Marken var klädd med snö nu men blommorna verkade inte förfrysa, det var fascinerande hur hon kände växternas kraft trotts kylan som låg i luften. Att hon börjat märka av sina krafter mer och mer var en befrielse, det hade låtit hennes fälla allt större byten och fick henne att känna kraftfull. I dalen där hon bott med Fiero gick det inte att använda krafter, så hon hade inte haft någon chans att träna med dem förrän nu. Vad hennes krafter -hon- gjort mot Chander tänkte hon inte på. Det var som att det var raderat ur hennes minne, eller iallafall djupt förträngt.
Den senaste månaden hade flutit på i lugn takt, inga bråk inga faror. Trotts att det började bli kallt att inte ha en lya så fick de klara sig, Tica hade testat och marken var för hård för att hennes sköra kropp skulle kunna gräva i den. Deras gömställe under rötterna var iallafall skyddat från vind och om valparna låg tätt ihop frös de inte så mycket. De fick nöja sig med det här. Det hade börjat skymma och det började bli dags för henne att återvända till valparna från den korta promenaden hon tagit. Det hade verkligen hjälp till med samlivet i den lilla familjen att hon inte bara satt o väntade på valparna när de lekte utan också gjorde saker, även om det bara var ensamma promenader. Vinden var inte kylig men inte kall och förde med sig en främmande doft, hon stannade upp och nosade nyfiket.


Lune satt stilla och stirrade ut i den allt mörkare skogen, bakom henne lekte syskonen, eller vilade, eller beundrade sina egna skuggor eller vad de nu än gjorde. Det var ovanligt att Lune satt ytterst av dem och hon hade en olustig känsla i bröstet. Mamma borde komma tillbaka snart för något iakttog dem, det var hon övertygad om. Hon ville säga till syskonen men visste att de inte skulle tro henne. Men det här var inte bara en av alla gånger, det här var inga läskiga ugglor, det här var en stor skugga mellan träden och två glödande ögon. Hon aldrig känt sig så modig i sitt liv som när hon satt och stirrade på den i ett desperat försök att hålla den borta. Men när den ändå började röra sig emot syskonskaran pep hon till och började springa till syskonen, till Mika närmare bestämt. Mika var helt klart tryggast av syskonen. Efter hennes kom en järv i ökande hastighet, först hade den bara lunkat framåt men nu slog de stora kloförsedda ramarna mot marken och rev upp stora spår. Den hade sin hungriga blick först fäst vid Lune men då den lilla honvalpen kastade sig över en större syster och kurade ihop sig skiftade den fokus till Hecate. De breda käftarna öppnades och den kastade sig över valpen.


Tica hade aldrig känt den doften förut men hon hade hunnit bli mer orolig än nyfiken och skyndade sig nu tillbaka. Ett lågt morrande fick henne att öka på stegen och just därefter hördes Lunes livrädda skrik.
Den unga mamman satte av i språng och nådde det lite glesare skogparti de kallade hem precis lagom för att de ett stort vidunder kasta sig emot hennes dotter. Plötsligt såg hon fullkomligt rött och kastade sig framåt med ett vrål, I N T E  H E N N E S  B A R N. Med all kraft den tunna kroppen hade gled hon in framför järven och kastade sig emot den i en tackling. De långa vassa klorna rev över hennes vänstra axel när djuret mer omfamnade henne än flyttade på sig. Men hon gnydde inte utan morrade högt och högg emot varelsens strupe. Sprattlade som tokig för att ta sig loss och till slut tog odjuret två stag bakåt. Hon ställde sig i attackställning framför sina valpar och blottade de tunna vassa tänderna.

Mika hade suttit och stirrat på något flygfä som trots snön ändå envist klarade sig fast vid livet och tyckte det var kul att surra kring valpens huvud. Valpen hade nafsar efter den för att lära den att hålla sig på avstånd men flygfäet visade sig inte vara särskilt smart. Det var när Lune’s pip hördes gav flygfät upp. Mika vrider undrande på huvudet för att se vad systern håller på med och blir lätt förvånad när Lune kommer rusande mot henne och gömmer sig bakom henne.
Mycket händer på samma gång. Något stort och mörkt morrar och fräser och släpper jakten på Lune för att ge sig på Hecate istället. Men mor hinner hoppa i mellan och börjar bråka med varelsen. Mika har kommit upp på tassarna. Öronen står spetsade på huvudet och den djupblå blicken ligger klistrad på scenen som utspelar sig framför henne. Mor mot en mörk varelse som verkar vilja dem alla illa. Den gör mor illa. Mor blir skadad.
Det börjar bubbla inom henne. Mika har många gånger skyddat syskonen. Men aldrig skulle hon tänka sig att hon en dag ville skydda mor. Vattnet i marken letar sig upp mot ytan. Det finns gott om vatten i jorden i denna skog även om det är vinter. Mika har lärt sig att snö också är vatten. Vattnet letar sig upp ur marken och mjukar upp jorden kring järvens tassar. När den backar bort från mor så sjunker dess tassar ner och den tappar fokus samtidigt som den tappar kontrollen över sin balans när den i panik börjar sprattla för att komma undan gyttjan som försöker hålla den i sitt grepp.
Järvens har riktat sitt fokus till att komma undan gyttjan. Den trampar mer för att komma upp men för vartannat sprattel så sjunker den lite djupare. För en liten stund är sprattel allt den kan göra samtidigt som den panikartat morrar. Kanske ägnar det bara upp den mera men det ger förhoppningsvis mor lite andrum. Mika orkat inte hålla marken blöt så länge och marken torkar, eller fryser. Vilket som. Järvens lyckas dra loss sina nu lortig tassar och verkar för en stund desorienterad.
Mika sätter sig ner. Plötsligt känner hon sig lite dränerande på kraft. Men hon kan fortfarande inte släppa järvens med blicken.

De gråa små tassarna krafsade mot marken. Chander visste att det störde hans syskon - Rhia hade sänt honom en irriterad blick - men han kunde inte sluta. Det hade börjat bli kallt, och mamma hade pratat om en lya. Valparna hade sett hennes fruktlösa försök att gräva en. Det hade inte gått. Marken var för hård. Hanvalpen ville dock inte ge upp. Han hade suttit här i närmare en halvtimme, och lyckats jobba upp en litet hål stort som hans tass. Väl nedanför den hårda jordskorpan blev jorden lättare att krafsa undan. Inte mycket, men lite. Kanske skulle det kunna bli en lya ändå? Då skulle mamma bli glad.
   Chander var så koncentrerad på sin uppgift att han var sen med att lägga märke till faran. Först när systern skrek slet han upp den gula blicken, och fick syn på järven. Den gjorde honom livrädd. Det var som ett monster som kom efter dem. När Lune tog skydd bakom Mika vände järven blicken mot Hecate. Chander rörde sig reflexmässigt framåt, ville skydda sin syster, men överlevnadsinstinkterna såg till att benen blev som sirap. Järven kastade sig mot Hecate. I sista stund tacklade något grått den ur dess bana. Mamma! Chander blev överlycklig. De tumlade runt, och allt Chander kunde göra var att storögt följa kampen. Han visste inte hur han kunde hjälpa till.
   Blicken gled mot rötterna där de sov. Det var inte ett stort utrymme. Järven var mycket stor. Han tvivlade på att den skulle kunna komma in där. Om han kunde få in alla syskonen och mamma så skulle de kunna vänta ur järven. Ingen behövde bli skadad. Den gula blicken såg olyckligt hur blodet rann ur sin mors skuldra.
   Hanvalpen fokuserade. Systrarna iakttog striden, och han påkallade deras uppmärksamhet med ett lågt men skarpt skall. Chander gjorde en schasande rörelse mot deras bo under rötterna.
   "Fort!", sa han. Rösten bröts, något som han skulle tyckt varit oändligt pinsamt om det inte vore för omständigheterna. "Vi måste ta skydd, så att mamma inte blir skadad!"