[Paxat till Faye! 8D]

Det var en varm natt, öar låg ovanför vattnets yta, månen lös ned emot vattnet som speglade månen till ett porträtt. Vattnet var kallt medan ovan ytan var det varmt, varma vindar hade började slingra sig runt en grå kropp med svarta ögon. Detta var en mycket liten filur, och vi kan kalla henne för Kangaroo. Denna hona var inte precis trevlig om man säger så, även om hon simmade fram där i vattnet såg hon söt ut, men man ska inte förhasta sig, hon må se ut som en valp - det är hon ju också, men små kan även vuxna vara.

Tassarna som Kangaroo bar på simmade så mycket dom orkade, hon var inte glad och ville inte träffa någon just nu. Den fläckiga pälsen var blöt och ju mer hon simmade emot en liten ö ju mer drogs hennes päls bakåt, hon gillar vatten också, så detta skulle bli lätt. Efter bara några minuter så var hon framme vid öns strandkant, en mycket kort remsa med sand. Där fick hon sand emellan tårna och på trampdynorna, det riktigt klistrade sig fast. Hon gillar inte sand, inte ett dugg. Så Kangaroo fortsatte in på ön tills hon kom dit där det fanns gräs, hon satte sig ned med en liten duns och sedan började slicka på sig själv. Efter ytterliga några minuter hade hon fått bort allt vattnet som hade legat tätt intill hennes kropp då hon simmat, men nu var hon ren. Kangaroo lade sig ned och började att spinna likt en katt som hon delvis är, katt och varg. Där låg hon och spann för sig själv, riktigt mös där i gräset, hon slöt ögonen och somnade. Men så plötsligt hörde hon något, med ett ryck stod hon upp och raggen var uppe. Hon fräste ytterst lite och klorna var utfällda och inborrade i gräset, tänderna visades nu hela tiden.

Andetagen från Aderontiken var lugna, sovandes. Några ljud ett tiotal meter därifrån, ljudet av en katts spinnande, och hennes tofslösa öron ryckte till, vinklades mot ljudet. Hon ruskade på sig, reste sig likt en nyvaken katt - vilket hon också delvis var - och gav till ett mjukt kurrande. Så stelnade hon till, förstod vad ljudet kom ifrån och smög närmare.
De senaste gångerna hon hört ljudet av en kurrning var när hon mött pantrar eller leoparder, och ingen av gångerna hade kattdjuren som mött henne varit på trevligt humör.

Inte heller kattdjuret en bit bort verkade särskilt trevlig, fräsningen var inget tecken på vänlighet, det var hon säker på. Men huvudet drog hon borta en buskes grenar som skymde sikten från främlingen.

Hon stannade upp när hon såg den lilla varelsen där borta, munnen öppnades till en liten glugg. Personen som stod längre bort kunde endast vara en sak.
En Aderon.
Trots främlingens fräsning och visade tänder tog hon några steg framåt, ett svagt leende spreds i hennes ansikte. Hon visste inte vem det var, men det var en renrasig Aderon, det var en sak som hon var säker på.
"Väl mött, ras-syster," sa hon, mjukt med en röst som var för ljus för att vara fullvuxen men för mörk för att tillhöra en valps. "Jag är Faye, dotter av Ever och Shicco." Om varginnan framför var renrasig fanns chansen att hon visste om andra familjer av renrasiga, och kanske skulle känna igen hennes härstammning. Hon granskade valpen, inte särskilt lik henne själv - den framför hade ännu mer av kattdjurets kropp, kortade päls och färglösa ögon, men ändå fanns en liknelse mellan dem. Blicken tog sig upp på hennes öron, och en andra gång blev hon förvånad.
För korta tofsar.
Precis som hennes egna.

Kangaroo fortsatte att fräsa och raggen var fortfarande rest, det kom fram en stor hona ifrån en stor buske. Den lilla gråa kattvalpen kröp ihop som en boll, helt livrädd för den stora, svansen var mellan benen och hon pep bönfallande. Men den stora honan log emot Kangaroo och sa att dom var av samma ras, honan hade rätt. Dom var ganska så lika. Då ställde sig Kangaroo upp och log likaså, men då honan sa att dennes föräldrar var Ever och Shicco började hon nästan att gråta. Näst intill och tårar började forsa.
"Ursäkta mig .. men mina föräldrar heter också Ever och Shicco .."
Sa Kangaroo med gråten i rösten. Kunde detta vara en syster eller en ljugare? Hon tippade på syster. Hennes leende var full med gladhet men även gråt.
"Mitt namn är Kangaroo, känner du mig?"
Sa hon och satte sig ner, efter det började tårarna att forsa, i hennes sinne brydde hon sig egentligen inte om ifall detta var hennes syster, men ändå så tvingades något att hon skulle tycka om denna andra Aderon. Tårarna gjorde den lillas päls blöt, gjorde ränder i pälsen, hon tog sin högra tass och försökte torka bort tårarna, men förgäves. Hon var glad och sorgsen vilket man nästan aldrig har sett hos denna hona.

Leendet i hennes ansikte spreds när hon såg den yngres glädjetårar.
Valpen berättade att hennes föräldrar också hette Ever och Shicco, och Faye stirrade på henne helt chockat. Hon hade hört namnet Kangaroo innan, men hon kunde inte sätta tassen på var. Var flickan en syster till henne? Omöjligt, hon visste om alla sina kullsyskon och ingen av dem hette Kangaroo likt denna valp, och ingen var så ung då de var lika gamla som henne. Var hon en bedragare, kanske en valp som lämnats ensam och ville lura till sig en familj?

Hon och hennes kullsyskon hade levt ett bekymmerslöst liv under deras barndom tillsammans med sina föräldrar i Det Okända, men vid sju års ålder hade nästa kull kommit till världen och Faye och de andra hade tvingats lämna familjen. Det var tio år sedan, ungefär så många år som Kangaroo borde vara.
Hon stelnade till, chockat. Hon hade aldrig lärt känna sina yngre syskon, då hon vid deras födsel tvingats lämna familjen, men hon visste var hon hade hört namnet Kangaroo innan. Den minsta valpen i den yngre kullen, den som egentligen var för liten för att lyckas sno åt sig maten modern bjöd på men som av någon anledning alltid lyckades äta först av de unga.

Faye gav till ett litet lyckligt skratt, kort och fullt med liv, samtidigt som hon rusade närmare den lilla.
"Kangaroo? Syster?"
Till skillnad från den andra grät hon inte, men hela hennes ansikte strålade av lycka. Kunde det vara sant att hon just mött ett av sina syskon?
"Hur mår mor och far? Har de fått någon mer kull?"

Hon satt där och grät, Faye sprang emot henne och hon skrattade glatt, inte för än då slutade Kangaroo att gråta, hon närmade sig den andres kropp, så varmt och skönt.
"Ja, jag är din syster."
Sa hon och kramade tassarna runt Fayes ben, Kangaroo började också att skratta, men då hon hörde: "Hur mår mor och far? Har de fått någon mer kull?" Stelnade hon till, hon såg upp emot sin systers ansikte, efter det skakade hon på huvudet.
"Dom mår inte bra, ingen ny kull heller .. jag blev utstött av mina andra kullsyskon, bara för att jag är en ond person kan man väl inte göra så? Dom var ljusare, som du. Medans jag är mörkare, vilket också tydde på att jag var elak - vilket jag också var då dom tog all mat för mig .."
Sa hon och tittade ner i marken, hon såg lite ledsen ut, men det var hon inte.

Efter någon kort stund ställde sig Kangaroo upp och såg på sin syster, två eld rävar kom upp in bredvid henne, Kangaroo hade ju bara ställt sig upp, vad hade hänt? Dom två eldrävarna gnistrade jätte mycket utav elden dom var skapta av, dom gick till attack, men då blev Kangaroo arg, ingen skulle få skada hennes nyfunna syster! Så hon fräste emot rävarna och ställde sig framför Faye men med ryggen emot henne för att se på eld rävarna. Och plötsligt så försvann de två eld rävarna, hur hade detta gått till?
"Vad var det, Faye?"
Frågade Kangaroo med lite skräck i rösten.

Vid systerns ord om familjen försvann leendet i hennes ansikte och byttes ut av ett förbryllat uttryck. Ingen ny kull? De mådde inte bra? Hon var så förbluffad att hon inte ens reagerade på Kangaroos ord om att hon var ond, utstött.
Men lite tänkte hon på det, och ju mer hon tänkte på det desto mer försvann oroligheten för familjen. Hon kunde ändå inte göra något åt det.
Själv såg hon inte ondska som en personlighet, bara en lite del av någon som lätt kunde vakna, men som gick att söva ner med tiden eller beteende. Det fanns många genomonda vargar i världen, som inte kunde stöta på en främling utan att attackera, men många sådana slog ihop sig, och när de behandlades på ett speciellt sätt var de inte onda mot varandra, men mot andra. Hur ond eller god någon var berodde inte bara på den medfödda personligheten, utan också hur man levt.
Kangaroo verkade inte vara särskilt ond, snarare trevlig och i behov av sällskap av någon hon kunde lita på, men kanske berodde det helt på hur hon behandlades. Behandlades hon som hon ansågs sig behandlats innan kanske hon kunde liknas vid ond, men behandlades hon vänligt kanske saker skulle ändras.

Eldrävarna chockade henne, fick henne att ta flera steg bakåt och försöka undvika dem. Systerns chockerade, men fortfarande ilskna, rädsla gjorde att hon lät henne komma nära, i fall att hon ville söka skydd hos någon äldre.
Hon såg stillsamt på henne.
"Har du märkt av dina krafter än, Kangaroo?"
Eldrävarna hade varit så tydligt vad de var, en magisk kraft, och den kraften tillhörde tydligt valpen. Hon hade säkerligen stött på sin kraft för första gången, det var nog allt.

[Heeeej 8D]

[Nämen hej! 8'D]

Kangaroo vill behandlas vänligt, inte som hennes kullsyskon gjorde - stötte henne i sidan då hon gick förbi, spottade, rev efter henne, brottades inte på skoj, allt var så annorlunda med Faye - det är såhär hon vill behandlas, som om hon var en god person. Egentligen så har ju inte Kangaroo fått bestämma om hon skulle bli god eller ond, det bara blev såhär, så hon kan vara en god person ibland, och en annan gång ond.

Kangaroo log upp emot Faye lite förbryllat, men det domnade snart ut till ett vanligt leende. Ögonen såg glada ut hos K.
"Några få gånger bara, några gnistor i ögonvrån ifrån något och jag har också sett spöken, och talat med sinnet!"
Sa Kangaroo förbryllat, denna gången fick hon också ett förbluffat face med derp ögon vilket såg läskigt ut, men det domnade bort.
"Hör du mig?"
Frågade hon med sinnet till Faye, efter det så kom något upp då hon grävde omedvetet i Fayes sinne, Faye hade krafterna Telepati och Växter. Häftiga saker, sånt önskade sig Kangaroo, men så blev det ju inte, hon blev hon och Faye blev Faye.

Kangaroo satte sig med magen emot Faye, efter det frågade hon med sinnet:
"Ska vi söka skydd? Endast lite värme bara?"
Hon log, det var ett vänligt och varmt leende, hon var lycklig.

[Hur kan Kangaroo använda synskheten på samma sätt som en telepatiker? Är inte synskhet typ att se döda, se in i framtiden och liknande? :P]

Att stänga ute någon ur sinnet var ingen svår manöver, med en lätt rörelse i sinnet skulle hon enkelt kunnat stänga ute systern, men hon lät bli och lyssnade på vad hon tänkte säga. Det som Kangaroo nämnt om krafterna lät som om hon redan upptäckt sina två krafter, men vad kunde annars de där rävarna varit för något om inte en kraft? Inga andra vargsinnen var ju i närheten.
Hon såg på marken bredvid dem, lät sin kraft stråla ner i marken och en lövklädd buske växte upp ur marken, igenom det centimetertunna snötäcket. Slingrade grenarna runt varandra, bildade ett slags böjt vindskydd bakom Kangaroo, grönt och livfullt. Vinden tog sig inte igenom lövverket, så det blev en bit varmare bakom det.
Så, med bara en enkel tanke, slogs portarna runt hennes sinne ihop, stängde med en smäll ute systern.

"Ska vi ta och tala med munnen istället? Om man inte använder munnen kan läpparna stelna så man inte kan öppna den igen," sa hon med en lekfull, busig röst och den korta svansen slog till bakom henne, kattlikt.
Med en bit allvarligare röst fortsatte hon.
"Tänk på de där eldrävarna igen. Tänk att de kommer ut ur din kropp, en ren energi som fattar eld när den lämnar din kropp. Tänk att de ska lyssna på dig, lyda din minsta lilla vink. Tänk att du frammanar en del av dig, en kraft av eld."
Hon ville att systern skulle lära sig hantera sin kraft, så att hon inte av misstag råkade skada någon.

[BUH!]

[En synsk person, som jag då känner - kan tala med sinnet lika väl som en telepatisk person, så jag helt enkelt valde det också, man kan faktiskt göra så. ^^ Synskhet är även att kunna se döda, tala till dom, tala till andra med sinnet, och ibland om man är en riktigt speciell person; kan man se in i framtiden. Min bror kan se framtiden på ett annat sätt, när han sover, så drömmer han ibland om sånt som händer - och detta ljuger jag INTE om! Vad menar du med "BUH!"? XD]

Kangaroo hörde något slingra sig upp ur marken bakom henne, vad var det? Och hon kunde inte tala med sinnet till sin syster längre, Faye hade säkert stängt ut henne vilket Kangaroo inte har förmågan till att göra själv. Hon vände sig om, och där såg hon ett grönt och fint vindskydd emot både kyla och vind - en del i alla fall. Kangaroo gick in under det fina "vävda" vindskyddet, hon gillade det. Och när hon satte sig där på marken var det skönt att sätta ner rumpan, det var inte kallt alls.
"Va? Kan det? Då talar jag!"
Sa hon förbryllat inför Fayes ord, kunde det verkligen vara sant? Kangaroo började också att vifta på svansen då hennes syster gjorde det, Kangaroo log ännu en gång.

Hennes syster talade nu seriöst, hon sa:
"Tänk på de där eldrävarna igen. Tänk att de kommer ut ur din kropp, en ren energi som fattar eld när den lämnar din kropp. Tänk att de ska lyssna på dig, lyda din minsta lilla vink. Tänk att du frammanar en del av dig, en kraft av eld."
Kangaroo blev lite osäker, men hon försökte. Hon tänkte på eldrävarna, hon tänkte att dom kom ut ur hennes kropp, och plötsligt föll dom två rävarna ur henne, elden lös något fantastiskt, och eldrävarna satt ner inunder vindskyddet likt henne själv, hon kontrollerade dom, hon var säker på sig själv - hon klarade av att bära denna kraft, på sätt och vis en ganska så mäktig kraft också. Hon log, och efter det skrattade hon, hon var glad, rävarna gjorde också likadant som hon gjorde. Det var fantastiskt, hon kunde kontrollera sin kraft. Men så tänkte hon att dom försvann, och då gjorde dom det. Men rävarna kunde ju vara till för värme, och det är ju inte helt fel! Så Kangaroo koncentrerade sig på vad hon gjorde, och eldrävarna föll ur henne igen, kontrollen låg över hennes sinne, nu var hon duktig.
"Jag kan göra det Faye! Jag kan kontrollera vad jag gör!"
Utbrast hon glatt.

[Jag menade vad jag sa. BUH!]

Hon skrattade ett kort skratt av systerns upphetsning över eldrävarna, men tog försiktigt ett steg bakåt så att hon inte var för nära varelserna. Hennes syster kanske lyckades hålla i kontrollen just då, men hon var fortfarande ung och oerfaren, och hade inte tränat sina krafter innan, så ett snabb känsloskifte kunde lätt få krafterna att vackla igen, det var hon säker på. Tills hennes syster använt sina krafter ett tag och vant sig vid dem höll hon sig en bit ifrån dem. Men hon var fortfarande glad över sin systers bragd med sin kraft.
Att Kangaroo var ung var väldigt lätt att se, det verkade trots allt att hon faktiskt trott på Fayes skämt om läpparna.

"Det är bra, men du kommer nog behöva träna ett tag innan du upptäckt allt dina krafter kan göra. Det finns alltid mycket gömt i krafterna. Själv har jag inte din kraft, men jag kan ana lite hur den kan fungera." Hon granskade rävarna av eld.
"Ta tillbaka dem igen inom dig, och försök sedan få dem att komma ut snabbare. Upprepa några gånger." Hon log uppmuntrande mot henne och tillade sedan en sak till. "En varg med snabbhet som kraft eller en ninjavarg kan lätt undvika dina rävar om du inte får dem att öka takten, bli snabba." Hon visste inte vad det var som fick henne att be sin syster träna, men hon hade själv tränat med sin växtkraft på ett liknande sätt, försöka få dem att bli snabbare, även om det resulterade i inte lika vackra skapelser, var det en nyttig sak. Skulle en snabb varg vara motståndaren behövdes man själv svara med en snabb kraft.

Eldrävarna föll in igen inom henne, hon började att skratta.
"Vill du att jag ska träna?"
Frågade Kangaroo, hon trodde att det var ett skämt, men då Faye fortsatte att säga att hon skulle träna så lyssnade hon med sina kattliknande öron mycket noga. Kangaroo log tillbaks, hon skulle upprepa att få ur eldrävarna snabbare ut ur sin kropp.

Hon koncentrerade sig, och poff så var dom ute, dom satte fart fram emot Faye. Och denna gången var dom jättesnabba, men Kangaroo stoppade dom, hon tänkte att Faye var hennes vän, då skulle dom säkert förstå - och det funkade faktiskt, dom gav sig inte på hennes syster. [Förlåt om jag PP:ar här, men dom kan ju ha tränat lite? c(:] Efter en kort stund hade hon tränat mycket med sin syster, och nu kunde även Kangaroo undvika snabba slag som kommer farade, om det så är i luften eller inte. Faye hade hjälp henne, systerns kraft - växter - for över henne och genom marken, eldrävarna var jättesnabba och inom en stor koncentration. En växt kom över Kangaroo, hon hoppade undan, men eldrävarna var fortfarande i hennes kontroll.

[Jag kan ta bort PP:et om du inte ville detta. :>]

[Alltså, det går bra med just det här, men snäääälla, innan du PP:ar, skicka ett PM och fråga innan, okej? Vill helst ha koll på vad som ska hända om någon tar kontrollen över min karaktär.]

Faye reste sig upp efter att ha betraktat sin syster, skakade av den lilla frosten som bildats på pälsen när hon suttit stilla. Hon hade inte använt kroppen i träningen, bara kraften.
Även ifall träningen varit avsedd för Kangaroo hade den tränat Faye också, oavsiktligt. Hon hade ju trots allt sett till att hålla sina växter borta från eldrävarna då deras tankar ibland kunde höras i hennes huvud - och tankar från något som brinner upp är inte trevliga. Utan hennes hjälp skulle tankarna handlat om den enkla livscykeln de annars hade - få i sig näring, växa och få i sig mer näring.

Hon sa ingenting om träningen till sin syster utan log bara uppmuntrande mot henne. Så satte hon sig åter igen, under det lilla skyddet, och lät tassarna glida framåt så hon lade sig ner. Leendet blev en bit oroligt när hon såg på Kangaroo.
"Du talade om mor och far förut. Mår de inte bra? Och varför har det inte fått någon ny kull?"
Hon var orolig för sin familj, över vad som hänt efter att hon och hennes jämnåriga lämnat dem. Hade de klarat de hårda vintrarna som var för några år sedan? Hade någon av dem blivit sjuka? Hela hennes huvud vimlade av frågor.

[Okej .. förlåt .. D: Ska nog komma ihåg det, men glömmer lätt bort saker! XD]

Kangaroo tänkte att eldrävarna skulle in i henne igen, dom gjorde som hon tänkt - kontroll. Faye lade sig ner under det lilla växtskyddet, det var mysigt. Hennes syster log och Kangaroo hade fäst sin blick på henne, hon log tillbaka emot sin syster, vad ville hon fråga eller prata om nu säg? Kangaroo satte sig tätt intill sin syster och tvättade sig lite. Hon ryckte till med orden emot hennes föräldrar, vad som hade hänt dom, undrade hennes syster. Kangaroo flyttade blicken ner i marken, hon var ledsen och inte ville se på sin syster då. Slickandet hade slutat, hon skulle svara.
"Far blev sjuk då vintern kom, vi var redan var 9 år då, mor grät bredvid fars sida, ända tills han dog .. hon sörjde honom, och efter någon dag så fick mor samma sjukdom som far, dom båda hostade ihjäl sig. Men mor höll sig kvar vid liv i ett helt år, alltså tills vi fyllde 10 år .. så nu vet jag inte ens om mina kullsyskon lever."
Sa Kangaroo och fällde en liten tår, men hon kom snabbt tillbaka till sitt vanliga jag och log emot Faye lite sorgset, hur skulle hennes syster reagera? Det är ju ytterst ovanligt att hålla i en sjukdom som leder till döden mycket snabbt, hon kunde inte förstå det själv att hennes mor levt så länge medans hennes far dog efter en vecka eller så.

Kangaroo lade sig ner, den grå fläckiga pälsen var ren igen, hon hade ju tränat och slickade på sig innan Faye talade. Hon kurade ihop sig till en boll och det for en rysning igenom kroppen, hon tänkte på sina föräldrar. *Jag saknar er ..* Tänkte hon.
"Kan vi sova nu Faye? Jag är trött."
Sade Kangaroo och lade sitt huvud emot den kyliga marken, ögonlocken lade sig över ögonen och hon somnade även om hennes syster kanske sa att dom inte skulle sova, Kangaroo somnade med ett leende på sina läppar intill sin systers kropp.

Hennes familj... döda? Det kunde inte vara sant, kunde det? Tårar rann ner för hennes kinder. Hon behövde inte läsa systerns tankar för att veta att det var sant, det hördes i hennes röst.
Med en förtvivlad suck damp hennes huvud ner på marken, tårarna fortfarande i ögonen. Det hade kommit som en sådan chock. Döden. Det var en så hemsk tanke, att det kanske blev alldeles svart efter jordelivet. Men hon hade hört om Chaibos, dödsguden, och hon visste inte vad hon skulle hoppas skulle hända efter döden. Ett förevigt mörker, Chaibos grottor, reinkarnation eller ett varmt ljus. Hon hoppades nog på de två sista.

Hon lyfte huvudet sorgset åt sin syster, nickade. Det började skymma, så de kunde lika gärna sova lite grann. Hon makade sig lite närmare systern, så hon kunde känna sin päls snudda vid hennes när hon andades in. Tårarna höll sig fortfarande i ögonvrån.
Kangaroo hade redan somnat, och Faye försökte göra samma sak men det gick inte. Hon var för ledsen över sin familj, men samtidigt så lycklig över att ha återfunnit en syster.
Några timmar efter somnade hon äntligen, men tankarna var för många för att bli några logiska drömmar och efter bara någon timme vaknade hon igen med en suck.
Hon reste sig upp, såg ner på marken framför Kangaroos nos. En ljust mintgrön ros växte upp ur marken, stjälken försvann och lämnade endast själva blomkronan kvar. Med en blick överförde hon båda sina krafter till att övertyga blomman om en sak - vissna aldrig. Och det skulle den troligen inte göra heller, även om den inte hade något att fånga upp vattnets näring med.
Hon kysste systern på pannan innan hon vände sig om och började gå. En tanke tog sig från hennes sinne till Kangaroos. "Jag älskar dig, syster."

[Kan du avsluta?]

Kangaroo drömde om att hennes kullsyskon, hennes äldre syster, Fayes kullsyskon och deras föräldrar var i himmelen, allihopa var glada, dom hade inte hamnat hos Chaibos, Kangaroo sprang omkring glatt, hoppade upp och ner. deras föräldrar stod och log glatt vid varandras sida och såg på sina lekande valpar, men Kangaroo försvann, helt ur intet. Hon försvann ner till Chaibos boning, hon ville inte vara där, hon kröp snabbt ihop till en boll, Chaibos närmade sig, han sa att han skulle ta hennes liv. Och med ett skrik ifrån sig själv vaknade hon illa kvickt, hon levde, hon var oskadd, men Faye var borta, vart var Faye? Vart var hennes älskade syster? Och lite senare kom något fram. Något som hon inte hade hört i sin sömn.
"Jag älskar dig, syster."
Det var med hjälp av Fayes telepati som hon hade skickat meddelandet till Kangaroo, och själv så hälsade hon tillbaka:
"Jag kommer aldrig glömma dig, och jag är stolt över att kalla dig min syster .."
Med ett leende på sina läppar och liggandes där på marken såg hon spåren efter Fayes tassar, och hon ställde sig upp, tittade ned emot sina tassar och såg en mintgrön ros. Rosen var mycket vacker, och något sa till henne att hon skulle ta med sig den på sin färd genom Numoori, något sa att den skulle vara där som ett minne ifrån sin syster. Så Kangaroo band fast den på sin svanstipp och lämnade platsen, hon älskade sin vackra syster. Hon skulle aldrig glömma Faye.

AVSLUTAT!