Han hade tidigare inte kännt till sin far på några vis. Acier som hans far hette hade sökt upp honom ett antal gånger i Kaiwood och sist hade han äntligen bjudit hit honom, till rosenskogen som han kallade det numer, Itrozo var för krångligt och dessutom ett väldigt tråkigt namn. Han visste så mycket mer om sin far nu och på något sätt kände han sig mer önskad från det hållet än från moderns håll, även om Acier har berättat hela historien om gudarna och så vidare.

En storslagen general var han, värd att se upp till. En märktig krigare med tassarna på jorden. En riktig fadersfigur, det var hans åsikt för stunden och den skulle säkert inte ändras. Han såg så stora likheter mellan dem och kunde inte låta bli att valpigt önska att han en dag skulle växa upp och bli lika storslagen som han. Han skulle i framtiden kunna se tillbaka och tänka på hur barnslig han betedde sig, men han lever i nuet så det spelar ingen roll för honom för stunden. Hans far var i alla fall där för honom och för det respekterade han honom.

Han trippade fram i lugn skritt, övade på att lyssa till ljud, skilja på olika saker. Som vanligt la han enklast till fågel läten på minnet och lät endast för nöjjes skull ett läte lämna honom. Han härmade en fiskgjuse på pricken, förutom den undan liggande, halv väsande tornen som liknade en drakes läte. Han stannade sedan i en mindre glänta, slängde ut vingarna och flög upp på en gren i ett träd med endast två vingslag. Hans vingspann var redan över två meter bred så han kunde enkelt lyfta sin egna tyngd, utan problem. När han väl la sig ner hängde framtassarna över på ena sidan av grenen och han la ner huvudet på frambenen. Slappnade av, men hans hök blick såg sig om hela tiden. Han va inte säker här egentligen, verklgen inte i hans ålder.

Remikauri patrullerade över Treonthas marker som han värnade om väl. Han vandrade i de vackra rosmarkerna som han såg som en gåva från Moriko. Genom sin snabbhet och uthållighet som stäppvarg och dessutom med vinden som bästa vän kunda han utan större problem vandra och springa hela dagarna utan att bli märkvärdigt utmattad, trots att åldern och åren började krypa sig närmare inpå.

Remi's ljusblå ögon hade plötsligt uppmärksammat en rörelse i luften - en bevingad varg. Han hade ögonblickligen stannat upp för att se vart den tog vägen och för att inte avslöja sig själv för fort, och såg att den landade bland träden längre bort. När vargen försvunnit in bland träden slutade remi tveka och begav sig direkt för att undersöka vem som inkräktade.

Det dröjde inte länge innan han fann denne i ett träd. Skogen är inte speciellt tät, och vinden bar med sig avslöjande dofter. Remi antog nästan att främlingen redan hade fått syn på honom själv sen tidigare, speciellt eftersom att han hade haft fågelsyn över hela området. Stäppvargarnas kamouflerande päls gjorde dock dem inte alltid så lätta att upptäcka, men Remi antog ingenting.

"Varg, tala, vem är du och vad har fört dig till dessa marker, Tronthas marker." Hans röst var mörk, barsk och bestämd. Han krävde inget annat än svar och raka ord. Han tänkte inte acceptera en slingrare, även om denne satt högt ovanför honom i trädet. På närmare håll kunde han se att denne var en yngling, långt yngre än honom själv. Han skulle mer elle mindre kallat denne varg för valp helt enkelt som var långt ifrån sina fulla mognads år. Med andra ord blev han inte heller förvånad att en yngling, eller valp som denna vågade sig in på en flocks revir utan att tänka före. Om han inte hade ett ärende här förstås och var här utav en orsak.

"Kom ner från trädet så vi kan tala öga mot öga." Sa han sedan snabbt innan främlingen hunnit svara. Han gillade inte att vara lägre än andra vargar när samtal skulle föras.

Geddon hade med sin skarpa blick fått tag på främlingens silluette innnan han kom nära. En individ som såg ut att vara roströd i sina toner, med ljusare udnersida och fläckar över kroppen. Var detta de unika Stäppvargarna far hade talat om? Tankarna höll sig kring det, men han lät de va. Han skymtade främlingens kalla blå blick emot sig och de toffsprydda öronen ströks bak emot nacken. Denne hade också lagt märke till honom, mer eller mindre. Då denne av vad han kunde dömma kom hotfullt närmre sträckte han ut vingarna längs sidorna och gav ifrån sig ett gällt, rovfågels skri som alltid beblandades med den där mörkare, hårdare tornen som liknade en drakes.

Han menade inte att vara respektlös, snarare kände han sig en aning hotad och därför hade han dragit ett varnande sträck över situvationen. Han kanske inte hade så mycket att komma med när de gällde styrka, men hans krafter var väl utvecklade och desto kraftfullare. Han kunde alltid försvara sig själv med andra ord, tillräckligt för att hålla sig vid liv. Hur liten han än var. Fortfarande valp och allt. Inte speciellt vist att vandra runt ensam då. Han lät sin stora kropp resa sig upp över grenen. Synade främlingen, lyssnade till denne, men förblev tyst. Han tog sedan ett språng ut i luften, flaxade kraftigt emot med vingarna två gånger innan han lätt och ljudlöst nådde marken med sina tassar.

- En inbjudan förde mig till dessa trackter, herrn.
Hans röst ekade djupt och väsande i främlingens sinne, då Armageddon var allt annat än lik de flesta andra. Stum, men för det hade han inte svårt att konvensera med andra, då han använde sinnets krafter för att föra hans talan. Han sträckte på sig, hanen var större, inte lika stor som hans egen far, men betydligt mycket större än han själv. Även om han också började skjuta i höjd nu och var redan en liten bit högre än deras egen Alfa. Han var stolt över sig själv och nog syntes det i den skarpa hök blicken som alltid höll koll. Sedan talade han åter igen i hanens sinne med sin väsande röst.
- Armageddon är mitt namn herrn..

Remi ryckte till lätt vid de otrevliga talandet i hans sinne, det uppskattades inte.
"Kan du inte tala med ord, var.. Armageddon, lämna mitt huvud ifred tack."

Tanken på att en pojkspoling skulle rota runt i hans huvud var allt annat än trevlig. Skryta med speciella krafter och vingar var inget han föll för uttryckligen.

"Har inte din far och mor lärt dig hyfs att vara hövlig nog?" Frågade han barskt som bra en äldre herre skulle göra. Han kände sig väldigt lättretlig, men tänkte inte på det själv. Han ville helt enkelt ha lugn och ro omkring sig, allt i harmoni där vargar betedde sig ordentligt och normalt. Och med respekten för gudarna, som han starkt misstänkte att denna vilden inte hade. Som det värre verkade så tvivlade han nu starkt på att denne fått lära sig religion alls under sin uppväxt.

"Och vem är det som har bjudit in dig hit om jag får fråga" la han till snabbt. Och det var väl egentligen inte en fråga, utan ett krav att få veta det från hans sida, men sagt i en vänligare form, men hans tonläge sade motsatsen. Han var tvungen att veta, då han visste att det sannerligen inte var han själv som hade gjort det.

Armageddon satt stilla och tyst, respekterande väntade han in allt som hanen ville ha sagt. Han var verkligen en respektingivande varelse. Geddon stirrade på honom fashinerande med sin extremt skarpa blick. Han väntade, ja kanske hade hanen fått sagt sitt? Nej där kom lite till. När hanen sedan tystnade väntade han en liten stund till för att vara säker på att hanen inte skulle fortsätta. Han öppnade munen och gav ifrån sig ett kort skri, ett rovdjursfågels skri, mer än så behövdes inte. Han höll sedan munnen stängd och talade åter igen i hanens sinne.
- Nej herrn. Jag kan inte tala med ord som ni. Oroa dig inte, mina tanke överförnings krafter är inget att bry sig om, jag kan varken läsa dina minnen eller rota runt i ditt huvud.
Sa han och nickade djupt och respektfullt emot honom. Han kunde inte direkt göra något åt saken, han var allt annat än normal och han var inte född med de stämband som alla andra här verkade vara. Dock såg han inte det som ett nederlag, han var menad att vara speciell helt enkelt.
- Jag har inte haft speciellt delaktiga föräldrar i mitt liv, så hur skulle jag kunna veta bättre?
Sa han sedan och la huvudet lätt på sned. De toffsprydda öronen var spettsade helatiden och fokus var helt lagd på hanen framför honom. Han började studera denne, ljus creamfärger, mot mer roströda fläckar nästan. Han såg sedan in i de blå ögonen igen och valde sedan att svara på det sista.
- Min far.

Remi lyssnade även om han kände sig förnärmad, men nickade till slut när han fått situationen förklarad.
- "Ego agnosco.."* mumlade han sedan för sig själv, han förstod. Eller egentligen var han inte säker på om han gjorde det. Att tala var en egenskap som var viktig om man tydligt ville kunna framföra sina åsikter till andra. Han tyckte nog inte att denna tankekraft helt kunde ersätta det man kunde uttrycka med ord, men och andra sidan så kan en varg antagligen int rå för om man inte kunde tala och aldrig kunnat. Denna valp kunde antagligen skatta sig lycklig som hade något som ersatte och kunde göra sig förstådd. En varg helt utan tal skulle endast ses som en smutsig barbar i Remis ögon, antagligen straffad av gudarna för sina gärningar, eller ogärningar i detta livet eller ett tidigare. Att kunna uppträda civiliserat skattade han högt.

- "Svårt att komma till orda utan talets gåva." Lade han till när han insåg att valpen antagligen inte talade deras heliga språk. Hade han inte lärt sig allt hyffs av frånvarande föräldrar som han sa, så hade han antagligen inte heller lärt sig deras heliga språk. Han tänkte föreslå att han borde skaffa sig en utbildning, men han hejdade sig när han tyckte att det var hans ansvar att uppfostra en utomstående oäkting som antagligen dessutom var av smutsigt gråblod. Han vill dock inte förnedra honom mer än nödvändigt för något han inte kunnat rå för, dessutom så var han inte säker på om denne talade sanning för honom om att inte kunna läsa tankar. Det var antagligen bäst att vara på den säkrare sidan.

Det som sades sedan gjorde Remi dock mer upprörd, något som tydligt syntes på honom.
- "Din.. Far?" Orden sades med avsmak och med tydlig betoning som visade att han krävde en förklaring med hans iskalla ögon borrade sig in i Armageddon. Bara tanken att en sån fanns i hans flock gjorde att han hade velat bita ihjäl både hederslöse fadern som drog skam över flocken samt den ovärdige son med en gång. Men han slog band på sina känslor och väntade ilsket på svar.




*Jag förstår

- Vill jag göra mig hörd, gör jag det på ett eller annat sätt.
Sa han och tittade på honom, den skarpa blicken var ogenomtränglig. Han var inte orolig över sin bristande stämma. Ack nej, han hade andra läten att göra sig hörd med. Hans riktiga skri var en korsning mellan en falks och en drakes vrål. En ljus genomträngande torn, men med styrka från drakens inre. Ett fruktansvärt läte. Det visste han själv, men ännu var detta inte helt utvecklat. Han var ännu ung, trotts det, inte liten. Han klippte till med öronen och stirrade på honom, precis som en fågel. Ibland kunde han se riktigt korkad ut, för att han bara ser skarp och kall ut, trotts detta är Armageddons tankar väldigt isolerade från omvärlden. Han är smartare än vad han ser ut att vara. Väldigt observant. Nog kunde han se hanens vrede, ack det skrämde honom inte.
-Som han sa, son of a general.. Hans namn är säkert som du vet, Acier.
Sa han och ryckte smått på axlarna. Svarade endast på hanens fråga. Han måste dock erkänna att han kanske skulle önskat efter en mer närvarande fader. Så att han kunde lära sig ett och annat. Trotts att TBB hade goda träningsmarker så verkade Acier något ur en helt annan grad. Han var fashinerad över den styrka som fadern alltid utstrålade, den där äkta kraftfullheten. Denna hanen verkade dock bära på samma självsäkerhet, mer stolthet och samma inre ilska. Konstigt.
- Ursäkta om jag frågar, men vad driver din ilska? Har jag förargat dig?

Det blixtrade till inom Remi. Acier. Det vanärade kräket. Han borde förstått att han inte kunde litat på smutsblodet genom att försöka träna upp honom till en ärofylld krigare, för inget kan ändra de orena blod som rinner i ådrorna. Denna missbedömning visade bara för Remi hur svag han varit tidigare i sina omdömen, han borde vetat betydligt bättre.

Hans överläpp drogs upp och gulvita tänder blottades, de hade blivit slitna till utseendet men var fortfarande fullt vassa, fungerande och redo för strid. En dov morrning kunde höras från hans strupe, och med ens blev Remi inte helt olik barbarerna han själv föraktade, samtidigt som att detta var en annan ak för honom. Detta var heder. Detta var nog svar nog på Armageddons sista fråga. Hade han förargat honom? Nej inte bara förargat, för han var rasande.

- "Smutsblod, simpla gråvarg, du har inget här att göra på vår mark genom att vanära vår flock. Ge dig av!" Röt han ilsket. Han visste ju egentligen inte om han talade sanning, men nu när han såg å honom, javisst, då såg han ju Acier i honom. Utan tvekan. Det gjorde honom argare. Han sprang emot honom med öppna käftar för att hota honom och få honm att backa, att förstå att han menade allvar. Det spelade ingen roll vad han hade mer att säga.

- "Och du behöver inte vara orolig, du ska få träffa din far, jag ska skicka honom efter dig med straffet att döda dig om han överlever när jag är klar med honom." Lade han ilsket till. Självklart visste han att straffet inte var upp till honom, men när Murderotic får reda på det här var han säker på att hon ksulle stå på hans ärade sida och skicka iväg gråvargen eller straffa honom med döden.

Armageddon kunde tydligt se hur förakt förändrades till näst intill hat. Hanen verkade vara riktigt arg och Armageddon förstod inte riktigt varför. Han hörde orden som kastades efter honom. Smuttsblod? Han höjde ena ögonbrynet i förvåning. Detta var ett ord som han ännu inte var bekant med. Dennes rytning var nog för honom att fälla ut vingarna och i nästa sekund sprang främlingen fram och Geddon for genast upp i luften. Enkelt och smidigt. Han slog med vingarna, hängde kvar i luften precis uppe bland grenarna i träden.
- Han kommer snart tillbaka från leadrens samtal, men får jag fråga, vad är ett smutsblod?
Sa han sedan, nyfiken som han var. Han slog några slag med vingarna for runt ett varv och landade på en tjock gren i ett av träden. Han satte sig ner och spetsade öronen emot hanen. Han hade ingen brist på respekt, men han hade brist på en känsla som kallas rädsla. Korkat och dumdristigt. Han var dock trött på sin faders tysthet, kanske kunde denna vargen berätta om saker och ting för honom? I flocken där hemma hade de inte direkt någon lära, de bara tränad, lärde sig slåss och utvecklade sina krafter. Det fanns ingen kunskap alls om något annat, verkade det som.
- Du ser ut att vara en visvarg, upplys mig med din kunskap.

Remikauri spottade bara framför sig som en gest mot vad han ansåg om hans ord.

- "Om jag vore vis så skulle jag dödat din patetiska far för länge sen. Det tjänar inget till att lära såna som du något, smutsblod, tro mig jag försökte och misslyckades med din far. Orent blod, det är vad du är. "

Egentligen ville han nacka valpen som nu satt och klokt nog gömde sig i trädet, men han visste att han inte skulle komma åt honom där uppe, stäppvargar är inte kända trädklättrare, likt de flesta vargar.

Däremot så var det lockande för Remi att ta fram hans vindkrafter. En skarp och vass vind skulle inte ha några problem med att nå upp till tädet för att göra skada, men frågan är om det va värt det. Egentligen var det Acier han nu ville åt. Denna var meningslös för honom själv, och så länge han skulle hålla sig undan så skulle han inte ägna honom en tanke. Nej det var Aciers fel att denna existerade från början. det var Acier som skulle straffas. Tanken på att få ge sig på honom gav honom en blodtörstig känsla han i efterhand antagligen skulle skämmas över. Men för Remi så var det viktigt att flockens heder skulle återställas, ta tillbaka det som hållits hemligt från honom under så många år där kräket inte ens haft modet att berätta för honom om hans synder. Hade det varit annorlunda om han från början erkänt och bett om förlåtelse för sina synder? Ja, antagligen. Remi var inte den att ha inte kunde förlåta så länge man var ärlig och stod för det man gjort, men ångrade sig och kunde bättras. Nu såg han detta som ett rent hån mot honom.

Han ville dock inte vända förens han var säker på att ynglingen förstod allvaret i det hela. Han morrade hotfullt igen.

- "Ge dig av sa jag. Du har inget här att göra, jag låter dig gå." Han lät mer samlad sina sista ord, men fortfarande med ett mörkt morrande till underton.

Han förundrades över hanens förargelseväckande ord, men han förstod inte riktigt ändå. Det var många i hans flock som bar riktigt olika utseenden och antagligen olika raser också. Han hade ingen aning, men han ville gärna veta. Kanske kunde han fråga far senare? Kanske kunde han få lära sig något om detta, religioner, tro? Han ville veta. Här hade han antagligen ingen chans att lära sig längre, så han kunde lika gärna gå här ifrån. Eller flyga.
- Jag är tacksam..
Sa han och nickade emot hanen. Han förstod sig inte på vargar med känsloutbrott. De gav en dålig syn i hans huvud. Han ville gärna hålla sin aura på ett jämnt plan. Det var hans grej, alltid hålla sig lugn, frågan var om han verkligen skulle hålla det. Han stirrade på hanen någon sekund till innan han fällde ut sina präktiga vingar och for upp i luften med ett starkt slag emot marken. Han såg sig om en sista gång emot den stora hanen. Styrka. Ja han ville växa upp och bli stark. Stark som vargarna i denna klan/flock. De verkade vara stolta varelser, precis som han. Han flög iväg, men bara en bit. Han skulle finna Acier och Murderotic, de bör vara klara med sitt samtal nu.

[Avslutat?]

[Avslutat!]