Den lilla svarta valpen sitter uppe i ett träd. Sedan hon började förstå sig på finessen med att klättra så har hon övat varje dag. Att sitta och tycka synd om sig själv är inget för henne. Hon har börjat leva med tanken på att mor är borta. Mor kommer inte tillbaka. Även om hoppet fortfarande är kvar. Därför håller hon sig vid lyan. Går aldrig långt. Det kan finnas en chans, även om den är liten, att mor kommer tillbaka. Och om hon gör det vill valpen visa vad hon kan. Visa hur hon har utvecklats och vuxit. Kommer mor bli stolt över henne?

I valpens käft hänger en livlös ekorre som hon faktiskt lyckats fånga själv. Hon är stolt över sig själv. Hon hittade ett ekorrhål i trädet och lyckades få ut ekorren med hjälp av gnistor eld och rök. Även om en ekorre inte har särskilt mycket kött på kroppen så är det ändå ett giltigt byte. Och hon fångade den alldeles själv. Men hon har ingen att visa det hör. Lite slokörat reser hon sig från grenen hon sitter på. Klorna skrapar mot barken och hon är noga med att hålla balansen. Med mycket möda och inte så mycket elegans klättrar hon ner för trädets stam. Sista bilden fallhoppar hon. Hon landar än då på tassarna. Ekorren har hon inte släppt alls och den dinglar ur käften på den lilla svarta valpen när hon börjar röra sig fram mellan träden. Hon vet att det finns en bäck inte långt härifrån och det är dit hon är på väg.

[PAX TILL HYZENTHLAY]

Hyzenthlay vandrade till fots. Hennes vingar var tätt pressade mot kroppen i en vilande läge och den unga fakargen passade på att utforska gräset och växterna som fanns runt henne. Det kändes tomt i skogen och hon var inte rädd att stöta på någon. Hyzenthlay var ovan att vandra till fots. Hennes steg hördes tydligt då hon inte gjorde minsta försök till att undvika torra löv eller kvistar. En gång snubblade hon nästan över en utstickande rot och väste till när hon kände smärta i tassen.

"Vad..."
mumlade hon missnöjt och undersökte tassen. Smärtan började försvinna gradvist och Hyzenthlay kastade en fundersam blick över området. Ett plötsligt ljud av något som föll mot marken fick henne att rycka till och nästan skygga en bit åt sidan. Hennes blick fångade upp en litet kattaktig varelse, svart som natten och med blodröda ögon. Nyfiket men skyggt såg hon mot varelsen och fällde ut vingarna för att fly.

Rörelse fick henne att haja till och se sig omkring. Det var inte svårt att få syn på den vita vargen bland allt det gröna. Valpen står stilla och den blodröda blicken hålls fäst på främlingen. Främlingen har vingar. Valpen har mött en annan främling med vingar en gång. De verkar väldigt udda de där.
Försiktigt lägger hon ner ekorrkroppen på marken mellan sina framtassar, utan att släppa främlingen med blicken. Så höjer hon huvudet igen.

"Hej". Hälsar hon sedan glatt och svansen börjar vifta försiktigt bakom henne. Nyfiket ser hon på främlingen. Undrar hur det är att ha vingar. Kan främlingen flyga med dem? Som fåglar. Tänk att kunna flyga. Bara tanken verkar häftig. Men läskigt med. Valpen har vant sig vid höjden när hon är uppe i träden. Men att flyga. Då kan man ju komma mycket högre.

Hyzenthlay såg nyfiket över den svarta vargen. Hon kunde nu se att det var en valp, doften tydde på detta. Men trots att hon var både äldre och större så hade hon stor respekt för denna varelse. Vem vet vilka är dennes föräldrar. Förakta inte en svag unge - han kan vara son till en tiger.

"Hej. Jag heter Hyzenthlay. Vem är du?"

Hyzenthlay skickade en mjuk våg av empati mot vargvalpen till ungen som skulle teoretiskt göra henne lugnare, mer öppen för kontakt och börja gilla Hyzenthlay. Hyzenthlay själv var inte så bra i sina krafters teknik så ibland kunde hennes charm inte fungera.

[hihi. Nagini är redan lugn, öppen för kontakt och gillar främlingar hon möter, om de är detsamma mot henne. :) Nagini har själv inre mörker så Hyzenthlay kanske känner visst obehag över det]

Svansen viftar glatt bakom valpen och hon ser nyfiket på främlingen som presenterar sig som Hyzenthlay.
"Hej! Ha... Haj... Hajsentläj!" Hälsar hon glatt och försöker uttala främlingens namn så gott hon kan. Det var ett rätt långt och komplicerat namn. Hoppas hon fick det rätt.
"Jag heter Nagini". Presenterar valpen sig. Hon står kvar där hon står och ser nyfiket och glatt på främlingen. Ekorrkroppen ligger kvar mellan hennes tassar. Valpen vill inte plocka upp ekorren riktigt än för då kan hon ju inte prata med denne Hajsen.
Det mörka inom henne rör på sig olustigt och besvärat. Sluta vara så glad och trevlig. Var misstänksam mot alla. Mörkret finns överallt. Men valpen ignorerar rösten i hennes huvud. Den här vita främlingen ser ju inte farlig ut.
"Kan du flyga?" Frågar hon hänfört och stora blodröda ögon studerar Hajsen's vackra vita vingar.

[Härligt. Har bara inte riktigt förstått hur jag ska rolla de utvalda krafterna Hyz har, känns som att de har stor potential i rollspel men kräver lite mer fantasi av mig. :) Ok, Hyz kommer reagera på Naginis kraft. Hon är extra känslig för sånt]

Hyzenthlay log glatt när hon hörde valpens tappra försök att uttala hennes namn och viftade mjukt på svansen.

"Trevligt att träffa dig Nagini. Är detta ditt hem?"

Hyzenthlay tog ett steg mot valpen och kände plötsligt en tung känsla över bröstet som om en iskall käft grep ett hårt tag om hjärtat. Andningen blev tyngre och Hyzenthlay stelnade till i mitten av rörelsen. Känslan lättade men lämnade en trubbig tagg i hjärtat. Ängsligt såg fakargen sig omkring oförstående om vad som hade skrämt henne så.

"Kan du flyga?" hördes valpens fråga och Hyzenthlay vände åter uppmärksamheten mot det mörka barnet. Långsamt gled ett mjukt leende på hennes ansikte igen.

- Med dessa gamla ting?
undrade hon skämtsamt och slog upp vänstra vingen rakt upp i luften.
- Ja-a..funkar väl ibland när det är bra väder.

[hihi. Jag försöker i alla fall spela på det men eftersom Nagini ännu är valp så är hon väldigt glad och nyfiken och framåt och tycker det är kul att möta nya vargar. De hjälper henne ju att utvecklar. :)
:3 Jo, Hajsen verkade vara så.]

Glatt plockar hon upp ekorren i munnen och tar några skutt i Hajsen's riktning och stannar sedan. Fortfarande på behörigt avstånd. Det mörka inom henne säger åt henne att tänka sig för och inte gå för nära. Valpen lyssnar på det men nyfikenheten drar starkt i henne och främlingen ser ju så trevlig ut. Ekorren släpps ned mellan hennes framtassar igen och den blodröda blicken höjs mot den vita äldre tiken igen. Svansen hålls högt och viftar vilt och glatt från sida till sida. Storögt ser hon på vingarna som Hajsen bär. På den vänstra som sträcks upp. Munnen öppnar lätt på glänt och öronen klipper till på hennes huvud.
"Hur är det att flyga?" Frågar hon och ett glatt leende leker på hennes läppar. hon vill veta. Är det som att klättra? Fast när man klättrar så har man ju trädet att hålla fast vid. När man flyger har man bara vingarna. Vad gör man med tassarna då? Är det inte läskigt att inte ha något under tassarna alls? Kan man gå på vinden och molnen? Kan man flyga ända upp till solen? Fast det kanske är för varmt där? Det märker hon ju när solen värmer hennes päls hur varmt det kan bli. Så att flyga nära solen måste vara ännu varmare.

Hyzenthlay började också att vifta på svansen. Hon har fortfarande inte glömt hur det är att vara valp och mindes glatt hur hon och syskonen brukade leka i grottorna uppe i Norra Bergen.

"Jag vet inte. Ungefär som att gå. Bara att när man går känner man marken under tassarna och när man flyger känner man luften under vingarna. Jag vet inte hur det är att förklara. Men ungefär så.."

Hon skuttade mot valpen och sedan åt sidan.

"Bor du här?"
undrade hon igen.

Valpen blev inte mycket klokare av Hajsen's svar. För valpen har ingen aning om hur det känns att ha vinden under vingarna. Hon har ju inga vingar. Förmodligen är det inte menat att någon utan vingar ens ska kunna begripa hur det är att flyga. Men det känns lite orättvist att en som kan flyga även vet hur det är att gå på marken. Det är ju liksom en extra fördel. Fast å andra sidan är det väl inte många som vet hur det är att klättra i träden heller. Och det är valpen rätt bra på nu.

Valpen nickar lätt när Hajsen's frågar om hon bor här.
"Ja, jag bor här". Svarar hon med ett leende. Som tur är så är de en bra bit ifrån lyan. Där vill hon inte ha främlingar. Det är hennes fristad. Hennes glänta. Hennes del av Kaiwood.
"Dur du här med?" Frågar hon nyfiket. Hon har inte sett den här vita bevingade vargen här förut. Det mörka inom henne rör rastlöst på sig. Väser irriterat. Vill gärna gå istället.

Hyzenthlay skakade på huvudet. "Nej. Jag är bara här tillfälligt. Jag bor..eller jag bodde i de Norra Bergen. Nu vill jag hitta en annan flock att bo I. Vet du om någon flock är här närheten?"
Hyzenthlay hade en dålig vana att vandra rakt in i flockområden utan att vara direkt medveten om det. Hennes sista möte med flocken Devils lämnade henne skärrad och som tur oskadd. Gudarna måste ha vakat över henne den dagen. Efter det har Hyzenthlay blivit mer försiktig men på grund av att hon oftast tog sig fram genom luften så kunde hon lätt missa markeringar lämnade av vargar på landet som varnade andra att inte tränga sig in i deras marker.

"Vart är din mamma?" undrade hon plötsligt när hon kom på att så ung valp oftast var i sällskap av sin moder. Kanske det var bäst att ge sig av innan en arg förälder dyker upp och jagar iväg henne.

Valpen nickar.
"Ja, det finns en flock längre däråt". Säger hon och lyfter ena framtassen och pekar djupare in i Kaiwood.
"Men de är många där som inte är så snälla". Lägger hon till och fäster den blodröda blicken på Hajsen igen. Valpen har mött några trevliga och andra inte så trevliga från den flocken. Hon vet inte så mycket om den fortfarande men den finns där. Så länge de håller sig borta från hennes del av Kaiwood.
Vart är din mamma? Det mörka inom henne väser vid frågan som Hajsen uttryckt. Borta. Kommer inte tillbaka. Behöver ingen. Klarar oss själva.
"Mamma är borta". Svarar valpen. Förmodligen försätter hon sig i stor fara bara av att yttra på att hon är ensam. Vi försvarar oss själva. Vi behöver bara oss. Nej, hon är inte ensam.

Hyzenthlay såg åt det hållet valpen visade och drog långsamt in luften genom näsborrarna. Hon kände inte av någon markering eller spår av den. Kanske lite längre fram dit kommer hon känna av flockens gränser. Nagini sa att många där inte är snälla. Hyzenthlay mindes fortfarande skarpt mötet med Frost och undvek helst alla konfrontationer. Hon var fortfarande ung och hennes krafter var outvecklade. Hon hade ingen chans mot en varg. En hel flock skulle kunna döda henne mycket lätt.

"Borta? Hon lämnade dig här ensam? Hur länge har hon varit borta?"

undrade hon och såg på valpen. Hyzenthlays föräldrar brukade aldrig lämna henne ensam i den åldern Nagini är nu. Hon var för liten för att försvara sig eller hitta mat. Hyzenthlay såg sedan den döda ekorren och tänkte att Nagini var förmodligen väldigt mogen för sin ålder. I alla fall när det gäller att fånga mat.

"Hon kom inte tillbaka från jakten". Berättar valpen. Det känns som att hon kan prata med den här främlingen. Är det bra? Det mörka inom henne väser varnande. Hon lyssnar inte.
"Det har gått många solar och månar". Säger hon. Valpen sätter sig ner. Hon var van vid att mor försvann för att jaga. Det var ju bara de två och de var båda tvungna att äta. Men en dag kom hon inte tillbaka. Valpen har klarat sig i alla fall. Först försökte hon överleva på gräs och ätliga växter och bär som mor visade henne var okej att tugga på. Hon försöker även fånga smågnagare ur deras hål. Sen mötte hon Chi. Den stora svartröda hanen som hjälper henne med mat. Hon vet inte varför han gör det men det är väldigt snällt av honom. Och Achangra hjälpte valpen att mer förstå sig på trädklättringen. Valpen har klarat sig. Och hon tänker bli större och starkare.

Hyzenthlay nickade åt hennes ord. Ibland hände det olyckor. Om modern brukade komma tillbaka men inte denna gång kan hon ha råkat ut för något under jakten. Hyzenthlay mindes en gång hur en syster till hennes farfar blev dödad av en grottbjörn under jakten. Den bröt hennes vinge och tiken blev avspärrad på en klippa tillsammans med björnen. Hon kom inte tillbaka. Hyzenthlay såg det inte själv utan hörde hur farfar berättade det för flockledaren.

"Det var länge..Är det någon som hjälper dig med maten? Kanske du kan gå till dendär flocken du pratade om. Det är svårt att vara på egen hand."

Avslöja inte för mycket. Valpen studerar Hajsen. Ett leende leker fortfarande på hennes svarta läppar.
"Jag klarar mig". Säger hon och nickar bekräftande. Hon har ju trots allt överlevt. Hon har klarat sig så här länge. Med hjälp såklart och det är hon tacksam för. Men hon kan inte förvänta sig att få hjälp alltid. Hon måste lära sig att klara sig själv. Hon blir bättre och bättre på det då hon faktiskt måste. Större delen av tiden är hon ju trots allt ensam. Och vad skulle hon i en flock att göra. Mor hade inte introducerat henne i flocken för att hon var för liten. Hon är fortfarande liten. Hon passar inte i en flock. Hon måste först växa lite. Sen kanske...

Hyzenthlay nickade. "Jag säger inte att du inte klarar dig. Klart du gör. Men en flock är faktiskt bra. Jag letar efter flock själv, där vargar är snälla."
Hyzenthlay suckade lätt och svepte med svansen.
"Jag måste nog ge mig av. Det blir natt snart och jag måste finna bra ställa att övernatta. Klarar du dig?"
Hon kastade en blick mot den svarta valpen.

En flock är bra? Valpen tippar huvudet lätt på sne. Hon vet inte hur det är i en flock. Kanske det är en bra idé att gå med i en flock? Men hur gör man det? Valpen har ingen aning.
Ge sig av? Ja, det blir väl mörkt snart. Valpen borde går tillbaka till lyan. Hon har sin ekorre att knapra på.
"Jag klarar mig". Svarar valpen och reser sig upp igen.
"Det var trevligt att träffas". Säger hon artigt och plockar sedan upp sin ekorre i munnen igen.

Hyzenthlay nickade och noterade i huvudet att besöka denna ställa igen och ta med något gott till valpen. "Ta hand om dig. Jag kommer besöka dig igen någon gång" lovade hon och gick några meter ifrån valpen så att hon inte råkade slå till henne med vingarna som hon fällde ut i en enda smidig rörelse och med några kraftiga slag lyfte hon sin kropp i luften för att sedan flyga bort när hon fick klar vy över landet.

AVSLUTAD