[Flockroll. Fortsättning från ”Allt som krävs”]
 
De möttes av Krita när de äntligen kom ner i dalen igen. Hon berättade att de flesta andra befann sig inte allt för långt borta, vid ett av de många upptrampade träningsområdena nära flockens huvudsakliga mötesplats. Arno ledde Kenai och Alin vidare in i dalen, medan Dimitrij blev stannad av Krita som vägrade låta henne fortsätta förrän hon sett över henne.
     Trots att sträckan inte var mer än ett tiotal minuter lång så kändes det som att den aldrig skulle ta slut. Arno sade ingenting. Han kände sig på sätt och vis avtrubbad från situationen, samtidigt som han var fylld av alldeles för många känslor. Med allt som hänt under de senaste dygnen sedan de lämnat Ötamon så kändes det som att han borde säga något. Han visste inte vad. Istället lyssnade han till hur månvargen – Alin – tyst försökte trösta Kenai. Arno fokuserade framåt, och ledde dem med raka, raska steg. Runt dem hade morgonen långsamt börjat ljusna.
     Till slut kunde han höra resten av flockens röster i närheten. För ett kort slag dämpades det mörka i hans inre och ersattes av samma iver som han kände varje gång han återvände efter patrull. Arno sträckte omedvetet på sig, och höjde huvudet som i ett försök att se längre än vad han kunde. Hans svans gungade bakom honom redan innan han kunde se familjen. Han ledde Kenai och Alin över en låg bro som korsade en av de många floderna i dalen, och rundade en klippig, ljungklädd backe innan platsen öppnade upp sig i en böljande slätt. Så snart som flocken var inom synhåll så infann sig ett leende i Arnos anlete.
     ”OBBE!” kallade han med ljudlig stämma. Det tog inte mer än ett ögonblick förrän han fick svar.
     ”ARNO!”
     ”OBBEE!” Bröderna möttes i en kollision av stora labbar och blå päls. Fler av de jämngamla flockmedlemmana kom dem också till mötes. Oron bland dem drunknade för ett ögonblick i glädjen av att vara tillsammans igen, och känslorna av att se Kenai i Arnos följe. Bland allas viftande svansar och flaxande öron så saknade Arno ett viktigt ansikte. Han frågade högt, rakt ut i luften till vem som än kunde tänkas höra, trots att han egentligen redan visste svaret.
     ”Var är de?”
 

[För er som inte har läst de tidigare rollspelen eller vill ha en liten situations-uppdatering för era karaktärer: En patrull (Arno, Nadie, Azdell och Gharrow) har återvänt från Ötamon tidigare än väntat. Azdell och Gharrow anlände i dalen före resten av patrullen för att samla flocken, på order av Dimitrij som mötte dem utanför dalen. Flocken har troligast redan fått veta att patrullen har med sig Kenai tillbaka, men inte alla detaljer om vad som hänt. Ett tag efter att flocken börjat samlas anlände Nadie för att hjälpa till att samla alla, och för att tala om att Krita och Niara behöver hjälpa Dimitrij efter någon strid.

Jag kom inte ihåg om vi bestämde någon tid på dygnet i det föregående rollet så jag påstår att det är väldigt tidig morgon.]

Det var sent, lång efter läggdags för de små. Men det tycktes alltid vara omständligt att få dem till ro när Arno inte var hemma. Silas, den mest oroliga utav dem, hade just kommit att somna när Sixten stack ner sitt lilla huvud i lyan.
     ”Niyaha?” viskade han med sin hesa röst. Niyaha mötte honom med trötta men vänliga ögon.
     ”Ja, Sixten?” Han besvarade inte hennes leende. ”Dom är tillbaks.” Omedelbart förstod hon hans spända min och hennes eget leende falnade. Varligt och mjukt väckte hon de små med pussar och gnuggningar.
     ”Såja, såja, mitt livs ljus, vi måste välkomna vår familj hem.” Rösten var lågmäld och varm. Hon ledde dem ut ur dunklet till en disig, kall morgon. Ljuset var grått och blekt. Niyaha mötte upp med Sixten som stod utanför och väntade.
     ”Vad är det?” frågade hon. Han såg inte på henne, men hans stela sätt att föra sig skrämde henne. 
     ”Din pappa, Kenai-”
     ”Vad är det med honom?” avbröt hon skrämt. Hon hade inte sett honom sedan tre somrar sedan. Hon hade inte ens vetat om han var vid liv. Även om hon inte tillåtit sig själv att tänka sådana tankar, så hade hon långt bak i sitt huvud fruktat, för vampyren hade ju trots allt inte fortsatt jagat dem till Acherati...
     ”Han är här.” Niyaha möttes av en plötsligt allvarsamhet. Skräcken trubbades av när det kalla lugnet slog över.
     ”Okej, låt oss gå.”

     Det var svårt att få de små liven att gå när allt de helst ville göra var att sova. Sixten och Niyaha fick turas om att bära dem, men den som nästan var omöjlig att få på benen var Janos. Höga snarkningar lämnade valpen när de placerade honom på marken i ett försök att få honom att gå. Istället sjunk han bara ihop i en lealös, snarkande hög. 
     ”Han skulle kunna sova bredvid Zayev och inte ens vakna,” skämtade Sixten i ett försök att lätta stämningen. Niyaha log till svars och betraktade den lilla ljuspälsade degklumpen. Det var allmänt känt genom flocken att Zayev var den absolut värsta snarkaren. Men Niyaha befarade att han kanske skulle komma att bli detroniserad från den titeln.

     Lågmälda röster viskande emellan träden när de närmade sig samlingsplatsen.
     ”Gå före du.” Niyaha gav honom Janos och skyndade i förväg. Hjärtat bultade hårt i hennes bröstkorg. Blickar av sorg, medlidande, rädsla och ilska bemötte henne. Det skrämde henne ännu mer att inte veta vad hon skulle förvänta sig. När hon väl kom fram kände hon sig om omöjligt ännu mer osäker.
     Kenai grät. Stora, tjocka tårar. Tårar tunga av blödande, bultande hjärtesorg. En främling tätt intill hans sida. Arno, Nadie, Gharrow, Azdell – alla var säkra. Niyaha såg sig om, sökte efter Dimitrij. Vart var hon?
     Kenai såg sin dotter och lät ett ynkligt, högt gnyende lämna honom, nästan som om något högg honom i bröstet. Niyaha såg på honom och kände hur en isande kall hand slöts om hennes hjärta. Vart var mamma? Ciye, Natanh? Hon skyndade sig fram till honom, fortare än hon väntat sig och kolliderade in i hans breda bog. Han snyftade ohämmat i hennes nacke, skakade i hackiga andetag.
     ”Mitt barn, mitt barn. Mitt älskade liv. Min sol.” Niyaha blundade, njöt av hans dova stämma i hennes öron och lät den påminna henne om forna tider. ”Jag älskar dig. Jag älskar dig. Förlåt. Jag älskar dig så. Du och dina syskon, hör du?” Hon kände stygn av rädsla bita tag. Vad har hänt? Vad är fel? Niyaha stannade några ögonblick, sög in varenda sekund i hans famn, innan hon tillslut backade undan och mötte hans fuktiga blick, djup av ångest.
     ”Pappa, det är okej. Det kommer bli bra. Lyssna på mig, pappa.” Hon såg på honom med ett betryggande lugn, fast än hennes hjärta bultade vilt i känslor. Fadern började gråta ännu mer trots än att han försökte hålla tillbaka. Han förmådde sig inte berätta, hur mycket han än försökte så förmådde sig inte orden att formas. Han skämdes för att han inte kunde trösta, att han inte hade styrkan. Att här, i en stund som denna, var det hans dotter som tröstade honom.

     Med tysta snyftningar följde han henne upp till Sixten när hon manade honom att komma.
     ”Pappa, det här är dina barnbarn.” Niyaha log. Hon mötte dem alla med nosen. ”Liv, Ren, Silas och Janos.” Janos gäspade stort och blinkade skelögt. Kenai snörvlade chockerat till och blinkade storögt. De vackraste små liven han någonsin sett låg trötta i en liten bunt.
     ”A-Arno?” Niyaha hann bara nicka innan Janos avbröt dem. 
     ”Moffa?” sade han sömndrucket. Kenai brummade till, kort och varmt.
     ”Morfar, ja,” sade han medan tårar formades i hans ögonvrår.
     ”Jag drömde om moffa,” erkände Janos ohämmat, ”jag drömde om hur mycket mamma saknat dig. Jag är glad att du är här nu, moffa…” Den lille gäspade igen innan han sjunk ihop i en liten pälsboll igen.
     ”Jag är här nu…” viskade han tyst, och såg på Niyaha.

Kenai, Kenai, Kenai. Namnet upprepades många gånger när Delshay skyndade sig närmre punkten där flest hunnit samlats, och ekade inom honom många gången därtill. Han hade lyssnat till Azdell och Gharrow, men de hade inte sagt mycket annat än att de måste samlas. Han kände det, kände det så tydligt. Ljuset flackade inom honom, störd av en namnlös fasa. Någon var fel fel fel, men syskonen hade bara sett bort och fortsatt samla flocken per instruktion. Undran, förvirring, och kylande skräck djupt nere i maggropen fick honom att känna sig stel och långsam, likt i de obehagliga drömmarna när, oavsett hur mycket en kämpade, inte kunde ta sig fram snabbt nog. Ändå ryckte han upp huvudet så snabbt att det stramade i nacken när Nadie kom inom synhåll.
  Delshay knuffade igenom massan av vänner, blicken fixerad vid systern som talade till Niara och Krita, som började röra sig bortåt. Klumpen i magen lättades lite när han målmedvetet rörde sig närmre. I vanliga fall hade han störtat fram till syskonet i tacklat henne i hälsning, men han kände sig som förlamad av oro. Hon var okej. Självklart skulle de alla vara okej. Där fanns ingen aska. Något måste ha hänt, men Nadie var okej. 
  "Nadie!" Systern såg åt hans håll. Hon gick honom snabbt till mötes, men blicken hon gav var omöjlig att läsa. Det lilla, varma ljus som sken upp i hennes ansikte var dock omisskännligt.
  "Delshay.." Delshay slog frambenen om henne i en närapå våldsam omfamning och begravde ansiktet i hennes hals. Omfamningen varade bara i några sekunder innan han höll henne på armlängds avstånd, och slutligen släppte. "Vad har hänt?"
  Han avbröts av att Oberon störtade förbi syskonen. En grupp hade precis rundat ett krön längre bort, och ledd av Arno, som sprang sin bror till mötes. Luften fylldes för ett ögonblick av deras välkomstrop, och det var nog för att mata Delshays ljus och fylla honom med lite tacksam värme. Sedan vandrade blicken, och hjärtat tycktes hoppa över ett slag. Allt kom forsande tillbaka, fyllde varenda vrå av hans väsen, saknad, sorg, tomrummet. Besvikelsen. Frustrationen.
  ".. Pappa?"
  Nadie la en tass på hans högra skuldra och lät ett litet leende skina igenom den tomma masken. Delshay mötte flyktigt hennes gula blick innan han långsamt rörde sig framåt, stilla nog att inte falla sönder. Niyaha var redan där. Hon ledde Kenai fram till Sixten, som förde valparna med sig.
  Han grät redan, varma tårar, när han stannade bara några språng från familjen.
  "Pappa?"

[Tillstånd att PP Nadie. Säg till om jag ska ändra något <3 Hela inlägget är lite kaos, kanske går in och redigerar lite senare, men ville gärna svara.]

Nadie:
Sträckan hade rullat bort under Nadies tassar. Delvis för att hon var lättad över att ha fått tillbaka sina krafter, men också för att hon hade längtat efter det här ända sedan hon träffat Kenai i Ötamon. Det fanns en frihet i att sträcka ut sig maximalt, känna blodet rusa och andetagen slita i henne. För varje steg hon tog kändes sinnet hårdare, tommare, och den fysiska ansträngningen var en välkommen motsats.
     När hon kommit till reviret hade hon snabbt lokaliserat Krita och Niara, och informerat om vad som hänt. De hade begett sig utan invändningar, och Nadie hade sysselsatt sig med att se till så att alla var samlade. Hon undvek effektivt att prata med någon. 
     Först när resten av patrullen anlände stannade hon upp.
     "Nadie!" Delshay pressade sig fram mot henne, och hon gick honom till mötes. Som vanligt sken hon upp, men det kändes inte lika genuint som tidigare. Hon var alltför skakad av dygnets händelser.
     "Delshay..", svarade hon, men begravde sedan ansiktet i hans päls när han omfamnade henne. Där, skyddad av hans päls, fick hon kämpa mot tårarna. När han backade ett steg samlade hon snabbt. Oberons framfart distraherade honom, och drog blicken till Kenai. Hon la en stöttande tass på hans skuldra, och log. När brodern rörde sig bort föll leendet med honom. Även om scenen värmde henne, så visste hon vilka nyheter de skulle mötas av. Det pulserande ursinnet, riktat mot vampyren, återvände, och hon tryckte bestämt ner det.

Ren:
Ren var inte van vid att vara uppe såhär sent. Morgonljuset kändes konstigt mot ögonen, och hade han orkat hade han protesterat högljutt när mamma och Sixten drog dem med sig. När de äntligen fick stanna till somnade Ren omedelbart. Mammas nos, som återigen buffade på honom, fick honom att stöna irriterat. Mjuka röster hördes i utkanten av hans sömn, och Ren tvingade upp ett litet, rött öga för att se vad som hände. Det var andra har - andra som han inte kände igen! Valpens hjärta fladdrade till, och förvåningen var nog för att väcka honom. Janos hade hunnit prata och sjunka ihop igen innan Ren samlat styrka nog för att resa sig upp, trots Livs protester när han omedvetet sparkade henne i sidan.
     "Morfar?", ekade han. "Var är mormor?" Den röda blicken gled mot den andra, okända honan, och sken upp. "Mormor!" På trötta, runda ben spatserade Ren glatt fram mot honan, och tryckte sig tillgivet mot hennes ben.

Zaynah hade hört att patrullen var tillbaka så hon följde med resten av flocken men då hon märkte att många hade en relation till den främmande vargen höll hon sig lite i bakgrunden. Iakttar allt och alla för att lära sig mer och förstå flocken bättre. Hon står lugnt och låter blicken vandra från varg till varg. 

(Kort och dåligt svar men Zaynah är med)

Bröderna kolliderade i en omfamning och föll till marken med en hård duns. Oberon kände mer än hörde Arnos mullrande skratt när han pressade huvudet mot hans hals. Hemma. Vid liv. Lättnaden sköljde över honom som en svallvåg och det var med visst motstånd han drog tillbaka huvudet, för att se på sin broder.
    "Var är de?"
    "Långt från din fula nuna", skrattade Oberon och drog retsamt Arno i mustascherna. "De är i lyan. Säkra."
    Han reste sig upp och hälsade på resten av patrullen innan blicken föll på den bruna hanen de hade med sig. Han var mindre än vad Oberon mindes honom som. På många sätt var det som att se en del av det förflutna i ögonen, men helveteshunden skakade snabbt av sig den olustiga känslan.
    Deras blickar möttes över de andra hälsande medlemmarna och Oberon gav hanen en enkel nickning. Den sprudlade glädjen var borta och kvar låg ett sedvanligt, behärskat uttryck över det ärrade ansiktet. Vanligt för honom de här dagarna.
    "Kenai." Det var en hälsning för formell för deras relation, oavsett den tid som gått. Oberon log ursäktande, ett snett leende på sina läppar när han gav plats åt Niyaha, Delshay och resten av familjen som anslutit sig. Stämningen var tjock, jäktad och ansträngd. De var hemma och vid liv, men något var fel.

Kyrian:
Han hade hört kallelsen om att flocken skulle samlas och sett flocken röra sig med oro. Oron rev även Valkyrian i magen när han satte av i rask trav. Det tog inte lång stund innan han förstod att han inte skulle förstå sig på allt som pågick, det var för mycket känslor här för att vara en vanlig återförening. Oberon och Arnos skrikande fick det att i vanlig ordning rycka i mungiporna när han anslöt sig till flocken. Niyaha var framme och visade sina valpar för en främling som grät alldeles hejdlöst medan resten av syskonen verkade närma sig. Valkyrian såg sig omkring och slöt sedan upp vid Zaynahs sida, log svagt mot henne och såg sig sedan omkring efter Dimitrij, han visste att hon borde varit med den här patrullen.

Liv:
Det hon hest av allt ville var att sova, men mamma hade tvingat upp dem igen när Sixten kommit. Sedan hade mamma gått i förväg och lämnat dem med Sixten. Sen hade hon visat upp dem alla för en främling. Janos hade sagt nått och sedan somnat igen, Ren hade gått fram och också sagt nått, Liv vände sig om och gick och satte sig på Sixtens tassar för att demonstrera sitt missnöje. Hon ville inte bli uppvisad för massa främlingar när det var hög tid att sova.

Medan de andra fortsatte längre in i dalen så undersökte Krita snabbt Dimitrijs skador. Såren var många, om än de flesta tack och lov inte var så djupa, men det var inte såren i sig som var faran. Krita lyckades övertala Dimitrij om att stå still tillräckligt länge för att läka de sår som ännu blödde, men ledde sedan raskt ledaren i riktning mot den plats Niara befann sig på. Den lilla silvervargen hade blivit förvarnad av Nadie, och hade redan en skarpt doftande salva redo när de nådde henne. Krita hjälpte att applicera salvan på Dimitrijs sår, medan Niara snabbt blandade en suspekt klar vätska vid sidan om som ledaren fick dricka.
     Kanske hade det varit bäst att vila för att ge motgiftet mot Itrozos gift en chans att verka, men Dimitrij kunde inte vänta. Hon skulle vila efteråt, och lovade sin partner så mycket, men innan dess behövde hon återvända till flocken. Trots det blev hon liggande till dess hon lyckats övertala de båda helarna om stundens brådska. De följde vid hennes sida när hon återvände till de andra.
     Azdell, Gharrow och Nadie hade gjort ett snabbt jobb och sett till att alla redan var samlade när Dimitrij, Niara och Krita anslöt sig till dem. Det var inte oväntat att se många samla sig runtom Kenai, den fader många av flockmedlemmarna aldrig hade väntat sig att se igen. Känslorna var många och lika klara i luften som tårarna i deras röster och anleten. En spänning hängde över platsen. En blandning av lättnad och stark oro.
     ”Jägare!” kallade Dimitrij när hon närmade sig, och flockens Jägare vände genast uppmärksamheten till henne. Resten av flocken följde. Spänningen i luften steg. ”Alla. Samlas.” Hon väntade på att flockmedlemmarna skulle börja organisera sig, och mötte patrullmedlemmarnas blickar. Azdell, Gharrow, Nadie och Arno. De var alla omskakade, trötta efter en så lång och hastig färd och allt som hänt. Hon kände för dem. Dimitrij tog till orda igen med stark stämma.
     ”Som ni redan vet så har vår patrull återvänt tidigare än väntat, inte utan anledning. Och som ni märkt har de också återvänt som fler än vad de lämnade. Jag önskar att den här återföreningen varit under bättre omständigheter, och ni ska få chansen att vila och glädjas. Men det är med sorg och brådskande nyheter vår patrull återvänder.” Hon drog ett djupt andetag, och rätade medvetet på sig. Vingarna stod stadigt mot marken vid hennes sidor. Hon såg på Kenai för ett ögonblick, där han och Alin automatiskt omslutits av resten av flocken; av vad som en gång varit hans små valpar. Kanske såg hon på honom för en bekräftelse, kanske inte. Hon fortsatte lika stadigt.
     ”Loiana är död. Dräpt av en vampyr för åtminstone sex månader sedan.” Hon fortsatte utan paus, innan flockens gemensamma reaktioner och röster fick en chans att avbryta. Den hårda blicken pendlade över flocken. ”Kenai och Alin har kunnat bekräfta hennes död. När de mötte patrullen i Måntemplet så återvände de genast hit. För inte mer än en timme sedan mötte vi en fakarg utanför reviret som verkar ha varit en kontakt till samma vampyr.” Mishrail. Han hoppas att ni trivs i templet… En morrning spelade i hennes röst. ”Den vet att vi finns, och att vi är här. Men att den skickat en spion innebär också att den inte vet allt.” Hon bad innerligt att det var så. Hon drog ett nytt, djupare andetag och positionerade om vingarna mot marken. Niara stod kvar vid hennes sida. Hon hade velat fortsätta, agera, men hon visste också att hon behövde vänta. Hon behövde låta sig själv vila, och behövde låta flocken få en chans att smälta det som redan sagts.
     ”Jag vill att alla Jägare och Antagna möter mig ikväll. Det är dags för handling! Nu mer än någonsin, så bränn mig! Jag har nya uppdrag till er.” Hon tillät sig själv att tungt sätta sig ner, men lät inte skärpan i blicken falna. Vampyren – Mishrail – låg kanske steget före nu, men vid Gudarna, hon skulle inte låta den ligga före länge till.

[Här kommer Dimi instampande. PPar lite som vanligt, hojta om någon vill att jag ändrar något <3 Tänker att vi inte behöver ta något rollat möte för Jägare och Antagna sen om alla inte prompt vill, utan mötet efter sen kommer helt enkelt ha gått ut på mer eller mindre mer djupare förklaring av vad som hänt, hur situationen ser ut, och förklaring av alla de nya uppdragen som finns i uppdrags-tråden. Fritt att fortsatt svara härefter såklart för de som vill c:]

De hade samlats med vaga förklaringar som lämnade mycket att önska, en skräck och nervositet hade spridit sig mellan medlemmarna även om alla var bra på att hålla det bakom sina masker, finna styrka och tröst i varandra. Patrullen var hemma tidigt, och det bådade aldrig gott. Men samtidigt fanns det en upprymd känsla i luften, en darrning han nästan kunde ta på, ett hopp av ljus i rädslans mörker. Den blå blicken svepte över flocken han vuxit upp till att hålla av och kalla familj. Alla lika ovärderliga för honom som skatter för andra. Öronen vippade på huvudet, namnet som nämndes för honom välbekant men ändå så främmande. ifrån en annan tid och värld där allting varit hundra vändor lättare. Ett namn han inte väntat sig höra annat än i nostalgiska minnen berättade runt den värmande elden. Ett namn som blivit mer till bara ännu en av hans levande sagor.
Han klämde sig fram mellan medlemmarna som samlats i en klunga, nästan verkade omringa de återvändande. Ingen nyhet direkt men just för den stunden ett moment han hoppats slippa. Var det verkligen sant? Var han här? Han lyckades sig klämma mellan de två sista medlemmarna som skymde hans väg, och där stannade han. Blicken fäst vid scenen som var återföreningen av hans syskon och deras far, scenen som var hans syskonbarn som fick träffa sin morfar. För sista gången? Nepotonje ville inte att det skulle vara sant, men han visste att det antagligen var det. Kenai skulle lämna dem igen. Varför var han här? Vart var mamma? Han kunde minnas hennes tårar, sina egna. Hur han inte förstått att hon skulle lämna honom även om de sagt det.
Sakta började han följa Del då brodern tog trevande steg emot gestalten de kallade far. helt blind inför tiken som var i hans följe.
“Pappa?” Hjärtat trummade hårt i hans bröst och han visste inte om han skulle vara glad. Han vågade inte vara glad. Kenai kunde inte varit den enda anledningen till att de återvänt. Något värre var runt hörnet, han kunde känna det i vartenda strå på hans kropp.

Innan han riktigt hunnit fram, innan han hunnit smälta närvaron av hans far som inte borde varit där kunde han höra Ledarens röst. Han vände huvudet mot henne, automatiskt. Hela hans uppmärksamhet på hennes något sargade uppenbarelse. Det var nu det kom, han visste det, men han kunde ändå aldrig föreställt sig hur rätt han haft.
Mamma. Han föll i bitar. Det var som en törn satt djupt inborrad i hans bröst, skavde med de små skälvningarna som gick genom hans kropp. Borta. Död. Vampyr.
Vredens gift spred sig i hans ådror, dränkte ut vanmakten som försökt sprida sig. Det var en het brinnande eld som kunde skymtas i hans ögon. Vem? Hans blick föll på den mörka systern.
Varje ord som lämnade den hornkrönte ledaren satte ny låga till elden, mer is till skräcken. Båda ett virvlande inferno av känslor i en kaskad som motsade varandra i varje virvlande tanke. Den visste att de fanns. Bilder av vampyren som tagit Nairas liv flackade för hans inre, flocken spridd för vinden och förvirrad trots all träning. Hans käkar var hårt spända och han kunde höra sina tänder knastra emot varandra. Den visste var dem fanns.
Blicken vandrade över flocken, familjen. Såg i deras ögon vad han kände själv. De som varit med i första attacken mer så än de nya. De skulle snart få veta. Den föll på hans syskonbarn, de små liven han älskade mer än livet själv. De skulle snart få veta.
Elden brann i blicken när han åter vände den mot Dimitrij, mötte de gråa bestämt. Vad för uppdrag han än fick skulle han sköta det med hans liv som insats och löfte. De skulle hitta dem. De skulle skada dem och de skulle bränna dem. Vartenda en av dem.

Hon visste vad som var på gång redan innan de medlemmar som befann sig i dalen blev informerade om läget. Patrullen var tillbaka tidigare än vanligt. Orkidé följer med de andra för att möta de som kommer hem. I den kokande kitteln av glädje över att patrullen är tillbaka i ett stycke, blandades även sorg och smärta in. Orkidé stannar på avstånd och håller sig utanför klungan. När Dimitrijs stämma fångar deras uppmärksamhet är Orkidé redan väl medveten om läget. Hon samlas med de andra. Öronen står spetsade på huvudet och den gröna blicken hålls fäst på ledarinnan.
Orkidé känner hur det kryper i skinnet. Vampyrerna vet om dem. De har förlorat än mer. Och mycket mer står på spel.

Hon stod tätt intill Gharrow och bara lyssnade. Lyssnad och iakttog. Såg glädjen och sorgen. Kände skräcken i att vampyrerna visste var de höll till. Tusen frågor snurrade i huvudet på henne, men den största var: hur mycket mer visste de? Vilken information om dem hade vampyrerna?
    Ett lågmält, skrämt, gnyende läte lämnade brodern och hon tryckte sitt huvud under hans.
    "Andas Gharrow. Lugna andetag. Det kommer ordna sig," mumlade hon tyst åt honom.
Den här dagen hade varit alldeles för spännande, för alla.

Tårarna slutade aldrig, de rann lika ohämmat som bäckarna högt upp i bergen. Niyaha hade aldrig sett Kenai gråta så, inte ens när han vävt igen sin broders grav med rötter. Han snyftade i sina söners pälsar när han omfamnade dem. Inga ord växlades dem emellan, bara ljud i sorg, smärta och längtan.
     “Mormor!” Niyaha såg hur Ren trött staplade sig fram till den främmande honan. Hans hjärta var så öppet, så ljust och välkomnande. För första gången i hela sitt liv förstod hon vad Kenai måste känt, måste känna. Käkarna började vibrera när hon höll tillbaka tårarna. Bara ett ögonblick gav hon sig för att samla sig, innan hon följde efter Ren fram till sin fars vännina. Med ömma rörelser drog hon sig sonen intill sig. Blicken var ursäktande.
     “Det är inte mormor, mitt ljus,” viskade hon böjd över valpen. Rösten var lugn och betryggande, även om hennes hjärta pumpade is i hennes ådror. “Vart är mormor?” Han lät klagande. De djupblå ögonen såg tillbaka på sin faders slokande gestalt, ännu gråtandes. Jag vet inte, tänkte hon, och jag vet inte om jag vill veta.
     “Jägare!” Dimitrijs stämma träffade henne som en blixt från ovan. Hjärtat slog hårt nog för att få hela kroppen att bulta. Niyaha ledde genast Ren tillbaka till sina syskon hastigt och Avani tog emot honom. I det låga sorlandet fann hon sin plats bredvid Kenai och sina syskon. Pappan snyftade fortfarande, om än något mildare, kanske för att inte störa. Niyaha lutade sig emot honom.
     Orden var klara, tydliga. Det fanns ingen tvekan i dem, men ändå ville Niyaha inte tro. Skam bet tag i hennes hjärta. Loiana hade givit dem livet som Jägare, som beskyddare av natten, men ändå hade de inte kunnat skydda henne. Var det allt förgäves? Nej. Aldrig. Vikaanens uttalande fick rysningar att rusa genom hela hennes kropp. Raggen reste sig bred och stor.  Niyaha hade aldrig varit så rädd och så arg. Ilskan var överväldigande, den var kall i hennes blod och hotade nästan att ta över helt. Men Niyaha rätade på sig med huvudet högt. Hon hade sett vad som hände om man tappade kontrollen. Hon visste vad som krävdes av henne, vad som förväntades. Det här skulle bli hennes livs största prövning, och hon skulle aldrig misslyckas. Driven av alla känslor som ekade i hennes inre växte en målmedvetenhet fram. Den föll över henne med ett badande lugn. Ögonen djupnade när hon såg på sin ledare. Det fanns ingen tid för misstag eller obeslutsamhet. Hon var redo. De var redo. Tiden var inne, och det var dags för handling.

Delshay visste inte vad han hade haft att vänta sig - och inte ens föraningen om de mörka, tunga känslorna hade kunnat förbereda honom på beskedet. Känslan var som att ha blivit dragen ner under iskallt vatten - luften sögs ur honom och musklerna stelnade till, för att sedan börja skaka våldsamt. Han hörde ledarens ord och stirrade envist mot Dimitrijs håll, trots att det ringde i öronen som låg tätt pressade mot hjässan. Det var så länge sedan de sett Loiana sist, ändå kändes vetskapen om hennes död som att värmen där hon borde stå slitits ifrån dem.
  Ändå blev nyheterna inte bättre.
  De visste.
  Trots den uppenbara skräcken, sorgen, grodde ilskan inom den antagna. Envisheten i blicken blev kvar, men ilskan trädde fram genom den. En djup morrning steg ur bröstet utan att han riktigt märkte det. Nu mer än någonsin var tacksamheten stor, att han kämpat hårt och klarat sig till nästa steg. Den här gången skulle han kunna följa sina vänner ut. Den här gången skulle vara annorlunda.
  I Loianas namn, i Nairas namn, var det dags för handling.

Allt hände på en gång. Det kändes det som i alla fall, även fast Nena visste mycket väl att tiden inte gick snabbare eller långsammare beroende på hur man kände sig. 
Hon hade tränat på sin rörlighet, göra flexibla hopp och landa rätt, när hon helt plötsligt blev hämtad, av Gharrow och Azdell. Det var något viktigt, något jätteviktigt, men även fast flera hade samlats var det inget som sades mer om. Skulle inte hennes syskon vara ute på uppdrag? Vad gjorde de hemma? 
Först höll hon sig på avstånd. När sedan Dimitrij anlände och klargjorde alltihopp kunde Nena inte längre ignorera myrorna som kröp under hennes skinn. 
Blandade känslor, mest rädsla och ångest, blossade i bröstet. Hon smet fram till Azdell och Gharrow, pressade sig nära, bara lycklig över att de var hemma. Allt annat kunde vänta en lite, liten stund. 
Deras gemensamma dofter fick huvudet att klarna något. 
Det var dags för handling. Aldrig att vampyrerna skulle ta hennes syskon från henne som de tagit Loiana. Vid alla eldars lågor, aldrig.


[Bättre sent än aldrig ~ kastar in ett svar :P ]