Det var kväll när Kenai återvände till Måntemplet, men såhär sommartid blev det aldrig riktigt mörkt. Det smaragdgröna dunklet kändes bara varmare och lättare. Som alla sommarkvällar hade han jagat solens sista strålar vid sjön söder om templet. Hur mycket månvargarna än älskade månen, så kunde han inte hysa den samma kärlek som ljuset.
     Redan innan han äntrat templet kunde han se hur silannivargarna dansade exalterat. De glittrade i iver och nyfikenhet. Han hörde dem viska om besökare. Det var inte ovanligt med nya ansikten i templet – alla var välkomna här – men det hängde något annat i luften. Det här var inga vanliga gäster. Med öronen spetsade i ett försök att uppfatta vad silannisarna viskade högt upp i träden skyndade han sig framåt.
     Tidigt under deras vistelse hade Kenai med vemod i sin röst frågat om dem, Jägarna. Han hade inte nämnt deras namn, eller vad de gjorde, även om Alin visste. Istället hade han frågat om den bevingade ledaren, den flerögde blåbjörnen och den vita hornkrönte bjässen. Om de skulle minnas någon ur flocken så måste de väl vara just dessa tre karaktärer. Ett blossande hopp hade tänts när de något osäkert erkänt sig mött några av det slag han beskrev. Inte alla tillsammans, men vid olika tillfällen hade de kommit i grupper. Men många månvarv hade gått nu, och Kenai hade inte sett några som liknade en grupp jägare. Vid det här laget vågade han inte hoppas, inte ens när han kände en svag bekant doft.
     Utan att Kenai lagt märke till det hade han kommit in i en rask trav. Vägen till templet kändes outhärdligt långt när han skyndade sig fram emellan de övervuxna rötterna och dess träd. Fortfarande kunde han höra det ljusa sorlet från silannisarna ovan honom, även om det inte gick att urskilja deras ord.
När han äntligen nådde utkanten av templet som sträckte sig uppåt med förvridna, stora rötter saktade han av. Röster, glada och vänliga, ekade emellan de uråldriga stammarna. Kenai såg deras ryggar vända emot honom. De måste just ha anlänt, tänkte han.
     ”Kenai!” utbrast Alin kärleksfullt när hon såg honom. Kenai log brett till henne, men ägnade bara henne ett kort ögonblick innan han återigen såg på främlingarna. En vacker, brun och smäcker hona vände sig om. När hans tvåfärgade ögon fäste sig i hennes gula stannade hjärtat i hans bröst. Tårar så väldiga och intensiva att han aldrig tidigare känt något liknande vällde upp. Han kunde känna oförstående blickar men den enda han hade ögon för var henne.
      ”Nadie,” grät han. Hans ben darrade när han tog sig närmare henne. Han blinkade häftigt för att få bort tårarna, för att försäkra sig om att det faktiskt var hans dotter som stod där. Motvilligt lämnade han henne med blicken, rädd för att förlora henne som han gjort i mardrömmarna. Han sökte bland gruppens ansikten. Arno, och två vars ansikten han inte kände igen, men den djupblå yngre tiken i deras sällskap påminde mycket om Zayev. Men han fann inte Niyaha, Delshay eller Nepotonje. Han var rädd för att fråga om dem, så istället lät han det förbli osagt medans han tryckte sig mot sin dotter. Han lade huvudet över hennes halsrygg i ett omfamnande och snyftade ohämmat i hennes päls.
     ”När blev du så stor och vacker, jänta min?” Orden var tjock av längtan och värme. Han hade drömt om deras ansikten varje natt sedan han lämnat. Ömt tryckte han sin panna mot hennes och lät de stora tårarna ramla ner över hennes kinder.
     Han samlade sig och drog ett skälvande andetag. Tårarna strilade oavbrutet från hans blågula ögon, och han log med hjärtlig värme när han såg på Arno. Den tunga andan stannade i halsen på honom och leendet falnade lite. Den unga, taniga ynglingen han lämnat bakom sig hade även han växt upp för att bli en ståtlig hane. Men det värkte i hans bröst av rädsla och sorg när ögonen lades på det brännmärkta anletet. Han andades ut i en lång, ostadig suck och leendet Kenai gav honom var nästan ursäktande.
     ”Åh, lille Arno…” Arno var lika stor som honom nu. ”Vad har de gjort med dig?” viskade han för sig själv. Det sved i ögonen och han snyftade till igen. Ett kort skrockande lämnade honom.
     ”Åh, förlåt mig,” snörvlade han och log. Kenai blinkade tjocka tårar ur ögonen. Han tvekade, och man kunde se hans svårmod i det vänliga, runda ansiktet; ”de…. De andra?” Kenai var rädd för att se Nadie och Arno i ögonen, rädd för att svaret de skulle ge honom inte var det han ville höra. Hans hjärta värkte så att det kändes som att det skulle explodera. Snälla, var vid liv, snälla, snälla, bad han den Store Anden, och alla andra Gudar som han någonsin hört talas om.

[För Alin, Arno, Nadie, Gharrow och Azdell. Om någon mer ur Jägarna vill vara med i patrullen är det bara att köra.]

Det var den första patrullen Arno varit ute med på länge. Han hade varit ute en del tidigare under våren igen efter att han läkt, men inte på så långa sträckor som nu. En del av honom var lättad och hoppades på möjligheten att resa ännu länge. Lära och se än mer. De hade hört rykten runtom i skogen som han gärna ville undersöka. En annan del av honom ville inget hellre än återvända hem igen. Hem till Niyaha och valparna. Hem till Oberon. Det var svårt, varje gång han behövde vara ifrån någon av dem.
     En bekant känsla hade fyllt honom när de återvänt till Måntemplet. Det var länge sedan de varit här. Flocken hade fokuserat sina patruller åt annat håll under de gångna månaderna. Dofterna och ljuden var alla bekanta. Där var många månvargar och silannis som han kände igen; flera som de hade talat med under många tidigare besök och som hälsade dem välkomna tillbaka. En känsla av nostalgi som Arno inte riktigt kunde placera pressade i hans inre.
     De hade inte mycket mer än precis anlänt och lyckats få tag på en av templets präster för att hälsa och tala om att de var här innan den nostalgiska känslan fick ett svar. När ett namn kallades av en röst Arno inte kände, ett namn som var alldeles för bekant, så knöt sig något hårt inne i hans bröst. Arnos andetag fastnade för ett ögonblick i halsen. Nadie hade redan hunnit vända sig om innan han själv gjorde det.
     Framför dem, bland månblommornas ljus, stod ett minne från förr. Som ett spöke ur en dröm, från en annan tid. Kenai grät när han mötte Nadie i en omfamning. Själv spände han käkarna så hårt att det gjorde ont. När Kenai slutligen mötte hans blick så var det som att någonting brast i båda deras anleten. Arnos kropp skälvde av tillbakahållna känslor när han med låg hållning och än lägre viftande svans mötte Kenais ansikte med sitt i hälsning. Han gnydde lågt, inte mycket mer än en utandning. Tårar simmade i hans blick och hotade att falla över. Han visste inte om han ville le eller gråta. Kanske båda. Han kunde känna de osagda frågorna från Gharrow och Azdell vid hans sida.
     ”… De andra?”
Arno drog ett djupt andetag för att stilla sitt inre igen, och släppte ut det i ett kort, lättat skratt.
     ”De är okej. Vi är okej. De är kvar hemma.” Han drog ett nytt, skälvande andetag, och kastade en snabb blick på den främmande tiken som tidigare kallat Kenais namn. ”Vad gör du här? Var är-?” Orden försvann i munnen på honom när han såg tillbaks på Kenai. Någonting stämde inte. Knuten i hans bröst blev hårdare. När han fortsatte var det med lägre, plötsligt allvarligare stämma.
     ”Vad har hänt?”

Azdell hade med stora ögon försökt att ta in allting hon kunde se, höra och på samma gång. Det var första gången hon hade besökt Ötamon, och samtidigt som hon tyckte skogen var fantastiskt vacker fanns det någonting skrämmande i att träden vuxit sig så enorma. Fanns det någonting högt uppe i trädens kronor, och i så fall vad? Allt från trädkläddrande och flygande vargar till mystiska varelser ingen tidigare hade sett rusande genom hennes huvud. Hon sänkte blicken när Arno berättade för dem att de snart var framme.

De hade knappt hunnit anlända innan saker och ting började ske runt omkring dem. Hon kunde se framför allt silannis och månvargar, men där fanns även ett antal individer som inte klassades som något av det. En av dessa individer hade kallet Nadies namn och då Azdell vände sig om kunde hon se tårar rinna nedför hans kinder. Hon kastade en hastig, förvirrad blick på Gharrow, som i sin tur såg på henne med en lika förvirrad blick. I tystnad iakttog hon vad som sades och gjordes.
    "Jag tänker gissa att det är Nadie och de andras pappa," viskade hon till kullbrodern utan att ta blicken från den äldre hannen.
Han delade likheter med många av de jämngamla med Arno och Niyaha. För att inte tala om att han kallat Nadie för jänta min och Arno för liten.

Ötamon var, som alltid, fantastiskt vackert. Måntemplet var en tydlig samlingsplats, och Nadie gillade kontakten med omvärlden. Det fanns alltid något nytt här, alltid någon spännande främling. Sedan giftvargen hade attackerat Zayev såg inte Nadie längre på främlingar med samma öppna nyfikenhet, men hon var i alla fall intresserad. 
     Hennes patrull växlade ord med en av månprästerna. Nadie brukade hålla sig i bakgrunden och övervaka situationen. Hon var alltid på sin vakt när de lämnade Sacrari, och insatserna tycktes större för varje dag som gick. I och med födseln av sina systerbarn höll Nadie järnkoll på Arno. Hon vägrade låta valparna - som hon älskade som om de vore hennes egna - mista en förälder, så som Arno gjort. Nadie visste att hon var lyckligt lottad med båda föräldrar i livet.
     ”Kenai!” Nadie vände sig om så snabbt att hon nästan blev yr. Blotta namnet hade fått hennes hjärta att börja skena. Kunde det vara...? Mellan stammarna stod en brun hane, och han sa hennes namn. Hon fick inte fram några ord, utan kastade sig bara mot honom.
     ”Pappapapappapapppa”, snyftade hon och borrade in huvudet i hans hals. Hon kunde knappt tro att han var där. Så många fantastiska saker skedde, och hennes hjärta höll på att explodera av lycka.
     ”När blev du så stor och vacker, jänta min?” Hon skrattade till, ett ljud kvävt av hans päls och gråt. Kenai verkade samla sig, och vände uppmärksamheten mot Arno. Nadie lät vännen svara på frågorna, och log mjukt för att bekräfta att alla verkligen var okej. Arnos frågor fick henne dock att tveka. Hon hade varit så upptagen av sin pappa att hon inte noterat något annat. Nu blinkade hon bort några tårar och såg ut över samlingen med vargar. En brun tik verkade vara med hennes far, de andra kände hon igen. Nadie väntade sig inte att hennes syskon skulle fortsatt vandra med Kenai ända upp till vuxen ålder, men en persons frånvaro gnagde i henne.
     ”Var är mamma?” Lyckan i henne dämpades inte, men började skuggas av oro.

Sen den händelsen med odjuret och efter att dom tagit tillflykt i Ötamons måntempel hade Alin krävt att få veta allt, om inte för sin skull så för Kenais. Han hade inte vägrat henne det utan spillt sin berättelse, sin livshistoria, under tiden som de legat vid varandras sida i skyddet av dagens ljus. För det var tydligen vad vampyrer skydde mer än något annat. 
Dagarna hade långsamt passerat. Alin hade fått träffa sin käre bror igen, som nu levde vid måntemplet, tillsammans med Mivria som visade sig vara den månvarg som sett till att templet uppförts och var nu också dess högste prästinna. Den gladaste nyheten var dock valparna dom fått tillsammans. Alin hade spenderat så mycket tid som möjligt med dom små för att skjuta andra, mörkare tankar åt sidan. 
Airi, Sari, Yina och den lille Murg. Dom vackraste valparna hon någonsin beskådat, och hon var deras faster.

Alin hade reagerat när något fått Kenai på tassar och han skyndat sig iväg i riktningen mot templet. Han hade varit tankfull och frånvarande, något som inte var riktigt likt honom. Hon följde i hans steg men stannat upp en kort bit bakom honom när skepnaderna tillhörande fyra individer tog sig in i hennes synfält. Även Kenai hade stannat upp. 
"Kenai!" Hon kallade ut till honom, och han såg kort mot henne innan hans blick föll tillbaka till främlingarna. Den lycka som speglats i hans ögon under den korta stunden var allt hon behövde för att bekräfta vilka det var som stod där framför honom.
"Åh Kenai." Rösten var mjuk och man kunde tydligt uppfatta den omtanke som fyllde hennes ord.

Alin satte sig till rätta där i bakgrunden och avvaktade. Hon kunde känna hur tårar av lycka för sin älskade partner välde upp över ögonlocken.

Lättnaden som sköljde över honom var välkomnande och omfamnande. En djup, lång suck lämnade honom. Tack.
     ”Hemma?” ekade han frågande, men lämnade frågan i det öppna när han såg sig om för att se på Alin. Uppmuntrande log han och sedan vände han sig tillbaka till gruppen.
     ”Det här är Alin,” började han med en mjuk ton. ”Alin, det här är min ena dotra, Nadie. Och Arno, en god familjevän, och?” Kenai såg frågande på de två yngre vargarna i deras sällskap. Men Kenai hann aldrig få något svar förrän Arnos allvarliga stämma ljöd, och Nadies fråga följde. Den glädje som värmt honom om hjärtat blev till is i hans ådror och tårarna i hans ögon var inte längre lyckliga. Det idoga leendet falnade, och han såg på sin dotter med en blick av sorg.
     ”Nadie…” Rösten dröp av vemod. ”Förlåt mig.” Han kände en tung skuld över att ha lämnat deras mamma, att han inte varit med henne, för kanske, kanske då, hade hon inte mist sitt liv. Minnet av det urholkade anletet kring nattvandrarens hals var inbränt bakom hans ögonlock. Han ville inte berätta det här, med ögon och öron som inte var behöriga omkring.
     ”Kom,” andades han tyst. Blicken var menande när han såg på Arno och deras följeslagare innan han vände om och började leda dem bortåt. Kenai gav Alin en sorgsen blick, han ville ha henne med sig, hon var en del av familjen likaväl nu.
     Den korta stunden av tystnad var tryckande av ovisshet och rädsla. Han försökte samla sig, försökte på något vis komma på ett sätt att förklara. Men det skulle aldrig finnas ett rätt sätt att berätta för sina barn att deras mamma var död.
     De gick inte långt. När de nådde den trassliga härva av förvuxna rötter som blivit ett tak för deras grottlika lya stannade han och vände sig. Tårar glittrade fortfarande i hans ögon, otröstliga.
     ”Nadie.” Han var rädd. ”Loiana…” Han ändrade sig. ”Mamma, mamma är död.” Orden var tysta, nästan bara en viskning i vinden. Det var med skam som han mötte sin dotters blick. ”Förlåt,” fick han ur sig. Det var som att hans hjärta brast när han såg uttrycket i Nadies anlete.
     ”Nattens barn…” Orden var tjocka i hans hals. Han var rädd – rädd för hur Nadie skulle reagera, rädd för Jägarna, rädd för natten och alla dess varelser som härjade i den. ”Nattens barn tog henne.” Det fanns mycket mer som tillhörde historian, sånt som han skulle berätta, sånt som Dimitrij behövde veta, sånt han ville berätta för henne öga mot öga. Men det fick vänta, för det fanns inget viktigare just nu än Nadie. Han mötte hennes panna med sin egen igen och snyftade. Kenai ville inte gråta, han ville vara stark för henne och låta henne finna tröst i honom. Men han kunde inte hindra de tunga tårarna som rullade ner för hans kinder.
     ”Jag önskar att jag tagit med dig,” viskade han, bara menat åt henne. ”Jag önskar att jag aldrig låtit er stanna.” Allt hade varit annorlunda om han bara envisats lite till, om han bara tvingat dem med sig när han lämnade. Han hade så mycket skuld och skam, och när han hörde Nadies snyftande visste han inte hur han skulle kunna leva med sig själv.

”Förlåt mig.” Nadies varma leende, som varit riktat åt Alins håll, frös. Hjärtat hamrade i bröstet och hon var plötsligt oerhört, oerhört rädd. Som bedövad följde hon efter sin far och snubblade över rötter på vägen. Det kändes som att hon visste vad han skulle säga, men hon kunde inte förmå sig att formulera tanken själv. Kanske bad han om förlåtelse för att han skaffat en ny partner? Det behövde inte betyda att något hänt.
     ”Mamma, mamma är död.” Det var allt hon fruktat för, men det kom ändå som en chock. Mamma... minnesbilder av vit päls, blåa markeringar och ett mjukt skratt svepte förbi. Loiana som såg på när de lekte, som sjöng för dem när de skulle sova, som tröstade när Nadie var ledsen. Samma Loiana kunde inte vara död. Det var omöjligt. Intensiv sorg spelade både i bröstet och i ansiktet på henne, och ett kvävt skrik steg ur bröstet. Hon kröp ihop lite, som för att värja sig mot orden som följde. Nattens barn bar skulden. Under täcket av sorg kunde Nadie känna ursinnet stegra sig. Hur många liv skulle krävas? Hur många skulle de förlora innan Numoori var fritt från pesten? Kenai lutade sitt huvud mot hennes, och det brast för henne. Kraftiga snyftningar slet i henne, till den grad att hon knappt uppfattade vad han sa. Trots det skakade hon på huvudet, rullade sin panna mot hans i upprepade rörelser.
     ”Nej, intedittfe-” Gråten fick henne att sluddra, och hon lät troligen obegriplig. Nadie drog in ett hårt andetag, och lyfte blicken från marken. ”Såg du... hann du se den?” Orden var fortfarande otydliga, men rösten var starkare. Det kändes som att hennes hjärta skulle brista - inte bildligt, bokstavligen - och hon försökte göra något med den smärta som hon kände. Att mata ursinnet var lättaste utvägen. Om Kenai hade ett signalement skulle det ge Jägarna ett tydligt mål. Nadie visste att andra, mindre känslosamma, skulle fatta klokare beslut, men det lindrade smärtan att lova sig själv samma sak, om och om: vi kommer hitta den, och döda den.

”Förlåt mig”
Redan innan patrullen följde Kenai bort från templet så var det som att de visste vad som hänt. Känslorna som spelade i Kenais ansikte, rösten som brast av sorg. Knuten i Arnos bröst gjorde det svårt att andas. Men när Kenai berättade att Loiana var död – att hon tagits av en vampyr – så var det som att knuten i bröstet upplöstes. En plötslig tomhet intog dess plats. Kyla som spred sig i hans lemmar, isande och skarp på ett vis han sällan kände. Han bet sig själv i kinden, hårt nog för att smaka blod. Musklerna i benen kändes med ens för spända. Tårar föll ohindrat och han led med Nadie, med Kenai. Men inom honom fanns bara isande vrede.
     ”Var?” Han tog till orda nästan samtidigt som Nadie, och slängde en hastig ursäktande blick åt henne för att ha råkat avbryta. Han pausade dock bara kort innan han upprepade sig själv, med en stämma som var betydligt kallare och rakare än vad han själv tänkt sig. ”Var någonstans?”

Nadies skälvande kropp under honom fick det att ila av smärta genom hela hans väsen. Aldrig hade han känt sådan outhärdlig värk, och han var säker på att hjärtat höll på att gå itu. Hur skulle han kunna göra detta igen mot resten av hans barn? Kenai ville inte ens tänka tanken. 
     ”Såg du... hann du se den?” Hennes röst skar i honom likt knivar. Han backade undan några steg för att se dotterns gråtande ögon. Rösten ville inte verka och han förmådde sig bara att nicka. 
     ”Var någonstans?” Kenai såg på Arno. Den yngres samlade, allvarsamma röst och uppsyn fick honom att ta sig till fånga. Rösten darrande fortfarande när han svarade;
     ”Itrozo. Jag såg honom rätt i hans blödande ögen.” Det gick inte att dölja rädslan inom honom. Den utspelade sig i hans sorgsna blick, runda anlete och stora tårar. Han blickade tillbaka på sin dotter, såg hennes hjärtesorg och visste vad den skulle föda. Han önskade att han kunde rädda henne, skydda henne, men hon var förlorad, enda sedan valpsben. Kenai kvävde ett snyftande. Vad var det rätta att göra? Vampyren han träffat den natten var olikt något rovdjur han någonsin träffat, och det skakade honom enda in i märgen.
     ”Jag måste få träffa Dimitrij.” Rösten var låg och ostadig, men blicken var djup av allvar när han såg på Arno.

Kenais beskrivning var bristfällig, och Nadie kunde känna hur alltmer sorg förvandlades till ett bubblande hat. Tårarna rann fortfarande, men det kändes som att allt förutom ilskan domnade bort. Världen var suddig, och hon blinkade. Pulsen dånade så högt i öronen att hon nästan missade Kenais ord.
     ”Jag måste få träffa Dimitrij.” De gula ögonen lämnade hennes pappa, och gled vidare mot honan, presenterad som Alin. Hon må lita på sin far, men vaksamhet och rutiner satt alltför inpräntat i Nadie för att hon skulle kunna ta med en främling till Jägarna - även om Kenai gick i god för henne. Nadie grät fortfarande hejdlöst, men bestämde sig för att inte låta det stoppa henne. 
     ”Hon får inte komma hela vägen innan Dimitrij kollat henne”, lyckades hon få fram. Trots att den kom i vågor var rösten hård. Hon hade inte menat att låta så hård. ”Men jag ska kolla henne, så hon i alla fall får hänga med en bit.”
     Nadie försökte samla sig. Hon hade så ont inombords att hon inte visste var hon skulle ta vägen. Det hade smärtat henne när Naira dött, men hon hade varit yngre då och inte lika medveten om döden. För första gången förstod hon helhjärtat varför Zayev vänt sig undan från sin familj. Det kändes enklast att stänga in sig i sig själv och sörja. Hon fick påminna sig om att hon behövde lära sig av andras misstag. Stärkt av sin ilska lyckades hon gripa tag i kraften, och tog sig in bland Alins minnen. Hon började så långt bort hon förmådde, scrollade snabbt igenom obetydliga möten. När hon nådde punkten där Kenai kom in i Alins liv saktade hon in. Hon tänkte inte inkräkta mer på honans privatliv än vad hon redan gjorde, men en sjuk längtan växte i bröstet. Kanske hade Alin varit med och sett Loiana? Kanske hade hon sett vampyren?
     Det tog inte lång tid innan hon hittade vad hon sökte, och det var värre än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. I sitt sinne hade Nadie sett sin mor ligga på marken, och en blodtörstig demon ståendes över kroppen. Men det här... den vita pälsen som hängde över kroppen på vampyren var onekligen Loiana. Hon hade inte ens fått vila ifred. Ur Alins ögon memorerade Nadie ansiktet hos blodsugaren. Huvudet bultade, och hon var tvungen att dra sig tillbaka. Hon hade fått vad hon letat efter, men så mycket mer. Nadie hade varit övertygad om att hon inte kunde må sämre, men lyckades överbevisa sig själv. Bilden av hennes mors sargade kropp skulle alltid finnas på hennes näthinna. Hulkandes rörde sig Nadie blixtsnabbt några meter bort, och spydde i en buske. Vem kunde göra något sådant?
     Nadie hade svårt att se hur hon någonsin skulle kunna hata någon lika mycket som hon hatade den sjuka mördaren. Och hon skulle aldrig, aldrig, vilja ge upp jakten på honom.

”Nadie!” Arno skyndade efter vännen när hon plötsligt tog sig undan. Bakom sig visste han i det närmaste instinktivt att de båda yngre syskonen placerat sig själva mellan honom, Kenai och Alin. Det var med ett hårt stygn av oro han sänkte sig vid sidan om Nadie medan hon kräktes.
     ”Vad-?” Han fick inte fram mer. Orden täppte igen hans hals. Vreden i hans inre kämpade med en växande rädsla. Han visste att Nadie hade sett något. Vad det än varit så var det inte bra. Arno slängde morrande en blick över axeln, mot Kenai och Alin, innan han såg tillbaks på Nadie. Hennes andetag var tunga, ojämna på ett oroväckande vis. En blandning av gråt och ilska.
     ”Andas, Nadie.” Han försökte tala lågt och metodiskt, avsett för Nadie. Hans röst färgades dock av en morrning. ”Se på mig. Djupa andetag.” Han sökte envist, tränat, vännens blick. ”Vad såg du?”

Alin gav sitt medgivande genom en mjuk nickning och mötte blicken hos hans dotter. Den sorg som speglades i de vackra bärnstensfärgade ögonen fick henne att streta med en tjocka klump av medlidande som samlats i bakre delen av svalget. 
Hon tog ett djupt andetag för att samla sig men innan hon visste ordet av så tog något plats i hennes medvetande, och ett obehag följde. Det var omöjligt att säga exakt vad som var fel, mer än att något tycktes ta upp plats i hennes huvud. 
Lika snart som känslan uppkommit så var den också över. Hade hon funnit det hon sökt? Alin lyfte sin blick från marken när tiken, Nadie, hastigt rört sig bort till ett snår med buskar och tömt sitt maginnehåll. När de två yngre individerna samtidigt ställde sig för deras väg så tog månvargen varsamt några steg bakåt, slängde en kort men frågande blick mot sin partner innan en låg om än tydlig morrning fångade hennes uppmärksamhet och den olivgröna blicken sökte sig tillbaka till gruppen. Den ärrade blå hannen stod intill sin vän, fylld av oro. 
 
"Jag är ledsen för det som ni varit med om, för det som hänt, men att beakta oss som lymlar är orätt." Hon talade med en samlad, fokuserad ton och blickade först mot de två som spärrat av deras väg. "Han är hennes far. Han har all rätt ta sig till hennes sida i en stund som denna." Hon spände sin blick i Arno, även om hans inte längre var riktad mot dem.

Ledsen. Ledsen? Behandla dem som lymlar? En resonablare del av Arno sade att självklart kunde hon inte veta mer. Den främmande tiken – Alin – hade ingen möjlighet att veta någonting om dem. Kenai hade ingen möjlighet att veta vad de varit med om. Han hade lämnat dem för så länge sedan. Arnos minnen av hanen var mer som gamla drömmar än något han kunde minnas klart. Han bet ihop käkarna hårt igen. Så hårt att det gjorde ont. En större del av honom kände bara ilskan och rädslan. Svärta som fyllde hans inre.
     ”Du har ingen aning”, morrade han fram mellan tänderna. Varje ord var hårt och avklippt. Han kastade en blick över axeln i riktning mot Alin och Kenai, utan att vända sig bort från Nadie. ”Du har ingen rätt att kräva vår tillit. Ett misstag, att lita en gång för mycket, är allt som krävs.” Hans röst mörknade successivt in i morrningen. Något vilt och mörkt speglade i de två ögonen som fortfarande kunde se. Ilska. Intensiv sorg. Ett misstag. Det var allt som krävdes. Han tänkte inte riskera att göra fler misstag som skulle kosta någon livet.

När Nadie svarade istället för Arno såg han tillbaka på henne. Blöta stråk från tårarna kantade hennes kinder. Kenai drog kort efter andan. Nej. En hård flämtning lämnade honom när han såg dottern förbereda sig.
     ”Absolut in-” Det var redan försent. Nadie försvann in i Alins sinne, och han kunde se det exakta ögonblicket hon såg sin moders öde. Det sprängde så intensivt i hans bröst att han nästan föll ihop när benen vek sig. För en sekund hade han trott att något spetsat honom. Blicken darrade så mycket att blicken av dottern bara blev suddiga figurer i grönskan.
     Två ytterligare skuggor sköt in framför honom och skärmade av honom från hans dotter. Andan kom tillbaka till honom och med stirrig blick såg han Nadie i buskarna med Arno bredvid sig. Kenai kunde inte urskilja vad han sade till henne, men hannens morrande var tydligt över Nadies fräsande. Andetaget som drogs var hårt likt en stöt i bröstkorgen. Tårarna hade torkat men sorgen i hans uppsyn var vild och otämjbar. Alins röst vägledde honom tillbaka till nuet. Han höjde sitt framben för att ta ett steg framåt när en av paret blottade sina tänder varnande. Arnos röst skar genom den tjocka luften.
     ”[…] är allt som krävs.” Kenai kunde se blicken i Arnos ärrade anlete; det låg något dunkelt i den, något rått och kallt, och han kunde för allt i världen inte minnas vart han sett den förut.
     ”Nej,” brast han i en utandning. Dimitrij. Hans ögon glittrade av rädslan när han såg på de två yngre individerna och tillbaka på Arno. Vad som än hade hänt sedan han lämnat, hade inte varit gott. Han kunde se det i deras ögon, i varenda en av dem.
     ”Sluta,” andades han tyst. Det gjorde så ont att inte få rusa till hennes sida, att inte få ta hand om henne. Benen var svaga under honom och han drog ett snörvlande andetag.  ”Alin,” sade han lugnt och såg på henne med värme för att försäkra henne om att det var okej. ”Förlåt.” Kenai menade för hur de behandlade henne, för att han dragit in henne i hans främmande och ogästvänliga värld. Han ville säga åt henne att gå, men hon skulle säkerligen inte lämna honom ändå. Det var därför han älskade henne.
     Med en allvarsam blick såg han tillbaka på Arno och Nadie på andra sidan ynglingarna. Hur mycket Nadie än älskade honom, och hur mycket än han älskade henne, så stod de i två olika världar nu och det skulle alltid vara så. Allt han kunde göra var att stå på andra sidan och titta in, och vara tacksam för den tiden de fortfarande kan höra och se varandra. Det gjorde ont att se hur långt vägen till hennes öde redan gått.
     ”Loiana var…” Han talade lågt men stadigt till Arno, ”hon var flådd. Vampyren hade lindat henne runt halsen. Han…” Kenai tystnade försiktigt när modet tröt. ”Han bar henne som ett smycke.” Orden fick en kall kår att rusa över hans rygg. Rädslan föddes på nytt när han mindes de blodröda ögonen i nattmörkret. Aldrig skulle han glömma dem.

Nadie hade inte lyssnat på sin pappa, och när buskarnas grenar skrapade hennes kinder önskade hon att hon gjort det. Det var själviskt av henne att önska tillbaka sin okunskap, speciellt när Jägarna behövde så mycket information som möjligt, men minnet av Loiana... Det blev för mycket. Benen vek sig under henne, och hade det inte varit för att Arno följt efter henne, så hade hon fallit ner på marken. Istället lutade sig Nadie tungt mot sin vän. Hans ord ryckte i hennes fokus, fick henne att skifta uppmärksamheten från sin döda mamma till hans ögon.
     "Andas, Nadie." Honan nickade, och försökte göra som han sa. En in, en ut, upprepa. Dämpat kunde hon höra andra prata, och var vagt medveten om att Azdell och Gharrow nu befann sig emellan henne och Kenai. Arno morrade, och Nadie mindes att hon ännu inte sagt något. Hårda ord utdelades, men hon hade svårt att avgöra vad innebörden var. En in, en ut.
     Kenai började tala, sa allt det där hon lyckats flytta fokus från. Nej, nej, nej. Nadie vände bort huvudet, försökte borra in sig i Arnos päls och stänga ute allt ljud. Det fungerade inte. Hon drog ett djupt, skälvande andetag och tvingade sedan benen att bära upp henne igen. Arno behövde se. Hon hatade sig själv för att hon tvingade på honom minnet, men hon visste att han skulle klara av det. De gula ögonen gled flyktigt över Azdell och Gharrow. Båda var kompetenta och stadiga, men hon tvekade inför att visa dem den groteska scenen. De var fortfarande så unga, inte mer än tonåringar. Om Dimitrij ansåg det rätt kunde ledaren visa dem, men Nadie höll sig till Arno. Hon grep tag i hans sinne, och visade minnet. Vampyren i natten, med Loiana hängande över ryggen. I några sekunder hängde den kvar, innan hon släppte greppet.
     Nadie tog några steg på ostadiga ben. Hon passerade Azdell och Gharrow, som gav henne oroliga blickar.
     "Hon är ren", sa Nadie med spröd röst. Väl framme vid Kenai igen återvände gråten med full kraft, men hon försökte gripa tag i andningen för att stoppa den. Dottern lutade pannan mot hans.
     "Det är okej", mumlade hon, men stärkte sedan rösten för att han tydligt skulle kunna höra hennes ord. "Vi kommer få hämnd. Just nu är den kanske steget före, men vi är hack i häl. Och när den inte orkar ta ett steg till, så kommer vi att vara där. Vi är lika oundvikliga som gryningen, och likt gryningsljuset kommer vi bränna den." Hon slöt ögonen för en sekund, och öppnade dem sedan. Det fanns inte längre spår av hopp i blicken, bara rå sorg och bistert hat. "Det ska jag personligen se till."

Det gjorde ont. Det gjorde så fruktansvärt ont att möta Kenais blick. Att se honom brista, förlora den där sista glädjen över att ha mött sin ena dotter igen, endast för att kämpa fram ett motvilligt allvar. Arno stod kvar vid Nadies sida, med vännen lutad mot sig för stöd. Han kunde känna Nadies andetag jämna ut sig igen, långsamt.
     Arno drog ett djupt, väsande andetag mellan tänderna när Kenai tog till orda. Nej. Hans ögon vidgades till den grad att ögonvitan blev tydlig, och öronen lade sig platt bakåt på hans huvud. Nej, nej… Raggen reste sig längs hela hans rygg. Flådd. Det fanns inga ord. Inget han kunde säga till svar. Lindat henne runt halsen. Hon hade-
     Nadie begravde sitt ansikte i Arnos päls, och tankarna i hans inre stannade plötsligt upp. Han tryckte sig mot henne, visade sin närhet, sitt stöd, innan hon plötsligt drog sig tillbaka på nytt. Han vände nästan automatiskt blicken till hennes, såg hennes ögon flacka över hans syskon, innan han kände den numer bekanta känslan av hennes telepati i sitt sinne. Bilder fyllde hans huvud, minnen i tredje hand. Bilder av en vit fäll runt en grå varg. Av Loianas päls, hennes skinn som makabert slängts över en främlings kropp. Urholkad, tom, med ett ansikte som sargats och slitits sönder, men omisskänneligt Loiana. Arno hade inte många starka minnen av henne heller, men han skulle känna igen hennes vita fäll och blå mönster överallt.
     Skräcken hotade att överväldiga ilskan. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Visste inte hur han skulle reagera, eller hur han skulle hantera situationen. Han hade vetat vad en vampyr var kapabel av, hade sett sin egen mor gå det ödet till möte. Sett främlingen de räddat, som senare dött i templet. Hört otaliga berättelser. Men det här?
     ”Hon är ren.” Nadie lämnade hans sida, och Arno tvingade sig själv tillbaks till fokus.
     ”Azdell. Gharrow”, rosslade han, rösten fylld av is. Syskonen slappnade av igen, om slappna av var rätt ord att använda. Arno stannade mellan dem när Nadie tog sig bort till Kenai. Hans tankar rusade. Flådd. En del av honom ville inte acceptera det han sett. Ville avfärda det som något annat. Inte Loiana. Men han visste mycket väl att det inte hjälpte. När Nadie tryckt sin panna mot Kenai, och med en nästan för stadig stämma lovat hämnd, så tog Arno till orda igen.
     ”Vi måste återvända.” De kunde inte vänta, kunde inte fortsätta sitt uppdrag. Vad de fått veta var för viktigt för att låta vänta. ”Nu. Nadie, klarar du av att äta något?” Han såg på vännen, och vände sedan blicken till Kenai igen. Han fortsatte med betydligt lägre, mer samlad stämma än tidigare. ”Hur länge sedan var detta?”

Känslorna i gruppen gjorde tvära kast. Glädjen som infunnit sig först var som bortblåst och hade hon inte sett den själv hade hon aldrig trott att den ens funnit där från första början. Hon stod nära Gharrow mellan de fyra andra vargarna. På insidan var hon som is. Hon försökte hålla en god min för kullbrodern; han avskydde hela scenariot. Han tryckte sig närmare henne igen.
    Det är okej, jag är här.
Panikartat hade han skapat en telepatisk länk mellan dem och hon hade sedan glädjen lämnade konversationen försökt lugna honom med ord och sin närvaro.
    "Hon var flådd."
Azdells insida frös till is. Hon hade aldrig träffat Loiana, men bara tanken på att en av nattens barn hade flått och sedan klätt sig i henne var bland det mest skrämmande hon någonsin hade hört. Hon kunde känna Gharrows panik och tryckte huvudet mot honom. För hans skull behöll hon ett lugnt och stabilt yttre. Med låg röst hyschade hon honom lugnande. Han behövde inte höra det här.

Nästa chock var ilskan Nadie och Arno visade upp. Hon hade sett Arnos ilska tidigare, då mot deras far, men den hade inte varit likadan. Då hade han varit arg och ledsen, nu var ilskan kall. Det var obehagligt att se dem båda i deras nuvarande sinnesstämning.
    "Azdell. Gharrow."
Arnos röst kallade på henne och hon nickade åt hans ord. Ju snabbare de lämnade platsen desto bättre. Ju snabbare Gharrow fick någonting annat att tänka på desto bättre. När de kom hem skulle hon se till att de tillsammans fortsatte förbättra selen de hade börjat jobba med. Eller om han ville göra någonting annat. Vad som helst var egentligen ett bättre val än att låta honom tänka på var de precis fått veta.

Tårarna hade tillfälligt stoppat, men värken i hans bröst var fortfarande lika ihärdig. Kenai andades djupt och långsamt när Nadie närmade sig igen. Det var svårt att se på henne, hur hennes hjärta krossats. När dottern återigen började gråta, panna mot panna, drog Kenai ett skälvande andetag.
     ”[...] likt gryningsljuset kommer vi bränna den.” Kenai började gråta igen; han kunde inte hålla tillbaka den överväldigande rädslan som strålade genom hans kropp till Nadies ord. Allt han hörde i hennes försök att trösta var hans värsta mardröm. Han försökte inte att visa sitt vemod, hålla tillbaka sin skam och ånger. Förlåt, förlåt, förlåt, ekade hans tankar.
     Arnos allvarsamma röst fick honom att öppna ögonen och se upp från Nadie. Kenai såg på Arno med glansiga ögon. Oavsett hur mycket hans hjärta smärtade så behövde han träffa Delshay, Niyaha och Nepotonje. Det skulle smärta honom mer än något annat att berätta för dem, men han behövde se deras ansikten. Han var så rädd. Han ville aldrig se den kalla hämndlystenheten i sina barns anleten, inte den han hade hört i Nadies röst eller sett i Arnos ögon. De var för unga för att bära det ansvaret och den plikten de tagit på sig. De hade lockats in i en värld där deras liv bara var ett bete i en större, övervärldslig kamp.
     Den tvåfärgade blicken såg på Alin; var hon redo att ge sig av så fort? Ville hon ens följa med? Han visste att hon förstod att han behövde gå med dem, men han ville ha henne med sig. Arnos fråga tvingade honom att se tillbaka på den flerögde.
     ”Det var länge sen nu…” Kenais röst var låg och svårmodig. ”Säkert 6 månvarv sedan.” Fadern lät nästan ursäktande, som om det var hans fel. ”Vi har tagit skydd här i Måntemplet, tillsammans med Alins bröder och familj. Jag har letat efter er sedan länge.” De hade dolt sina spår väl, och han undrade vart deras nya tillhåll låg till.
     ”Jag är redo att ge mig av.” Rösten var stadig. Han ville säga adjö till Alins bröder och syskonbarn men mer än så var det inte. Han var redo att lämna Ötamon för att träffa Jägarna igen.

Äta? Nadie hickade till. Så som vampyren hade ätit Loiana? Illamåendet gjorde henne spyfärdig av att bara tänka på mat.
     "Jag klarar mig", sa hon hastigt. "Vi måste hem. De måste få veta." Nadie såg vidare, mot sin far, och hoppades att Arno inte skulle säga emot. Det gjorde henne orolig, rädd, att mötet varit så länge sedan. De hade ingen koll på vampyren alls. Han kunde vara hundratals mil bort, eller i samma skog som dem. Om det var som det sistnämnda, så svävade de i stor fara. De behövde röra på sig, och det omedelbart.
     Nadie skakade sig ur sina tankar. Medan de var här, utanför Sacraris säkra murar, behövde hon fokusera. För varje minut som gick kändes hennes kropp mer och mer avlägsen. Det var som att hon tittade på sig själv från ett avstånd, med ett kyligt lugn som stod i stor kontrast mot hennes sorgehärjade ansikte. Tårarna hade slutat rinna - troligen hade de tagit slut. Hon hade ont i huvudet, som om hon druckit för lite vatten.
     "Då går vi", svarade hon Kenai. Den lilla gruppen av vargar började leda sig. Hon gick först, för att leda vägen och hålla utkik men också för att få vara i fred. Torra snyftningar rev fortfarande i bröstkorgen. Det hela var så ofattbart, och hon fann sig själv undra om det verkligen var sant.

Han nickade åt Nadies svar. Den resonablare delen sade att de borde stanna, vila, och framförallt försöka få Nadie att äta något igen. Men han kände sig inte resonabel. Han var arg, rasande, och så otroligt rädd.
     Säkert sex månvarv sedan. Arno kände oron i hans inre sjunka djupt ner i lungorna, där den lade sig ihop med rädslan som ett hål i hans inre. Något som sög in allt han var. Det enda som hindrade honom från att helt sugas in i intet var vreden. Ren, pur, rasande beslutsamhet. Sex månvarv, minst. Monstret kunde befinna sig precis var som helst i landet nu. Vem skulle den ta nästa gång? Vem skulle falla offer för dess sjuka existens? Vem skulle inte få lov att vila, för att en vedervärdig synd till varelse besudlade dess kropp och bar dess fäll i en motbjudande uppvisning? Han insåg, långt bak bland sina tankar, hur glad han var att de bränt hans moders kropp och sänt henne på sin väg till Chaibos trygghet.
     De gav sig av så snabbt de kunde. Kenai och Alin behövde bara ett kort ögonblick för att ta avsked av Alins bröder och syskonbarn. Det blev inget långt avsked; situationen hade inte rum för några långa avsked. De behövde återvända snabbt. Sex månvarv. När de äntligen, efter vad som kändes som en evighet men inte kunde ha varit mer än några minuter, kom iväg så ledde Nadie patrullen framåt. Arno kunde nästan känna känslorna stråla från henne, såg det i hennes hållning och hörde det i hennes andetag. Han ville ge henne utrymme, men ville samtidigt inte att hon skulle vara ensam, allra minst nu. Så han höll sig i närheten. Han kastade en blick åt sina syskon. Oro gnagde i hans inre. De få minuter som spenderats väntande hade han tagit för att hålla om dem båda. Men hur gärna han än ville trösta dem nu, så behövde han hålla sig nära Nadie. De hade varandra. Han tänkte inte lämna Nadie ensam. De hade en lång väg hem.

”-gonstans?”
”Itrozo”
”- innan Dimitrij kollat henne.”
”Nadie!”
”-hennes far. Han har all rätt-”
”Du har ingen rätt-”
”- zdell”
”Vi måste-”
”Nu.”
”- sedan var-?”
”Säkert sex månvarv sedan.”
”- skydd här -”
”Då går vi.”
 
Äntligen. Äntligen!
Ett halvår!
Ett halvår av artigheter och fördömda silannis och odrägliga valpar. Ett halvår av blickar över axeln och hjärtat i halsen, väntande på att något skulle hända, eller på honom. Hon hade nästan trott att de aldrig skulle komma. Att något aldrig skulle hända. Att det var ett falskt spår. Att hon skulle behöva återvända tomhänt en gång till.

Det här var perfekt. Perfekt!

Hon hade inte kunnat höra allt, från högt ovan mark där hon omgavs av små silannis, och när deras röster var så låga, men Laali behövde inte höra allt för att veta att det var dags. Deras tonfall, morrningarna, kroppsspråket räckte gott och väl. Det var det här hon hade väntat på.

Hon ville skratta, högt och klart, men kunde inte. Inte än. Inte förrän det var över.
Åh, nej.
Det hade bara börjat.

[Avslutat]