[Det här utspelar sig i direkt samband med etta roll https://numoori.swedishforum.net/t5994-sorgens-budbarare-erakan#54855
Om man inte säger något annat antas alla karaktärer vara närvarande. Var vänlig och svara inte i det här rollet om din karaktär inte har någonting att säga som rör hela flocken, Tezuka meddelar mest detta och förväntar sig inget svar.]

Sida vid sida gick hon och Erakan mot revirets mitt. Solen värmde med sitt eftermiddagsljus men dimman låg fortfarande kvar bland skuggorna. Vinden var väldigt stilla, som om den inte ville skapa mer sorg än den Tezuka tagit med sig.
Utan att säga någonting försökte hon uppmuntra Erakan där hon gick. Hon kunde nästan känna hans förkrossande sorg genom sin sida, därför höll därför sitt eget huvud högt, så han skulle slippa. Det fanns ingen nervositet i hennes kropp när de närmade sig samlingsplatsen, hur flocken skulle ta beskedet kunde inte hon styra över.
Tyst slog de sig ner i gläntans mitt efter att ha ylat ut sin gemensamma kallelse till flocken.
Tyst satt de bredvid varandra och såg ut över skogen. Medlemmarna samlades snabbt och hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon kände viss värme gentemot denna samling vargar, det skulle nästan bli ledsamt att lämna dem.
När alla var samlade reste sig Tezuka upp och tog ett steg framåt så att hon påkallade deras uppmärksamhet.
”Tack för att ni kom så brådskande.” började hon och insåg att detta var det första mötet hon höll, sorgligt att det skulle bli det sista i den här flocken. Hon drog ett djupt andetag och såg på flocksyskonen i tur och ordning. Hennes min dolde sorgen som hon tänkte meddela dem även om den syntes tydlig i hennes ögon.
”Aisu är död - jag vet inte hur eller varför - men jag har sett hennes döda och förmultnande kropp med mina egna ögon.” hon tystnade i några ögonblick. Egentligen ville hon inte skrämma dem eller ge dem obehagliga bilder, men det var lika bra att de fick reda på allt så att de inte hade något att säga emot ”Aisu kommer inte tillbaka så det är dags för er att ta ställning.” Hon såg ut över flocken, mötte beslutsamt deras blickar.

”De som stannar kommer att stanna under Iwakus ledning, för jag tänker inte stanna kvar nu när Aisu är borta. Möjligheten att ansluta sig till Qu för att slåss finns fortfarande kvar, vid slutet av hösten kommer de tillbaka och man kan då ansluta sig.” hon tystnade och såg ner på Erakan ”Inte heller Erakan kommer stanna kvar.” Hon såg tillbaka ut över flocken ”När jag och Iwaku delade på oss kom jag tillbaka hit medan Iwaku skulle vandra till Ötamon och jag vet inte hur länge han blir kvar där, när han kommer tillbaka till er. Men det är upp till er om ni vill vänta på honom eller inte.” Med det tystnade hon och tog ett steg tillbaka så att hon åter stod vid Erakans sida.

En bekant ton nådde Xerxes öron just när han suttit foten innanför revirets gräns. Han hade rest långt, letat utan resultat och nu var han mest trött. Därför hade han valt att återvända, men det verkade som att inte ens här skulle han få vila. I alla fall inte nu; han började vandra mot revirets samlingsplats. 
  ”Tack för att ni kom så brådskande”, hörde Xerxes Tezuka säga precis när han kommit till platsen. Han satte sig ned.
  ”Aisu är död - jag vet inte hur eller varför - men jag har sett hennes döda och förmultnande kropp med mina egna ögon.” Xerxes fortsatte likgiltigt att lyssna. "Aisu kommer inte tillbaka så det är dags för er att ta ställning.
  ”De som stannar kommer att stanna under Iwakus ledning, för jag tänker inte stanna kvar nu när Aisu är borta." 
  Xerxes kollade på Tezuka med en iskall blick när hon efter en stunds pratande backande bort och tystnade. Han själv förblev också tyst en stund, innan han tog till ton.
  "Så ni tänker bara lämna? Lämna Aisus arv? Lämna det lilla som finns kvar av henne?" Hans röst var iskall, stadig trots att hans självkontroll sviktade en aning av vrede. Xerxes la huvudet på sned en aning innan han fortsatte. "Ni ska alltså låta den som mördade Aisu gå fri?" Han rätade på huvudet och fnös, lät en sista blick fylld med indignation och hat dra sig över flockens alla medlemmar innan han vände sig om och började vandra från samlingsplatsen.
  "Må Aurinko förbanna er alla."


[Xerxes lämnar. Inget svar förväntas. Om inlägget är onödigt raderar jag det.]

Nibber och Tycha hade skyndat sig att ansluta sig till den grupp vargar som flockades efter Tezukas kallning. Syskonen utbytte oroliga blickar där de stod, sida vid sida, stor och liten. Spänningen låg som elektricitet i luften medan tiken talade, tackade för att samlats så fort. 
  Det ryckte i Nibbers smala öron i undran. Hade någonting hänt? Blicken vandrade kvickt över till Xerxes, som slog sig ner en bit bort, och till resten av medlemmarna, innan han såg tillbaka mot Tezuka.
  "Aisu är död."
   Nibber frös till.
   "[...] jag har sett hennes döda och förmultnande kropp med mina egna ögon."
  Det ringde lätt i Nibbers öron. Han skakade på huvudet, men kunde inte koncentrera sig på vad hon sade härnäst. Han hörde Tycha ta ett ansträngt andetag, men kunde inte förmå sig se på adoptivsystern. 
  Wapun höjde inte blicken förrän Xerxes talade, och orden reflekterade känslorna som genom chocken flammade upp inom honom. Aisu var död. Aisu, som välkomnat honom och Tycha in i flocken när han börjat fundera på om man verkligen skulle kunna ta hand om den före detta valpen. Ledaren som han slutligen börjat se som en vän. Det var ofattbart. Och nu skulle Tezuka lämna.
  Xerxes väste åt den vitpälsade honan och lämnade platsen.
  Nibber reste sig långsamt upp. Han tog några långsamma steg fram, men stannade sedan, och vände blicken mot Erakan. Han såg på flockbrodern med tom blick, innan den hårdnade, och landade på Tezuka.
  "Han har rätt".
  Wapun fortsatte och försvann med Tycha tätt efter sig.

[Vet att vi egentligen inte skulle svara såvida det inte var superviktigt, detta är mest för Nibbers skull, så att jag kan fortsätta med hans handling. Nibber lämnar givetvis rollspelet.]

Hennes röda ögon smalnade snabbt av när Xerxes tog till orda. Hon tog ett steg framåt redan innan han tystnat.
"Aisus arv?" fnös hon och och spände blicken i den vita hanen "Aisu ville att det här skulle bli en krigarflock, en flock som kunde göra skillnad, och det är ingenting som kommer hända under Iwkus ledning! Därför ger jag er alternativet att slåss, att följa Aisus vision, att göra skillnad." hon tystnade i en halv sekund innan hon fortsatte "Jag planerar inte att ge upp så lätt. Med hjälp utav Qu kan vi leta reda på vem som berövade oss en ledarinna, men ingen av er kommer kunna göra det under Iwakus ledning. Om han ens kommer tillbaka."
Hon fick hindra raggen från att resa sig när även Nibber höll med Xerxes, men hon tog ett steg tillbaka med en irriterad rynka mellan ögonbrynen.
Dårar som trodde det här var vad Aisu drömt om.