Månens starka men behagliga ljus sken upp den smala stigen framför henne. Zaria var medveten om riskerna att färdas på större vandringsleder, men det var den snabbaste och kanske ändå säkraste vägen tillbaka till resten av familjen. Dessutom var det inte speciellt långt om hon rörde sig någorlunda snabbt. Som en bonus var också snabbheten redan på hennes sida, om hon behövde skynda på ytterligare.
    Någonstans i bakhuvudet kunde hon fortfarande höra kommentarer från den uppkäftiga och flirtiga hannen. Hon ogillade det, att han lyckats krypa under skinnet på henne och fastnat med sin osynliga närvaro.
    “Släpp det nu, Zaria.” Den varma doften stod i kontrast till den kyliga och bildade en lätt dimma när hon andades ut. Hennes bleka blick var fäst långt framför henne, redo att uppfatta rörelser i den levande natten.
    Ljudet av små grenar och löv som prasslade under någons tassar fick Zaria att vända blicken åt vänster. I mörkret uppfattade hon ett par gula, nästan brinnande ögon. Hennes hjärta hann börja slå hårdare och käkarna hann spänna sig, tills hon kände igen blicken.
    “Matvei.” Utbrast hon lågt men dovt. Zaria vek av stigen för att möta upp sin bror. Vad gjorde han här? Och varför var han på egen hand? En oro och beskyddande känsla växte i bröstkorgen på henne. Zaria hade alltid känt ett ansvar över sina syskon, över alla, trots att de var jämnåriga.
    “Är du här ensam?” Rösten var hård och skarp, men där låg en svag antydan till oro.

Matvei hade följt efter Zaria när hon lämnat patrullen tidigare. Han ogillade att systern gav sig ut ensam, särskilt när hon verkade glömma bort tiden och att ha koll på hur långt bort hon faktiskt begav sig. Hur strikt och allvarlig Zaria än försökte vara så hade även hon brister. Hon var inte Dimitrij. Kanske var Matvei också dum som täckte upp för henne.
     "Öh, nej, du är ju här?" svarade han oseriöst och himlade med ögonen. Han fäste dock snabbt blicken vid systern igen, betydligt allvarligare. "Och jag skulle kunna fråga dig detsamma." Han blåste ut luft i ett hårt andetag, angränsande till en fnysning, innan han slöt upp med systern och sträckte nosen mot henne. Samma främling som hon och Janos mött tidigare, som misstänkt. Den som varit i dalen. Han grimaserade ogillande och gav Zaria en menande blick.
     "Babe? Verkligen?" Matvei hade kanske inte kommit nära nog för att se så tydligt, och en grå varg var ju trots allt en grå varg, men han hade hört. Han kunde se Zaria kämpa för att inte reagera. Han knuffade henne retsamt i sidan, och började gå tillbaka i riktning mot patrullen.
     "Du, var glad att jag sa att jag följde med dig. Inte som att de kan kolla mig ändå." Han knyckte på huvudet så att öronen fladdrade, för att indikera vad som inte gick att läsa i hans huvud. Zaria skulle ha tur om inte Orkidé upptäckte något, men ett huvud var i alla fall mindre än två. "Pappa skulle bli skitorolig vet du. Vårt första uppdrag ute, och du ger dig ut ensam? Utan förklaring? Tror du han skulle släppa iväg dig någonsin igen om ens antydan till nått hände?"

Zaria rynkade oimponerat på pannan i ett par sekunder innan den hårdnade igen. Det hade inte varit hennes mening att ge sig av från resten av patrullen, åtminstone inte så långt bort. Hon hade behövt tystnaden och mörkret i ett försök till att samla sina tankar och tvivel. Det var något hon inte skulle lyckats med om Janos och sitt konstanta tjatande följt med, eller hennes pappa som alltid ville höra vad hans dotter hade på hjärtat. Nej. Hon hade behövt vara själv. Trots det hade en än mer irriterad typ korsat hennes väg.
    “Babe? Verkligen?”
    Zaria tvingade sig själv till att bita ihop käkarna. Hon hatade det uttrycket, och tänkte inte tillåta någon mer kalla henne det. Smått irriterad gav hon Matvei en hård knuff tillbaka innan hon slöt upp bredvid honom.
    “Jag kan nog förklara för pappa, om han får reda på något.” Zaria gav honom en menande blick. Behövde hon förklara sig, så skulle hon göra det. “I allra värsta fall får du vara mitt alibi.” Det faktum att de kunde läsa av hennes tankar och inte Matveis oroade henne inte.
    Zaria lät en busig vindpust rufsa om broderns mörka fäll under en korts tystnad.
    “Men, det kommer inte att ske igen.” Zaria lyfte på hakan samtidigt som hon gav honom en försäkrande min, innan den åter planade ut. Hon tog ett djupt andetag och blickade upp mot månen.
    “Vad tycker du? Lever det upp till dina förväntningar, Matvei?” Hon syftade på den lilla delen av världen de fått möjlighet att se, på Civitas, all ny kultur.

Matvei gav ett högt och kort "Hah!" som svar på Zarias kommentar om alibi, men kommenterade det inte mer än så. Han visste att hon visste att han var det absolut sämsta alibiet någon i hela familjen nog kunde ha. Åtminstone så länge hans alibi förlitade sig på att inte delge sanningen. Matvei var allt för medveten om sina egna brister. Men han övade, och en dag skulle han kanske kunna prata lika ledigt som alla andra, även om saker som han visste inte var sanna. Han kunde i alla fall prata ledigare än Volo. Vilket i och för sig kanske inte var mycket att skryta med.
     Han följde Zarias blick mot himlen. Månen hängde högt över dem, omgiven av oräkneliga stjärnor. Samma himmel som hemma, men den kändes ändå ny. Öppnare. Större. I Sacrari kantades alltid horisonten och mer av de höga, omgivande bergen. Mörka silhuetter som Matvei aldrig riktigt tänk på var där förrän de var borta. Som en mur, både skyddande och instängande. Här ute var himlen fri.
     "Både och, antar jag", svarade han tankfullt. Och det var sant. "Allt är så mycket… större. Eller hur?" Han vände ett brett flin mot systern, men såg snabbt tillbaks mot himlen igen. Mot horisonten som inte kantades av berg. "Det känns som att, om jag satte av åt ett håll så skulle det aldrig ta slut. Jag skulle kunna fortsätta rakt fram för alltid." För att inte tala om alla vargar de redan mött. Vandrare och byteshandlare och mer. Helt ärligt så gjorde större samlingar av främlingar honom lite nervös. Det var så annorlunda i jämförelse med familjen. Ingen struktur, inga regler att lätt förlita sig på. Bara… Liv.
     "Du då?" Matvei såg ner på sin syster igen, den här gången med något mer illmarigt i blicken. "Lever riktiga möten med mystiska främlingar upp till Nepos och Nadies historier?"

Zaria lyssnade ljudlöst till sin brors ord. Hon kunde inget annat än att hålla med i det han talade om. Världen var större än hon kunnat räkna med. Mer än de spetsiga bergen hemma. Annorlunda. Spännande. Tanken att behöva återvända hem fick ett hårt tryck att lägga sig över hennes bröstkorg, en känsla av isolering och instängdhet. Det var här hon kände sig som mest levande. Samtidigt saknade hon familjen och vännerna. 
    Hon hade förlorat sig själv i sina tankar att hon oavsiktligt slutat lyssna på Matveis tankar och teorier. Inte förrän hans blick vilade på henne kunde hon höra hur han tilltalade henne. 
    “Pffffff.” Överdrivet skakade hon på huvudet och mötte sin brors blick. Det som lurade i de gula ögonen fick ett uns av irritation att väckas inom henne. “Lägg av, Matvei. Det var ingenting.” Fortsatte hon dovt och vände kroppen bort från sin bror och mot den riktning deras läger låg åt. 
    “Dessutom var han inte bara en främling. Jag och Janos träffade honom tidigare.” 

"A-HA! En återträff med hemligt sällskap!" utbrast Matvei triumferande, och studsade ikapp Zaria. Han fortsatte tillgjort. "Och föräldrarna visste inget om deras möten- AH!" Matvei var på väg att vända sig om framför Zaria när systern irriterat högg efter honom. Han snubblade ner i en dramatisk hög på marken, med buken blottad och en tassrygg teatraliskt över ansiktet.
     "Skadar du din bror? Ditt eget kött och blod? Åh, vad har det blivit av oss? Barbarer!" Matveis röst var spelat dramatisk. Han mötte Zarias blick för att försäkra sig om att hon inte faktiskt tog illa vid sig. Han visste att hennes stolthet lätt sårades. Lättare än de flesta han kände. Men han menade inget illa med sitt ylande. Det gjorde han aldrig. Och när de var tillbaks med de andra så höll han henne om ryggen. Alltid.
     Matvei lyckades inte hålla den dramatiska masken särskilt länge, och grymtade fram ett lekfullt skratt.

[Liiite PP. Hojta om du vill att jag ändrar nått <3]

Zaria kunde inte hindra irritationen från att växa inom henne när Matvei fortsatte att egga på om främlingen. För det första hade hon inte med flit träffat Trian, och för det andra hade brodern ingen rätt att reta henne för det. 
    Ett snabbt och oförutsägbart hugg riktades mot brodern. Det var kärleksfullt men fortfarande tillräckligt för att få honom ur balans. Belåtet sträckte hon på sig när Matvei snubblade till marken, men det falnade så fort han återigen talade. Fastän han skämtade med henne kunde hon inte låta bli att ta illa vid - något hon visste att hon behövde jobba med. 
    Hon stannade upp vid hans sida och sänkte huvudet mot honom. När han brast ut i skratt gav hon honom en knuff i sidan med hjälp av hornen som klädde hennes hjässa.  
    “Wow. Du kanske ska satsa på att bli skådespelare, Matvei. Stanna i Skuggfall och leva ut dina vilda drömmar.” Svarade hon tröttsamt och skakade på huvudet. Dock kunde hon inte låta bli att dra enkelt i de mörka läpparna, något som var en ovanlig syn. “Fast du kanske inte klarar dig utan din starka syster som håller dig på jorden.” Zaria visste att det inte var sant. Matvei var fullt kapabel till att klara sig själv, ändå kände hon ett ansvar för honom och alla.

Matveis leende breddades som svar på skiftningen i systerns ansikte. Han rullade enkelt upp på tassarna igen och ruskade bort smuts ur pälsen. Han svängde dramatiskt huvudet bakåt, med öronen komiskt fladdrande.
     "Ack, det är nog bäst att du också stannar i Skuggfall då. Ser till så jag inte snubblar ut på arenan vid fel tillfälle. Mosad av en gladiator. Vilket öde." Han rätade snabbt på sig igen, och fortsatte framåt som om de aldrig avbrutit sin nattliga promenad. "Du kanske skulle bli gladiator själv. Zaria den Starka, och Matvei, dramaten." Han pausade för att ge Zaria ett busigt flin, med tungspetsen mellan tänderna. "Vilket team va?"

Zaria log snett. Av det hon sett i Skuggfall var de gladiatorer som slogs där stora och muskulösa, med styrkan som sin största fördel. De var rena motsatsen till henne själv, som var smal och spinkig. Däremot hade hon snabbheten och smidigheten som sin fördel. För ett par sekunder målades en bild upp i hennes huvud; hur hon tillsammans med sin motståndare befann sig på den stora arenan, öga mot öga. 
    Bilden försvann när Matvei bröt tystnaden. Zaria fnös lågt för sig själv för att skaka bort den något lockade tanken.
    “Jag tror jag håller mig där jag är nu.” Hon tänkte tillbaka på träningarna hemma i bergen, på målet hon ville och skulle följa till slutet. “Men, när vi kommer hem är vi fortfarande ett team, eller hur?”

Matveis uttryck mildrades något vid systerns fråga, och han fångade hennes blick.
     "Alltid," svarade han ärligt. "Men, innan vi återvänder så har vi ett uppdrag att utföra!" En bit av den tidigare busigheten återvände till hans ansikte igen. "Och ska det bli av så behöver vi övertyga pappa om att vi inte smugit iväg på egen hand. Då lär vi bli hemskickade innan vi ens börjat." Han skrattade igen, och hur mycket Zaria än himlade med ögonen åt honom så kunde Matvei se glimten i hennes blick. Den var värd allt.
 
[Avslutat]