdelen, såg upp på henne med en djupa ögonbryn och en sur min.
     ”Skit i det du, så lever du längre, blekfis” Varya skrattade kort.
     ”Jaså? Det säger du, va? Mmmm…” Det ryckte i hennes breda leende igen och hon skrattade till. ”Om du visste vilka hemligheter jag har dig att erbjuda skulle du aldrig sagt så.” Det ryckte i de små, runda öronen och sneglade upp på henne.
     ”Vill ni veta?” Varya spanade ut över de andra och satte sig långsamt ner.

"Hej du!" Ynglingen svängde våldsamt på svans och bakdel när hon dök upp som från ingenstans bland buskagen. Han hade varit på väg att svara på främlingens fråga när en av systrarna avbröt honom. Murg fnissade dovt åt Yinas kommentar, samtidigt som det var rätt taskigt så var det ändå rätt kul sagt. Hon var ju vit i ansiktet.
"Hemligheter!" Tjöt Murg rakt ut när tiken lockade med dem. Han stampade upprymt med tassarna i marken. "Jag vill veta alla hemligheter! Berättaaaaaaaaaa." Han stirrade på henne med stora, bedjande ögon samtidigt som ett flin lurade i den ena mungipan.

Sari himlade med ögonen åt sin bror som tjöt av lycka.
    "Men Muuuurg!", skrattade hon varmt och gav honom en knuff i sidan. De hade fått lära sig att alla främlingar var långt ifrån snälla. Kanske hade det varit bättre att gå sin väg men de var fyra mot en, resonerade Sari. Och hemligheter. Hur mycket hon än inte ville medge det så ville hon verkligen, verkligen veta vad främlingen hade att säga. Kanske visste hon vad som fanns bortom Ötamons lummiga skog? Ett hemligt ställe som kunde bli deras eget.
    Valpen försökte sig på ett nonchalant uttryck när hon slog sig ned mellan Murg och Yina, en illa dold nyfikenhet i sin blick. "Beror på. Är det bra hemligheter? Vi kanske redan vet om dem", utmanade hon och ryckte på axlarna.

Varya skrattade tyst men förtjust. De var bedårande.
     “Såklart, ni vet mycket mer än vad man kan tro. Mycket mer än ni borde.” Leendet blev lite större. Hon suckade djupt.
     “Aaah, jag har så mycket att berätta… Sånt som ingen annan vill berätta för er...” Munnen snörptes i ett tankfullt uttryck innan det vida flinet bröt ut igen. “Vad har ni hört om Nattens barn?”

[Längsta inlägget i världen, va inte avundsjuk.]

"Men Sariiiiiii," pep han tillbaka och skrattade till när systern buffade honom.
“Aaah, jag har så mycket att berätta… Sånt som ingen annan vill berätta för er...”  Murg såg storögt runt på sina systrar innan blicken föll på honan igen. Han höll andan och väntade när orden äntligen kom. 
“Vad har ni hört om Nattens barn?” Murg andades ut, men tyst så han inte skulle förstöra stämningen som låg i luften. "Nattens... barn?" frågade han sedan osäkert och tryckte sig närmre Sari. "V-vilka är det då?"

”Är det bra hemligheter? Vi kanske redan vet om dem.”
     ”Vi vet många hemligheter!” stämde Airi in på Saris svar. Det var sant, faktiskt. Men Airi kände mest behovet att påpeka det för att främlingen skulle förstå att de minsann också hade hemlisar. Bra sådana. När främlingen fortsatte så såg Airi ändå på henne med dåligt tillbakahållen iver.
     ”Åh, lätt! Det är barn födda på natten, duuh!” Airi kände sig väldigt smart. Hon satte sig ner med ett brett leende och snabbt viftande svans.

Airis omedelbara svar på främlingens fråga fick Sari att nästintill lätta från sin plats, triumfen tydlig i hela hennes kroppsspråk.
     "HA! Den du!" Hennes skratt var lättsamt och inte mer än ett belåtet fnitter när hon som hastigast räckte ut tungan. Det här hade främlingen minsann inte förväntat sig. Inte alls.

[Sorry för textväggen ∠( ᐛ 」∠)＿]

Varya skrattade tyst med dem, ögnade dem alla noggranna.
     “Smart. Ni är inte långt ifrån sanningen.” Det fanns många historier om deras framkomst. Född ur natten, född ur skuggan - vad som skrämde mest verkade vara det som fastnade.
     “Det är vargar som har evigt liv, men i utbytelse för deras eviga liv, måste de spendera det om natten.” Rösten var låg, bara en viskning högre än vindens sus. Hon kunde se de små öronen sträcka sig.
     “Det låter inte så dåligt, väl? Att leva för evigt med sina syskon, sin familj och Duraneir.” Ett varmt leende låg på hennes läppar. “Vill ni inte det?”