[Utspelar sig under sen vår/tidig sommar 2017]
 
Niara hade aldrig varit byggd för strid. Det hade alltid varit tydligt, och var något alla i flocken var väl medvetna om, om än de kanske inte utförligt tänkte tanken. Det Niara saknade i ren fysisk styrka eller snabbhet gjorde hon däremot upp för med ren skär vilja. Hennes målmedvetenhet kunde stundvis vara nästan skrämmande. Det var något de alla bevittnat flera gånger redan, även om den näpna lilla tiken själv kanske inte skulle hålla med om det.
     När Dimitrij efter den tidiga morgonens sånger bad Niara att stanna kvar vid elden var det med ett tonfall som under de senaste åren kommit att associeras med något viktigt. Hon bad inte Niara stanna enbart för sin partners närhet, utan för något av större allvar. Under de gångna veckorna hade silvervargen prövats hårt, som många före henne. Hennes träningspass hade blivit längre, hårdare, och fyllda av extra övningar och uppgifter utöver det vanliga. Det hade varit ett par hårda veckor, men några som Niara målmedvetet kämpat sig igenom. Kanske skulle hon aldrig bli lika fysiskt stark som några av de andra. Kanske skulle hon inte bli lika snabb eller smidig. Men hennes röst var klarare än mångas, och hennes minne skärpt. Hennes vilja stark där hennes kropp inte var det.
     Medan stora delar av flocken började röra sig tillbaka mot sina sovplatser så stannade andra i utkanten av eldens sken för att lyssna till Dimitrijs dom. Nyfikna, nervösa och olidligt hoppfulla för Niaras skull när Dimitrij vilade sin vägande blick på henne. Efter bara ett kort ögonblick sökte sig ett leende in i ledarens ansikte, stolt och varmt trots sin ringa storlek.
     ”Du har gjort bra ifrån dig, Niara. Jag hoppas att väntan inte har varit för lång.” Dimitrij sänkte huvudet för att pressa sin panna mot Niaras. ”Jag antager dig.” Ledarens fortsatta ord, om hur Niara skulle få vila, om hur de skulle tala om nästa steg senare, dränktes i uppspelta skratt och skall när Hector, Niyaha och Sixten kom springande tillbaks in i eldens sken. Brodern formligen slängde sig över Niara i sin hast. Fler följde in i ljuset från där de lyssnat, för att hopa sig runtom sin vän och överösa henne med glädje. De var alla lättade, glada, och så ofantligt stolta.
 
[Tillstånd för PP av Niara, och kidnappade lite fler när jag ändå var i farten <3 Säg till om ni vill att jag ändrar något. Funkar som ensamt inlägg, men det är helt okej att svara för de som vill :')
Niara är nu Antagen!]