Remikauri hade varit borta i flera dagar i sökandet efter sin älskade, och han hade funnit henne. Död. Livlös. Hon hade på ett makabert sätt tagit sitt eget liv för att straffa sig själv för hennes hederslösa gärnar. Varför, skulle han antagligen aldrig få veta. Men hon hade varit en assassin in i slutet, den sista av sitt slag.

Han behövde träffa sin sondotter, hans ledare och berätta den tunga nyheten. Det skavde i honom, likt en sticka i hjärtat och det var långt ifrån med en stäppvargs lätta steg som han närmade sig flocken. Han såg Murder på långt håll nu, och gav ifrån sig ett högt skall för att kalla på henne. Han ville tala med henne i enskildhet från de andra när han berättade det. Han kunde inte visa sig svag för dem, och han ville inte visa sig svag för sin ledare, men hon var ändå av hans blod. Även om det inte alltid verkade betyda så mycket för honom i vanliga fall, så betydde det mycket nu. Det var lättare att visa sig svag för en av samma blod.

Det var tre små livliga krabater som stal all hennes uppmärksamhet, deras ynkliga läten som bestod av pipande ljud verkade aldrig tystnat. Det hade verkligen vart några intensiva dagar, det tog mer på krafterna än vad hon först trott. Trots det kände hon sig ändå redo att kalla sig själv en mor.Ett skall fångade hennes uppmärksamhet och den ljusa tiken rätade på sig och vred blicken ut över området. Hon såg på en gång vem det var, och han verkade vara på väg mot hennes riktning. Vad nu? Hade det hänt något?Öronen vek sig mot nacken och hon såg kort mot valparna innan hon vände sig om och satte av i fart för att möta honom halvvägs. Valparna skulle klara ett fåtal minuter ensam i skydd av grottans murar.- Remi!Ett leende lade sig över hennes ansikte men tycktes långsamt tunnas ut då hon mötte sin farbrors blick. Något sade henne att saker och ting inte stod rätt till. Hans ögon var så extremt tomma, livlösa. Murder vred huvudet på snedden och plötsligt slog det henne. Såklart hade hon sina aningar, rena gissningar.- Vad har hänt?

Hans ansikte var stelt, och till synes känslolöst, men de hårt ihopbitna käkarna avslöjade ett döende inre. Han klarade knappt av att se på henne när hon kom. Han visste inte hur han skulle bete sig. Han hade inte känt smärta likt denna tidigare. Det var något nytt för honom. Och han ogillade skarpt, för han ogillade saker som han inte kunde hantera eller påverka. Han blev oerhört svag, och kände allt inom honom försvinna. Men han var tvungen att berätta.

Han stannade av utmattning och lät henne komma fram till honom. Dagar utan mat och knappt vatten, dränkt i sina egna obarmhärtiga känslor hade tagit ut sin rätt. Bara hans reflexer höll honom på benen.

Han stirrade ut i tomma intet, såg längre bort än horisonten nådde, och vände plötsligt blicken mot Indira och såg henne rakt i ögonen.

"Det är Nikita.. Hon.."
Hans hals var torr, rösten blev skrovlig och det blev svårt att prata.
"Hon vandrar inte längre bland oss. Hon har gått vidare." Han fick kämpa för att inte bryta ihop, och sprickorna i hans fasad blev synligare för varje ögonblick.

Blicken flackade, hon kunde inte riktigt fokusera. Så fort han nämnde Nikita stred hundratals känslor inom henne och hon kände sig svag. Visst hade dom förlorat många genom åren, men just Nikita. Hon stod i hög rang tillsammans med sina lärlingar. Dessutom var hon en viktig individ för hennes familj, inte minst hennes farbror.
Hon behöll sitt lugn, hon ville inte falla känslomässigt framför honom. Det kunde även få honom att falla. Trots att hon ville veta bad som hänt så höll hon igen.
- Ventus.. Vi alla kommer till världen med ett syfte, och när vi väl fullbordat det tar vi oss vidare till något nytt. Det vi lämnar kvar stannar som ett avtryck, en viktig lärdom. Nikita finns kvar, bara inte bland oss.
Blicken sjönk för en kort stund och tystnaden tog över dom kommande sekunderna.
- Vi ger och tar, kommer och går. Med en förlorad själ väcks en ny.
Ett svagt lugnande leende lade sig över hennes läppar och hon nickade mot bergen bakom henne.
- Jag tror Nikitas själ lever vidare genom mina små.

Remi lyssnade bara till hennes ord, och sade inget för att undvika att brista. Hennes ord var väl talade, och han kunde inte tala emot. Hon hade rätt. Det var bara svårt för honom att acceptera, men även i stunder som dessa behövde han lite till gudarna att deras väg. Han visste att Nikita skulle finnas där och möta honom när hans egen tid var inne.

 - "Tempestate probantur fortes.."

Sade han, nästan mest till sig själv, och såg igen bort mot horisonten i deras nya hem. Något växte inom honom, ett beslut.

"Indira. Flocken har fortfarande många prövningar framför sig, och vi har haft olycka med oss den senaste tiden. Vi har förlorat många. Men ni kommer behöva styrka i framtida slag. Jag känner på mig att det står mycket på spel, och vi borde göra gudarna nöjda så att de står på vår sida."

Han tystnade en stund och tänkte eftervad han sade. Men han var säker nu. Det var det enda han kunde tänka sig nu. Nikita. Ventus, Terrance.. Ja det var det rätta.

"Och jag är villig." Sade han sedan med eftertryck, och med en högre säkerhet i tonen. För han visste att Nikita skulle blivit stolt.







[I stormen prövas de starka ]

Leendet försvann. Hon vart helt tom på ord och stirrade bara upp på honom. Munnen öppnades för att gå fram ett ord. Minnen från tidiga år gjorde sig påminda. Hon visste mycket väl vad han talade om. Dock hade aldrig hon själv genomfört något liknande. Men hon var upplärd.
- Mocratio..
sade hon tyst och såg bara på honom utan att säga något mer.

Den vita tiken skaka snabbt på huvudet. Ville inte lyssna klart. Nej nej. Nej.
- Men..
Hon tystnade. Han hade delvis rätt. För mycket förlorat, ännu mindre vunnet. Det hade vart en hård kamp. Ja, Ventus hade rätt. Även hon själv visste vad som behövdes. Balans.
- Men jag har bara dig kvar nu.

Han nickade tyst för att konfirmera det hon sagt.

- "Ja Indira. Mocratio."

Han tystnade och tog efter handen, ett djupt andetag som fyllde lungorna.

- "Du har blivit den ledare du var menad till att bli. Du har skött dig bra, och du har lång tid kvar som ledare. Detta är det bästa jag kan göra för dig. Och även för mig. Men du är inte ensam. Du är en moder nu. Glöm inte det. "

Något slog honom också.

- "Och, Ventus, han kommer behöva dig nu, så du får gärna hålla ett öga på honom. Han är ung, och kommer ta det här hårt. Men jag är säker på att han kommer hedra dig, och arbeta hårt för dig i framtiden. Han kan bli en stark allierade för dig. Han har mycket av Nikita i sig. Och Terrance. Hon behöver en ledare. En vägvisare."


"Men jag kommer aldrig lämna din sida. Men nu, får jag komma hem." Man kunde ana ett svagt leende från honom. Ja, det här var det rätta beslutet. Han var övertygad. Genast såg allt inte lika mörkt ut längre.

Hon lyssnade. Tog in vartenda ord. De betydde mycket för henne. Aldrig hade han nog sagt något liknande förut. Det var inget hon trodde skulle bli tillgängligt heller.
Ögonen tårades och hon blickade bort med en bestämd blick. Hennes far hade lärt henne att detta inte var fel, och den utvalde skulle känna sig hedrad. Så varför kände hon då sorg? 
Ögonen smalnades och hon såg smått mot hans håll.
- Vi måste planera det, välja ut dem..
Hon suckade tyst och vände sig om. Nu rörde sig dem båda tillbaka in mot reviret där valparna väntade. Hon ville minsann att han skulle få se dem, få tillbringa en tid med dem. Han hade trots allt inte trott hennes ord förr angående Guden. Aurinko.
- Om några dagar får det bli aktuellt. Vi måste förbereda oss.

Han nickade och följde hennes sida. Han insåg att han aldrig sett henne i vuxen ålder med tårar. En Treontha skulle bara visa en sådan sida för någon de kunde lita på. Någonstans så hade de alltså lyckats förenas till slut, de gamla och de nya. Han kunde nu mera till och med känna stolthet över att vara hennes farbror. Vem hade kunnat tro det?

- "Du får gärna göra mig äran att välja de utvalda. Det kan bli din sista gåva till mig, och jag är säker på att du gör rätt val, Domina."

[Avslutat]