[Utspelar sig egentligen typ på TBBs revir, men placerade det i öppna forumet bara på kul. Främst till för om någon flockmedlem kanske vill svara, annars får det vara ett flummigt, ensamt inlägg.]

Othello hade hört om Morikos höjd snart efter att ha anslutit sig till Kaiwoods flock. Det hade inte varit svårt att förstå att platsen var helig för dem, nästan lika helig som deras syn på rent blod, om inte mer, och lika enkelt var det att få reda på berättelsen bakom. De talade gärna och väl både om sin skog och den gudinna som sades vaka över den. Att hon uppenbarats sig samma höst som hans egen strid med horden i Ken-Yak, och begravt styggelsen långt under sin egen jord. 
   Det var tillräckligt intressant för att Othello skulle ha sökt sig vidare från revirets center, utanför gränserna där det omtalade landmärket sades finnas. Väl framme satt han sig ner. Blicken vandrade över den väldiga kullen, där rötter och flak av sten och mörk, packad jord krängde om varandra, slående likt den sköra knoppen av en outslagen växt. Vid foten av höjden kunde han se arrangemang av sten, gravar. Det var väl det höjden var, en massgrav. Av odöda och flockmedlemmar, sistnämnda ansikten han aldrig skulle varken se eller la något större intresse i. Det omisskännliga auran av kraft låg över hela området, avskräckande och sövande på samma gång. Det var inte den första massgraven han skådat, heller. Det skrämde honom inte. Första gången var den värsta - den andra tillräckligt för att rubba honom ur balans, om än bara för ett ögonblick. Den tredje? Inte alls. 
   Othello hummade kort för sig själv, mer än utandning än något annat. Moriko verkade sannerligen hård i sina straff för de syndare som vandrat hennes marker. Han undrade plötsligt hur hon kände över hans närvaro i hennes skog, som begått flera felaktiga handlingar i sitt liv. Vad hon i så fall planerade för straff för honom. Om det ens spelade någon roll.

Mirai växte så det knakade och hon började sakta men säkert likna en vuxen tik, med vackra drag och under den tjocka pälsen fanns även tecken som skvallrade om starka sega muskler. Hon tränade mer eller mindre varje dag med Cy och nu hade hon lyckats virra bort honom. Han höll järnkoll på henne och hon började mer eller mindre bli trött på att inte få göra precis som hon själv ville. Tonåringar. Med långa bestämda steg hade hon tagit sig själv från reviret till Morikos höjd. Hon ville se, ta in all information. Massgraven var något hon inte tidigare hade skådat och nu när hon väl gjorde det var den fascinerande men skrämmande på samma gång. Hon märkte knappt närvaron av en annan flockmedlem. Hon reagerade på lukten och reste sig upp från en sittande position när hon såg den storslagna varelsen komma närmre. Han var stor. Minst sagt. Den intensiva blicken synade vargen från topp till tå men förövrigt förblev hon stilla. Doften var färsk och med tanke på att hon inte tidigare hade sett individen drog hon slutsatsen att vargen var en relativt ny flockmedlem. Hon vinklade ena örat bakåt och behöll det andra nyfiket spetsat framåt. Hon visste inte hur hon skulle reagera här näst, om nu vargen ens lagt märkt till henne.

Känslan av att vara betraktat fick Othello att vrida på huvudet, och mycket riktigt befann sig någon annan vid platsen. Blicken landade på en ung tik, slående lik Shiva i ansiktet. Trots att han inte träffat henne innan var det inte en svår parallell att dra. En av Shivas... Vad var det de kallat dem? Oäktingar. Det fanns tydligen flera, men han planerade inte att själv kalla dem vid det cyniska namnet. Han hade alltid trott på intention mer än rent blod - och det var väl egentligen där han och Corson gick isär som mest. Det hade kunnat vara ett problem, men nu var det inte det.
   "Mirai", gissade han högt. "Det är ditt namn, inte sant?" Blicken lämnade tiken, återgick till höjden som tornade upp sig framför honom. "Är det möjligt att ta sig till toppen?" Han pausade. Att vandra på en massgrav. "Eller är en sådan handling inte till Gudarnas behag?"

Mirai var tyst när han talade, det var hennes namn och hon nickade bara som svar på hans fråga. Det var hennes namn och han kunde det. Ett svagt leende visade sig i hennes ansikte när hon såg upp på den stora vargen framför henne. Hon kände sig liten bredvid denna jätte vargen!
- Och Othello är ditt, eller hur?
Sa hon istället och såg sedan bortåt, för att studera det han talade om. Att bestiga massgraven. Det lät otroligt lockande. Å andra sidan hade hon ingen aning om vad gudarna tyckte om saken. Hon vinklade ena örat bakåt och funderade en stund innan hon svarade. 
- Möjligt är det, vad Moriko tycker om saken vet jag inte. 
Svarade hon samtidigt som hennes intensiva blick gnistrade till av nyfikenhet och det syntes tydligt hur eggad hon blev av tanken att se ut från höjden. En viss spänning fanns det i det att hon befann sig här ensam, eller ja utan Cy då förstås. Hon hade trotts allt sällskap av Othello. Han var trotts allt en medlem. Det borde räcka för att vistas här.

Othello hummade jakande, men släppte inte höjden med blicken. Han föreställde sig hur isen skulle kunna klättra uppför höjden och bilda en stadig trappa hela vägen upp till toppen. Att utmana Moriko var en lockande tanke. Inte för att trotsa henne, utan för att komma den historiska platsen närmare. Se vad som hände. Han var inte särskilt mån om sitt liv på det sättet - någonstans var han övertygad om att han redan var förlorad.
   "Var du här när det hände?", frågade han tankfullt. Han mötte Mirais heterokromiska blick. Hon var ung, men ingen valp. Sannolikheten var stor att hon tillhört Lykoris - The BloodBlooms - under den tid de levande döda infekterat Numoori. "Såg du henne?"

Mira skakade först på huvudet för att gestikulera att hon inte hade varit här. Hon hade inte sett någonting, men det var på grund av Chi och att hon varit väldigt väldigt liten såklart. Hon tittade upp på honom och tänkte efter en stund. Var det nödvändigt att berätta ens? Fast varför inte. 
- Nej, Chi valde att hålla mina syskon och mig själv undangömda innan vi visades upp för flocken. Som värdiga. Vi var väldigt små. 
Svarade hon och mindes tillbaka till tiden när en lek inte var dödligt allvar och hur hon och hennes bror var ett mot världen, eller mot de andra syskonen bara. Nu fanns han inte längre. Hon hade inte glömt ännu. 
- Cy letar nog efter mig. Jag ska inte göra honom allt för orolig. Men det var trevligt att träffa dig Othello. Vi ses!
Hon var glad, men visste också hur allvarligt Cy såg på hennes små äventyr fortfarande. Hon var fortfarande ung så det var förståeligt ändå. 

[Tänkte avsluta det här lite smidigt :D Vi får ta ett färskare roll snart <3]