Natten hägrade åter igen över dagen, månen och stjärnorna glimmrade starkt på den mörkblå himlen. Det var kallt, första natten med minusgrader just det här året. Frost hade redan börjat klä markens gräs, som ännu bar en grön färg, men efter denna natt skulle det falna i färg och bli orange brunt. De mängder med rosen buskar var likt allt annat täckta med vit frost och allt såg ut att bli mycket ljusare. Det var en vacker syn. En mystisk varelse vandrade fram över den kyliga marken. Tillbaka från ännu ett uppdrag, men denna gången inget mördande uppdrag faktiskt. Ett uppdrag på eget bevåg. En vandring som härdade, en sådan skör varelse som hon är. Stark, delvis, snabb, absolut, skicklig, mer än vad du kan ana. Samtidigt så skör, likt rosen. Vid första frosten vissnar den.

Hon hade vandrat, genom bergen, genom glaciären och snöslätten. Hon var en varm varelse, oförmögen i största allmänhet att klara sig i kyliga klimat, men ack hon hade varit borta så länge att hennes päls anpassat sig redan. Den var tjock, lång och tuffsig. Det var inte likt henne, men det var en förändring hon var nöjd med. Hon var starkare än tidigare och tåligare. Det hade varit värt det och nu var hon tillbaka. Undrandes över vilken sorts utskällning som hon skulle få av Murder, om nu den unga ledaren hade mage att skälla ut Nikita för egen vninnings utbillning så visst. Nikita var inte den som tog åt sig, dessutom var hon den som varit med och uppfostrat Murder, så lite medfödd respekt för varandra fanns där.

Stilla gick hon förbi en rosenbuske, suckandes och gick sedan igenom ett snår för att komma ut i sin trängins glänta. Den glänta som Acier hjälpt henne att skapa, med sten, klippor och trä. Hon lät ett svagt leende sprida sig över hennes ansikte. Hon var hemma igen. Hon gick ner i 'sand' gropen och lät klorna riva mot den hårda ytan, tills hon kom ner i det mjuka lagret. Det var skönt att känna sanden under trampdynorna igen, i stället för snö och is. Hon suckade nöjt och satte sig ner. Hon vände blicken upp emot himlen coh studerade månens och stjärnornas skådespel. Hon andades tyst ut och en svag vit dimma sträckte sig upp mot de enorma himlavalet som omringade dess värld av våld och kärlek, på gott och ont.

Remi hade hållit sig på reviret senaste tiden. Där kände han att han hörde hemma mitt i allt där han kunde styra som han ville när ingen såg. Hans sinne fanns ständigt närvarande i det förskamliga som hans brorsdotter gjorde när hon styrde flocken. Egentligen spelade det ingen roll vad Murder sa eller gjorde, han skulle hata henne ändå. Speciellt för att hon har släppt in alla dessa orena vargar. Gråvargar, som han kallade det. Alla vargar som inte är renrasiga stäppvargar är för Remi gråvargar. För honom ett skälsord.

Hans tunga tankar avbröts dock av en välbekant trevlig vittring. Ett svagt lustfyllt leende kunde anas i det gamla ansikte när tankarna kom till denna tik som var den enda som lyckats förvrida hans sinne. Den enda varg han brydde sig om förutom sitt egnaa uppblåsta ego.

Hon var alldeless i närheten av honom och inte speciellt svår att finna. Han hittade henne när hon befann sig i sandgropen. Hon var så vacker hans syndiga gudinna som var hans enda nöje här i livet. Han hatade sig själv för det, men det var de enda han också ansåg sig ha rätt till att längta efter. Han kunde inte hindra det heller även om han försökt, r det hade han. Nu försökte han inte längre utan hade accepterat sin syndiga tik som sin.

"Min vackra primadonna.." Sa han som hälsning till henne när han närmade sig. Hennes skönhet i stjärnljuset förblindade honom helt.

Tankarna gled tillbaka till tiden då allt var normalt, då tiden ständigt flöt på. Då allt näst intill stod still, förutom för henne. Hon hade ständigt gått igenom förändringar från den dagen hon föddes i flocken fram tills nu. Egentligen där av hennes lättsamma seende på vad Murderotic gör med flocken. Hon älskade förändringar, även om hon skyr förändringar som sker med vargar, där av hennes svaga uns med hat emot Acier. Denne hane som ständigt myter anlete. Irriternade svår att läsa trotts att hon sett honom växa upp en kortare period. Nåja, förändringar hade slutat påverka henne den dagen då tidens Assassin valt henne som sin lärling. Det hade varit en stor förändring i hennes liv, samtidigt som hennes mor gick bort innan denne fött en andra kull med syskon, dödad av en demon. Fadern hade varit förtvivlad och bortkommen, disstraherad hade han dött i kriget som den starka soldat han är. Fokus är allt, det hade hon lärt sig efter hans misstag.

Nikita hade med ens blivit kvar, endast 8mån gammal. Tillräckligt för att klara sig själv, men det hade varit ett hårt slag. Fast hade det inte hänt, hade hon aldrig varit så engeagerad i Assassin kunskaperna som hon blivit. Det hade blivit hennes liv och det var det fortfarande, delvis. Hon lät öronen vändas bakåt. Hon hade hört honom på långt avstånd, men nu väckte han henne ur sina 'dag'drömmar. Hon vände ner blicken från himlen och svängde huvudet åt ena hållet, visad i profil mot sin älskade. Den som lyckats ta sig in i hennes mörker och fyllt henne med ljus. Hur det var möjligt med två så olika individer var ett mysterium, men ännu fanns det inga tecken på att de skulle bryta upp ifrån varndra.

Hon spettsade öronen istället och det var endast ett öga som höll koll på honom, mer behövdes inte. Ett tydligt leende hälsade honom välkommen och svansen svepte runt hennes kropp. Hon följde honom med blicken, även om det inte syntes, då det var de puppiller lösa ögat som synade honom.
- Hur visste du att jag var tillbaka, min kära?
Sa hon sedan med en mjuk torn i sin röst. Hon talade tydligt nog för att han skulle höra henne, men med en skör vacker torn, som hon inte talade till med någon annan än när hon och Remi var ensamma. Hon visade inte underkastelse, men hon visade honom sin mjuka sida. Den som han lyckats finna, trotts hans konstiga sätt att se på andra. Trotts att hon aldrig funnit några liknande känslor för någon annan i hela världen. Han var den ända och skulle förbli ända in i döden, det var hon helt säker på.
- Följer du efter mig?
Sa hon sedan och ett retsamt flin tog över leendets platts. Ja visst gillade hon att retas då och då. Ganska ofta faktikst, men det var ingen nyhet. Hon visste dock vilka situvatuoner man skulle vara seriös i och om Remi ville prata allvar om något så skulle hon ta det på allvar också. Hon anpassade sig väldigt enkelt, precis som hon kan anpassa sig efter sin omgivning väldigt enkelt och smälta in i princip överallt. Man behöver endast vara uppmärksam nog för att veta hur.

Han besvarade hennes retsamma kommentar med smala ögon som var fyllda med en viss ungdom som annars tyckes sen länge vara förlorad när man träffade honom annars. Hans svaga leende avslöjade också en retsam glädje över att han träffat henne igen.

"Jag behöver inte förfölja dig min assassin, och skulle nog inte kunna det hellre, det skulle vara som att leta efter ett andetag, men som tur är så avslöjar din underbara doft dig för mig."
Han tog några steg närmare henne utan att släppa sin sköna med blicken.

"Men om jag kunde så skulle jag förfölja dig till självaste Chaibos helvetiska grottor. " Hans mörka föräldrade röst innehöll plötsligt en mjukhet som den annars aldrig brukade ha. Den speglade den ungdom han en gång lämnat, och den ungdom han aldrig riktigt upplevt. I denna tradition som de har inom flocken så växer man upp tidigt, och ungdom och dess nöjen är nästan något föraktat. Kanske gör det också att den smyger sig kvar äldre upp i åldrarna vare sig man själv valt det eller ej för att sedan ara avnjutas när ingen annan ser på.

Hon lyssnade med ett varmt uttryck i ansiktet på Remi's ord. Hon kunde inte tacka gudarna nog för att hon funnit denne varg och fått dela mer eller mindre en halv livstid med honom. Hon kunde inte be om fler år, det skulle inte vara rättvist. Hon hade fått allt hon önskade genom hela livet, vad mer kunde hon be om?
- Jag skulle göra detsamma.
Sa hon och buffade på honom igen. Hon kunde inte låta bli, hela hon fylldes av lycka då hon nuddade honom. Kanske gjrode hond et för sällan, men varje gång hon gjorde det blev hon lyckligare. Han var hennes egna lyckopiller.
- Hur är flocken nu för tiden?
Sa hon sedan och vinklade ett av öronen bak emot nacken. Hon var smått nyfiken. Hon gillade sällan att vara borta så länge som det brukar bli, men det var en del av jobbet och hon brukar oftast bli vänligt välkomnad tillbaka när flockmedlemmarna väl märker det.

Han försökte avleda sina tankar från hennes förtrollande skönhet som drev honom till orena tankar och försökte fokusera på nuet och hennes fråga. Han fick tänka igenom hur det hade varit med deras flock, och vad som hade hänt, men mestadels hade det inte hänt så mycket att rapportera om.

"Det fungerar bra." Han tog ett djupt andetag och gick igenom för sig själv vad som kunde vara intressant att berätta.

"Medusa är dräktig och förväntas föda ganska snart. Det kommer bli en fröjd för flocken med nya själar att träna till våra egna."

"Murderotic.. Verkar orolig av någon naledning. Hon vandrar mycket och berättar lite. Men hon berättar nog sällan saker för mig." Och till viss del så var han väl egentligen inte förvånad. Murder och Remi hade aldrig stått på samma kant med varandra, och tilliten dem mellan var inte speciellt hög. Remi hade aldrig uppskattat att Murder hade blivit flockens ledare när hans broder hade dött, men hade alltid motvilligt funnit sig i det för att hedra deras traditioner. Men ävenom han hedrade det hela så behövde han inte gilla det. Anledningen var nog mestadels för att deras syn på världen och flocken kunde skilja sig på vissa punkter.

"Jag antar att jag får be till Moriko att hon beskyddar henne och vägleder henne framöver.."

Remi skulle aldrig erkänna att han var på riktigt orolig för sin brorsdotter, oc hdet var han väl egentligen inte heller, men till viss del var han ändå det, eftersom att det gällde flocken.

"Du kanske kan prata med henne?"

Medusa, valpar. Hon klippte till med öronen och var förvånad, även om detta inte tillsynes syntes på utsidan. De glödande ögonen såg på sin själsfrände. De hade vandrat länge med varandra. Hon mindes fortfarande första gången han sett åt hennes håll. Där de tidigare inte direkt lagt märke till varandra. Flocken på den tiden hade bestått av många Stäppare, endast stäppare. Hon var ny och hade precis blivit lärling till en av de dåvarande Assassins. Hon log vid tanken, vid minnet. Det stod så nära att det kändes som om hon nästan kunde röra vid det i sinnet. Remi väckte henne ur hennes trans.

- Valpar.. Är Angelus fadern?..
Sa hon, då hon kände på sig, deras blickar när hon hade varit inärheten, innan uppdraget. Det kunde omöjligt vara någon annan. Underbart det där med kärlek. Hon hoppades dock inte det skulle förvrida hans tankar till något annat än vad han var tränad till. Hon var dessutom smått irriterad, visserligen hade hon oftast inte tid för något annat än sina plikter till flocken, men ack vad hon ville ha valpar. Träna dem ensam. Ha dem för sig själv. Hon vände bort blicken då den fick en svagt sorgsen torn. De hade varit ett par så länge, varför ingen ens ifrågasatt det var konstigt enligt henne. Varför hade ingen ens nämnt det?

- Jag berättar inte för dig hur du ska sköta ditt jobb lika lite som jag tänker tala om för Murder hur hon ska sköta sitt, men jag kan ge henne några stöttande ord på vägen..
Sa hon med ett svagt leende, fortfarande smått syniskt bitter över de tidigare nämnda ämnet. Hon klippte med öronen igen och hörde sig omkring, det verkade inte som en ända själ var i närheten. Hon log lite varmare emot honom och svepte till med sin långa svans. Hon satte sig ner, försökte lugna ner sina tankar en aning, men behöll hans blick hos sig själv. Älskade älskade Remi.. Hon såg smått förtvivlad ut, hon var inte längre en ungdom. Inte längre. Hon gav upp sedan ett svagt retsamt flin och sade;
- Jag ber till Moriko varje dag, så att hon håller dig säker åt mig när jag inte kan.

Remi nickade till svar. Det var nog ganska självklart egentligen. Var det någon annan ras förutom stäppvargar som Remi kunde tänkas uppskatta så var det just de stolta vrenerna med sitt rena blod, värdiga en plats i Treontha.

Han blev lite lätt stött av hennes retande sedan, men tog egentligen inte så illa vid sig, men Nikita var den enda som kunde retas med honom på det sättet han gjorde det. Han visste mycket väl att han inte kunde säga åt Murder vad hon skulle göra, det var hennes uppgift, men det var nog en del av Remikauri som mer än gärna skulle vilja lägga sig i ännu mer än vad han antagligen redan gjorde. Han önskade nog bara att han ansågs viktigare för flocken än vad han kände att han var. Remikauri hade så mycket kärlek och trofasthet att han ville dela med sig av sin egna tro och kunskap till övriga medlemmarna.

Han blev något försjunken i sina egna tankar och försvann bort från samtalet en stund. Han hade nog inte märkt själv vilken grubblare han blivit på äldre dagar.

Nikita stirrade upp emot stjärnorna. Ack det var en vacker sådan, alldeles klart. Men hon visste att natten kunde vara förrädisk när himlen var så öppen. Det kunde bli kallt. Hon för sjönk sig i sina egna tankar då Kauri förblev tyst. Han verkade ha mycket att fundera över. Hon vände blicken åter emot honom, glöden brann fortfarande i deras hjärtan. Hon såg tillbaka på alla minnen de haft. Hur ögonen glimrat då de stirrat på varandra under träningarna. Nikita med sin Assassin tränare och Kauri med sin mästare. Hon kände samma känsla som hon känt då, evigheter sedan.
- Minns du när du gick mig på nerverna, för att i vår träning fick du mig att falla i sjön?
Sa hon smått fundersamt. De hade som många andra haft en period då de retat varandra till gallfeber, innan de erkände sina känslor för varandra. De hade skrattat åt det senare, men hon kunde inte låta bli att le åt det nu. Minnen. De hade så många minnen tillsammans att hon inte ens kunde räkna dem. Hon strålade ut glädje då tankarna vimlade kring fler och fler goda stunder. Hon puffade honom smått under hakan och andades in hans doft, som om det skulle vara sista gången.
- Vad skulle jag göra utan dig?