Kvällen började sakta men säkert krypa in över Byoomi, men än fanns det ljus över dem. Dagen hade för det mesta ägnats åt träning av diverse former för den grå honan. Visst hade frambenen blivit betydligt bättre sedan skadan, men hon hade behövt ta ett uppehåll i träningen på grund av valparna. Inget hon ångrade, tvärt om faktiskt, men nu då de började bli allt mer självständiga så hade hon lite mer tid att lägga på sig själv igen. Hon behövde komma i form rent generellt, dräktigheten hade tärt på kroppen mer än vad hon kanske ville erkänna. 
Hon stannade till vid en av de mindre bäckarna för att dricka och slog sig sedan ner i den närliggande gläntan på en liten höjd. Blicken vändes upp mot himlen där månens skepnad nu gick att ana, blev tydligare i takt med att ljuset lämnade dem.
Det var fullmåne inatt. En lättnad för henne. Aldrig kände hon sig så fri och tillfreds som under fullmånen. Då Duraneirs kraft fyllde henne med sin energi. Jagade bort den sträva rösten i hennes inre och ersatte den med månens lena stämma.
Där satt hon, ovetandes om hur länge, med ögonen slutna och bara njöt av att känna krafterna fylla henne.
Hon kunde känna större delen av flockens energier runtom henne, där de började förbereda sig inför natten omkring lyorna, där några använde det stundande mörkret som en täckmantel för en jakt, där en av hennes söner närmade sig henne. 
Den där sista iakttagelsen fick ett leende att dra sig på hennes läppar.

| Privat med Aimo. Jag tänker mig att detta utspelar sig under våren när valparna var lite mindre om det är okej? Måste komma ikapp med tidslinjen lite och har nog med hopp i den redan |

Aimo sprudlade av energi. Månens kraft fyllde honom, och det var fullmåne. Han visste inte exakt hur, men det kändes som att månen pratade med honom med en tyst, och mjuk och snäll röst. Aimo vägrade sova under fullmånen, han var alltför sprudlande för att kunna få en blund. Han kände av mamma, det var som att han inte bara såg henne utan kände hennes frid under fullmånen. Rultiga små ben bar Aimo klumpigt med säkert framåt höjden där han såg henne glänsa som silver i månljuset. En lek började ta form i hans huvud när han närmade sig. Än var det inte för sent, hon hade nog inte sett honom än. Kvickt sänkte han den runda, valpiga kroppshyddan närmare marken. Stegen sänktes i takt och gick från ivriga steg till tysta smygsteg. Svansen var på helspänn och stod rakt ut, hjälpte honom att hålla balansen. Försiktigt, och så tyst han kunde, smög han sig på sin mamma tills han var nära nog att ta en språng. Aimo sköt ifrån med bakbenen med sin fulla kraft och landade i värmen av hennes päls. "Mamma!" utbrast han och gosade in sig under hennes ena arm. "Jag fångade dig!"

Hon följde hans energi, så sprudlande livlig, då han tog sig närmare henne. Fortfarande satt hon med slutna ögon, visade inte att hon visste om att han var där. Hon ville se vad han hade tänkt göra. Hon var mycket för att låta valparna göra sånt som de tyckte om, så länge som det inte var direkt farligt.
Han försökte sig på att smyga sig fram, han hade inte riktigt bemästrat den konsten ännu. Han var fortfarande så ung trots allt, men det var väldigt bra träning att göra det till en lek. 
Då han till slut tog språnget mot henne och landade i pälsen mellan hennes framben så gav hon ifrån sig ett förvånat läte och lade en tass omkring hans kropp.
''Aimo!'' förvåningen var något spelad, och hon lyckades inte hålla uppe den särskilt länge innan ett varmt leende och ett kort skratt lämnade henne. ''Tänka sig, det gjorde du''.
Det skarpa skenet från hennes gula måntatuering sken ner på sonens rygg och energierna flödade fritt emellan och runt omkring dem. Det var ingen tvivel på att sonen hade anknytning till månen och Duraneir likt henne själv. Många skulle kanske ifrågasätta att valparna fick vara vakna så sent, men de var månvargar, de var födda in under månens omfamning. Hon skulle aldrig kunna ta det ifrån dem. Särskilt inte under en fullmåne. Hon visste hur mycket det betydde.
Utan någon vidare förvarning så lyfte hon även den andra framtassen och drog ner Aimo med sig till marken så att han hamnade ovanpå hennes mage. Nosen gosade hon för en kort stund in i pälsen på hans hals innan blicken vändes upp mot fullmånen.

Aimo flinade nöjt. Om han lyckades smyga sig på mamma kunde han vara tyst nog att kasta sig över vem som helst! Det fanns ju ingen bättre än mamma. Enerigerna fyllde honom och i ögonen reflekterade månen.
"Aah!" fnissade han när Filia plötsligt drog med sig honom och rullade på rygg så att han bekvämt låg på hennes mage. Han borrade nosen i hennes varma päls och snusade in sig i hennes doft en kort stund innan han stirrade upp på månen igen. Den var så stor. Och vacker. 
"Wow," andades han fram, lika hänförd som vanligt under fullmånen. Den stärkte honom på sätt han inte kunde förklara. Och ibland kändes det faktiskt som om den pratade med honom. Det kändes som om den var nära ikväll, så nära att han kunde smaka på den. Som för att försöka testa sin teori stack Aimo ut tungan och sträckte sig en aning, men insåg snabbt att den var lika långt bort som alltid.
"Mamma," uttalade han, smått frånvarande. "Kan man vara på Månen, tror du?"

Aimo förundrades av fullmånen ovanför dem, vilket fick henne att le. Så ung och oskyldig, så vacker. Ibland hade hon fortfarande svårt att förstå att de var hennes valpar, hennes och Achilles. Att de hade kunnat få så underbara valpar. De fyllde henne med så mycket kärlek och lycka varenda dag, och hon riktigt njöt av att se dem växa och utvecklas, upptäcka världen runt om sig.
Aimos fråga avbröt hennes tankar och fick leendet att breddas, ''Nej, det tror jag inte, men har man tur så kanske man får se Duraneir uppenbara sig. När allting tycks förlorat eller hopplöst, så finns han där som en betryggande röst, vägleder oss när vägen framåt tycks skymd''. Hon hade själv aldrig sett guden, men hon hade hört honom viska vid flera tillfällen, det kunde hon svära på.

De låg där tillsammans under och studerade månen och stjärnorna i vad som tycktes vara timtal. Filia berättade historier och Aimo lyssnade och ställde frågor. 
Då valpen gäspade och började få svårt att hålla uppe ögonen så reste hon sig upp. ''Nej du Aimo, nu är det dags för dig att sova minsann, kom nu''. Hon tog ett lätt tag över hans skuldror och lyfte upp honom, bar honom tillbaka till lyan medans han trött fortsatte fråga om saker, nu något mer osammanhängande. Det fick modershjärtat att svämma över, alldeles för sött.

Avslutat