Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Men just nu var skogen full med snö och en kall vind drog fram genom den så annars gröna skogen. Däggdjur sökte skydd så gott det gick elelr sökte efter mat på den frusna marken.

Den svartgråa tiken gick med långa kliv i den stora skogen, hennes långa eldlugg fladdrar mjukt i den kalla vinden och  faller ner mjukt över hennes olikfärgade ögon, det ena bärnstensbrunt, det andra havsblå. Hennes ena öra är halv avslitet, och över nosryggen löpte tre ärr likaså över ryggen hade hon tre ärr. Hon ser sig omkring i den stora skogen, den som är hennes nya hem.

Hennes öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, hon lyssnade efter ovanliga ljud i skogen men också fåglarna som kvittrar i denna kyliga dag. hon slickar sig om nosen och går vidare.

Snart kommer hon fram till en glänta och går fram till en liten bäck i närheten, den är lite frusen på vissa ställen men på andra var det inte helt fruset, hon stannar och böjer ner huvudet och börjar dricka djupa klunkar. Men öronen rör sig hela tiden fram och tillbaka efter ljud.

Det var vinter. Vinter betydde kyla, kyla betydde snö. Och snö var något som Aosora verkligen gillade. Tack vare den tjocka pälsen hon hade fått från sina bergsvargsgener så frös hon väldigt sällan och världen var verkligen underbar när den var så gnistrande och vit. Hon hade inga som helst egentliga kopplingar till sin kärlek för snö, det bara var så. Hon gillade den, och mer än så tänkte hon inte på den saken.


När hon nu skuttade fram genom den vita skogen så var det med ett glatt leende på läpparna. Vad hon var på jakt efter var hon inte säker på, men hon hade blivit lite äldre och äventyrslusten hade blivit lite starkare. Samtidigt blev hon allt modigare och vågade gå längre och längre ifrån sitt hem. Flocken var visserligen en trygghet som hon inte vågade tänka på att överge helt, men hon vågade betydligt mer.
Det var fascinerande när hon tänkte på det, hur fort hon egentligen hade gått från att vara en feg liten valp till den hon nu var. Visserligen var hon fortfarande en valp, men betydligt modigare, vilket var stor skillnad för Aosora själv.

Porlandet från bäcken som inte verkade frusit helt nådde hennes öron och kanske skulle där finnas något djur som var törstigt. Däremot ett byte som hon kunde jaga.
Flinet på läpparna blev bredare och hon skuttade vidare genom Ötamons snötäckta landskap, allt närmare det rinnande vattnet.

Hon dricker i långa djupa klunkar men höjer sedan huvudet och ser sig omkring medan några vattendroppar droppar från hennes mun och faller ner och landar med små droppande ljud på den rinnande vattenytan. Hon hade hört något, eller någon som närmar sig och nu står hon med en helspänd kropp och spetsade öron och lyssnade.

Svansen rör sig en aning fram och tillbaka och hennes olikfärgade blick ser sig hela tiden omkring. Hon kanske hade bara inbillat sig att hon hade hört något? Hon ger ifrån sig en tyst suck och skakar smått på huvudet åt sig själv. "Skärp dig Wind Spirit, det är inget att vara orolig för" bannar hon sig själv i huvudet.

I ögonvrån ser hon något närma sig och hon rycker till och vrider på huvudet och håller andan men sedan ser hon att det är en valp, hon känner igen valpen, det är en av Wamis och lihais valpar. Hon log och slappnar av i kroppen, hon försöker komma på valpens namn - Är du inte lite väll långt från dina föräldrar Aosora? hon log ett milt varmt leende, men en retsamt glimt syntes i hennes olikfärgade ögon.

[Ledsen för segt svar <3 men har varit så off, och dessutom missat att du har svarat åt mig x'D]

Hon nådde sitt mål, men fann inte det hon letade efter. Istället möttes hon av en mjuk röst som undrade ifall hon inte var för långt bort från sina föräldrar.
Sora stannade tvärt upp och blicken lades på Wind Spirit, en av de honorna som hennes mor hade accepterat in i flocken och som nu var en av de vargar hon förväntades respektera. Det gjorde hon också, till viss del. Hon visste att hon kunde lära av de som var äldre än henne själv. Men samtidigt var det något med Wind som verkade så... mesigt. Ja, det var det rätta ordet. Som om den andra var alldeles för mesig för att Aosora skulle kunna acceptera henne helt som en del av sin flock. Flocken som hon en dag skulle ta över.

Hon flinade smått åt sina egna tankar, även om hon aldrig skulle våga säga dem högt, och svarade sedan.
"Äh... Oroar de sig får de leta. De kan behöva något att göra." Hon viftade svagt på svansen och skrattade kort till. Det var ett slugt och nonchalant leende som låg på hennes läppar. Hon var en rebell. Det hade hon bestämt sig för redan från första början. Wami och Lihai kunde få leta.
"Har inte du nått bättre för dig, Wind?" frågade hon sedan och såg undrande på den andra honan. "Några viktiga flock uppdrag som mamma eller pappa tilldelat dig?"

Hon lägger huvudet på sned och de olikfärgade ögonen mötte valpens ögon och hon skakade på huvudet och hon tar ett steg närmare henne och log snett, men leendet nådde inte hennes ögon, det var nästan ett tomt kallt leende. Hon verkade inte veta hur man skall möta andra med respekt oavsett ålder. Hon klipper lite med öronen - så du är lite av en rebell Sora? säger hon med neutral röst. - Dina föräldrar vill dig bara väl säger hon med en neutral röst men han kunde höra en underton av sorg i den men den försvinner snabbt och hon sänker huvudet så deras nosar nästan snuddar vid varandra - en dag när du blir äldre kommer du att förstå. Hennes blick är mild men sorgsen och så lyfter hon huvudet och backar undan från den unga honan.

Ett skratt lämnar hennes mun och hon skakar på huvudet - vadå? vill du bli av med mig redan? säger hon med en retsamt röst och lyfter tassen och tänker lägga den mot hennes panna. - Jag hade tänkt utforska skogen lite, Du kanske har lust att visa mig runt?

Aosora lyssnade till den andra honans ord. Och när hon blev kallad rebell skrattade hon till. "Ja, det är jag!" Svansen viftade glatt då hon roat såg emot den andre. Så det märktes att hon valde att gå sin egna väg, vilket var bra. Det var ingen idé att vara en liten rebell ifall ingen lade märke till det.
Men det glada tonfallet suddades ut en aning när Wind fortsatte tala om hennes föräldrar, och att hon skulle förstå när hon blev äldre. Ja, visst skulle hon väl det, och nog var hon medveten om att föräldrarna bara ville henne väl. Dum var hon inte, men det var inte alltid så kul.
"Jag vet," mumlade hon som svar, bara för att slippa undan det samtalsämnet.

När tassen närmare sig hennes panna skuttade Aosora undan. Wind skrattade, och faktiskt smittade det av sig på Sora också. Ett skratt lämnade den yngre honan.
"Äh, det finns ändå inte så mycket att se i den här skogen. Jag tycker att allt är likadant. Det ska bli kul när jag blir äldre och kan bege mig av på egna uppdrag!"

Hon ser på valpen och skakar roat på huvudet. Ja hon är allt en liten rebell. Ja hon saknade det livet å man var ung och hade inga bekymmer i hela världen. Dessutom känner hon igen sig själv, hon hade inga föräldrar som uppfostrade henne eller hennes syskon, utan det var hennes äldste bror som uppfostrade dem. Tanken att ha ingen kvar av sina syskon eller inte ens ha träffat föräldrarna gjorde henne ledsen. Men hon hade klarat allt, tagit igenom allt det negativa och blivit starkare och att få hennes kärlek och tillit skulle ta långt tid. Men hon litade alltid på sin gamla flock och sin nya flock..

Hon log varmt men busigt mot henne när den unga valpen hoppade undan från hennes tass och ett retsamt glimt syntes i hennes ögon och snabbt som hon kunde så for hennes huvud fram och hon nafsade efter Soras nacke. Hon lyssnade på vad Sora sa och nickade som hon förstod - Det är bra att ge sig ut på egna uppdrag, att göra sina egna misstag och lära sig utav dem, man växer och blir starkare utav det. Men man vet alltid att ens familj alltid är där om man skulle få problem.

Aosora dök än en gång undan från Winds lekfulla utfall. Nej, hon tänkte inte leka med denna hona. Varför det var så kunde hon inte riktigt svara på, men hon kände bara inte för det. Inte just nu i alla fall.
Wind fortsatte tala och orden hon sa fick Sora att stelna till en aning. Ge sig upp på egna uppdrag och lära sig? Ett flin spred sig i valpens ansikte. Hon gillade det.
"Så du menar att jag lär mig genom att vandra iväg på egen hand, lite som jag känner för det?"
Hon såg förhoppningsfullt på den äldre tiken. Ifall det verkligen var så kändes det som att hon kanske inte var lika låst som hon hade trott. Mor och far sade ju alltid att hon skulle lära av dem, men kanske de inte hade rätt trots allt? Eller så fanns det väl olika sätt att lära på, beroende på den som lärde ut såklart.