Allt i hennes sinne snurrade och väste. Surrade när hon förtvivlat försökte minnas. Försökte se förbi den vita dimman som låg över hennes tankar, men utan resultat. En molande huvudvärk började ta form innanför hennes skallben och hon ruskade på huvudet.
Varför kunde hon inte ens klara av den simplaste sak som att minnas en enkel vers. En Mening. Det var allt hon begärde. Men inget.
Hon stod i utkanten av reviret, utan att vara precis vid gränsen. Bara tillräckligt långt borta för att inte störa.
Hur skamsen och liten hade hon inte känt sig när de andra fick sitt första uppdrag. Till och med hennes valpar gick ut, valparna. Hon kände ett styng i bröstet. En stickande smärta som domnade ut till ett dämpad dunkande. En pressande känsla som ville trycka ut luten ur hennes lungor. En knut låg hårt i mellangärdet och tryckte. Illamåendet pulserade i takt med värken i hennes huvud.
Hon var patetisk. Värdelös. Hur mycket hon än försökte på träningen så klarade hon inte av det, och det var inte bara det.
Kenai var arg på henne. Hennes sinne hade inte riktigt listat ut varför, trots att hon kände att det borde vara uppenbart. Det hade med valparna att göra, så mycket visste hon. Hon visste även att det med största sannolikhet var hennes fel. Något hon gjorde hade fått Honom irriterad och det hade haft många gräl, trots att hon inte kunde greppa situationen.
Hon hade även märkt att Dottern knappt sov, precis så som Ledaren inte gjort. Dimitrij. Hon som en gång varit hennes vän, syster. Den av dem hon kunde lita på. Även det hade hon väl förstört, för hon kunde väl inget annat. Allt hon gjorde var att förstöra.
Paniken steg i bröstet, höll hårdare om hennes hjärta och illamåendet pulserade fortfarande i mellangärdet.
Hon märkte knappt när hon bröts ner, hur den sista av hennes stödpelare obarmhärtigt knäcktes, inte fören hon låg där, med blicken och nosen mot marken och snyftade. Grät. Svag, trasig och patetisk. Saltet brände bakom hennes ögonlock och tårarna lämnade små fläckar på marken under henne.
Återigen undrade hon hur det kom sig att hon ens tilläts existera.
Hon andades ut i stötar och kved under smärtan i huvudet som förvärrades av gråten. Varför?

Atmosfären var annorlunda. Tyst. Ensam. Kall. Det var annorlunda. Ensamhet var något han varit van vid, något han levt i. Men det senaste året hade varit allt utom ensamt. På ett år, hade hans liv fyllts av en kärlek starkare än han någonsin känt. Aldrig hade han kunnat tänka sig älska något så mycket som han gjorde med sina små. De gav honom värme och glädje, men också en obarmhärtig rädsla och smärta. Inget var så skräckinjagande som det öde de väntade.
     Acherati kändes tom. De flesta hade sänts ut på uppdrag. För valparna var det en chans att se vad som fanns bortom den grönskande skogen. De hade varit exalterade, och det gladde honom. Kanske skulle en längtan och nyfikenhet tändas. Samma lust som fyllt honom i deras ålder. Kanske skulle de komma tillbaka med en annan syn, ett annat mål. Det var mycket att hoppas på, men han greppade även de minsta strån efter hopp.
     Natten var sen. Lugn. Himlen låg glasklar ovan. Glittrande som damm av diamanter syntes stjärnorna strödda över det mörka valvet. Hela världen kändes ihålig. Om än det bara gått en dag sedan Nadie, Delshay och Niyaha lämnat med de andra, så saknade han dem mer än något annat. Det bet i hjärtat vid tanken på att han snart skulle lämna dem.
     Oron gjorde det svårt att sova. Nervös. Hur gick de för dem? Skulle de komma tillbaka snart? Vankande av och an gick Kenai genom sovlägret. Tankarna var molniga, oklara. Hur lång tid som gått var osäkert, när han äntligen höjde huvudet och såg sig omkring. Loiana hade inte återvänt ännu. Var höll hon hus? Han lämnade den svaga stig han trampat upp genom gräset för att leta rätt på henne.
     Med långa steg följde han leden som gick emot en av floderna nära sovplatsen. Det tog inte lång tid förrän hanen kunde höra raspiga, ojämna andetag genom cikadornas sånger. Snörvlande. Grät hon? Det var kanske inte helt oväntat. Situationen emellan dem hade inte varit bra på länge. Hennes gråt gjorde honom nästan lite illa till mods. Försiktigt steg han fram genom buskage och närmade sig henne.
     ”Loiana?” Rösten var låg, prövande.

Smärtan var oundviklig, hur hon än försökte ta bort den, försökte sluta gråta. Hon försökte intala sig att hon inte alls var den svaga varg som låg där och grät. Skulle verkligen den starka, vänliga och underbara Kenai verkligen falla för en patetisk svag varg?
Men försöken var fruktlösa, för hon trodde inte på det hon själv sa. Kenai var väl antagligen missnöjd med vem han trodde sig älska förut, nu när han fått se vadd hon egentligen var.
Hon kved igen. Hon hade krupit ihop, hade ryggen krökt och bakbenen under sig, svansen låg tryckt mot hennes bakparti.
Hon kunde höra tassar, tysta steg över marken. I hennes huvud som redan hotades med att sprängas kunde hon vagt känna en närvaro. Hon önskade att hon kunde sjunka genom marken. Försvinna i gräset och att vem det än var som närmade sig inte skulle upptäcka henne. Trots att hennes silvervita päls stod ut emot det gröna gräset på marken i det öppna området hon låg på.
Paniken växte i bröstet av rädslan att bli sedd så sårbar. Rädd frö att sjunka än mer i någons ögon. För hennes undermedvetna antog att andra såg på henne med samma ögon som hon själv. Att de såg alla de brister och fel hon ägde.
Känslan av växande panik hjälpte henne inte med att lugna ner sig och ännu ett hackigt andetag avbröt hennes tankar genom att skicka ännu en strömvåg av smärta i hennes huvud av ljudet.
Som om det inte redan var illa så hörde hon sitt namn uttalas.
Kenai. Hon kände tårarna åter fylla de blå ögonen.
Tystnaden låg mellan dem. Vad skulle hon säga? Skulle hon försöka förklara? Skulle hon låtsas som om hon inte nyss gråtit över hur patetisk hon var?
"Ja?" svarade hon. Rösten svek henne och bröts trots det korta ordet. Hon hade inte gjort en ansats till att se på honom. Hon vågade inte. Vågade inte möta hans tvefärgade blick.

Hennes röst var skör. Den brast utan motstånd. Långsamt närmade han sig henne. Osäkerhet och oro fyllde honom. De blågula ögonen letade efter hennes blick men utan att finna den. Kenai kunde förstå att hon var ledsen, om än han inte riktigt visste över vad. Det fanns saker även han vad ledsen för.
     ”Varför gråter du?”, frågade han lågmält. Stämman var varsam och prövande. En långvarig, orolig spänning hade växt fram emellan dem. Det var tufft. Ibland tvivlade han på dem. Om det inte vore för deras valpar, skulle han vara kvar? Det var en fråga han inte vågade svara på, och inte heller en fråga han inte heller hade svaret på. Oavsett, så skulle han alltid älska henne. Älska henne för det hon givit honom; chansen att vara far. Men skulle det räcka? En tjockt skuggmoln lade sig kramande runt hans hjärta. Vemod och ängslan.

Hon kände sig så utlämnad. Blottad. Som om hela hon låg öppen för allmänheten att skåda, döma.
Åter en tyst liten paus efter att hon talat.
sedan kom hans ord. Varför grät hon? Det skulle vara enklare att besvara frågan, varför grät hon inte?
Hennes inre var en röra. Som en trasig vas med tusen spillror. Många för små för att ens kunna pussla ihop igen.
Hennes sinne motarbetade henne och han själv var av någon anledning sur på henne. En av hennes valpar mådde dåligt och hon kunde inget göra, och hennes ledare och, antagligen före detta, vän mådde även hon dåligt, och återigen var hon bara en börda.
Istället för att svara efter den långa pausen talade hon med låg röst, nästan med en viskning, för att den inte skulle kunna brytas.
"Hatar du mig?" Tårarna hade ännu inte lämnat hennes ögon utan låg vid kanten och hotade med att när sm helst rinn över.
Försiktigt, uppenbart rädd, vände hon blicken emot honom.
Vågade knappt se på honom då han svarade men tvingade sig att hålla kvar den där med en ny växande värk i magen.
Det trycket som låg över hennes bröst ökade.

Invändigt stelnade cestroblandingen till.
     ”Hur kan du tro det?” Rörsten var lågmäld och oförstående. ”Du har gett mig det bästa jag har; våra valpar” Den bottenlöst blå blicken kändes tom. Kenai kunde inte riktigt sätta ord på vad det var som saknades, vad som förändrats – men något var det.
     Med en lugn, djup suck slog han sig ned bredvid henne. Egentligen kanske det inte var så chockerande. Han hade så skoningslöst gett henne skulden för valparnas öde. När rädslan blev oumbärlig blev Loiana syndabocken. Det var inte rätt. Men han kunde ändå inte anse att det varit själviskt, att det ändå någonstans i botten var hennes fel. För allt i världen kunde han inte förstå hur hon villigt tagit in valparna i en värld som endast innebar död. Hade hon inte förstått dess innebörd? Deras liv skulle offras åt en kamp som inte var garanterad att vinnas.
     Fruktan fyllde hans hjärta igen och han svalde hårt i hopp om att kväva den.
      ”Jag har tagit ut min rädsla på dig” Det kändes tungt att säga. ”Jag vill inte säga förlåt” Den tvåfärgade blicken som legat fäst i dunkelt bland stammarna sökte sig till Loianas anlete. ”För förlåt betyder att jag är okej med det. Med det här” Med flocken. Med valparnas öde. ”Det är jag inte. Det kommer jag aldrig vara” Återigen suckade han ljudligt och tungt. ”Jag är bara så rädd”, erkände han.

Nästa paus var inte lika långvarig som de andra så hon hann inte oroa sig mer innan han svarade. Vad hade hon fått det ifrån? Kanske det faktum att hon själv inte gillade den hon var, så varför skulle någon annan? 
Av vilken anledning skulle någon vilja ens se på henne. Hon ville försvinna. Men hon kunde inte. Bara taken på att lämna sina valpar på det sättet fick henne att känna så stark skuld att det gjorde ont i henne. Bara att hon tänkt tanken lämnade hennes sinne lamslaget av skulden som svepte över henne.
En djup suck lämnade den varg hon älskade så mycket att hon inte visste vart hon skulle lägga den känslan som kvävdes av rädslan att han inte älskade henne längre. Hon hade redan vänt bort blicken så fort han svarat med sina två meningar, men hon kunde känna och höra hur han slog sig ner invid henne.
Han talade igen, och vart ord fick tårarna i hennes ögon att stiga till den grad att de började falla över hennes kinder igen. Hon andades fortfarande ryckigt och i stötar.
Hon svarade inte till en början. Sökte efter rätt ord i huvudet som fortfarande dunkade obarmhärtigt.
När klumpen i magen växte och trycket i bröstet förvandlades till en klump i strupen så svalde hon hårt och flackade med blicken i marken.
"Kan du föreställa dig..." rösten dog ut och hon svalde igen och försökte åter med en svag och raspig, viskande röst.
"Kan du försöka föreställa dig att du plötsligt förlorade allt. Att du utan en aning om vart du är eller vem du varit, stod ensam i ett landskap som sträcker sig lika öde åt alla håll. En tom slätt utan liv och utan någon som saknar dig.
Kan du försöka föreställa dig att du står där utan att veta vart du kommit ifrån och vart du skulle. Utan att veta de simplaste saker?" hon tystnade igen. Visste inte riktigt hur hon skulle förklara det hon ville.
Hur hon skulle få fram den känsla av tomhet hon vant sig att leva vid. De många år där hon trott att hon var menad att leva ensam, oälskad och värdelös.
"Tänk dig att du skulle behöva vandra ensam i den mörkaste natt utan måne och stjärnor att lysa din väg. Utan början eller slut. Kompakt mörker där du är den enda invånaren" Hon lyfte tillslut huvudet och blicken och såg tomt på Kenai.
Hon hade aldrig så innerlig, men samtidigt tonlöst pratat om det hon känt innan hon träffat Dimitrij och sedan Kenai. Det hon sade var inte nödvändigtvist sammanhållande då hon talade direkt ifrån känslor och minnen. Om mörkret som funnit henne igen.
"Tänk vidare att du sedan möter ett ljus" hon suckade nästan omärkligt innan hon fortsatte.
"En liten vag låga som bara fyller dig med nog hopp att du ska kunna röra dig framåt, lite för var dag, ett steg i taget.
En liten låga som bara lyst upp mörkret närmast dig, men som varje dag hotades av det okända som fortfarande ligger dolt" hon gillade inte att tala om sig själv. Gillade inte att tala om vad hon kände.
"Föreställ dig att du redan kort senare möter någon som inte bara ger dig ljus, utan lär dig att tända dina egna. Tänk dig att du nu inte bara har den vaga lilla lågan, du har en eld. En brand som lyser din väg, en eld som lärt dig att själv lysa upp framför dig"
Hon började känna hjärtat slå hårdare i bröstet igen när ho närmade sig nutiden i den påskyndade historian som ändå kändes så lång och banal när hon drog upp den att hon bara ville sluta prata, men hon kunde inte. Hon kände att det var hennes skyldighet att tala om för honom exakt vem han valt att skaffa valpar med.
"Från att vara ensam i mörker till att vara omfamnad av ljus på så kort tid att du efter ett ta börjar ifrågasätta dig om du bara inbillar dig. Att du undrar om allt det ljuset, all den lyckan verkligen var menad att vara din.
Mycket riktigt börjar mörkret smyga sig på, det börjar gå snett. Den eld som förut lös upp din väg, som lärt dig att skapa egna eldar, lös inte längre upp din väg, den bländar dig. Bränner dig. Elden du tänt inom dig förtär dig. De små liv du skapat och älskat, som du älskar, förtär sig själva. Förtär sig för att de vill så innerligt gå den väg du valt åt dig själv"
Hon tystnade äntligen såg tyst ner i marken medan de salta tårarna fortsatte rinna ner för hennes kinder och hon åter behövde dra ett skakigt andetag.
Hon hade inte bara förstört för sig själv, hon hade varit en börda för sin vän, sin älskade och hon hade försatt sina valpar i ett spår som skulle döda dem. Hon ville bara gå den vägen för att skydda dem och nu hade hon dömt dem till döden.
Tanken fick henne att kvida till under det hugg av smärta som slog emot hennes väsen. Hon förstod varför Kenai hade skällt på henne nu, varför han varit arg, han hade rätt att vara det och han hade än mer anledning till att hata henne, men han sade att han inte gjorde det. Hon förtjänade inte honom, hon förtjänade inte den familj hon hade. Den lycka hon känt.

Blicken hade funnit sin vila i de djupa skuggorna igen. Utan att avbryta med så mycket som en utandning lyssnade han tålmodigt. Insikten om att han aldrig skulle förstå växte sig starkare med berättelsen. En känsla av hjälplöshet greppade honom.
     ”Loiana”, började han försiktigt. Ögonen sökte rätt på hennes glansiga. ”Jag kommer lämna Jägarna innan sommarens slut” Ett allvar gick att finna i hans stämma. Det var inte förhandlingsbart. Det var ett faktum. Med eller utan henne, med eller utan valparna, han skulle lämna. Det tärde på honom varje dag att stanna, att se hur de alla tog ett steg närmare döden. Vännerna och familjen gick blint framåt i en dödsmarsch.
     ”Jag vill att du följer med mig” Rösten var mjuk, nästan bedjande. ”Det finns inget här för dig att hämta nu. Jägarna är inte din plats, just nu” Att hon skulle stanna här kändes inte rätt. Det fanns inget som Jägarna skulle kunna erbjuda henne. ”Du behöver vila. Du behöver läka. Jägarna är till för dem som har styrkan att stå upp var dag. Dom som finner helande i att kämpa. Hos min familj, där finns det rum att läka. Var som helst förutom här, är en bättre plats för dig just nu” Det låg en viss osäkerhet i hans stämma, men bara över vad hennes svar skulle vara.
     ”Vi kan återvända. När du återfått din styrka” Han sänkte huvudet för att få en bättre uppsyn över hennes nätta anlete. ”Jag älskar dig, Loiana. Jag vill inte se dig förgås utan att ha erbjudit dig chansen att återhämta dig. Jag är säker på att den chansen finns bortom Jägarnas gränser” Kenai tvekade inte en sekund på att Jägarna inte var platsen för henne nu. Det fanns många som hon älskade här, som hon höll kära – men vad var det att hålla fast vid om ens sinne var på god väg att tyna bort under mörker?

Han uttalade hennes namn och en våg av blandad räsla och välbehag for genom hennes kropp, så förvirrande nära att huvudvärken började dunka igen. De blandade känslorna dunkade i henne bröst, hettade hennes kropp. Resterande av hans mening fick dock värmen direkt att försvinna. Ersättas av is och kyla. Hela hennes kropp stelnade till. Hon visste egentligen att han inte tänkt stanna, att han inte kunde det. Men att höra honom säga det var en annan sak. Han skulle lämna dem. Skulle göra det hon själv inte kunde. Hon skulle lämna valparna, vännerna. Han kudne inte se dem gå döden till mötes, så istället tänkte han vända bort sin blick. Välja att inte se. Hon måde illa, kände tankarna snurra i huvudet. Hon lyckades få steheten att försvinna och istället sjönk hon ihop igen och tårarna steg återigen i de blåa ögonen.
Han talade igen. Ordet silades genom en hinna, en tjock dimma som delade dem åt. Rösten var grötig i sammanhängande och det tog tid för hennes trasiga sinne att sakta pussla ihop det han sagt och hon tvingade trött upp huvudet och vände hela ansiktet emot honom. Såg på honom med en blick som trots att den var tårfylld var i övrigt tom, samtidigt om all henne förvirring unde skymtas i dess djup. Hans fortsatta ord kändes som anklagelser, även om de i hans synvinkel var anledningar till att gå. Till att följa med. Att hon inte var stark nog för att han skulle kunna se henne stanna gjorde så obeskrivligt ont i henne för hon kunde minnas vad han sagt på stäppen. Sagt när de återsetts. Hon jämförde den stunden med denna, och undrade än en gång ifall han verkligen älskade henne lika mycket längre. Tvivlade han? Han borde göra det insåg hon till sin egen förlägna smärta.
Men här satt han invid hene och erbjöd henne en chans att läka. Sa att han älskade henne. 
Så hon tog tanken, tog han erbjudande, och tänkte över det. Det var det minsta hon kunde göra och trots att tanken på att lämna valparn gjorde ont i henne så började hon sakta inse att hon måste. Hur mycket hon än ville hjäpa sin familj. Sina barn så kunde hon inte. Hon var otillräcklig. Hon kunde inte ens skydda sina egna barn, hur kunde hon då skydda framtidens?
Hon stirrade fortfarande frånvarande i hans ansikte. Innan hon sakta öppnade munnen, som för att säga något, bara för att stänga den igen. Svarade hon nu skulle det vara bestämt. Låst och planerat. Så istället för att ge honom ett riktigt svar på sin fråga så vände hon bort blicken igen, såg ut i skogen.
"Valparna?" Hennes röst var tjock. Frågande. Anklagande? Kunde hon lämna dem?
Bara tanken var nästintill outhärdlig.

"Valparna?" Kenai kände hur läpparna pressade samman tillsammans med skulden som värkte i honom. Det som drev honom till att lämna var också det som höll honom kvar. Aldrig skulle han sluta tveka, aldrig skulle han sluta känna sig skyldig för sitt beslut. Men de var stora nu, stora nog att göra sina egna val. Och det val de hade gjort gjorde att det inte spelade någon roll om han var kvar eller inte - han skulle ändå inte kunna skydda dem, ingen kunde.
     "De är stora nu", började han. Rösten lät mättad, nästan lite nöjd. "De är starkare än vi någonsin kunnat önska oss." Om detta liv ledde dem till en säker död så hade det även gjort dem starka och bra individer. De var lyckliga - naiva - men lyckliga. 
     "De kommer sakna oss, men inte lika mycket som vi kommer sakna dem." Ett kort, stelt skratt lämnade honom. "Natanh och Ciye vill följa med mig", erkände han. Kanske hade det varit fel av honom att fråga dem innan han talat med Loiana, men hon hade vetat att detta var hans plan. "Du kan återvända, Loiana. När du har hittat dig själv igen, när du är redo. Innan dess, finns det inte mycket du kan ge dem, eller någon annan..." Det han sade var hårt, ocensurerat. Men han sade det inte för att vara elak eller såra henne, om än det var vad han gjorde, utan för att vara hjälpa henne till att förstå, att erkänna för sig själv vad hon behövde och vad som var rätt. Kenai hade egentligen inte rätt att säga vad var rätt eller fel, han var partisk. Men han visste någon som inte var. 
     "Du kanske bör prata med Dimitrij. Oavsett vad du väljer."

Hon kunde inte hålla sin blick borta ifrån honom allt för länge och vred tillbaka den bara sekunder efter att hon ställt si en ords fråga. Kände hur skulden blossade upp till full styrka igen då hon såg samma känsla i hans ansikte. Såg honom brotta med sig själv. Det var hennes fel. Hennes fel att han hade den inre kampen, hennes fel att dottern mådde dåligt, hennes el att alla hennes valpar valde döden. Det hade varit henes val och hon hade tvingat in valparna på samma väg. Tvingat dem till att vandra den stig hon själv banat ut,och nu skulle hon lämna dem där. Lämna dem på den väg som ledde dem till Chaibos grottor. Hon rös, kände den kalla kåren vandra längs ryggen.
Kenai Talade, ord som hon ville tröstas av, or som han själv antagligen försökte intala sig. De var större, och de skulle klara sig med hjälp av flocken. Men ensamma skulle de inte göra det.
Tanken skrämde henne.
Återigen talade han om hur hon kunde återvända, när hon mådde bättre.
Han talade om Dimitrij och efter att han tystnat så låg den ljudlösa tyngden över dem. Likt en dimma som tryckte på henne.
Hon visste redan att hon inte behövde tala med Dimitrij, inte för att ta ett beslut, och hon var rädd. Rädd för vad vännen skulle göra. Säga. Loiana hade givit henne sitt ord. Svurit på sitt liv. Men var stod hon nu? Hon va inget annat än en börda, och hon klarade inte av mörkret inom henne, hur kunde hon då klara av att slåss mot det i sin renaste form?
Hon drog ett skälvande andetag och bröt därmed den ömtåliga tystnaden.
"Nej" andades hon tyst. "Nej, Jag vet vart du vill komma, jag vet att jag måste" hon avbröt sig och såg på honom med nya tårar i de blåa ögonen.
"Men det gör ont" Hon snyftade i en lätt fnysning.
"Men jag kan inte säga det, det är för slutgiltigt" mumlade hon sorgset.
Hennes blick hade åter vandrat ifrån hennes partners ansikte till marken under henne, så hon tvingade upp sin blick i hans tvefärgade.
"Jag hoppas och önskar att du vet att jag fortfarande älskar dig. Mer än vad jag någonsin kunnat tro" Hon tystnade igen.
"Det är mer än vad jag någonsin förtjänat" tillade hon tyst, osäker på om han hörde henne eller inte.

"Loiana. Du förtjänar allt i världen", avbröt han nästan hennes sista mening. "Det är därför jag vill att du följer. För att ge dig en chans att ta dig tillbaka till den du en gång varit, till den jag vet att du kan bli igen." Det var inte med något annat än smärta i hennes ögon när han mötte hennes blick. Det var svårt för henne, svårare än det någonsin skulle vara för honom, svårare än han kunde ana. En djup suck undslapp honom och han reste sig upp.
     "Du kan tänka på det, Loiana. Tänk på vad som är bäst för dig, för dem." Det gjorde ont att lämna henne bakom sig, ensam. Men det verkade vara vad hon behövde. Tid att samla sina tankar, att känna efter och reda ut de ändlösa trådar av känslor som trasslade till det för henne. I slutändan var det inte han som kunde göra valet åt henne eller någon annan. Det skulle endast vara rätt om det var hon själv som valde. 
     Med tunga, långdragna steg fortsatte han tillbaka på stigen som ledde till sovplatserna, tillbaka till de tunga andetagen som hördes under cikadornas skrikande melodier. Till det som varit hans hem i ett år. Till det som han snart skulle lämna.

Hon valde att ta till sig hans ord, lyssnade till dem. Ville så gärna tro dem, så därför sade hon inte emot honom. Hon älskade honom för det. Älskade honom för att han sett henne som stark när hon var svag. Att han kunde göra hela hennes dag med en blick. Älskade honom för att han erbjöd en utväg innan hon ens visste att hon ville och behövde ha den.
Han talade igen, gav henne rum att tänka, trots att hon åg i återhållsamheten i hans steg att han gärna varit kvar, inte för att samtalet var lättsamt eller någon man ville hålla ar vid, utan för att han inte ville lämna henne. Eller inbillade hon sig bara nu?
Ville hon å innerligt att det skulle vara sant att ho ändrade på verkligheten för att hon själv ville ha det så? Hon orkade inte tänka så nu. Inte när han gett henne denna tid att tänka. Men hade hon att tänka på. Hon visste redan vad hon borde göra. För hur mycket hon än skulle smärta, hur mycket hon än skulle sakna dem så skulle det smärta dem än mer att se henne gå under på detta viset, och det skulle vara än mer själviskt av henne att skada dem för att själv inte behöva utstå smärtan av att lämna dem. De hade gett henne mer lycka än vad hon någonsin kunnat önska sig, och att se dem vara lyckliga, även om det skulle leda till deras död, var allt hon någonsin kunde be om. Även om hon helst velat se dem utan det ansvaret på sina axlar.
Hon visste att hon kulle behöva lämna dem, och gjorde hon det så skulle hon troligen, trots att Kenai försäkrade henne om möjligheten, inte komma tillbaka, inte för att stanna iallafall. Han hade rätt. Hon var för svag.
Hon andades ut i en snyftande suck, fortfarande nedstämd och än mer lamslagen efter sitt stora beslut, men hon visste att hon var tvungen. men hon skulle inte kunna uttala det. Skulle inte kunna säga det till sina älskade små liv inte än. det skulle döda henne.
För första gången sen den timme de gett sig av var hon lättat över att de inte skulle vara där när hon kom till lyan. Det hade varit för smärtsamt.

Avslutat