[Här återvänder Niyaha och Co. från vandringen.] 

Himmelen var djupt grå. Natten hade kommit tidigare än väntat då de mörka ovädersmolnen rullat in över skyn. Ett lätt regn hade fallit under i stort sett hela kvällningen och lämnade gruppen våta och kalla. Men de kunde se skogsbrynet –dunkla, höga skepnader i form av träd skar emot den mörkare horisonten. Snart skulle de vara hemma, snart. 
     Hjärtat dunkade hotfullt hårt. Paniken hade drivit henne snabbare än hon någonsin trott hon kunde springa, och även när benen värkte så mycket att hon befarade att de skulle vika sig hade hon fortsatt. Det fanns inte tid att stanna eller att se tillbaka. De var tvungen att komma hem. Dimitrij behövde få veta. 
     Takten hade trappats av något när de närmade sig skogslinjen. 
     ”Klarar ni sista biten?” Tungan hängde långt utanför hennes munhåla, den rörde sig med de häftiga andetagen. Kort nickade hon, osäker på om hon faktiskt skulle orka – men där orken tog slut tog istället fasan över. Tänk om monstret följt dem? Tanken på att den följt efter hennes familj som var på väg upp bland Bergen vågade hon inte ens överväga, då skulle nog det lilla mod hon hade ge vika. Alla ansåg sig ha kraft nog kvar, och även om de syntes i Theanos ansikte att han tvekade så fortsatte han. Även om han inte visade det, så trodde Niyaha att även han kände skräck. Dimtrij!, var allt hon kunde tänka när de äntrade Acherati.

Ju närmare de kom, ju intensivare doften blev, ju snabbare tycktes hennes hjärta slå. Lukten av flocken kom med ett svall av känslor som tryckte så häftigt att alla skyddande murar hon byggt upp under resan tillbaka höll på att rasa in. All sorg, all förlust, all panik och förvirran började sakta men säkert fylla hennes sinne med tjock dimma. Det blev tyngre att andas ju närmare hon kom. 
     Dimitrij! Dimitrij!, det var blott en tanke för rösten orkade inte bära. Gruppens flåsande och den välbekanta sången från cikadorna var allt som hördes, men det kändes bara som ett brus. Kom igen, Niyaha, du kan klara det, du är snart hemma, snart, så snart... 
     Ett djupt yl skar genom insekternas melodi, kallade på ledaren. Snart skulle de vara vid revirgränsen, och Niyaha bad gudarna om att hon skulle infinna sig där för att möta dem.
     Dimitrij! Dimtrij! ekade tankarna emellan andetagen. Dimitrij... 

Natten i skogen kändes mörkare än vanligt när de djupt grå molnen skymde himlen. Utan stjärnorna eller månens sken mörknade världen under trädens kronor märkbart. Vinden böljade bland växterna, stundom i hårda stötar och stundom i mjuka viskningar. Det var en ljum, fuktig vind som precis som de svarta molnen talade för att regnet skulle hålla i sig länge.
    Dimitrij hade burit en känsla av oro i bröstet det senaste dygnet. Hon hade ingen förklaring till känslan, men den hade gjort henne oförmögen att stå stilla längre stunder. Det var något som inte stämde, och det hade inte med den oförklarliga dimman att göra. Hon kunde inte längre se den vita väggen som klädde revirets kust, men hon visste även utan att se den att dimman låg stilla, orörd av vindarna och regnet. Större delen av flocken befann sig runtom revirets mitt, såväl för att hålla sig undan från andarna som för att befinna sig i närheten av lyan där Naira och hennes nya valpar fanns. Vid den här tiden ägnade sig många åt olika övningar, men Dimitrij hade inte stannat för att övervaka deras träning.
    Hon hade känt deras närvaro på håll när hon närmat sig revirets utkant. De var hemma tidigare än vad hon hade väntat sig. Fyra familjära sinnen. Theano, Niyaha, Nadie och Delshay. När de kom närmre kände Dimitrij att något var fel. Oron i hennes bröst besvarades av starka känslor runt novisernas medvetande. Hon kunde känna dem röra sig mot reviret, springa snabbt genom vegetationen. Fortsatte de rakt fram skulle de passera henne på avstånd. Ledaren satte själv fart på tassarna och sprang för att möta gruppen. Hon sträckte sina mentala trådar mot dem, grep efter deras närvaro. Någonting var väldigt fel. Det kändes som att de ropade på henne redan innan hon hörde det kallande ylet. Dimitrij besvarade kallelsen med ett eget, dovt ylande. Hon längde stegen och sände en känsla av riktning för att tala om var hon fanns. De var hemma mycket tidigare än vad hon hade väntat sig. Dimitrij gav ifrån sig ett nytt, ljudligt läte när hon kunde känna sinnena nära. Ljuden av springande tassar bröt snart genom regnets smattrande. Hon såg deras skepnader bland träden.
    Så snart som hon såg deras anleten bland skuggorna, kände oron och rädslan i deras sinnen, sände Dimitrij sina mentala trådar utåt över området. De spann förbi träden och bambun, grep om alla levande sinnen hon kunde känna, slog sig fram över den stjärnhimmel som var liv och sinnen. Hon mötte de hemkomnas blickar med skarpa ögon, mötte deras ansikten och deras kroppar med sin egen. Hon hann inte fråga vad som hänt förrän deras röster blandades med varandra, förrän rösterna kämpade för att inte drunkna i regnet. Orden blev inte mycket förrän de smälte samman i gnyenden och tjock gråt. Hon uppfattade tillräckligt för att förstå. Dimitrij höjde blicken endast kort, men kände inget hot i närheten med sitt sinne och sänkte därför snabbt ögonen igen. Hon kastade ett öga på Theano innan hon vände uppmärksamheten till ungvargarna.
    ”Kom.” Dimitrij vände sig mellan de tre ynglingarna, och lyfte vingarna för att gripa om de som skälvde värst efter språngmarschen. De som darrade såväl av regnet som de känslor som vällde fram ur deras bröst. De mörka membranen skyddade deras kroppar från regnets allt hårdare smattrande. Dimitrij fyllde kroppen med värme från kraften, och höll noviserna intill sig medan hon ledde dem längre in på reviret. Theano slöt upp vid hennes sida. Ledaren hyschade de gråtande med en varsam röst som inte matchade skärpan i ögonen.
    ”Vad har hänt?”

De blå ögonen blixtrade i desperation efter ledaren. När Vikaanen gav sig till känna hos dem ändrade de alla riktning parallellt med varandra. Theano ledde dem fram genom det djupa dunklet. Allt tycktes främmande och fientligt när hon sökte emellan stammarna. Var det här verkligen samma plats, eller hade hon hur såg på världen förändrats?
     När den hornkrönte gestalten uppenbarade sig satte Niyaha tassarna i marken i följd med de andra i gruppen. Åsynen av ledaren fick skräcken att svälla och barriären som hållt den tillbaka rasade. Ljusvargen försökte säga något men allt som lämnade henne var snyftningar blandade med gnyenden. Det gjorde så ont, så ont... Hennes kropp skakade okontrollerbart av smärtan som sprang genom bröstet på henne. Sorgen som stillats av chocken och rädslan bröt äntligen ut; det kändes som feber i hennes ådror och gav henne hjärtklappning. 
Dimitrij slöts sig upp jämte med henne. De breda vingarna sträckte sig över henne och skonade henne från regnet som kändes som is emot hennes kropp. Värmen som tydligt flödade genom vingarna lugnade henne en aning. Fortfarande skakade hon, vågor av rysningar fortsatte att skölja över henne. Niyaha visste inte om hon grät eller inte, hon kunde inte känna annat än ilandet i bröstet. 
     Dimitrijs fråga kände så avlägsen att hon inte ens kunde urskilja orden. Men Theano som vandrade på andra sidan om henne svarade. 
     "Vampyr längs gränsen mellan Eldskogen och Lövskogen." Hans röst var samlad, men det var med ansträngning - även han upplevdes upprörd för första gången på hela resan. "Den verkade ung då vi lyckades driva bort den med böner och eld." Cestron nickade kort emot Niyaha som tryckte sig emot Dimitrij, fortfarande försjunken i sorgen. 
     "Jag tror inte den visste om oss, utan var bara hungrig", förklarade han med tydlig avsmak. Hans röst sjönk och blev försiktig och lågmäld: "Nahuel..." En tung suck lämnade den Antagna. "Han är inte med oss längre." Denahi andades darrande ut i ett försök att hålla tillbaka tårarna som brände i hans ögonvrår.

Det var som Dimitrij befarat. Medan Theano förklarade vad som hänt rusade tankarna innanför Ledarens pannben. Där fanns inget hot i närheten, inget så långt hon kunde nå med sitt sinne, men rädslan för risken att vampyren – hur ung den än kunde tänkas ha varit – rädslan för att den följt efter dem hit bet i hennes bröst. Theanos röst var tydligt ansträngd av ett försök att behålla lugnet. Dimitrij kunde se ilskan som brann i hans anlete. Vreden som sjöd i hans inre, rädslan som skymtade i hans ögon. Han hade kämpat hårt för att vara ett stöd när världen rasat runtom dem.
    Det smärtade Dimitrij att hon inte delade sorgen de gråtande noviserna kände. Hon kände inte deras sorg, kände inte förlusten de genomlidit. Hon fortsatte att hyscha dem med varsam stämma, men den sorg hon kände var inte för deras förlust. Sorgen i hennes bröst var för att hon visste, allt för väl, att det här bara var början. De som skälvde i hennes famn, som kämpade för att hålla benen i rörelse när hon långsamt ledde dem längre in på reviret, de vars hjärtan drunknade i sorg och smärta, hade ännu bara upplevt början.
    ”Det är okej.” Dimitrij talade till alla i gruppen. Hennes ton var låg och mjuk, om än rösten var tillräckligt stark för att höras över regnets smatter. ”Det är okej. Ni är hemma nu.” Hon var inte säker på hur långt hon skulle kunna leda dem, hur länge de skulle orka gå på sina skakande ben. Om de orkade ville hon ta dem tillbaks till resten av flocken. Tillbaks in bland de andra, till tryggheten av allas närvaro. Det skulle bli en lång, långsam vandring.
    ”Jag är här”, mumlade ledaren medan hon tryckte de skärrade ungvargarna närmre intill sig. ”Inget kan röra er här. Jag skyddar er.” Hon hade lovat Kenai att skydda dem med allt hon hade. Hon kunde inte lova mer. Hon skulle be en bön för Kenais skull, för hans och de andras förlust. Dimitrij hade hoppats att det första mötet med monstren skulle komma för alla gemensamt, där de hade varandra. De hade mött döden och överlevt på egen hand. De hade haft tur, en ofantlig tur, i att vampyren varit ung och oerfaren. Annars hade den aldrig lämnat dem utan mer motstånd än vad hon förstod att de fått från det Theano berättade. Hon höll hårt om de darrande noviserna. Det här var bara början.

Sorg och ilska fick hela hennes blod att koka. Hela hennes väsen brände så vilt att hon bara ville kasta sig i havet. Jag brinner upp. Jag brinner upp. Tanken ekade som rundgång i hennes huvud. Det gick inte att beskriva känslan som något annat än en slukande eld.
     Plötsligt vek sig benen under henne och hon dunkade ner i marken. Gråten stockade sig i hennes hals som om hon svalt en sten. Hyperventilerande drog hon efter andan, men det kändes ändå inte som om att hon fick i sig någon luft.
     ”Jag kan inte andas”, lyckades hon säga emellan de häftiga andetagen som fick allt annat att blekna. En koncentration slätade ut hennes ansiktsdrag när paniken spred sig genom henne. En instinkt att fly fick henne att försöka resa sig på benen.
     ”Jag måste tillbaka. Jag måste tillbaks. Jag måste till pappa, till mamma, till-” Orden dog ut när andan försvann, och benen återigen vek sig under henne innan. En intensiv skräckslagenhet i hennes ögon fick de att se tomma ut, glansiga men livlösa. Rysningar svallade över henne så intensivt att hon fick kräkningskänslor.
     Paniken höll henne emot marken i flera minuter innan den började avta och andningen långsamt kom tillbaka. Novisens kropp var bedövad från det smattrande regnet. Utmattningen fick henne att ligga kvar på marken, oförmögen att röra sig. Återigen började hon gråta, men milt. Kroppen var tömd på all energi hon haft.
     ”Pappa...”, grät hon. Hon upprepade sig gång på gång på gång, innan hon långsamt gled in i den mörka, djupa världen av sömn.

De kom inte långt förrän Niyahas ben vek sig. De två andra noviserna kom inte med några invändningar när Dimitrij stannade och försiktigt, med vingarna vilande över deras ryggar som skydd mot regnet, sänkte dem alla till marken. Hon fortsatte att hyscha dem med varsam stämma, och mumlade lågt betryggande ord. Hon lade nacken över Niyahas skälvande skuldror och mötte Theanos blick. Han stod fortfarande upp, men trots styrkan han försökte uppvisa så var det tydligt att även han var skakad. Han var trött, hans ben darrade nästan omärkligt; av ansträngningen att hålla fasaden inför de yngre eller efter språngmarschen tillbaks till reviret gick inte att säga. Ju längre Dimitrij höll hans blick, desto mer av fasaden föll från hans ansikte. Den blandade rädslan, tröttheten och ilskan i hans ögon var något hon sett förut, speglad i ansikten som inte längre var mer än minnen.
     Långsamt lade sig även Theano ner, och kröp nära för att ta del i den hög som bildats runtom Dimitrij. Trots de känslor hon kunde se i honom så höll han sig lugn. Han skakade inte så som de gråtande noviserna, och stämde själv in i ledarens lågmälda tröstande. Han kämpade hårt för att förbli det stöd som de yngre behövde, det stöd som hade följt dem hela vägen och som hade fört dem hem igen oskadda. De skulle inte nå resten av flocken nu. Dimitrij kunde inte, ville inte tvinga dem att resa sig igen nu. Hon sände sina mentala trådar efter de närmsta i flocken för att berätta var hon fanns, och att de andra hade återvänt. Medan de skälvande novisernas gråt övergick i en orolig, utmattad sömn bad hon flocken att komma till dem istället.
 
[Avslutat]