Kolzak hade för första gången på länge lyckats fälla något. Jakten hade varit lyckad, och stoltheten svällde i hans bröst när han började slita i bytet. En fet sork. Inte lika stor och mättande som en hare kanske, men det var i alla fall någonting. Kolzak var en otränad jägare, men efter en lyckad jakt kände han sig alltid bättre till mods. Nästan som om det fanns hopp för honom. Kanske kunde han klara sig, utan sin familj.

Sorken var snart slukad, och hungern var avklarad för stunden. Det var sedan sent. Mörkret hade fallit över Ötamon och Kolzak kikade fram från den stora roten han gömt sig invid. Den lyckade fångsten hade gjort honom paranoid, och han var rädd att någon större och starkare än honom skulle komma och sno den ifrån honom. Lyckligtvis hade han inte besvärats med oönskat sällskap, och han tog några steg ut från gömställets skydd. Hur länge hade han levt ensam nu? I många dagar. Ett helt månvarv hade ännu inte passerat, men Kol kände sig ändå litet starkare än vad han varit tidigare.  Fast besluten var han nu att klara sig själv, tills han hittade sin familj, eller något annat sällskap. Det kändes inte helt outhärdligt längre, ensamheten, även om det var trist och lite läskigt ibland. Särskilt i mörkret. Månen kändes mycket avlägsen för Kolzak, nästan onåbar där den gömde sig bakom trädkronorna. Bara små spillror av månljus nådde ner till det lövtäckta skogsgolvet.

"Mamma..." mumlade han lågt. Han saknade nog henne mest. Såg hon på samma måne sam han gjorde, just nu? "Har ni slutat leta efter mig?"

[Pax: Ezekiel]

Ensam igen. Det verkade vara hans lott i livet — att bli övergiven av alla han mötte. Först mamma och Ezra. Sedan Mishi. Han kunde fortfarande inte förstå varför Mishi lämnat honom mitt i natten. Hon hade ju faktiskt lovat att ta hand om honom! Han var arg på henne, men egentligen var det nog mest en förklädnad för att dölja saknaden som hotade att slita honom itu. Hur hon kunde göra så övergick hans förstånd, och han fick huvudvärk av att grubbla på det, men kunde ändå inte sluta. 
    Det var mörkt i Ötamon nu, och han var bara en valp, så varför låg han inte och sov? Varför vandrade han planlöst genom skogen med ilskna kliv och de svarta vingarna släpande i marken eftersom han inte orkade hålla upp dem, och sparkade på stenar och blommor som kom i hans väg? Ezekiels lilla panna var rynkad i arga veck och öronen var bakåtstrukna. Han var för arg för att sova. Egentligen för rädd, men det kändes bättre att säga att han var arg, så det gjorde han. Och när man låtsades vara arg blev man det också. Han var arg på Mishi och mamma och Ezra för att de övergivit honom och lät honom sova och jaga och ta hand om sig själv, fast han inte var stort mer än sex år gammal och livrädd och ledsen? Magen kurrade ständigt, eftersom han var en usel jägare. Han var en usel flygare också, för den delen — kunde knappt flyga rakt. 
    Ezekiel muttrade ilsket för sig själv för att hålla rädslan och sorgen borta och höll på att missa den låga rösten som mumlade något alldeles intill. Överraskat frös han till is, tassarna grävde sig fast i marken och öronen vinklades försiktigt framåt. Hans stora ögon blickade skrämt ut i natten och hjärtat slog hårdare, hela kroppen var på helspänn. Efter en kort stund av tystnad vågade han sig på att säga: “Hallå? Är … är det någon där?” med ungefär samma röst som man väntade sig från ett tecknat rådjurskid.

Sekunder sträcktes ut till timmar när ingenting hände, men Ezekiel vågade inte röra sig. Han hade varit helt säker på att han hört en röst, men nu började han tvivla på sig själv. Kanske var det bara hans nerver som spelade honom ett spratt. Ezekiel hade nästan börjat tro att han bara inbillat sig ljudet när det hördes igen. Nu när han var beredd hörde han orden — någon som ylade hallå till svar. Det lät inte som en vuxen varg, men inte heller lika ung som han. Kanske dubbelt så gammal eller något. Ezekiel var osäker på om han skulle svara, men så rörde sig någonting i natten och en varg blev synlig ett par meter bort. Det såg ut som om den hade klivit ut från bakom en rotvälta. Ezekiel backade överraskat ett halvt steg, var på väg att sätta tassen på sin ena vinge och snubbla men hejdade sig i sista sekund. 
    Hans enorma ögon stirrade vaksamt på främlingen, som hade horn (trodde han? Det var för mörkt för att se riktigt bra) och stora öron. Den andre fick fram en fråga. Är du också ensam? Ezekiel tvekade, men nickade häftigt efter ett par sekunder, tungan verkade ha klibbat fast i munnen. Var den andre i samma situation som han? Han vek upp vingarna på ryggen, lite skamsen över att ha blivit påkommen med att låta dem släpa efter honom, och vred ena örat bakåt för att lyssna efter ljud i natten, men behöll andra örat och båda ögonen spänt riktade mot främlingen. Till slut vågade han sig på en fråga, som han stammade fram. “V… vem är du?”

Den lilla valpen verkade vettskrämd. Hans stora, gröna ögon lyste som två klot i natten, en skarp kontrast  mot valpens nattsvarta päls. Kolzak tog några försiktiga steg närmare. Nu lyckades han även urskilja ett vingpar som letade sig ut från valpens skuldror. En bevingad varg? Hänfört vidgades Kolzaks ögon. Han hade aldrig sett något liknande.

Till Kolzaks fråga så nickade valpen häftigt upp och ner. Så hemskt, ensam och så liten. Valpen var något yngre än Kolzak själv, men det var svårt att avgöra exakt. Kolzak själv kände sig oerhört ensam och skraj som ensam i den stora världen, utan sin familj. Undrar då hur denna lilla valp måste känna?


V... vem är du?

Kolzak drog i läpparna i ett förösk att le vänligt. De stora betarna som stack ut ur hans underkäke bidrog inte direkt till ett särskilt behagligt utseende. Detsamma gällde noshornet, och de två hornen som letade sin väg ur hans pannben. En dag kanske han skulle ha lika ståtliga bockhorn som sin far.

"Ja... Kolzak, heter jag," presenterade han sig. Hans ryska brytning var ganska tydlig i hans språk, men han artikulerade tydligt. Nordspråk var han duktig på, men det var inte modersmålet. "Men du kan kalla mig Kol, om du vill."

Ett litet steg närmare. Försiktigt, han ville inte verka framfusig, men i ärlighetens namn var han ganska så exalterad över sällskapet, även om den lille valpen tycktes vara på helspänn.

"Vem är du?" frågade Kolzak med en nyfiken stämma. "Du behöver inte  vara rädd för mig."

Ezekiel studerade främlingen med klotrunda ögon och öronen försiktigt men nyfiket riktade mot denne. Han såg konstig ut. Det såg ut som horn han hade i pannan och på nosen, och han hade två betar som stack ut ur munnen. De var definitivt användbara vapen, men främlingen verkade inte ha onda avsikter och det såg faktiskt ganska roligt ut när han drog på läpparna för att le. Ezekiel släppte ner garden en aning. 
    Främlingen presenterade sig som Kolzak, men Ezekiel kunde kalla honom för Kol om han ville. Han pratade konstigt, med en okänd dialekt, och det verkade som om Kolzak var medveten om det också, för han talade tydligt och artikulerat för att Ezekiel skulle förstå. Kolzak tog ett steg närmare honom, men han hade bestämt sig för att lita på honom tills vidare, och stod därför kvar. Den andre frågade honom vem han var, och försäkrade honom om att han inte behövde vara rädd för honom. Ezekiel nickade igen. 
    “Ezekiel”, svarade han, fortfarande en aning blygt men inte alls lika skrämt som innan. “Jag heter Ezekiel, menar jag.” Han tystnade, strök bak öronen och bet sig i läppen, såg ner på sina tassar och funderade ett slag. Sedan lyfte han huvudet och tittade på Kolzak igen. “Du sa att du också var ensam. Var är din familj?”

Den lille valpen presenterade sig som Ezekiel. Kolzak nickade för att bekräfta, och oroade sig redan lite för hurvida han skulle vara kapabel till att uttala det namnet.
"Trevligt att träffas, Evsekiel." Kolzak bet sig i läppen när han insåg att han måste ha utallat valpens namn aningen skevt.
 Ezekiel fortsatte med att fråga om Kolzaks familj. Var befann de sig? Kolzak önskade att han visste.
"Jag... jag vet inte," svarade han ärligt och blickade mot norr. "Vi vandrade över Snöslätten, mot Eriinari. Jag kom ifrån dem tack vare en svår snöstorm, och nu är jag här, och, ja..."
Kolzak tystnade. "Nu är jag helvilse. Min familj kan vara var som helst vid det här laget. De vandrar hela tiden, långa sträckor utan paus. De kan vara vid Norra bergen, Nordan, Glaciären, ja..."
Kolzak slogs av en hård saknad. Att vandra med familjen. Skulle han få uppleva det igen?
"Och... och du då? Har du också kommit bort från din familj?"

Kolzak kom inte härifrån, det stod klart — både för att Ezekiel aldrig hade sett någon som såg ut som han förut, med sådana där horn och betar, och för att han pratade på ett lite annorlunda sätt. När han skulle uttala Ezekiels namn blev det lite fel, och Kolzak bet sig i läppen. Ezekiel kunde inte låta bli att ge till en liten fnittring, men bet sig i tungan för att sluta. Det var ju inte snällt att skratta åt Kolzaks artiga försök att uttala hans konstiga namn! Men även om han kvickt stängde munnen sneglade de enorma ögonen upp på främlingen med en ny sorts glimt, en glad sådan. 
    Kolzak visste inte var hans familj var. Han hade tappat bort dem i en snöstorm, eller om det var de som tappat bort honom. Nu var Kolzak vilse och hans familj kunde vara var som helst. Han nämnde massa namn som Ezekiel inte kände igen men som antagligen var namn på ställen han varit på. “Åh”, svarade han dystert, men lyste strax upp lite grann igen när idén poppade upp. “Men om de vandrar hela tiden, så kanske de kommer hit snart! Då behöver du ju bara vänta på dem här.”
    När Kolzak frågade om han också kommit bort från sin familj, vinklade han de stora öronen bakåt och slog ner blicken till marken, återigen påmind om det hemska han flydde ifrån men aldrig tycktes komma bort från. “De är döda”, sa han till slut. “Det var såna här … monster. De luktade som döda byten, men de stod upp och de var arga, och de anföll oss. Det var bara jag som klarade mig, men det var bara för att jag gömde mig hela tiden.” Om han varit modig som sin syster Ezra och mor hade han kanske gått samma öde till mötes, men även om han var rädd för att dö, var han livrädd för att vara ensam i den här alldeles för stora världen också. Det var en dålig sits han hamnat i, allt på grund av de där vandrande, stinkande varelserna.

Ezekiel föreslog att om Kolzaks familj vandrar jämt s måste de komma dit snart. Han sken upp lite vid de orden och den korta svansen började vifta bakom honom.
"Åh det har du nog rätt i! De kanske letar efter mig. De kanske kommer hit snart? Eller... tänk om det tar jättelång tid?"
Bekymrat rynkade Kolzak pannan. Tänk om det dröjde flera år? Då skulle han vara mossig när de kom hit. 

Kolzaks tankar avbröts av Ezekiels ord. Döda. Han stelnade, och den korta svansen slutade upp med viftandet bakom honom. Monster hade gjort det, förklarade Ezekiel. Döda byten luktade de som. Arga. De anföll, och bara Ezekiel kom undan. Det lät läskigt och en rysning löpte längs med Kolzaks ryggrad. Han rös.
"Döda... byten...?" viskade han lågt och lite skrämt. Han kände även en stor sorg för Ezekiel. Han hade förlorat hela sin familj. "Åh..." 
Han visste inte vad han skulle säga. Vad säger man? Ezekiel var mycket yngre än Kolzak, det måste vara hemskt för honom.
"Det måste ha varit hemskt..." sa han med en låg röst. "Var inte orolig, de är hos stjärnorna, tror jag. Där uppe." Kolzak tittade upp mot himlen som mestadels doldes av trädens knotiga grenar och lövverk. Hans mamma sa jämt att stjärnorna var vargars själar, som hamnade där uppe som små ljus och vakade över de som de älskade. 
"De ser dig ända därifrån. På natten, när det är mörkt och läskigt så är de med dig och tröstar. Även om det känns som att de är långt borta." 
Kolzak nickade övertygat åt sina ord. De kunde inte vara något annat, de där stjärnorna. "Och du behöver inte vara rädd för de där monstren, om de kommer så skyddar jag dig!" 
Kolzak var inte lika övertygad om den saken, men han ville så gärna trösta Ezekiel, den lilla stackaren.

Ezekiel fann det roligt att göra Kolzak glad — när den andres svans började vifta och ansiktet lysa upp, fann han sig själv i färd med samma sak. Leendet dog lite när Kolzak frågade vad som skulle hända om det tog jättelång tid, och han rynkade pannan under en kort minut för att tänka efter. “Jag tror att de gör sitt allra bästa för att hitta dig, så det kommer nog inte att ta så lång tid. Men om det gör det, blir de ju bara överraskade över hur stor du har blivit och hur bra du klarat dig själv!”
   När tankarna återigen återvände till familjen försvann leendet helt och ersattes av ett nedstämt uttryck. Öronen drogs bakåt och de stora ögonen riktades neråt, men de lyftes för att titta på himlen när Kolzak talade om stjärnorna. De är hos stjärnorna, där uppe. De ser dig ändå därifrån. På natten, när det är mörkt och läskigt, så är de med dig och tröstar. Även om det känns som att de är långt borta. Det var en fin tanke, och han kände någonting hända i kroppen när han studerade himlen med ett andlöst uttryck; stjärnorna fanns där uppe och lyste ner på honom, och de påminde lite om mammas och Ezras ögon, gnistrande och vackra. Trädkronorna var lite i vägen, men genom ett hål i lövverket fick han syn på två stjärnor som satt bredvid varandra, den ena lite mindre än den andra, inramade av löv. Det kändes speciellt att det var just de stjärnorna som syntes, och att de såg ut just sådär. Mamma och Ezra. Medan han tittade upp på dem kände han hur något blött rann nerför kinderna, och insåg att han grät, ljudlöst och stillsamt. Kolzak sa att han inte behövde vara rädd för monstren, för om de skulle komma, så skulle han komma och skydda honom! Ezekiel kunde inte låta bli att fnissa till, och torkade bort tårarna från kinderna med ena tassen. 
   Han vände ansiktet mot stjärnhimlen igen, och paniken han kände när han inte omedelbart hittade mammas och Ezras stjärnor gav honom hjärtklappning, men så hittade han dem och fäste blicken på dem. Den här gången kunde han se på dem utan att gråta. Han ville inte riskera att tappa bort dem igen, så han vågade inte vända på huvudet för att titta på Kolzak när han ställde sin fråga, utan fortsatte att storögt betrakta natthimlen. En idé hade slagit rot i sinnet. 
   “Kolzak, tror du att jag kan flyga upp dit? Om jag lär mig att flyga bra? Just nu kan jag inte flyga så högt, men om jag tränar …” Om jag tränar riktigt mycket, så att jag blir jättebra på att flyga, då kanske jag kan flyga upp till mamma och Ezra. 

Ezekiels ord var till tröst. Han ville faktiskt gärna bevisa för sin familj att han var stark nog att klara sig själv. Men han saknade dem oerhört mycket. Han skulle missa sin första riktiga mammutjakt med pappa, om han inte hittade dem snart. De letade säkert efter honom. Han skulle ha gjort det för vem som helst av dem.

Kolzak såg mot Ezekiel, som blickade upp mot stjärnhimlen. Han noterade en tår som rullade nedför Ezekiels nattsvarta kind. Pälsen blev alldeles blöt i den salta rännilens spår. Men han grät tyst. Kolzak kände en klump i bröstet. Han ville plötsligt också gråta, men kämpade envist emot. Plötsligt frågade Ezekiel om han kunde flyga dit upp. Om han lärde sig tillräckligt bra. Kolzak följde Ezekiels blick upp mot stjärnorna och studerade dem tyst en liten stund.
"Ja... jag vet inte. Det kanske inte är så högt som det verkar," svarar han med en lätt klang av optimism. "Jag har aldrig hört om någon som lyckats flyga så högt. Å andra sidan... jag har aldrig träffat en flygande varg. Bara hört talas om dem. Du kanske kan bli den första att flyga till stjärnorna?"
Han nickade för sig själv. Ja, varför skulle det inte gå? Flög man bara tillräckligt högt kanske man kunde nå dem. Åtminstone komma närmre.

Valpen betraktade natthimlen med ögon runda som tefat, där stjärnornas ljus avspeglade sig tills det verkade för en utomstående betraktare som om han själv hade en stjärnhimmel bakom näthinnorna. Han ville inte släppa dem ur sikte, för tänk om han gjorde det, om så bara för en sekund, och när han vände på huvudet var de borta? En del av förnuftet sa honom att de var stjärnor, inte vargar, och stjärnor kunde inte flytta sig någonstans. De satt där de satt, helt enkelt. Men Ezekiel var ändå rädd för att hans klumpighet skulle göra så att han tappade bort mamma och Ezra ännu en gång. 
    Den nattsvarta valpen lyssnade på Kolzaks ord med ena örat vinklat mot honom, men ögonen fortfarande fästa på himlen. Jag vet inte. Det kanske inte är så högt som det verkar. Jag har aldrig hört talas om någon som lyckats flyga så högt. Modstulet drog Ezekiel örat åt sig och gav ifrån sig en liten suck, men när Kolzak fortsatte, fick orden honom att våga titta bort från stjärnorna och se på Kolzak istället. Å andra sidan … jag har aldrig träffat en flygande varg. Bara hört talas om dem. Du kanske kan bli den första att flyga till stjärnorna? Detta fick Ezekiel att spricka upp i ett litet leende som växte tills det löpte från öra till öra. Kolzak trodde på honom, tolkade han det som. Det var inte omöjligt. I det här landet fanns det vargar med alla möjliga krafter, den ena mer fantastisk än den andra. Vem var det egentligen som sa att man inte kunde flyga upp till stjärnorna? Jämfört med vad en del vargar, som han hört talas om innan han skiljdes från familjen, kunde göra med sina krafter, verkade det inte alls svårt, till och med troligt att det gick att flyga dit. Det enda han behövde var ju vingarna. 
    “Tror du verkligen det?” frågade han, leende och andlös. Han var lätt att få på gott humör och nu viftade svansen till bakom valpen när han fick en idé. “Jag kan faktiskt flyga en liten bit, inte så högt som stjärnorna men lite! Titta här!” 
    Ezekiels rosa lilla tunga stack ut utanför munnen på honom när han backade lite och sedan sköt ifrån med baktassarna, bredde ut vingarna, som var löjligt långa för hans lilla kropp, och flaxade energiskt medan han steg först en halvmeter, sedan en meter och en och en halv innan han stannade på två meters höjd. Han tittade upp mot stjärnorna, och visst verkade de lite närmare nu? Sedan vred han på huvudet och tittade ner på Kolzak med ett stolt leende på läpparna samtidigt som han slog hårt med vingarna för att kunna hålla sig i luften. “Du ser nästan liten ut härifrån!”

Kolzak nickade. Självklart trodde han det! Om han tränade, för sådant krävde säkert en del träning. Kanske behövde han växa till sig lite också. Men sen så! Ezekiel konstaterade att han kunde flyga en liten bit, faktiskt. Kolzak studerade honom när han backade och sedan tog avstamp, bredde ut vingarna. De såg oproportionerligt stora ut i jämförelse med hans lilla kropp, men han skulle säkert växa i dem. Han flaxade och flaxade med vingarna och steg upp i luften. Kolzak höll nervöst andan och följde Ezekiel med en blick blandad med både förundran och skräck. Han var rädd att han skulle ramla. Men Ezekiel bara steg och steg.
"Wow!" fick Kolzak ur sig och reste sig upp när Ezekiel steg meter efter meter. Han kunde ju nästan nå trädkronorna om han forstatte i den takten. Ezekiel stannade till slut upp högt över Kolzaks huvud.
"Jag tycker att det är du som ser liten ut!" svarade han med ett brett leende, och skrattade till. Det var helt fantastiskt, vad han kunde! "Hur gör du det där? Är det inte svårt?"
Kolzak försökte ta ett skutt upp i luften men kom inte ens i närheten av Ezekiels höjd.

Ezekiels svarta vingar slog hårt för att han skulle kunna hålla sig svävande i luften, för även om han inte vägde mycket var det en ansträngning. Men Kolzak verkade tycka att det var häftigt i alla fall — den andres utrop fick leendet i Ezekiels ansikte att breddas. Jag tycker det är du som ser liten ut! Hur gör du det där? Är det inte svårt? Ansträngningen att hålla sig i luften gjorde att valpen flåsade lite när han svarade, men annars lät han inte speciellt påverkad, trots att hans små tassar dinglade en bra bit över marken. 
    “Jag flaxar bara”, sa han triumferande. “Det är inte så svårt, fast det var det i början, innan jag visste hur man skulle göra. Då ramlade jag ganska ofta. Men nu har jag lärt mig, så kanske kan jag lära mig att flyga till stjärnorna också?”
    Stolt lät Ezekiel sig själv falla långsamt till marken, även om landningen blev lite hårdare än planerat och skickade in honom i en liten buske som han genast tittade fram ur med ett brett leende. “Att landa är lite svårt, för marken är ofta närmare än den ser ut”, sa han och skrattade. Sedan blev valpens ansikte lite förläget och han var tvungen att slå ner blicken och samla mod innan han kunde se på Kolzak igen. “Tack, Kolzak. Du är snäll, tycker jag.” Det var ett oväntat rättframt erkännande för att komma från den blyga lilla valpen, men det var sant. Kolzak var så snäll som trodde på honom, att han kunde flyga dit han ville. Det gav honom lite hopp om sig själv. Kanske var han inte helt dum ändå.

[ Börja avsluta? :) ]

Ezekiel svarade att han bara flaxar, och det lät ju så självklart. Men Kolzak kunde knappast förstå. Han förklarade att han i böran ramlade ofta, men att han nu lärt sig hur man gör. Kolzak nickar. "Ja, självklart kommer du lära dig det!" nickade Kol med ett uppriktigt leende. Ezekiel närmade sig marken och landade i en buske. Kolzak skyndade fram för att se om det gått bra, vilket det verkat göra. Han andades lättat ut. "Att landa är lite svårt, för marken är ofta närmare än den ser ut."
Kolzak nickar instämmande, han kunde nog föreställa sig det.
"Tack, Kolzak. Du är snäll, tycker jag."
Kolzak nickade och log ännu bredare. Det värmde i hans bröst. Det kändes som att han hade fått en vän. En riktig vän.
"Du är också snäll," svarar han uppriktigt och hjälper Ezekiel ur busken. Kanske skulle de kunna hjälpas åt? Hålla ihop.
"Vill du vara vänner?" frågar Kolzak plötsligt. "Vi kanske kan hjälpa varandra. Då behöver vi i allafall inte vara ensamna."

[Javisst! Vi kan avsluta här eller om du vill skriva ett avslutande inlägg :'D ]

När Kolzak sa att han också var snäll kändes det som om en varm låga slog ut inuti Ezekiel, och han log brett mot Kolzak, gladare än han känt sig på länge. Kolzak tyckte att han var snäll! Kanske betydde det att han inte var helt hemsk i alla fall. Den äldre ynglingen hjälpte honom upp och Ezekiel kunde knappt tro sina öron när han frågade om han ville vara vänner. Är det ens en fråga? Det var klart att han ville vara vän med Kolzak, som var så snäll och rolig och häftig, och Ezekiel hade i vilket fall som helst fått nog av att vara på egen hand. Svansen på den lille valpen började vispa och han nickade glatt. 
    “Såklart jag vill!” utbrast han. “Vi kan leta upp din familj och hitta på en massa roliga saker! Om jag kan vill jag jättegärna försöka hjälpa dig.” 
    Glädjen över att ha fått en riktig kamrat lyste ur ögonen på Ezekiel och hjärtat slog hårt i bröstkorgen, men den här gången var det inte på grund av rädsla utan lycka. En vän — tanken gick runt i huvudet — tänk att jag har skaffat mig en vän som Kolzak. Nu behövde han inte vara ensam längre. En lite irrationell tvekan smög sig på honom — var det inte så att alla som var tillsammans med honom försvann? Först mamma och Ezra, sedan Mishi? Men nej, det skulle inte att bli så med Kolzak. Kolzak skulle stanna hos honom, skydda honom och hjälpa honom, och Ezekiel skulle göra sitt bästa för att återgälda tjänsten. 

[Avslutar här, skickar ett litet pm till Kolzak <3]