Resan hade hittills tagit mycket längre tid än vad han först hade trott även om han inte kunde säga att han var allt för förvånad. I den här takten skulle de inte komma hem igen innan snön fallit. Han hoppades bara att Abizou skulle överleva kylan som väntade dem. Visst skulle han kunna återvända snabbare, men han var systerns beskyddare. Han kastade en blick på den sovande varelsen. Hennes andetag var långsamma och lugna. En suck lämnade honom och han ångrade sig genast. Rävgrytet de lagt beslag på för att komma undan regnet stank något fruktansvärt.
    "Abi... sover du?" frågade han tyst.
Spänt väntade han på ett svar men när inget kom reste han sig försiktigt upp och smög ut ur grytet. Den friska nattluften välkomnade honom och efter att ha legat instängd i hålan var det en fantastisk upplevelse att känna vinden smeka ansiktet. Han hade med nöd och näppe kunnat komma in i det och tvingades kämpa en kort stund för att komma ut också utan att väcka systern.

Abraxas satt med ryggen mot öppningen och drog ett djupt andetag. De röda ögonen sökte sig upp mot himmelen. Även om regnet upphört för en tid sedan fanns de tunga molnen fortfarande kvar. De blockerade alla stjärnor och månens ljus föll sporadiskt på världen nedanför. Långsamt reste han sig upp igen. Framdelen sjönk ner mot marken när han sträckte på sig. Han behövde röra på sig. Att gå från att aktivt träna fysisk träning varje dag till att endast kunna röra sig framåt i låg hastighet höll på att driva honom till vansinne. Han behövde röra på sig. Men samtidigt... Han såg mot grytet över skuldran. Hon var sovandes, och han skulle inte vara långt borta. Och trots att hon var näst intill värdelös kunde hon fortfarande försvara sig. Allting som skulle kunna komma in i grytet var mindre än de båda. Hon saknade visserligen offensiva krafter, men hon var inte korkad. Hon skulle lösa det. Det var han säker på. Med lättare hjärta satte han av i trav för att hastigt övergå till galopp. Han längde på stegen och rörde sig smidigt mellan träden. Doften av främmande vargar fick honom att sätta sig ner på hasorna i ett försök att stanna upp. Han var ännu inte speciellt långt ifrån grytet där han lämnat systern. Det hade kanske varit korkat att lämna henne ändå. Hastigt samlade han sig och rörde sig i riktning mot grytet igen.

Hyzenthlay lämnade Malvado's sida när hon vaknade mitt i natten och förstod att det inte var någon idé att somna om. Kroppen var helt klarvaken och hon låg stilla i en halvtimme innan hon tyst reste sig upp och för att inte väcka Malvado valde att flyga istället för att gå. Hon kunde inte lita på att hon skulle vara helt ljudlös i skogen.
Hon tog sig allt högre upp tills hon var ovanför träden och kunde nu utan skräck sträcka på vingarna. Hyzenthlay vandrade mestadels till fots med Malvado och flög endast när hon skulle jaga eller se efter vad som fanns framför.

Doften av vatten fick henne att tappa höjden och försiktigt landa på en strand vid ett ganska stort sjö. Fakargen sänkte huvudet och tog några steg så att vattnet täckte över hennes tassar. Hon sänkte huvudet och tog några stora klunkar av det mörka vattnet. Smaken förvånade henne då den hade en salt underton. Inte för mycket för att vara obehagligt men tillräckligt för att lägga märke till.

- Havet..
viskade hon när hon höjde huvudet. De måste vara nära nu, Malvado och hon. Hyzenthlay log och funderade. Hur långt ifrån havet var de nu? Tre-fyra dagar av vandring? Snart skulle de nå sitt mål. Hyzenthlay stannade upp i sina tankar när hon kände av någons närvaro. Väldigt långt ifrån, nästan på gränsen av hennes radar men fortfarande var det något. Hon spände sig, hukade sig mot vattnet och lyssnade spänt.

Han skuttade över en sten som låg i vägen för honom och landade med en dov duns. Den främmande doften blev starkare men då han upptäckte att den inte fanns i samma riktning som grytet saktade han in stegen och stannade snart upp. Hans andhämtning var tung och han såg in mellan träden. Även om den okända tiken inte var nära hans syster tänkte han inte ta chansen. Dessutom verkade hon inte vara mycket äldre än han själv. Han visste att det var långt ifrån alla som blev uppfostrade som krigare. Så vitt han visste kunde det lika gärna finnas en äldre varg i hennes närhet. I trav började han röra på sig igen.

Ju närmare han kom desto starkare blev doften av främling. Någonstans på vägen uppenbarade sig även lukten av ett vattendrag. Abraxas saktade in och gick med ett högt hållet huvud och svans mellan stammarna. Hade det inte varit för att de ljusa markeringarna i hans päls avslöjade honom i vissa vinklar hade han smält in väldigt väl bland de mörka skuggorna. Hans runda ögon sökte konstant efter det potentiella hotet och mycket snart kunde han se en vit fakarg ligga och trycka invid vattnet. Hans steg upphörde och han såg på henne en kort stund. Hennes storlek var nästan omöjlig att avgöra då hon låg ner, och han visste av erfarenhet att fakarger kunde se större ut än vad de egentligen var på grund av vingarna. Han visste inte heller vad hennes krafter var, men han tvekade inte ett ögonblick på att han kunde släcka hennes liv om hon försökte någonting misstänksamt. Han satte tassarna i rörelse igen.
    "Hallå där." sade han med mjuk röst och det överraskade honom hur väl den ljöd i nattens tystnad. "Det var inte meningen att skrämma dig."
Åtminstone inte än.

Hyzenthlay kunde känna att främlingen kom närmare och hon öppnade försiktigt vingarna för att vara redo att med ett starkt rörelse slunga upp den lätta kroppen i natthimlen. Hennes ögon kunde ana rörelse bland buskarna och ibland se ljusa markeringar men det var fortfarande svårt att förstå vem främlingen var. Hon förstod i vilken dålig position hon befann sig i. Hennes vita fäll syntes klart i natten och gav ingen möjlighet att gömma sig.

Främlingen visade sig vara hennes jämnåring, en hanne. Han var mörkbrun i färgen och gick fram mot henne med stolt buret huvud och säkra steg. Hyzenthlay höjde huvudet, vattnet runt hennes tassar darrade till och skapade ringar på vattnet. Ju närmare han kom desto fler nyanser av hans sinnesstämning kunde hon uppfatta. Nyfikenhet, misstänksamhet och beslutsamhet att försvara sig, men mest var det nyfikenhet. Hyzenthlay drog långsamt in luften och försökte uppfatta hans doft, förstå vem han var, var han kom ifrån.

"Hallå där. Det var inte meningen att skrämma dig."

Hyzenthlay flämtade till när hannen bröt tystnaden, det var så fridfullt och tyst kring de att hans hälsning ljöd väldigt klart. Han hade en mjuk röst och han talade vänligt, än så länge i alla fall. Hyzenthlay skakade lätt på huvudet och tog några steg fram för att komma ur vattnet. Vingarna la hon försiktigt ihop på ryggen.

- Ingen fara. Jag visste inte att någon mer var här.
viskade hon tyst

Hennes regnbågsfärgade ögon var nästintill svarta nu i mörkret. Hon satte sig på stranden och studerade främlingen öppet ca 10 sekunder innan hon fortsatte.

- Hyzenthlay.

Ett roat, men vänligt, leende spelade på hans läppar när han såg hennes reaktion. Hon var en underlägsen tik. Han misstänkte skarpt att han inte skulle ha några problem med henne om situationen krävde det. Hennes stirrande var dock ingenting han var allt för förtjust i.
    "Det kan jag hålla med om! Jag räknade inte med att träffa någon annan mitt i natten såhär." han gjorde en kort paus. "Framför allt inte någon som är jämngammal." skrattade han.
Ett ord han aldrig hört förut lämnade henne och för ett kort ögonblick höjde han på ögonbrynen innan han insåg att det nog var hennes namn. Han skulle aldrig komma ihåg hela.
    "Abraxas." svarade han och gav henne en kort nickning.
Han gled ner på marken och synade henne kort.
    "Säg mig, Hyz. Vad gör du egentligen vaken såhär sent?"

Hon såg bort genast när hon kände av hans missnöje och var nu noga att studera honom försiktigt, flyktigt.
Hyzenthlay nickade kort när hon hörde namnet. Till skillnad från andra vargar glömde hon aldrig något, eller något. Ett medfött bra minne. Abraxas la sig ner på stranden men Hyzenthlay valde att sitta kvar. Det var den absolut lättaste för henne positionen att hoppa upp på benen och upp i luften.
Hans fråga fick henne att dra på munnen och skaka lätt på huvudet.

- Hade du haft mina drömmar hade du sett till att sova så lite som möjligt.
svarade hon vagt och skakade igen på huvudet såg ut över vattnet. Hennes röst var fortfarande tyst, på gränsen till viskande.
- Vad håller dig uppe, Abraxas?
undrade hon i sin tur och vände blicken mot hannen.

Drömmar. Det var ytterst sällan han ens kunde komma ihåg sina, så han kunde inte riktigt sätta sig in i hennes situation. Men man behövde inte vara ett geni för att förstå henne ord: de var besvärliga för henne.
    "Åh, jag behövde bara röra lite på mig." svarade han. "Och sen kände jag doften av dig, och här är jag nu." han skrattade till igen.
Det kändes väldigt främmande att le och skratta så mycket som han gjorde nu. Han var tacksam över att ingen i flocken kunde se honom. Abraxas blick sökte i skogen bakom den vita tiken innan han återigen lade den på henne.
    "Är du här helt ensam?" frågade han nyfiket.

Hyzenthlay såg imponerat på Abraxas. Så han kände av henne så tidigt. Hon märkte honom bara när han rörde sig mot henne.
Han såg bakom hennes rygg och fick henne att snegla dit han såg för att se om det var något farligt på gång. Sedan hörde hon hans fråga och skakade på huvudet som svar innan hon förtydligade.

- Nej. Jag reser med..med en vän.
Hon tänkte att det var nog det bästa förklaringen på vem Malvado var till henne. Han var en vän. De jagade för varandra, hon delade med sig av sina historier till honom och lyssnade på hans. Hon var hans elev.

- Du då?
frågade hon och log lätt mot Abraxas.

En vän. Misstänksamheten och frågor blossade med ens upp inom honom. Han försökte dölja det med ett leende som blev något stelare än vad han först hade tänkt. Han slogs kort av tanken att han behövde bli bättre på att kontrollera både ansiktsuttryck och kroppsspråk.
    "Jag är här tillsammans med min syster." han tystnade kort. "Är din vän också jämngammal med oss?"
Kanske var denna vän i samma sinnesstämning som fakargen framför honom, men han tänkte inte chansa. Inte när han hade ansvaret. Han skulle ses om totalt oduglig om han inte ens kunde ta hand om Abizou.

Hyzenthlay kände genast av misstänksamheten från Abraxas på ett sätt han aldrig skulle kunna dölja från henne, han behövde inte kontrollera kroppen och ansiktet för att hon skulle förstå. Hon har märkt att det blev allt lättare för henne att 'känna'. Har hon kanske överfokuserat på känslor istället för minnen? Hon ville inte ha en svag och en stark kraft.

- Antar att hon sover, din syster?
frågade hon med ett lätt leende och rynkade sedan på pannan åt hans fråga.
- Nej. Han är lite äldre.
Hon ansåg ingen idé att ljuga för Abraxas, med en så bra nos som han verkade så skulle han kunna urskilja Malvado's doft från henne. Han skulle bara bli mer misstänksam om han förstod att hon ljög.

Han nickade kort på frågan. Grytet befann sig inte speciellt långt borta och han skulle kunna hitta det igen utan problem. Men om han kunde göra det skulle säkert även den här vännen göra det. Abraxas reste sig upp och försökte skaka av spänningarna han kände i kroppen.
    "Jag borde på tal om min syster gå tillbaka till henne. Men det var trevligt att träffas." han gav Hyzenthlay ett litet leende innan han vände sig om.
Han hann endast ta ett fåtal steg innan han återigen stannade upp.
    "Åh, förresten!" han såg sig om med leendet kvar på läpparna. "Om någonting hänt min syster är du och din vän döda. Uppfattat?" hans min blev snabbt allvarlig och han såg på henne med kall, menande blick.
Om någon krökte ett hår på hans värdelösa systers huvud skulle han se till att de fick ångra sig. Återigen tackade han gudarna att ingen i flocken kunde se honom för tillfället.

Hyzenthlay såg på Abraxas med något höjda ögonbryn när han reste sig upp men nickade sedan förstående. Han hade säkert sina egna saker att ta hand om. Hon reste sig också upp och när hon hörde honom hojta till försökte hon fånga honom med blicken när han var i skuggorna. Hon hade inte den bästa nattseendet men kunde fortfarande urskilja hans allvarliga uttryck och en känsla av äkta hot stötte till henne.

- Varför skulle vi..?
började hon och hennes ansikte visade blandning av oförstående och förvåning.

Hans blick förblev hård då han i tystnad granskade hennes anlete.
    "Jadu..." sade han eftertänksamt. "Jag har träffat på vargar som dödar endast för nöjes skull. Vad finns det som säger att ni är annorlunda?"
Hela hans födelseflock var full av vargar som föll under den kategorin och han tvekade inte ett ögonblick på att det fanns många fler i landet.

Hyzenthlay nickade. Hon hade också träffat på sådana vargar. Till och med nästan blivit ett offer själv. Vingarna räddade henne. Men hon tog illa upp av att Abraxas trodde så illa om henne och Malvado. Hon fnös men försökte sedan förklara. 

- Vi är iallafall inte sånna. 

Sa hon bestämt. De dödade aldrig för nöjes skull. Bara om de själv blev attackerade. Dessutom gav de alltid andra chans att gå iväg.

Hennes fnysning avslöjade att hon inte var nöjd över hans svar. Det var åtminstone den enda anledningen han kunde komma på som förtjänade att fnysas åt. Abraxas vände sig halvt om när hon sedan talade.
    "Såklart, varför skulle du erkänna en sån sak även om det var sant?" frågade han och skrattade till.
Det fanns tillfällen då det var bra mycket lättare att ljuga, för att inte tala om mer framgångsrikt.

Hyzenthlay skakade igen på huvudet. Hennes ansikte fick ett lugnt och fridfullt uttryck. Hon förstod att det inte var någon idé att försöka övertala Abraxas. Hon blev nyfiken på vilka minnen han hade som gjorde att han tänkte så om henne. Hennes blick smalnade och hon tog några steg mot honom.

- Kanske inte. Men man får väl helt enkelt lita på vad jag säger är sant. Vilka krafter har du?

undrade hon sedan. Att fråga en vuxen om detta sågs säkert som oartigt men hon vågade sig fråga så öppet en jämnåring.

Han höjde roat på ögonbrynen.
    "Att blint tro på främlingar kan få dig dödad." påpekade han med saklig röst.
Han visste. Den ljusa tiken som vandrat in på deras revir hade litat på att de skulle hjälpa henne hitta ut. Tänk så fel hon hade haft. Minnet fick honom att dra på mungiporna. Det hade varit en viktig upplevelse och tagit honom ett steg närmare seger i kampen mot ljuset inom honom.
    "Är du säker på att du verkligen vill veta det?"
Hans röst och minspel var allvarligt men ögonen glittrade nästan skämtsamt.

Hyzenthlay ryckte på axlarna. Hon ville inte automatiskt tro ont om alla, de fick bevisa henne fel istället och en utväg ur situationen skulle hon nog hitta. Hon var trots allt älskad av Windfari.
Hyzenthlay ryckte på vingarna åt hans fråga.
- Jag vill veta men inte om du tänker göra mig illa med de. Är det farliga krafter du har?
undrade hon och såg på Abraxas. Hon anade att han kanske skulle få för sig att göra henne illa i en demonstration.

Ett kort skratt lämnade honom. Hon ville inte att han skadade henne. Egentligen hade han ingen längtan att göra det, men hon skulle nog må bra av att lära sig att alla inte var vänligt inställda.
    "De kan bli om jag vill."
Ännu kunde han kanske inte använda sin kraft på de sätten han önskade, men han hade haft gott om mentorer att lära från. Framför allt Kali och Shiva.
    Abraxas såg på vattnet intill den vita ungvargen. Värmen började pulsera från ryggraden och ut i kroppen när han fokuserade på ytan som snart började ånga och bubbla. Han släppte länken han skapat och såg leende på Hyzenthlay.
    "Jag kan få andras ögon att koka i deras skallar också." sade han och sträckte lite på sig.
Fanns det bara vätska kunde han få det att börja bubbla utan problem. Undantaget var andras blod och specifika, inre organ. Det hade han inte riktigt fått kläm på ännu.

Hyzenthlay höjde nyfiket på ögonbrynen. Hon var född utan offensiva krafter men med enorm kapacitet. Hennes krafter användes i princip hela tiden på ett okänt för henne sätt. I alla fall de krafterna som inte krävde så mycket energi. Hon hade naturlig charm och kunde själv känna av sin samtalspartners minsta ändring i humöret, hon hade otroligt skarpt minne. Det som hon kunde kontrollera nu var att se andras minnen. Men det funkade endast med kroppskontakt. Allt detta var självlärt.

Hyzenthlay såg att Abraxas stirrade på vattnet och följde hans blick. Hon flämtade häpet till när hon såg ångan och sedan bubblorna. Hon höjde blicken och såg att Abraxas såg på henne och log. "Jag kan få andras ögon att koka i deras skallar också." sade han och sträckte lite på sig. Hyzenthlay rös lite, hennes aktiva fantasi målade villigt en inte alltför attraktiv bild.

- Wow..
andades hon ut och skakade på huvudet med ett allvarligt uttryck. Hon såg på Abraxas med en ny not av oro. Vad skulle hon göra om han fick för sig att göra något sånt mot henne? Hon var försvarslös. Inga stridsträningar skulle kunna rädda henne. Det hon kunde hoppas på var att Abraxas inte ens skulle tänka tanken på att skada henne.

- Det..det var imponerande, och skrämmande.
sa hon tyst. Demonstrationen lämnade henne något skärrad.

Han gillade hennes reaktion. Trots att hon såg rädd ut kändes det bra att få uppskattning på det viset, även om han var väl medveten om att han kanske inte borde skryta med vad han kunde och hade gjort.
    "Så kom ihåg vad jag sa innan." sade han skämtsamt och blinkade.
Trots sitt avslappnade beteende var hoten allvarligt menade. Hade någonting hänt hans syster visste han vilka som skulle få betala.
    "Men nu har jag visat min, vad har du?"
Blicken blev med ens nyfiken då han granskade den vita. Hon såg inte mycket ut för världen men kanske kunde hon överraska. Han tvekade på det. Samtidigt var det bra att veta vad en potentiell fiende kunde göra och hur han skulle lägga upp sin strategi om behovet skulle dyka upp.

Hyzenthlay nickade allvarligt åt Abraxas ord. Honom ville man inte vara fiende med. Hon kände sig plötsligt mycket försvarslös och ömtålig i hans sällskap. Hon kände att han inte var arg utan tvärtom gillade hennes reaktion men hon kunde även känna det underliggande hotet.

- Jag har ju redan sagt att jag inte tänker göra din syster illa. Jag gillar inte våld alls ska du veta. Jag gillar inte ljuga heller. 

Hans fråga fick henne att rycka på vingarna och suckade irriterat. Hon hade så klart inget spännande att visa.
- Äh..Jag kan se minnen.
sa hon och såg på Abraxas.
- Men bara när jag rör vid någon. Så nu till exempel kan jag inte se något men om jag rör vid dig kan jag se dina minnen.

Hon förstod att en sådan kraft skulle vara svår att bevisa. Hon tvekade att Abraxas skulle låta henne röra vid sig nu när han vet vad hon potentiellt kan göra.

- Bor du här förresten?
undrade hon och såg mot Abraxas. Hon var på vandring med Malvado men hade under lång tid bott i de Norra Bergen. Kanske Abraxas också var på vandring tillsammans med sin syster?

Ett snett leende spelade på hans läppar. Den vita honan envisades med att försöka övertala honom om att varken hon eller hennes vän skulle göra hans syster illa. Intresset i hans ögon dog långsamt ut när Hyzenthlay berättade om sin kraft. Mentala krafter hade han aldrig haft speciellt mycket över för. Visst kunde de vara användbara, han hade tränat tillräckligt mycket med sina syskon för att veta det, men att leka med andras sinnen behövde man inga krafter.
    "Hm." svarade han på hennes uttalande och kliade sig bakom örat.
Vad kunde man egentligen tänkas göra med minnen som kraft? Minnas saker. Leta fram andras minnen. Det lät verkligen inte som en speciellt spännande förmåga. Hade man hemligheter man inte ville att någon skulle få reda på kunde det visserligen bli ett problem, men han saknade sådana.
    "Nope, vi är bara på genomresa." svarade han med ett leende.

Hyzenthlay kände hur hans intresse för henne dog och gjorde en missnöjd grimas. Visst var det inte lika imponerande som hans kraft att koka saker men hon var fortfarande nöjd med sin kraft. Den gjorde ingen fysisk skada men om hon tränade och lärde sig radera minnen skulle hon lätt kunna få Abraxas att "glömma" hur man använder hans kraft.

Detta är något hon i för sig aldrig tänkt sig göra mot en levande varelse men möjligheten att kunna göra så skulle vara användbart.

- Som vi då..
kommenterade hon och reste sig upp och sträckte på vingarna.

- Det blir soluppgång snart och jag ska nog gå tillbaka innan min vän saknar mig.

sa hon och log artigt mot Abraxas.

Sedan tog hon ett tyst hopp rakt upp i luften och vingarna slog samtidigt mot marken när de förde henne högre upp mot molnen. Hon syntes fortfarande tydligt mot den mörka himlen men var fullständigt ljudlös när hon försvann bort bakom träden.

[AVSLUTAD]