Den svarta lilla tiken vandrar genom Lövskogen. Inom reviret. Hon är på väg mot revirgränsen. Hon vet inte vart hon är på väg. Hon känner sig bara rastlös. Måste få röra lite på sig. Hon är trött men ändå inte så trött. Pigg på ett underligt vis. Det verkar vara en orolig dag. Men vad som komma skall ligger i framtiden att bestämma. Det går inte att gissa sig till. Men något är det som närmar sig. Tiken fortsätter röra sig framåt. Svansen piskar till bakom henne. Öronen står spetsade på huvudet. Den violetta blicken söker av området framför henne. Något känns fel men det är en känsla som är obestämbar så hon är inte säker på vad det kan vara som gör henne så rastlös.
Hon stannar upp. Blicken söker sig uppåt. Himlen ser mörk och förebrående ut. Som om ett oväder är på väg. Men det luktar inte regn. Hon fnyser lätt till och sätter den lilla kroppen i rörelse igen. Revirgränsen närmar sig. Det verkar vara lugnt i den här delen av skogen. Hon stannar åter just innanför revirgränsen och vrider på huvudet och ser åt båda hållen och sedan rakt fram. Svansen piskar åter till bakom henne innan hon rör sig framåt igen. Kliver över revirgränsen. Ut ur reviret. Hon behöver få röra på benen. Förstår inte varför hon känner sig så rastlös.

[Tänkte att detta skulle vara slutet för Violet. Vem som helst som känner sig lite mordisk kan få hoppa in.]

[Får Thzu? 8DDD]

[Go ahead. ;)]

[>8D Here I come!]

Med lugna steg rörde hon sig igenom Kaiwood revir.
Tidigare hade hon fått hämta sin livliga valp som hade ställt till med en hel del.
Dom mörka ögonen såg sig om och hon rörde sig smidigt bland dom omkullblåsta träden, bergsvargen talade tydligt inom henne vid tillfällen som dessa. Med sin otroliga balans var det inga problem alls för henne att röra sig bland terränger som dessa utan att behöva se sig om speciellt mycket. Hon visste var hon satte ned tassarna och var dom förde henne. Men denna gång var hon på en rundtur igenom reviret men tycktes inte finna något av intresse. Men en intressant doft nådde hennes känsliga nos och hon stannade upp och drog in den söta doften. Ett slugt leende sprack fram på dom mörka läpparna och hon började åter att röra sig framåt igen för att se vem denne okände individ skulle kunna tänkas vara. Den kom ifrån samma håll som den lilla valpen och mörka hannen hade kommit ifrån och hon förstod att det fanns en flock någonstans i Lövskogen. Hon vandrade ett tag och mycket snart kunde hon se en mörk gestalt bland träden. Dom korta öronen klippte till på de runda ärrade huvudet och hon klev fram från skuggorna och såg emot tiken med sina mörka ögon.
"Goddag." stämman var mjuk och lugn och ett vänligt leende var klistrat över dom mörka läpparna. Den flerfärgade svansen svepte till och hon bugade sig lätt.

Vart hennes tassar för henne spelar ingen roll. Hon har ändå inte tänk att lämna Lövskogen så hon bara vandrar. Skuttar vigt och kattlikt över en kullfallen stam som ligger i hennes väg. Hon är en smidig liten varelse. Denna svarta lilla tik. De violetta ögonen söker oupphörligt av området omkring och framför allt framför henne. Håller koll på sin omgivning. Öronen tippar fram och tillbaka för att fånga upp alla ljud som kan föras till henne.
En doft är det som når henne först. Det luktar nästan lite bränt. Men det är en vargdoft. Någon främling som rör sig nära reviret. Den lilla svarta tiken rör sig närmare. Lite nyfiken men mest misstänksam.
Snart är det någon som kliver fram ur skuggorna. En större mer kraftigare tik. Den lilla svarta stannar upp och ser på den större.
"Goddag". svarar hon men behåller misstänksamheten. Man kan inte lita på någon. Hennes kraft verkar som vanligt omkring henne. Det är för jobbigt att försöka hålla den avstängd särskilt länge. Så i vanliga fall. Som nu. Bryr hon sig inte om den.

[Thzu får reagera hur hon vill på Violet's charmkraft. :P]

Någon konstig känsla fanns runt om den mörka honan och hon strök lätt bak öronen men lät sig inte påverkas. Hon hade varit med om mycket och lärt sig stänga ute saker som inte hör hemma i denna värld. Även om det inte var mycket som borde vara som det borde så kunde hon känna på vad som var rätt och fel.
"Vad för er hit till gränserna en afton som denna?" hon fuktade nosen och talade i samma lugna mjuka stämma. Hon kunde tydligt känna dofterna av den andre och hon kände av samma dofter som hon hade känt på den mörka hannen tidigare.

[It .___.]

Öronen klipper till på hennes huvud och blicken hålls stadigt på främlingen. Hon kan på doften avgöra var ifrån främlingen kommer. Men så länge det här mötet hålls på ett lugnt plan så är hon själv lugn.
"Jag kan fråga dig detsamma, främling". Svarar hon. Något känns fortfarande inte rätt. De tjocka mörka molnen väller fram på himlen och viskar varnande i vinden.
Hon har inte lämnat reviret så långt bakom sig. Hon borde snabbt kunna ta sig över gränsen igen om något skulle hända.

[Om det är okej för dig får det här rollet gärna gå rätt snabbt. :3]

[hmm... okej xD]

Ett slugt leende sprack fram och dom mörka gröna ögonen blev sakta röda och glöden lös i dom. Ett hest skratt bubblade i halsen och hon närmade sig tiken med starka steg.
En vägg av eld flammade upp bakom den svarte och spred sig i en cirkel runt om dom och snart befann sig dom båda vargarna inom en cirkel av ett brinnande helvete. Dom vita tänderna hade blivit röda och ångan bolmade ur dom lätt särade käftarna då hon närmade sig den svarte.
"Ta ert liv." väste hon fram och innan hon ens hann avsluta meningen var hon redan på språng emot den främmande tiken med elden dansandes runt om frambenen. Dom glödheta tänderna högg emot den mörka tikens strupe och dom kraftiga klorna rev emot henne för att tända eld på den svarte.

Öronen lägger sig mot nacken när främlingen går mot henne och dessutom väser fram de där orden. Är denne främling inte riktigt klok? Vem tror hon att hon är? Eld flammar upp bakom den lilla svarta och hindrar henne från att backa eller vända om och springa. Hennes flyktvägar är avspärrade. Och främlingen kommer närmare. Hon visar tänderna. Morrar åt främlingen.
"Stick hellre iväg från dessa marker om du inte vill ha trubbel på halsen". Säger hon. Raggen är rest på henne. Svansen uppburrad och hon ser ut som en fluffig liten boll. Kanske inte så skräckinjagande.
Främlingen kastar sig mot henne. Vi kan inte fly. Hon reser sig på bakbenen och klorna spärras ut och riktas mot den andres ansikte när främlingens tänder sjunker in i skinnet på strupen. Det gamla ärret rivs upp och av kraften faller hon bakåt mot marken. Mot elden. Ett kvävt fräsande är allt som lämnar henne.

Ett ihåligt skratt ekade över platsen och hon kände tikens vassa klor emot hennes ansikte men låter sig inte stoppas. Smaken av de varma blodet får dom glödande ögonen att lätt rullas bak och hon bet åt ännu hårdare. La en av dom brinnande tassarna på tikens bog för att slita hål i strupen. Slita lös en stor köttbit och köra tikens panikskagna skrin. Hettan i tänderna överfördes till tikens blod och mycket snart skulle även den svartes blod koka lika hett som hennes. En fruktansvärt smärtsam död för dom som inte bär eldens som kraft. Skrattet fortsatte att leta sig fram bland håret, köttet och blodet.
Den tjocka svansen svepte till och elden runt om dom slöt sig närmare och närmare och den röda nyansen hade saktat börjat bli blå. Värmen blev svalare men ty den som inte visste att den blåa elden var tio reser värre än den vanliga rödaktiga.

[mitt första dödar roll och jag kommer inte på nå vettigt att skriva .___.]

Hon kan inte andas. Smärtan går inte att beskriva. Blod. Så mycket blod. Och strupen som slits upp på henne för andra gången under hennes liv. Första gången hade hon med nöd och näppe överlevt tack vare erfarna och kraftfulla helare. Men denna gången är hon ensam. Och hon brinner. Blod och bränt kött och bränd päls fyller hennes nos. Kväver henne. Ingen luft. Allt svartnar för hennes blick. Hon försvinner.

[Så kan det gå. :P
Stackars min fina Vi. T_T]

När den svarte tiken slutade röra sig, slutade andas och den violeta blicken blev tom förstod hon att allt var över. Det roade uttrycket blev hårt och tomt. Ointresserat vände hon bara om och rörde sig ifrån platsen. Bort ifrån den sargade tiken och in i Kaiwoods gränser igen, in till hennes familj. Blodet hade redan börjat torka i den tjocka pälsen och hon försvann in bland skuggorna. In i den mörka kalla skogen, in i mörkrets hemplats.
Kaiwood, TBBs hemstad, Thzukis kungaplats och revir. Hennes hemstad och fristad.
Glöden i dom mörka ögonen försvann och eldarna dog ut med ett knastrande ljud.

AVSLUTAT~