[Till Kenai, Alin, Nadie och Arno. Fortsättning från: "Ett liv senare"]

Hälsa Dimitrij.
En börda av era skuldror.
Ni kan bränna henne





Hälsa-

Dimitrij avbröt sitt vankande och stannade med hårda steg upp framför patrullen igen. Det hjälpte inte. Hon behövde mer tid. Bilderna, orden, klingade i hennes sinne. Men de var gamla redan. Gamla, och förvridna av långvarig rädsla. Av ångest, vrede, sorg, och över ett halvårs väntan.
     ”Azdell, Gharrow.” Hon vände sig till de två antagna. De var tydligt trötta, utmattade inte bara fysiskt, men de rätade på sig när hon tilltalade dem. Oro, blandat med fler, starka känslor, speglade i deras ögon. ”Återvänd till de andra. Samla flocken. Berätta att vi är på väg.” Hon väntade tills de hade lämnat dem innan hon vände sig tillbaks till Kenai.
     När Kenai lämnat dem för så många år sedan så hade Dimitrij aldrig väntat sig att de skulle ses igen. Allra minst under de här omständigheterna. Hon hade hoppats, bett, för hans skull, för de som följt med honom, att de skulle ha fått ett lugnt och tryggt liv. Det enda han hade önskat. Och nu…
     Patrullen hade återvänt mycket tidigare än väntat. De hade kallat henne utanför reviret, tillräckligt avsides för att dalen ännu skulle vara dold bakom höga toppar och bergväggar, och revirdoften inte så stark. När hon kommit nära nog för att känna deras sinnen, och hade känt Kenai bland dem, av alla de kunnat ha med sig, så hade hon förstått att något var väldigt fel. Hon hade kunnat se det i dem, hört det redan i Nadie och Gharrows mentala röster när de varit nära nog att nå varandra. Förlust. Vrede. Rädsla. När hon mötte upp patrullen och fick deras rapport så var deras stämmor tjocka och tunga.
     Loiana var död. Hon hade varit en vän, moder till flera, och nu var hon död. Tagen och besudlad av en vampyr. Det fanns något ironiskt i det hela. Hon hade lämnat dem, ihop med Kenai, och nu var hon död. Kanske var deras andra valpar det också. Dimitrij hade läst av både Kenai och Alins sinnen. Månvargen hade fått veta vad som försiggick, men viste inte mycket. De var inget hot, någon av dem.
     Vampyren hon sett i deras minnen var svår att placera. Grå, mörk i minnenas skuggor och känslor. Röda ögon. Kenai hade varit mer fokuserad på fällen än på främlingen, ovetande om vad det varit för varelse fram till slutet. Hälsa Dimitrij. Den kände hennes namn. Hon hade ingen aning om vad för vampyr det var – vem det var – men den visste tillräckligt för att hälsa till henne genom Kenai. Det skrämde henne mer än synen av Loianas fäll över varelsens kropp.
     ”Jag vet att du inte ville möta oss igen såhär”, sade hon. ”Jag önskar att det kunde ha varit under andra omständigheter. Hon var min vän.” Dimitrij slöt tillfälligt ögonen och drog ett djupt andetag, innan hon fortsatte. ”Jag känner inte igen den här vampyren. Jag har inte mött den tidigare, men den kan ha fått mitt namn från Locura eller Demetrius.” Hon höll orubbligt Kenais blick. Rösten var dov och hård. ”Men den borde inte ha vetat vem du var.” Den borde inte ha vetat att Kenai kunde hälsa till Dimitrij. Den hade vetat, och hade vetat att de brände sina döda. Hur mycket mer visste den? I ögonvrån kunde Dimitrij se Arno och Nadie avvakta. Lyssna. De förstod lika väl som hon.
     ”Kan Loiana ha berättat något? Du visste inte vad den var förrän den lämnat er. Den kan mycket väl ha talat med Loiana innan den tog henne. Jag vet inte vad som hänt sedan ni lämnade oss. Skulle något ha fått henne att berätta?”

[Azdell och Gharrow får kommentera om de vill innan de pyser]

Nadie hade inte slutat gråta under färden. De hade stannat en gång för att dricka, och efter en stund hade tårarna åter börjat ackompanjera de torra hulkningarna. De rann inte längre. Kanske var de slut igen. Ibland började hon våldsamt darra. Om det var av sorg eller plötsliga, överväldigande vågor av ilska och hat visste hon inte, men hon brukade sakta takten. Arno var bara några steg bakom, och han kom snabbt ikapp. Hon brukade gå med honom tills de slutade. Nadie var djupt tacksam för hans stöd, men efter ett tag ökade hon åter på stegen och kom lite före.
     Vad skulle hon säga till sina syskon? Till sina syskonbarn? Nadie ville inte att någon av dem skulle få veta. Hon ville skydda dem i okunskapen så länge det gick. Nepo skulle säkert få veta före alla andra. Även om han försökte stänga ute tankar skulle han säkert snappa upp budskapet ändå. Allt hon kunde hoppas på var bara att han skulle besparas lidandet att se Loiana. Del och Niya skulle förhoppningsvis bara få höra nyheten och ett signalementet på vampyren. Eller? Att Loiana var flådd var en viktigt detalj, men den var så morbid att Nadie blev yr. Hennes ben låste sig varje gång tanken passerade, och magen vred på sig. Endast tanken på hennes syskon (och lite stöd från Arno) fick henne att fortsätta.
     Nu stod Nadie emellan Arno och Kenai. Dimitrijs blick var fixerad på Kenai, och visade inga tecken på att rubbas när ledarinnan talade. Ju mer som sades, desto mer kände Nadie av en ny känsla. Isande skräck spred sig i bröstet, och hon var plötsligt fruktansvärt rädd. Lugnet som Dimitrij hade skänkt henne gled av, och hon var plötsligt på helspänn. Hur mycket visste vampyren? Loiana hade inte vetat var de skulle, hon hade inte ens vetat att de skulle ge sig av. Den kunde inte veta att de var här.
     Nadie försökte intala sig själv att allt som Loiana kunde ha sagt inte längre var relevant. Hon hade inte varit mer än tonåring när hennes föräldrar och syskon lämnat. Nu var hon, tillsammans med många andra, fullvuxna Jägare. De var farligare, smartare, och bättre förberedda än förut. Ändå - tanken på att plötsligt inte längre vara en hemlighet skrämde henne till vettet. Hennes syskonbarn... de hade så mycket att förlora på en oförberedd vampyrattack. Hon vägrade se historien upprepa sig.

Resan hade känts evigheter lång men när hans trötta ögon mött Dimitrijs hade han inte känt sig redo. Sorgen och rädslan hade blivit en enda stor härva av bultande smärta. Långsamma, tjocka tårar strilade längs hans kinder till hennes ord. Tack. Kenai knep ihop ögonen när hjärtat ilade.
     Dimitrij var många tankar före honom, och det hon hade att säga var skrämmande. Även om han inte riktigt förstod fullt ut så kunde han höra allvaret i ledarens ton. 
     ”Jag vet inte.” Hans anlete var präglat av skam. Trots att han aldrig sett deras kamp som sin egen och aldrig kunnat stötta dem helhjärtat, så önskade han att kunnat hjälpa dem mer. Kanske om det varit någon annan, någon med en Jägares skarpa sinne, hade de kunnat svara på allt som Dimitrij ville veta. Men det hade gått så länge nu, allt för länge…
     ”Skulle något ha fått henne att berätta?” Andetaget han plötsligt drog var rossligt. Insikten kom till honom som ett hugg i magslutet.
     ”Ciye, Natanh…” Kenais blick föll ner i marken när han grävde efter de förträngda minnena från natten. ”De var inte där. Jag kunde inte känna deras doft på honom, eller henne.” Han talade tyst. Han ville inte att Nadie skulle höra - men hon var vuxen nu, en av dem, en Jägare. ”Jag, jag vet inte vart de är, eller om de följde henne,” Kenai tvekade och rösten darrade, ”men… Om deras liv var i fara, skulle hon göra vad som helst för dem.” Tanken var obegriplig och han hade avfärdat varje gång så fort den försökt tränga sig på, men långt bak i sitt inre visste han att hans söner kunde ha gått samma öde till mötes. Men det som plågade honom allra mest var att han kanske aldrig skulle få veta.

Kenai visste inte. Inte vad Loiana kunde ha sagt, inte varför, om deras andra söner varit inblandade, eller var de var. Inget spår av dem på vampyren, vad han mindes. Dimitrij sände en snabb bön åt Gudarna, och bad för Nathan och Ciyes säkerhet.
     Det skrämde henne. Det skrämde henne något fruktansvärt att inte veta. Eller snarare, att veta att fienden visste, och att själv inte veta vem fienden var. Det skrämde henne, för att hon varit där förr. Hon hade sett resultatet. Hon hade överlevt det. Det gjorde henne arg, så olidligt arg, att de än en gång låg steget efter. Att de kanske legat steget efter länge, utan att veta, och utan att kunna göra något. De behövde göra något, men kunde inte riskera något förhastat. Allra minst nu.
     Dimitrij slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Skjöt undan känslorna innan de hann få fäste eller synas, och lät sig själv slutas i sitt inre tomrum. Ett kallt lugn. Hon hade inte tid för känslor. De behövde veta mer, agera, innan vampyren gjorde det.
     "Hann ni höra något innan ni återvände? Något utöver det vanliga?" Dimitrij vände sig till Arno och Nadie. Hon såg de båda Jägarna samla sig igen. Arno skakade på huvudet.
     "Vi möttes av Vördiga, och hann hälsa på en av Prästerna innan vi mötte Kenai. Det går bra för templet. Lyssnare kommer och går som vanligt. Flera som återvänt har blivit Vördiga. Templets unga verkar må bra." Arno pausade kort och tänkte efter innan han fortsatte. "Vi vände tillbaks direkt, innan vi hann höra mer." Att han önskade att han haft mer att delge var tydligt. Frustrationen speglade klart i hans anlete, ihop med andra starka känslor. Dimitrij nickade, och vände sig tillbaks till Kenai och Alin. Hennes ton var lägre när hon talade till Kenai igen.
     "Flocken kommer behöva veta. Vill du att jag berättar för dem, eller vill du?"

[Ta ett mobil-svar! Ursäkta eventuella stavfel]

Huvudet kändes tungt och tjockt av sorg. Arno’s röst blev bara ett lågt sorlande när han försjunk i sin egen skräck. Ciye, Natanh… Tårarna rann fortfarande ohämmat, otröstliga.
     ”[…] eller vill du?” Kenais stirriga blick fästes i Dimitrijs långa anlete. Villrådigheten i hans uppsyn var hjärtekrossad. Ville han berätta för sina barn att deras mor var död, att kanske deras bröder vara döda, eller skulle Dimitrij?
     ”J-jag…” Orden stockade sig i halsen. ”Får jag tala med dem först?” Det fanns en vädjan i hans olikfärgade ögon. ”Niyaha, Delshay, Nepotonje…” Han såg ner, skamsen. ”De bör höra det från mig först.” Kanske skulle det inte spela någon roll vem domen kom från, om det var deras far eller deras flockledare – men han kände ett ansvar. Han hade lovat att skydda dem; Loiana, Ciye, Natanh, de hade varit hans ansvar, men han hade misslyckats. Han ville inte svika sin familj mer än vad han gjort, han ville stå för sina misstag och finnas där om de behövde honom.
     ”Snälla,” gnydde han med en snyftning. Han var så svag, så trött och rädd. ”Snälla, jag behöver se deras ansikten igen.” Blicken var suddig av tårar och han blinkade hårt för att få dem ur ögonen. Det fanns inget hellre Kenai ville än att röra vid sina söner och döttrar igen.

Det var tungt att se syskonen gå. Arno ville inget hellre än följa med dem. Trösta dem. Återvända till Oberon, Niyaha, valparna. Han gav sin rapport till Dimitrij, och önskade innerligt att han kunnat ge ett bättre svar. Mer information. Något som kunde vara av nytta. Han tryckte sig försiktigt mot Nadie när Dimitrij vände sig tillbaks till Kenai. Han visste att det inte var tillräckligt, att ingenting skulle vara tillräckligt, men han ville visa att han fortfarande fanns där. Att han var ett stöd att luta mot. Han visste, allt för väl, hur ont det gjorde.
     ”Flocken kommer behöva veta…”
Arno var fullt medveten om att de skulle behöva berätta för de andra. De skulle behöva berätta för resten av Nadies syskon. De skulle behöva berätta för alla att Loiana var död. Kenai kämpade för att få fram ett svar på Dimitrijs fråga. Det skar i Arnos hjärta när Kenai, med tårarna tjockt strömmande ner över kinderna, bad om att få se sin familj. Dimitrij öppnade munnen som för att svara.
     En hastig förändring svepte över Dimitrij, och hon höjde snabbt huvudet med spetsade öron. Arno stod själv plötsligt rakare, benen spända och redo, som reaktion på ledarens rörelse.
     ’Var ni förföljda?’
Ledarens ord ljöd klart i deras huvuden. Hennes mentala röst var lika hård som den grå blicken som vändes från landskapet och tillbaks till Arno och Nadie. En knut av is fyllde Arnos inre. Hans blick flackade till Nadie. Förföljda? De hade inte- Vem-? Hur?
     ”Nej, vi-” Han skakade på huvudet och mötte Dimitrijs blick med uppspärrade ögon. Han, de, hade inte märkt något. De hade varit för fokuserade på vad som hänt och på att återvända. Dimitrij avbröt honom, fortfarande mentalt, innan han hann stamma fram något mer av sitt tvivel.
     ’Levande. Ensam. Rakt mot oss.’
     Öronen på Arnos huvud roterade när han lyssnade omkring dem. Han hade inte hört något tidigare. Eller, han hade inte lyssnat. Utmattad efter den raska färden, och med huvudet fyllt av oro och rädslor så hade han inte reagerat på ljuden runtom dem. Inte som han kanske borde. Nu, när han såg ut över landskapet och lyssnade, kunde han höra vaga ljud längre bort. Ett svagt klapper mot sten. Något som kunde vara vingslag. Dimitrij som snabbt andades in.
     ”Den-” Vid ljudet av Dimitrijs fysiska röst så vände Arno tillbaks blicken till henne, precis i tid för att se hennes ragg resa sig.

”Min kraft är borta.” Dimitrijs röst fylldes av en kvävd morrning. Hon stirrade ut över området, i den riktning hon känt sinnet. Hon hade sträckt sina mentala trådar mot det, vidrört främlingens sinne, innan allt plötsligt försvunnit. Sinnet. Trådarna. Kraften hade slitits ur hennes grepp. Som en låga släckt av vinden, eller kvävd av jord. Det var samma känsla som när hon beträdde templets marker.
     Vem är du? Vad vet du? Tankarna rusade okontrollerat. Hennes kraft var borta. Hur? Vem var främlingen? Det var ett för stort sammanträffande för att vara just det. Den hade rört sig för rakt mot dem, följt patrullens spår för väl. Jägarna valde medvetet stigar som andra vargar inte vandrade. Stigar som inte syntes, om du inte visste att de fanns där eller följde ett spår. Förföljda. De kunde inte återvända till dalen och låta främlingen följa dem hela vägen. Om den hade förföljt patrullen så behövde de konfrontera den innan den följde något av deras spår hela vägen. Hennes kraft. Var var hennes kraft? Det hade bara varit ett, levande sinne, men utan sin kraft kunde hon inte försäkra sig om att det förblev så.
     ”Var redo.” Hennes röst hårdnade på nytt. Hon vände sig mot Kenai och Alin igen. ”Håll er bakom oss.” Hon kunde inte sända iväg dem. Även om de följde Gharrow och Azdells spår så var det lätt att gå vilse bland klipporna. Lätt att trampa fel. Och om de delade på sig nu, och främlingen inte var ensam… ”Nadie, vad känner du?”
     Dimitrij såg på Nadie, vilken bekräftade att det fortfarande bara var en ensam främling. Hon såg hur Nadies blick fokuserade i riktning mot främlingen, och såg hur hennes ögon vidgades och raggen reste sig när även hennes kraft försvann.
     Hur? Dimitrij vände sig tillbaks ut bland bergen med öronen spetsade. Hon vädrade i luften, men vinden låg på fel håll för att hon skulle känna något. Hon försökte nå sin kraft igen, men fann bara tomrum. Hon försökte nå elden. Ingenting. Var det främlingen? Det måste vara främlingen. Men hur? Hur?
     ”Arno?”                                                                                                     
     ”Bara en. Jag hör inga fler.”
Det dröjde inte mer än ett par minuter förrän ljudet av vingslag nådde även resten av gruppen. Snabba, regelbundna slag, snarare än en glidflygare. Någon som flög lågt. Det tog ytterligare en stund innan främlingen kom över krönet och uppenbarade sig för dem. En fakarg, mörk och skatlik, landade på en klippkant längre bort. För långt bort för att föra bekvämt samtal, men nära nog för att se tydligt. Säkert avstånd från anfall. Skatan svepte med blicken över dem, innan de gula ögonen sökte sig förbi Dimitrij. Ett tandat leende spred sig i dess anlete.

'Var ni förföljda?' Nadie ryckte till. Hon hade dragit sig bakåt, ur samtalet och in i sig själv, där hon grubblat över hur allt hade kunnat bli annorlunda. Dimitrijs mentala röst kallade tillbaka henne till samtalet, och fick henne att alert spetsa öronen. Förföljda? Nadie hade inte märkt något, men å andra sidan hade hon knappt märkt av något alls på vägen hemåt. Tanken fyllde henne med skam, och hon vinklade öronen bakåt. Arno svarade för de båda, och Dimitrij fortsatte mentalt. Nadies blick vandrade över omgivningen, men vid ljudet av ledarinnans fysiska röst såg hon åter på Dimitrij.
     "Den- Min kraft är borta." Nu rycktes Nadie på allvar ur sina tankar. Automatiskt lokaliserade hon det främmande sinnet, och ställde sig, med blicken fäst mot dess håll, framför sin far.
     "Nadie, vad känner du?" Utan att ställa några frågor sträckte Nadie försiktigt ut sina mentala trådar mot sinnet. Först undersökte hon det bara utifrån, på avstånd. Det var onekligen levande, och hon kunde inte upptäcka något annat sinne i dess sällskap, varken dött eller levande.
     "Levande, och ensam", sa hon lågt. Så varsamt hon bara kunde började hon glida in i sinnet.
     Och var det borta. Nadie blinkade, och blev plötsligt medveten om den horisont hon fäst blicken på. Förvirringen grep tag i henne, och hon försökte gång på gång få tag på kraften. Ögonen vidgades när hon insåg att det inte fanns något där. Det var som innan hon upptäckt kraften - inget där, ingen annan dimension än den som henne ögon kunde se. Raggen reste sig. Precis som vid templet, men de hade gått den här vägen förut, och här fanns inget som kunde beröva deras krafter. Var det främlingens fel? Benen kändes stela, klumpiga, och Nadie misstänkte att hennes förhöjda snabbhet försvunnit tillsammans med telepatin. En morrning vibrerade i bröstet, men hon kvävde den lika snabbt som den dykt upp. Den molande sorgen var plötsligt överskuggad av en intensiv ilska, starkt underbyggd av vreden över moderns död, men också eggad av den här främlingen. Hon hatade att känna sig svag.
     De väntade. Hjärtat slog hårt i bröstet på Nadie. De hade, som alltid, gått på små och otydliga stigar. De var inte en lätt grupp att följa efter. Ändå hade den här främlingen lyckats. Hur länge hade den följt efter, i deras ovisshet? Hur mycket hade den fått höra? Vad ville den?
     Nadies blick smalnade när främlingen blev synlig. Mörk, relativt liten och bevingad, slog den sig ner på en klippkant en bit bort. Hon kände sig stel och orolig i hela kroppen. Det här kunde inte vara ett sammanträffande. En främling som bara råkat snappa upp deras spår skulle inte le ett sådant leende. Var det här ett hot mot flocken? Borde de döda den?
     Det fick Nadie att stanna upp i den hektiska tankegången. Hon äcklades av tanken, men ännu mer av sig själv. Det kunde vara en vilsekommen främling som bara ville se vilka de var, det behövde inte vara mer än så. Hon drog in ett djupt, lugnande andetag, men släppte inte främlingen med blicken ens för att se mot Dimitrij och Arno.

På ett främmande, men väldigt organiserat sätt, reagerade Jägarna som synkroniserat med varandra. Ögonblicket Dimitrijs kroppsspråk ändrats hade ynglingarna rätat på sig, redogjort sig. Kenai såg allvaret i deras ärrade blickar. När han såg på dem kunde han känna sig slitas emellan sin faderliga stolthet och själviska rädsla; det var som att i botten av deras blickar kunde han se döden, det där gråa och kalla som han alltid sett hos Dimitrij. De hade accepterat den, som om döden var en del av dem, men inte han. Han ville inte att hans barn skulle dö, oavsett om de räddade hela världen.
     ”Håll er bakom oss.” Kenai rörde sig stelt när han ställde sig bakom gruppen tillsammans med Alin. Förvirrad och alldeles för utmattad för att försöka hänga med vad som skedde, följde han deras blickar ut över bergsklipporna. En spänd tystnad lade sig och ljudet av vingslag blev sekundvis tydligare. En svart, bevingad skugga rörde sig upp över krönet och landade sedan säkert på en klippkant. Kenai var tvungen att ta några steg fram längs Dimitrijs sida för att kunna se främlingen riktigt.
     ”Laali,” andades han. Varför hade hon följt dem? Han försökte samla de tusentals tankar som rusade till ytan. Hennes spetsiga leende fick en kall hand att sluta sig runt hans hjärta. Obehagskänslorna som pirrade i hela hans kropp fick raggen att långsamt resa sig.
     ”Hon är från Måntemplet. Jag vet inte varför hon skulle förföljt oss…” Kenai försökte minnas första gången de träffades, första gången de samtalade. Hon hade varit där så länge han varit där, vad han mindes. Han insåg plötsligt hur förvånansvärt lite han visste om fakargen, med tanke på den tid de spenderat på samma plats och de samtal de haft. Han såg på Alin, för att se om hon hade något att säga, för att läsa hennes uttryck. Han såg tillbaka på Laali igen och åsynen av henne fick honom att skälva. Det kändes inte rätt. Alla instinkter i hans kropp sade att något inte stämde, men han visste inte vad.
     ”Laali,” plötsligt ropade han till henne och tog ytterligare några steg fram. ”Vad gör du här? Varför har du följt oss?” Han kunde inte förstå varför hon genomgått sådan möda att resa i deras takt. Han visste inte vad han skulle tänka eller känna.

Arno stod beredd, men han hade inte varit redo på att Kenai skulle vara den som tog till orda. Allra minst hade han varit redo på ett namn. Laali. Från Måntemplet. Det hördes tydligt i Kenais röst att det var någon han kände. Så vad gjorde hon här? En kall kåre sprang längs hans ryggrad och fick raggen att krusa sig.  En del av Arno ville stoppa Kenai, hålla honom tillbaka när han passerade Dimitrij. Hindra honom från att närma sig främlingen. Men det lät som att han kände fakargen när han ropade till henne, så Arno tvekade. Han tvekade, trots obehaget i hans inre. Känslan av att något var fel.
     Fakargens – Laalis – blick flackade över alla närvarande. Snabbt, men på ett vis som uppenbart tog in information. Hennes leende förblev brett, i det närmaste maniskt. Onaturligt. Hon trampade med framtassarna som om hon hade svårt att hålla sig helt stilla. Nervöst? Kanske. Men där var något annat över det. Något närmare uppspelt än den nervositet Arno själv upplevt eller fått se bland sina familjemedlemmar.
     ”Du är fantastiskt långsam för någon med brådskande nyheter, Kenai”, ropade Laali tillbaka. Hennes röst vibrerade, som på gränsen av ett skratt.
     Kenai stelnade till innan han svarade. ”Vad menar du?”
Laalis blick skiftade snabbt mellan de andra igen, vild och vaksam. Den hängde kvar ett ögonblick längre vid Nadie och Dimitrij än de andra. Hon vädrade åt deras håll, och fuktade nosen ett par gånger innan hon svarade.
     ”Du vet vad jag menar”, frustade Laali. Hon gav ifrån sig ett kort, gällt skratt. ”Men jag ska inte stå här och ta upp dyrbar tid! Den är begränsad, trots allt.” Hon andades djupt som för att samla rösten igen. ”Jag har ett meddelande från Mishrail. Han hoppas att ni trivs i templet, och ser fram emot att träffa er.”
     Arno kämpade för att inte synligt skaka när den kalla kåren som svept genom honom återvände tiofalt. Templet. De visste. Den visste. Det kunde inte innebära något annat. Arno kastade en blick på Dimitrij, sökande efter någon typ av svar. Kanske kände hon Arnos blick, för hennes avsmalnade, mörka ögon mötte tillfälligt hans ur ögonvrån. Laali fortsatte utan paus.
     ”Han är villig att vara förlåtande om ni lägger ner er strid. Det behövs ingen onödig blodsutgjutelse. Varken ni eller era familjer behöver dö i onödan. Men han förstår att ni är för vilseledda och envisa för att se klart, så han föreslår ett möte. Ni kommer få veta- vad?”
     Laali fokuserade på Dimitrij när ledarens läppar rörde sig. Dimitrijs röst var låg, för låg för att höras klart, men Arno förstod. Ett ord, ett kommando.
Skjut.
Arno tvekade inte. Han samlade omedelbart kraften. Laalis blick nålade sig fast vid honom. Hon ryckte bakåt i samma rörelse. Den lilla metallprojektilen flög rakt och snabbt, och skar en tydlig linje över Laalis mörka kind.
     För ett ögonblick kändes det som att allt gick väldigt långsamt. Som om luften bytts mot vatten. Laalis ögon spärrades upp. Hon fällde ut vingarna, och leendet byttes mot en grimas. Hennes ögon brände in i honom igen efter att hastigt ha lokaliserat metallbiten som klirrade mot stenarna bakom henne. Någonting inom Arno försvann, och han tappade greppet om sin kraft. Tomheten var fruktansvärd. Laalis röst var hes när hon tog till orda igen.
     ”Ah-ah! Jag är bara budbär-”
     Sen gick allting väldigt snabbt. Laali kastade sig bakåt, upp i luften, utan att avsluta sin mening. Dimitrij hade slungat sig framåt. Hon följde fakargen upp i luften med ett högt språng. Hennes tänder slöt sig om Laalis ena framben. Laalis gälla morrning ekade mellan klipporna. Tomheten som fyllt Arno försvann. Kraften rusade tillbaks in i honom. Det var överväldigande på ett vis han inte kunde förklara, chockartat, och han fann sig famlande klumpigt i sitt eget inre. I samma stund exploderade någonting mellan Laali och Dimitrij. Rankor slingrade blixtsnabbt över ledarens ansikte, ner över hennes hals och högra vinge. Dimitrij slog i marken med en hård smäll, omgiven av eld. Arno hade skyndat efter dem. Han var inte snabb nog. Han kände sin kraft försvinna igen innan han hunnit göra något. Dimitrijs eld slocknade redan innan hon kommit tillbaks på tassarna. Laali vände om och flydde med rykande stjärtfjädrar. Arno tog ytterligare ett språng framåt, men stannade igen när han såg fienden försvinna bland klipporna. Han skulle aldrig hinna ikapp.
     Allt var över på ett ögonblick. Arno vände sig tillbaks och såg på de andra. Nadie, Kenai och Alin. Dimitrij. Rankorna var klädda av taggar som grävde sig djupt ner i hennes hud. De bar blad och röda knoppar han inte kände igen. En del av dem var redan brända, men större delen av rankorna var intakta.

[Spännande att själv spelar tre karaktärer i samma roll. Tillstånd för PP av Kenai.]

Det var som att världen rörde sig i ultrarapid, och Nadie hängde inte med. Tom på känslor, tom på krafter, stod hon där och lyssnade. Kroppen var stum, och ville inte lyssna på henne. Det enda Nadie var medveten om, var hur fruktansvärt rädd främlingens ord gjorde henne. För varje avklarad mening högg rädslan djupare.
     När Dimitrij kastade sig framåt följde Nadie efter, men benen var tunga och sega som honung. Striden var över innan hon ens var i närheten av att kunna vara till hjälp. Hjälplöst såg hon hur främlingen - fienden - försvann bort. Hade Nadie haft sina krafter hade hon kanske kunnat springa ikapp, men i det här skicket var hon värdelös. Istället vände sig Nadie mot Dimitrij. Runt ledaren var långa rankor lindade, fulla av blad och röda knoppar. När hon tittade närmare kunde hon se taggarna som var inborrade i ledaren. Med en grimas mötte hon Arnos blick och närmade sig Dimitrij. Ledaren gav henne en blick som Nadie inte riktigt förstod, men försök att prata hejdades av växterna. Ju mer den äldre honan rörde sig, desto djupare borrades taggarna.
     "Stilla", förmanade Nadie och sträckte sig mot en ranka där taggarna inte grävde djupt.
     "Nej!" Nadie hejdade sig, och drog tillbaka huvudet för att stirra tillbaka mot sin far som ropat. Hon öppnade munnen, men Kenai hann före.
     "De är giftiga", förklarade fadern. Osäker på om det var hon eller Dimitrij som låg i farozonen, sökte Nadie Arnos blick. Att döma av hans blick var Arno inte heller bekant med rankorna. Han verkade snarare varit inne på samma spår.
     "Så", började Nadie, men avbröt sig själv med en djup, lättad suck. Tomheten hade försvunnit, och hennes krafter var tillbaka. "Vad gör vi då?" I vanliga fall hade hon föreslagit att hon hämtade någon från flocken, men Nadie var livrädd för att skatan fortfarande var i närheten.

Både Arno och Nadie hejdade sig vid Kenais rop. Giftiga. Rankorna? Han mötte Nadies blick, men de var båda lika okunniga.
     ”Än viktigare att vi får bort dem!”, utbrast han istället. ”Om de är giftiga måste de bort!” Han såg på Kenai, men blicken var mer trevande än så bestämd som han önskade att den varit. Han visste inte. Inte egentligen. Han vände sig till Dimitrij och hon morrade lågt, långt ner i strupen. Han ville bara göra något.
     ”Så, vad gör vi då?”
I samma stund som Nadie tog till orda igen så försvann tomheten i Arnos inre på nytt. Han kunde se lättnaden speglas lika tydligt i Nadie. Det var fortfarande plötsligt, hur kraften rusade tillbaks in i hans inre, men den här gången antog han – hoppades kanske – att det innebar att främlingen lämnat dem. Att hon inte längre nådde dem. Samtidigt skämdes han över den känslan. Om hon varit kvar nära så kanske de kunde ha hittat henne igen. Fångat henne. Vad som helst.
     Kenai påbörjade något svar, nämnde att de behövde vara försiktiga och att det inte var så lätt att bara dra ut taggarna. Arno försökte argumentera, komma på något sätt de kunde lösa problemet på, när han insåg att Dimitrij hade backat ett par steg. Han såg på henne i tid för att se henne omslutas helt av eld. Det var över på ett ögonblick. Rankorna föll av henne i förkolnade stycken, bildade svart stoft när de landade på marken. Hon rätade på sig med luften dansande runtom. Där fanns något farligt i hennes blick. Skrämmande, men en del av Arno kände blodet hetta av våldsam beslutsamhet när han mötte den. Hon tog till orda, lågt och rossligt, men fyllt av hårt, glödande stål.
     ”Vi återvänder. Nadie, gå i förväg. Se till att Azdell och Gharrow har samlat alla, eller hjälp dem göra så. Berätta för Niara och Krita om rankorna och att de behöver möta mig när jag kommer ner. Rosor från Itrozo. Gå.” Hon knyckte på nacken i riktning mot dalen, och Nadie skyndade iväg. Dimitrij harklade sig innan hon fortsatte. ”Kenai, Alin, ni kommer med oss. Arno.”
     Arno nickade bekräftande, och han tog täten när de vände i samma riktning som Nadie försvunnit i. Han hade varit rädd, hela vägen från Ötamon och hit. Han var fortfarande rädd, men den rädslan dämpades av en starkare, brinnande vilja att äntligen göra något. Det var dags för handling.

[Avslutat]