Havets vågor svepte över den ljusa stranden, solen stod högt på himlen och en lätt bris svepte över stranden. Dagen var helt enkelt underbar. Men för en varelse på stranden var detta ingen underbar dag. För denna varelse hade kämpat mot det som komma skulle. 

Den gråsvarta vargen låg där och kämpade mot de tunga rosslande andetagen. Varje andetag kändes som om någon rev sönder hennes lungor inifrån. Varje rosslande andetag fick henne att kvida av smärta. De blinda ögonen var slutna även om tårar sakta letade sig ner för hennes kinden. "Moriko låt mitt lidande få ett slut, led Chaibos till mig så jag kan få ro i livet efter detta" Den hesa svaga rösten lät bönen följa med vinden ett sista rop på hjälp. En rosslande hostning rev i hennes magra matta kropp och hon försökte andas in utan att dra för djupa andetag. 

Dagen fortsatte sin stilla gång och solens värmande strålar gled sakta över stranden. Varginnan låg där på stranden och hennes andetag blev svagare och svagare under dagens gång och då himlen färgades blodröd av den nedgående solen så låg varginnans kropp stilla. de sista rosslande andetaget släppet ut i en stilla men lättad suck och sedan var det bara den svaga brisen som fick den matta pälsen att vaja svagt men för övrigt var allt stilla. Kanske fick hon sin bön besvarad, kanske tog sjukdomen bara ut sin rätt på den unga tiken. 

(Inget svar behövs....)