I en varsam mak, graciös och mjuk, tycktes den ljusa Eldaren nästan flyta fram över det frodiga jordgolvet.
Världen omkring honom stod i mörker denna natt. Månen och stjärnorna som annars var dess källa till ljus, låg gömd bakom tunga regnmoln.
Det gick nästan att smaka den fuktighet som låg i luften.

Ett sällsamt ljud flödade ur den högreste hannens strupe. En sång om vädrets makter och hyllningar till det, en sång han själv ansåg sig passa till den kommande väderleken. Men sången tillhörde inte något språk som sprungit ur landet han nu höll sin hemvist utan ett land, långt bortom gränserna till detta. 

Det knöt sig i bröstet på honom, och sången tillsammans med benens rörelser, fick ett abrupt slut. Tankarna på det som han behövt lämna bakom sig skar honom djupt i själen. En kort, halvhjärtad morrning förflöt hans tankar.
Nog var han en annan nu än vad han varit dessförinnan. Där fanns en bitterhet, en avund över vad han förlorat till varelser han med hela sitt hjärta önskade livet ur. Käkmuskler spändes under skinnet.
Han var en annan nu. Inte längre den Eldar som tillhört rikets arme. Inte en av dom som tillhörde spaningsgruppen. Det fanns inte längre. Han fanns inte längre. 
Där fanns bara ett namn som en gång i tiden tillhört... - ett dovt mullrande kunde höras från flera kilometer bort, tillsammans med ett plötsligt ljussken som fick himlavalvet att dränkas i ljus. Det fick Im'rahl att lyfta och vrida på huvudet i dess riktning.

Ett otyglat oväder skulle snart vara över dem.

[Duva]

Hon trodde att platsen kallades Eldskogen. De flesta träden var förkolnade skuggor av sitt forna jag, som spretande fingrar som sträckte sig upp mot himlen. Himlen ifråga var orolig. Ett oväder var på väg, något annat var inte att vänta. 
Den ljusa tiken var en skarp kontrast mot mörkret under, ovanför och omkring henne. Även om hennes fäll av naturliga skäl blev mörkare i färgen och inte lyste lika kritvitt som när solen betraktade henne, var hon ändock en liten färgklick i det mörka. En vandrande färgklick.
Hon hade gått försjunken i egna tankar, och därför inte hört sången förrän den var alldeles inpå henne - fast det dova åskmullret gjorde knappast saken bättre - men hon hann inte uppfatta många stavelser förrän den tvärt klipptes av. Hon hade dock hört tillräckligt mycket för att förstå att sången inte var på något språk som hon kände till. I och för sig kunde hon i princip bara identifiera sitt eget språk, Nordspråket, och Nimorian. Men det här språket var annorlunda. Det var förtrollande, mystiskt. Vackert.
En blixt brände av och för ett kort ögonblick badade världen i ljus. Hon uppfångade doften av främling. Egentligen hade avsikten inte varit att söka sällskap, men hon var nyfiken på den som sjungit. Hon ville veta mer.

Vinden tilltog i styrka samtidigt som himlen mörknade alltmer. Hon följde doften, en vit färgklick i en mörk värld, tills hon hastigt lyfte huvudet. Här hade hon källan, inte bara till lukten utan kanske också till den vackra sången. Han var ljus till färgen, precis som hon, och hans högresta hållning utstrålade elegans.
"Vad vackert ni sjunger", sa hon mjukt.

Det var med en svepande rörelse som huvudet vreds år motsatt håll, över den högra skuldran, och placerade den skarpa blicken över en ljus främling.
Det ryckte till i de spetsade öronen. Fällens färg fick honom att tänka på Ceres och ett stelt, till synes tidigare oprövat leende, växte fram över hans läppar. Där fanns inte någon djup, osedd orsak till att han funnit tycke för pigmentlösa tiken. Hennes humör, sätt att hantera situationer och den oskuldsfulla ovetskapen om den hon var. Han var nyfiken, fruktansvärt nyfiken på hur många kapitel hennes livshistoria skulle innehålla och om hon någonsin skulle hitta sitt sanna jag.
Av vad han lärt sig om detta lands vargar så var deras livslängd inte något att prata högt om, det var knappt att dom kom till det vuxna stadiet i sina liv innan livstrådens styrka falnade. Själv var han troligtvis en av de äldsta i landet om det inte var fler av hans sort som helskinnat lyckats fly hit. I en Eldars räkning så var han fortfarande väldigt ung.
Vad vackert ni sjunger.
Leendet som vilat i hans anlete breddades något och tog ett mer naturligt, varmt uttryck. 
Le fael, han sänker huvudet i rörelsen av en mjuk bugning och suger fast hennes blick med sin. Gillar ni sång? Det finns mer - om ni ids lyssna.

[Översättning: La fael - Ni är generös.]

Främlingen framför henne log litet. Han var vit, liksom hon, två vita färgklickar i ett stormande hav av mörker. En kraftfull vindpust slet våldsamt i hennes päls, men den vita varginnan stod kvar. Kyla bekom henne inte. Hon var en isvarg, och hon hade växt upp i ett iskallt vinterlandskap. Hennes kropp såväl som sinnet var väl rustat för att överleva i kyla. Faktum var att hon var tacksam för den hastiga svalka som ovädret gav. Hon vandrade nära varmare marker, och ibland kunde värmestråk komma därifrån burna i luften. Hon var långt ifrån sin ras jaktmarker. Långt ifrån snö och minusgrader.
Hon undrade flyktigt om främlingen frös.
Han sa något på ett främmande tungomål. Ordens klang sa henne att det var samma språk som han sjungit på tidigare. 
"Jag älskar sång", sa hon och återgäldade hans leende. "Sång har förmågan att trollbinda mig."
Varginnan mindes ännu sångerna hennes älskade mor sjungit för henne och syskonen när hon inte var mycket mer än en valp. Hon mindes hur orden fått ett budskap, klätts i känslor av moderns lugna, melodiska röst. 
"Tillåt mig att fråga. Vad heter språket på vilket ni sjunger? Det är så vackert." 

"Eldarin." Högfärdighet smög sig in i den blå blicken när Im'rahl nämnde namnet på sitt släktes tungomål.
Mullrandet hördes ännu en gång, betydligt högre än dessförinnan. Hannen såg sig om och la blicken över det mörknande horisonten som sträckte sig mot dem. En diskret rynka la sig i hans anlete i höjd med ögonen.  
"Regnet är snart över oss." Konstaterade han och harklade sig dovt. "Vandra med mig för att finna skydd så ska jag under tiden bjuda er på en rogivande melodi." Det fanns ingen fråga i hans ord, bara en tydlig förklaring på vad tiken skulle göra. Ett snett leende drog i hans ena mungipa under den korta stund som han såg mot den vita fällen innan blicken rycktes från henne och vändes framåt. Utan att vänta på ett svar så satte han benen i rörelse.

Språket kring vilket hans tunga krökte sig med sådan lätthet, stavelserna som hans läppar formade med en avlägsen elegans, kallades för eldarin. Också det var ett av de vackraste, mest mystiska ord varginnan någonsin hört. Hon studerade hanen med något reserverad fascination, närmast beundrade honom för att han behärskade ett så vackert språk, undrade varifrån det kom och vem som hade lärt honom det. Det var nästan en synd att han talade på Nordspråket, ett så enkelt tungomål, när han kunde prata på sitt eget.
   Det var inte förrän den andre förde det på tal, som hon åter blev medveten om ovädret som hotade att braka lös över huvudena på dem. Han hade rätt. Det såg inte bättre ut än att de skulle bli tvungna att söka skydd. Främlingen, vars namn hon ännu inte ens kände, erbjöd henne att ta skydd tillsammans med honom, och samtidigt skulle hon få äran att lyssna på ännu en sång. Hon nickade samtidigt som de första tunga regndropparna slog ner likt meteorer på hennes pälsklädda nacke.
   Främlingen började gå, och hon följde efter. Duva harklade sig.
   "Det slog mig att jag inte känner ert namn ännu. Mitt är Duva." Hon log mjukt.

En fråga om hans namn sökte sig till honom från tiken, nyfiket men försiktigt. Till svar steg en stum suck från eldaren.
"Im'rahl Gardohwë." Det låg en vag irritation i rösten men den var inte menad till tiken, nej, men till vädret som bara tilltog i styrka. Hannens långa benen tog längre och längre steg, till den omfattning att hans gång snart övergick till ett lätt lunkande. 
"Kalla mig Im'rahl, Duva."  (:fingerguns:)
Han svänger av, upp för en liten kulle, men på dess krön stannar han för att skanna av terrängen som öppnat sig framför dem.
Tunga droppar vräker ner, skymmer till viss del sikten över det öppna landskapet - landskapet som är mitt i processen av att återhämta sig från den brand som tidigare härjat området.
Eldaren hummar nöjt när han lägger sin blå blick på ett högt krön längre fram, och han tycker sig kunna skymta konturerna av något mörkt i höjden, ett hål i jordväggen. Ett skydd.
"En sång om väder och vemod." Han sneglar ner på tiken med ett monotont uttryck, lyfter blicken och sträcker på halsen.
En lågmäld men harmonisk sång formas och sprids från hannens korpsvarta läppar, om än sången nästan försvinner i ljudet av vädrets makter så finns den ändå där för den som vill höra.
Im'rahl sätter kroppen i rörelse på nytt.

(Fingerguns, aww yiss.)

Im'rahl sjunger en sång om väder och vemod. Ljudet dränks nästan av ovädrets larm, men hon lyssnar, och tonerna som når hennes spetsade öron är vackra, så trollbindande vackra, att hon inte riktigt vet vad hon ska göra av sig. Så hon gör ingenting, följer bara med Im'rahl och hennes gula blick följer hans blå till den ihåliga jordvägg som han uppenbarligen tar sikte på. Ännu lyssnar hennes öron efter sången, och fast hon inte kan orden så tycker hon om den. Det är en vacker sång, annat kan inte sägas. Hon är fascinerad, helt klart, precis som hon fascineras av allt som är nytt för henne, men det här är på ett djupare plan på något vis. Det är inte bara genuin nyfikenhet. Hon förtrollas nästan av sången som sjungs på eldarin och fast hon omöjligt kan tyda orden får sången ändå en mening.
  Tiken lyssnar utan att avbryta, nästan rädd för att melodin ska ta slut. Jordväggen är nära nu, de är nästan framme, nästan skyddade från ovädret som brutit löst över deras huvuden. Duva sluter ögonen en sekund, och allt är svart innanför ögonlocken, svart och så sången. Den är mystisk, avlägsen, vacker. Hon älskar den. 

[Ta ett fullständigt meningslöst svar där det egentligen inte händer så mycket mer än att Duva diggar Im'rahls sång ^^]

Framför dem gapade jordgrottan girigt. För den mindre tiken skulle det inte finnas några problem med att ställa sig i skyddet av den, för eldaren skulle det inte gå fullt lika smidigt. Höjden på taket var en bra bit under hans hals-sträckta ögonhöjd. En rynka trycks ihop på ovansidan hanens nosrygg och han slänger en hastig blick till himlen. Direkt blir han tvungen att kisa genom de tunga regndropparna. Im'rahl sänker halsen och tar ett kliv in under skyddet. Pälsen dras motvilligt mot taket och färgar den ljusa, blöta fällen mörk av jord och smuts. En dov fnysning lämnar honom.
Tiken följer honom in i den mörka jordgrottan och de blir stående där, blickande ut över det  dunkla området. Till och från lyses det dock upp av vilda blixtrar som rider över himlavalvet. 
Regndropparnas nerslag ger en mjuk och behaglig rytm till vilket eldaren återupptar sin sång.

[Som överenskommet med min motspelare så avslutat rollet här - om hon inte vill skriva ett avslutande inlägg?]