Remikauri hade med ilskna språng tagit sig tillbaka till flockområdet efter sitt möte med den smutsblodige ynglingen Armageddon. Han var rasande. Fullständigt rosenrasande. Han hade nämligen fått reda på att detta slyngel var Aciers oäkta avkomma. Remi kände sig hånad och vanärad för att ha fått reda på detta från ett annat håll än hans egen general som han förväntat sig skulle vara ärlig mot honom i alla lägen. Han kände sig sviken, och hans förtroende för honom hade nu försvunnit helt. Efter språngmarschen för att komma ifatt resten av flocken om börjat vandra till de nya markerna så stannade han vid deras rastplats och gav ifrån sig ett högt rytande skall som antagligen skulle locka till sig alla vargar i närheten, men det var bara en han ville möta. Acier. Han tänkte tvinga honom att ge svar på tal. Om han fick bestämma, så skulle han bara gett sig på honom och slitit av honom strupen.. Men detta skulle inte vara något gudarna skulle uppskatta även om de uppenbarligen skulle se till att straffa honom hårt. Han skulle invänta tecken på att det var okej att döda. Han behvde förstås en dom också från hans ledare.

Han stod där med rest ragg och blottade tänder.

[Alla är välkomna att vara med! Kul om det är med fler och ser händelsen, alla i flocken är ju inblandade.]

Vad nu? Acier som alltid levt i sin egna lilla värld var inte direkt van vid att bli tillkallad på detta viset. Det irriterade honom en aning och ganska snart drog han på sig en surmulen min. Hade han heller inte hört fel så var det Remi's röst han hört. Eller skall. Han började fundera över vad denna vreden kunde komma ifrån? Om det var någon som han alltid kom överens med så var det ju honom. Vilka tider. Han ruskade på huvudet, vad det än var Remi hade fått nys om så gick det säkerligen att lösa. Acier stod för sina synder och rättade till sina misstag. Alltid. Han gick stolt fram, letade sig tillbaka till rastplatsen och började där med skymta den fläckige bland träden. En kär gammal vän. Han såg dock fortfarande en aning tjurig ut. Han blev trotts allt störd i sina tankar. Han höjde svansen en aning, inte för dominant emot Remi men tillräckligt för att visa att han inte är på humör och ställer sig gärna överst för stunden. Remi fick ta det som han vill.
- Ave gregem frater, quid tibi vis in me per impedisset cogitationibus meis?
Sa han med flytande vana ord. Trotts allt hade även han växt upp i flocken, även om han under en period varit ifrån dem. 1år, kanske 2år hade han varit ifrån dem, men inte mer än så. Latin var som hans modersmål, nästan. Cazari var fortfarande ett språk han aldrig skulle kunna glömma. Det var hans två språk, de gjorde honom dessutom alltid påmind om vart han kom ifrån. Dock led han inte av det egentligen, men ibland kunde han inte låta bli att fundera över varför han valde just denna väg.


[- Var hälsad flockbror, vad vill ni mig genom att störa i mina tankar och funderingar?]

[Angelus vill hoppa in 8D rollar Tannin lite också, hihi!]

Han hade dragit sig lite åt sidan, tätt åtföljd av Tannin som var fascinerad av skuggorna. Sonen fann dem fascinerande, och många gånger hade Angelus kommit på honom med att försöka sig på att kontrollera skuggorna. Dock utan framgång. Den unge hanens krafter hade ännu inte uppenbarat sig, något som gjorde denne aningen nedstämd, och som en god far hade Angelus tänkt skingra hans tankar. Därför hade de tagit en liten promenad, bara de två, för att ha lite far och son tid.
Men såklart var det något som hade avbrutit dem. Ett ilsket skall som kommit från Remi. Och genast hade det tagit Angelus uppmärksamhet, och samtalet han hade haft med sin son var över. Och de båda han bytt riktning, börjat vandra tillbaka.

När Angelus hade anlände gled blicken mellan de två hanarna som stod mitt emot varandra. Acier med ett iskallt lugn och Remi som nästan verkade koka över av ilska. Och han kunde inte låta bli att undra vad detta rörde sig om. Dock hade han ingen större lust att direkt lägga sig i, men sedan visste han inte heller vem Remis ilska var riktad mot. Innerligen hoppades han att det inte var han som gjort stäppvargen arg, då han hyste en stor respekt för Remi och dessutom gillade denne.
- Salutem. Quid factitatum est?
Det var en enkel hälsning och en enkel fråga. Säkerligen skulle han få veta vad det rörde sig om.

Tannin stod tyst vid sin faders sida och såg på Acier och Remi. Även han undrade vad som egentligen var på gång, men han visste bättre än att öppna munnen och lägga sig i. Så under tystnad betraktade han de två hanarna, väntade på ett svar på frågan som Angelus hade ställt.

Översättning; Var hälsade. Vad står på?

Remi nästan blixtrade till när han såg Acier framför sig. Hans ragg var rest på hans rödfläckiga rygg, och han visade tänderna mot honom och gav ifrån sig en morrning för att markera, att hans respekt för hannen fanns inte mer för stunden.

Han noterade även att fler medlemmar började dyka upp i bakgrunden, men allt hans fokus var på Acier. Han hoppades dock att de övriga medlemmarna skulle ställa sig snabbt på hans sida, om det inte visade sig föstås att de hade hjärtat på fel plats. Här fanns dock möjlighet att verkligen visa att man förtjänade sin plats i flocken och stod på den rätta sidan, gudarnas.

Han talade med mörk stämma.
- Ne praesentia tua nos digneris vocavit. Your haereticis ut trahat nos premunt tenebrarum. Immundus lupus et cunnus. Mendaces, qui nos a malo veneno, semel vellet confiteri peccata vel crimina audire te feci?*

Det gick inte att ta fel på ilskan i honom även om han försökte samla sig något just för att kunna tala väl, men det var ingen tvekan om att han inte ville ha kvar honom i deras flock. Hade han fått bestämma så hade han dödat, och struntat i frågor och anklagelser. Samtidigt visste han att det inte var han som skulle dömma andra. Det skulle lämnas över till gudarna och till deras domina Indira. Vargen han mötte, kunde ha ljugit, men varför skulle han? Även om han inte tvivlade så ville han inte låta lögnare från en horunge vanära hans egna själ genom att ta ett oskyldigt liv. Han ifck jobba på sitt egna temperament för att inte gå till överstyr. Han fösökte tänka på hans mediterande stunder som han hade just för att kunna träna på hans svaghet, att misslyckas med att behålla lugnet.

Men i dessa fall hade han svårt att hålla sig. Han kände sig förudmjukad.

Han talade igen ett varningens ord och blottade tänder.
- Subsannant me tacitus poenam dabis nobis, ut eorum vita nobis data Hede turpis.**

Det var ingen tvekan om att Remi inte skulle hindra sig sjlv från att ge ett dödande hugg.
- Jag borde förstått att du alltid skulle vara en gråvarg sade han sedan tystare. Han talade annat språk för att inte fläcka ner deras heliga språk med ett sådant ord som gråvarg. Ett av de värsta man kunde kalla en annan varg i Remis ögon. Han föraktade orena gråvargar som inte hade stolta traditioner i sina släktled. Ändå hade han en gång accepterat Acier trots hans tvivel om Aciers bakgrund, för att han var en duktig och begåvad krigare. Han var beredd att göra undantag när han tog sig an att träna denna lärlig som han kommit att kalla för broder genom många månvarg. Dennan yhet som hade nått honom gjorde att han kände sig mer kränkt än han kunde uttrycka. Denna orena handling som stred emot det flocken stod för. Han skulle kräva upprättelse. Han skulle kräva blod. Fick han inte blod skulle utvisning vara det minsta han tänkte begära. Remikauris gräns var nådd.

[*Du som inte hedrar oss med din närvaro inbjudna. Din kättare som drar oss ner till mörker. Orena varg och slampa. Lögnare som förgiftade oss med ord onda, Vill du bekänna dina synder en gång för alla, eller lyssna till anklagelserna jag har emot dig??

**Hånar du mig med tystnad kommer du straffas med att ge ditt liv till oss för att vi ska få vår hede tillbaka.]

Acier såg ilskan, mer eller mindre kände den i luften. Nog för att han utvecklat sina krafter bra, men detta började bli obehagligt. Han hade lärt sig känna andras känslor utan att behöva se dem. Som Angelus som dök upp. Han såg kalla och hård ut på utsidan, men han kunde känna känslorna av spänning och en del oro kanske? Han hade ännu inte lärt sig tolka känslorna från olika vargar ännu. Murder hade varit hans försökskanin den senaste tiden. Men han var snabb på att lära sig. Han klippte till med öronen då Beta hanen talade och han gav upp en kall morrning.
- Manere de ea!
Sa han med mörk stämma. Han ogillade fortfarande hanen och det var inget som skulle förändras. Han tänkte dock inte smuttskasta hanen mer om denne valde att hålla sig undan från honom och lämna hans business ifred. Då skulle han helt enkelt bara vara nöjd och låta denne vara. Behandla den som man själv vill bli behandlad, helt enkelt. Remikauris ord väckte honom och han vände sin blick emot hanen. Såg förvånad ut till en början, men sedan föll bitarna på plats.
- The dea, Moriko. Posuit me sursum parumper test .. Remikauri vobis exponere non est necesse. Mea culpa, sicut vobis etc .. Sed facio aliquid circa ipsum!
Sa han med mörk röst och började morra en aning. Gråvarg eller inte! Han var en av de med mest heder i kroppen av alla. Det hade han aldrig tvivlat på tidigare, så varför nu?! Armageddon.. Det var endast därför. Hade han inte rätt att föröka sig bara för att han var gråvarg? Han fnös, visserligen var det inte rätt, de höll han med om. Men Moriko. Hon hade haft andra planer för honom. Gudarna måste ha någon större plan för hans son, annars skulle de aldrig fått honom att göra det. Han stirrade på hanen, stod fast, morrade lågt. Som att säga att han var trött på anklagelser. De hade inte varit några på länge, klart han inte tålde mycket då. Nepp, detta skulle han inte acceptera. Knappast.
- Multa aqua per caput ne nunc senem.


[ - Stay out of it! - Till Angelus - ]

[ - The goddess, Moriko. She set me up for a test.. I don't need to explain this for you Remikauri. I make my mistakes, just like you .. But I do something about it!

- Do not take too much water over your head now, old man.]

Remi kände hur varje ord Acier sade bara retade upp honom mer och mer. Han kände sig provocerad, och misstänkte att han inte skulle kunna hålla sig tills Murder skulle dyka upp.
- Protestans coram me non paenitet.*
Han morrade markerande igen med blottade gulvita tänder.
- Favete Linguis. Memento te mortalem esse.**
Sade han med varnande ord igen. Hot skulle inte fugera på Remi. Han var alldeles för uppe i sig själv och sitt ständigt växande hat för att vara mottaglig för ord från denne gråvarg som inte var värdig i hans ögon.
- Videamus nunc determinare.***

Hans muskler spändes och den iskalla blicken mörknade och det syntes att han gjorde sig redo för att slåss. Om detta var dagen han skulle, så var det så det skulle ske. Han skulle dö en hedersam död, försvarandes det som för honom vore rätt. Han skulle inte dö med ånger, han skulle inte dö med sorg. Han skulle dö med lyckan att han gjorde vad han kunde till sitt sista andetag. Gudarna skulle älska honom för det, ta emot honom med öppna armar när ha skulle vandra dit som en hjälte. Han visste att han hela sitt liv hade levt efter alla deras regler. Han hade ingen ånger.

Visst, hade han också felat. Endast gudarna är perfekta. Ingen varelse i numoori kan mäta sig med gudarnas nivå. Men Remi hade försökt. Och hans felande var inget mot denna som hade förrått flocken med denna handling som han sedan inte talat om för flocken. En lögnare av värsta slag.

De mörka molnen på himmelen tycktes mörkare och agressiva vindar började röra sig omking dem medan spänningen växte. Det vinade omkring dem nu. Remis vindar.



[* - Jag ångrar att jag inte protesterat tidigare.
** - Vakta din tunga. Minns att du är dödlig
*** - Låt oss avgöra detta, här och nu.]

Angelus var en vren som sällan log. Sanningen var att ett flin var så pass sällsynt i hans ansikte att man kunde säga att det aldrig syntes där. Han var allvarlig, riktigt allvarlig. Det var sällan han visade några känslor alls, men just leendet som han faktiskt kunde frammana var det inte många som hade sett.
Men nu kunde han inte hålla sig, och det avlånga ansiktet sprack upp i ett hånflin.
- Så smutsblodet har förökat sig... Så trevligt. Och jag antar att avkomma inte heller har rent blod i sina ådror. Vilken besvikelse.
Han ignorerade totalt orden som Acier hade sagt åt honom genom att göra detta uttalande. Och precis som Remi valde han att inte använda språket som flocken såg som heligt, då han inte ville smutsa ned det på samma sätt som Acier nu hade smutsat ned sin egen heder.
Och han var tvungen att erkänna att det var med nöje han skulle se Generalen få det denne förtjänade. Det enda han ångrade var att han själv inte hade fått en god anledning att sätta denne på plats. Men nog skulle han njuta av detta. Och ifall det behövdes skulle han inte heller tveka att även han ge Acier en omgång. Det var trots allt inte bara Remi som var förargad, även Angelus kände en svag irritation. Men tillfredsställelsen över att se att Generalen äntligen hade gjort bort sig var starkare, därav flinet i ansiktet.

---------------------------

Tannin stod fortfarande tyst bredvid sin far, såg upp mot Angelus med de klart blåa ögonen då denne talade. Han förstod vad som pågick, och det var med en intresserad min som han lyssnade och granskade alla de tre vuxna hanarna som stod omkring honom.
Men på ett sätt önskade han ändå att han varit någon annanstans. Med syskonen eller med modern. Konfliken var redan ett faktum, och med tanke på alla de känslor som låg i luften, så starka att de nästan gick att ta på, så kunde han inte tro annat än att striden var mycket nära. Snart skulle två av dem, om inte alla tre.
Han ville inte hamna mitt i en konflikt som inte var hans.

Baugur hade också hört Remikauris rop och hade skyndat sig till platsen, men stannat upp på håll när han kom till den obehagliga stämningen som nästan gick att känna på. Han såg sedan att hans far och bror redan var på plats och travade diskret och ställde sig intill dem som var hans närmsta familj. I vanliga fall brukade valparna vara glada och kaxiga, men här var det helt klart inget som de skulle våga, utan Baugur blev istället den valp som han var där föräldra och syskon är den största tryggheten. Han såg upp mot far som såg ovanligt.. nöjd ut av någon anledning. Baugur fattade ingenting.

Han sträckte sig mot Tannin som han stod närmast just nu.
- Vad är det som händer?
Frågade han så tyst han kunde. Vinden var ändå så pass stark nu att andra inte skulle höra hans viskning, men man ville inte komma ivägen just nu. han undrade också vart hans mor och Luma höll till. De borde vara i närheten.

Acier morrade lågt, stirrade på Remi. Han borde förstått. Även om denne varit en av hans närmsta vänner så skulle hans 'svek' räknas som det värsta i dennes ögon. Han skulle aldrig få dennes ärligaste respekt. Patetiskt. Han höjde stolt på huvudet och fnös kallt, föraktfullt emot dem. Inte bara Remi. Nej Angelus var någon han föraktade mer än någon annan och ändå tvingades han leva i samma flock som denna avskyvärda varelse. Remi's första ord berörde honom inte. Han var inte rädd för Remikauri. De båda skiljde varandra åt. Remi var en stäppvarg. Byggd för att vara kvick, snabb och uthållig. Visserligen var Remi stor för sin ras, men Acier var säkert 30 cm högre, med kraftigare benstomme och med en muskelbyggnad från både Naktaki vargens klättrande och Cestorns standard. Han kanske inte var lika kraftigt byggd som de ursprungliga Cestor vargarna, men nära. Han kunde klå upp dem båda två, här och nu! Som han såg det. Acier morrade till, likt ett lejons rytande vände blicken emot Angelus och sköt upp tre sten pelare emot hanen, antingen skulle denne hinna hoppa undan eller så skulle han skjutas iväg upp i luften eller om Acier hade tur skulle denne låsas in emellan dem, ner emot backen.
- Smutsiga vren! Du borde förstå att jag som redan är blandras omöjligt kan få renblodiga valpar.. Patetiska lopphög!
Röt han emot hanen med morrande stämma. Ja antingen var Angelus helt efterbliven eller så var han bara ännu mer efterbliven än vanligt. Ilskan började stiga i Aciers inre, marken började protestera i ett dovt muller underifrån dem. Jorden började skaka under tassarna på de närvarande. Acier stod fast med sina tassar i marken. Remi ville göra upp. Acier hade inget emot det egentligen.
- Jag ska inte slösa mer energi på dig Remi, Jag ska inte slösa mer energi på Treontha.. Ni förtjänar inte en krigare som mig..
Morrade han fram. Han tålde det inte, inte alls. De betedde sig som patetiska valpar. Allihopa. Han sträckte stolt på sig och vände om emot Angelus håll. Gick fram emot denne. Hans öron var tryckta emot nacken och ju närmre han kom hanen desto mer skakade marken under deras tassar. Han fäste blicken i dennes ögon. Använde sina psykiska krafter till max, det var inte speciellt många som skulle kunna komma undan. Han försökte med ens pressa hanen ner emot marken, likt en bugning för Acier, emot den andres vilja förstås. Han ansträngde sig, förhoppningsvis till ett bra pris. Han viskade då han kom tillräckligt nära hanen.
- Vigilate vestri tergum dum vos dormire. Momentum vos non feceritis .. Cum illud semper tibi erit.

[- Watch your back while you sleep. The moment you don't.. It will be the last thing you ever do.
]

Så fort hon hört kallelsen hade hon reagerat, tagit sig dit i tystnad. Tack vare den varg hon en gång träffat som bar vindens kraft hade hon lärt sig att följa med vinden, dölja sin doft. Det var en utmärkt egenskap som skulle komma till användning. Mer än en gång.
Blicken flackade. Detta var Acier och Remikauris tid, de passerande dagarna hade fört dom samman och det var enbart dem som skulle byta ut sina ord. Det var väll så det alltid hade funkat inom flocken. Medlemmar av Treontha ägde så mycket mer än andra bröder och systrar av andra flockar. Men även denna vita tik drog sina linjer, satte en gräns.
Det latinska språket utnyttjades och tiken slöt det gyllene ögonen då hon sjönk. Stegen placerades ljudlöst ut då hon tog sig närmre de andra och sjönk tätt intill marken innan hon rätade på sig igen. Hon kunde nu skymta en tredje gäst, och det var de som fick henne att dra tillbaka öronen för en sekund. Betan. Han hade sin rätt att ta del av samtalet, han hade sin rätt att yttra sig. Det borde ju även Acier veta vid det här laget.
Den här stunden var perfekt för observation, hon kunde lära sig dem något bättre nu. Samt rätta till det fel hon redan hade sett.
Remikauri hade nu utmanat Acier, men till vilken nytta? Hur hade stäppvargen egentligen tänkt till där? Kunde fysisk våld vara avgörande under denna diskussion, och hur kunde han så snabbt skjuta undan det Acier sagt? Han verkade inte ha lyssnat då generalen nämnt Gudens namn. Remikauri ville inte överväga generalens ord; och om dom nu var sanna, skulle den äldre begå ett stort misstag och förråda sina egna Gudar. Betan då, vart felade han? Jo, han hade redan valt sin part. Innan han ens förstod vad det hela handlade om, och det var ett stort fel. Nästan för mycket. Han skippade rättvisa, det som flocken stod för. Acier.. I detta nuet fanns inga tydliga fel, bara det som hade vart. Dock talade han ännu något förbaskat respektlöst till betan; men vem skulle inte?
Var det så här alla andra såg på dem, fick hennes egna medlemmar henne att skämmas? Dom motbevisade henne, sänkte hennes förväntningar.
Ögonen spärrades upp. Angelus ord för genom hennes huvud och ett flin lade sig över hennes ansikte. Hon såg nästan galen ut. Ett muttrande läte lämnade hennes strupe i ett misslyckat skratt. Acier's senare ord kom som ett hån och var gjorde henne nästan skärrad. Hjärtskärrad. Det var något som gick sönder inom henne lika lätt som glas. Det var inte först Acier valde att attackera, använda sin kraft gentemot Angelus som hon valde att slänga sig in i denna strid.
Hon var en renrasig stäppvarg, snabbare än många andra i landet. Hon hann ta sig ner, knuffa undan vren valpen från det vuxna så att i alla fall inte denna skulle kunna komma till skada, men då hade Acier redan börjat sin färd mot sitt mål. Angelus.
- ACIER!
Röt hon fram. Nog hade hon aldrig använt denna ton mot den hannen förut. Inte med en sådan allvarlig ilska. Aldrig någonsin.
Käftarna slogs samman och tänderna tycktes nästan gnissla. Den glödande blicken borrade sig fast på generalen. Med raska steg gick hon mot deras håll, kvävde utrymmet mellan honom och hans mål. Andetagen var tunga men snabba utav ren frustration.
- Et a te numquam remeare debet.
Det skar inom henne ännu en gång, av att behöva säga det. Men hon visade det inte, inte ens en gnutta. Varför fortsätta blotta sina svaga sidor, för någon som ändå aldrig hade brytt sig?
- Ut velles, tu dixisti. Videte locum, ubi quasi exponere non ipsum. Sic da te tempus.
Dessa ord sade hon i tysnad, menad till endast Acier och ingen annan i deras närvaro. Endast han skulle förstå vad hon menade.
Den gyllene blicken sneglade bort mot Remi's håll. Hon såg missnöjt på sin farbror. Han skulle inte få tro att han kunde komma undan, inte den här gången. Hon skulle ställa honom mot väggen, han skulle få se en sida hos tiken han nog aldrig hade skådat innan. Inte heller Angelus skulle slippa undan lika lätt.
- Tror du jag försöker lära dig rättvisa genom att du ska håna andra, är detta vad du kallar en förändring?
Orden riktades åt vrenen, men hon såg inte ens mot hans håll då hon talade till honom.


Översättning:

* Ge dig av, och återvänd aldrig.

till acier: Endast Mattiz kommer att få denna översättning thihihi.

Tannin såg emot sin bror när denne kom, lyssnade på orden. Skakade sedan lätt på huvudet och nickade menande mot Acier och Remikauri. Inga ord kom ur hans mun då han valde att inte yttra sig. Han ville på intet sätt bli indragen i denna konflikt, eftersom att någonting sade honom att det kunde sluta illa.
Mycket illa.
De blåa ögonen spärrades upp en aning då han kände hur marken började protestera under dem. Skaka, darra. Precis som vindarna i luften verkade den han vaknat till liv. Det hade att göra med mäktiga krafter, det förstod han. Och han ville inte komma i kläm. Han önskade inte störa dessa vargar. Och stillsamt tog han ett litet steg bakåt, önskade nästan att han kunde dra sig undan. Kanske det var dags att gå? Detta var väl ändå ingen plats för en valp. Och ännu ett litet steg togs bakåt.
Mer hann Tannin inte göra, innan han omslöts av ett svävande mörker.

---------------------

Leendet i ansiktet dök upp lika fort som det hade kommit, och genast gled den allvarliga minen tillbaka. Han reagerade instinktivt när stenarna kom skjutandes ur marken, emot honom. Genast kastade han sig åt sidan, samtidigt som skuggorna sköt iväg från honom, omslöt hans två söner och skapade ett skal runt dem som förhoppningsvis gjorde att de inte blev skadade. Han klarade sig, nästan. En sten hade slagit till honom lätt i sidan, och det värkte svagt.
Den blåa blicken vändes ilsket åt Acier.
Han såg hur Generalen kom närmare, hörde orden som sades. Käkarna pressades lätt samman, orden som kom ur Generalens mun var ingenting som han tänkte acceptera. Inte heller tänkte han försöka ha överseende med det hela.
Men sedan insåg han sitt misstag. Ögonen hos den andre borrade sig in i hans egna och han kände hur ett annat sinne försökte tränga in i hans eget. Knäna började lätt vika sig under honom, samtidigt som en svag panikkänsla började växa i Angelus. Nej, han tänkte inte bli utnyttjad på detta vis. Han vägrade. Och skuggorna kom genast till hans undsättning, dolde hans ögon, dolde hans kropp. Försökte däöja honom för Aciers onda blickar.
Men det var inte de som räddade honom.

När det gälla ropet skar genom luften sjönk skuggorna undan och vrenen såg upp, såg Murder stå med ryggen åt honom. Och efter några snabba ord åt Acier riktades orden sedan åt Angelus. Han förstod det, även om hennes blick inte mötte hans. Och han kände genast hur en svag skam spred sig genom kroppen.
- Jag ber om ursäkt. Jag lät känslorna ta över och därmed gjorde jag mig själv till åtlöje. Det ska inte upprepas.
Huvudet hängde lätt och den annars så stolta hållningen var som bortblåst. Men fortfarande var det svårt att avläsa hans känslor bara genom att titta på honom. Fasad han hade byggt runt sig skulle aldrig rasa, oavsett vad som rörde sig inom honom.

En liten bit bort stod Tannin, fortfarande med en önskan om att gå därifrån.

Remikauri stod bara med ihopbitna käkar. Han försökte dölja hur nöjd han var över Indiras handlande. Acier hade inget i deras flock att göra längre.

Han stod bara tyst och betraktade, sa inget, visade inget. Bara stod och såg på sin brorsdotter.

Det var svårt för honom att erkänna, men hon hade växt upp och blivit en tuff varg. Den hårda uppfostran av henne hade lönatsig, och han kunde även se en del av sin bror i honom, och en del av sig själv. De blod som gjorde dem till de ärofyllda stäppvargar som de var. Murderotic hade med ära kunnat ågjärda de misstag de gjort som litat på Acier när han togs med i flocken och blivit betrodd med betaplatsen. Det här visade att hon var mogen, vuxen nog att ta bra beslut, och kunnat ge ära tillbaka till flocken. Nu kunde Remikauri erkänna för sig själv att hon hade förtjänat sin plats som ledare.

Hon skällde även ut Remikauri bara genom att se på honom, men det bekom honom inte. Det gjorde honom bara nöjd.

- "Domina" Sa han sedan högt när Angelus hade talat färdigt.

Han tog ett djupt andetag och såg på Murderotic med smala ögon.
- "Du har blivit en bra ledare. En sann ledare. Det ska bli en ära att få fortsätta följa dig och din vilja." Han bugade för att visa att han menade vad han sa.

Det var ett stort erkännande och steg för den gamle vargen som alltid suktat efter ledarplatsen i eget syfte. Han hade alltid tyckt att det var orätt med Murderotic som ledare. En ung tik, med långt lägre erfarenhet än han själv. När Remikauris bror, Murderotics far, den forne ledaren gick bort, var ledarplatsen enligt lag Murders plats, trots att hon var ung.

Men nu kunde även Remikauri erkänna att hon växt upp och blivit den stäppvarg hon alltid haft potentialen för att bli. Han fick erkänna sig besegrad att hon nu var på samma nivå som honom själv, eller att han även var passerad. Att utvisa medlemmar och kunna straffa dem som var kvar, det krävs en ledare för ett sånt jobb.

Remikauri skulle dock inte sluta utmana henne som ledare, inte lsuta ifrågasätta. En ledare behöver någon som kan stå emot och ge andra perspektiv, och ge råd när det behövs. Remi tänkte fortsätta vara den farbrorn för henne, som skulle stötta och vägleda och finnas där i hasorna, påpeka när hon gjorde fel, berömma när hon gjorde rätt. Han skulle aldrig kunna släppa den biten helt. Hans kontrollbehov och kunskap var för stor för det.

Men hon hade vunnit hans respekt. Det skulle göra den stora skillnaden.
Han såg inte mer på Acier. Han fanns inte, för Remi hade han redan lämnat. Han hade istället förlorat respekten. Det var också en stor skillnad.

I sin ilka vände han blicken emot Murderotic då hon röt åt honom och han röt tillbaka morrade hotfullt och högljutt. Han skulle ge sig av, ja självklart. Han såg sig själv inte längre som en del av flocken. Murder's val. Nej egentligen inte. Han hade länge gått och vankat av och an. Funderat över saken. Detta var bara en avgörande anledning till att han skulle gå ifrån dem. Han såg hur vrenen patetiskt försökte gömma sig sina skuggor han flinade kallt till och släppte sina krafter, lät dem lägga sig.
- Att bryta min plikt är inget jag väljer att göra.. Ett heligt löfte inför gudarna och din far, men ni ger mig inget val Muder.
Sa han hård och kall stämma. Han ville inte lyssna till de ord hon sa till honom. Det sved inom honom. Det var egentligen det som höll kvar honom i ur och skur. Trotts Angelus ankomst i flocken, trotts alla andra motgångar. De skulle bli svagare utan honom. Han ruskade på huvudet och vände en sista hånfull blick emot vrenen. Denne avskyvärda varelse. Han menade det han hade sagt. I alla fall för stunden. Antagligen var det inget han skulle genom föra även om det var något han så gärna ville.
- Ego carebitis vobis.
Sa han, viskandes till sin forna ledare och med viskningen följde ett svagt leende. Han sträckte sedan stolt på mig och började med ens gå från platsen. För första gången helt fri på väldigt, väldigt många år. Han spetsade öronen och såg med förväntan ut över horisonten. Han kände sig upprymd och full av förväntningar. Det var en helt ny värld där ute som skulle möta honom. Nu flocklös. Ordet kändes konstigt i hans huvud, men det var vad han var. Flocklös. Ensam, stark, full av erfarenhet. Det skulle bli ett äventyr som aldrig förr.

(Ska vi säga att detta är avslutat? Vi borde skapa ett nytt flockroll någon annanstans egentligen, med tanke på att detta är ganska inaktuellt nu)