Den snövita hanvalpen vandrar mellan de höga träden i skogen Ötamon. Han kände inte för att sitta stilla. Och energierna runt omkring honom lockar honom att röra på dig. Se sig omkring. Upptäcka mer. Så han vandrade bort från lyorna och samlingsplatsen och efter en bra bits promenad passerar han även revirgränsen. Befinner sig i en del av skogen som inte tillhör flocken. Det känns spännande. En lätt pirrande känsla i magen att inte befinna sig på mark där mor och far bestämmer. Här ute är han vild och fri. Han tänker sig bort. Dagdrömmer när han vandrar fram. Ser sig själv som en vuxen hane. Stor och musklad. En skogens konung. En person som ingen kan ser ner på eller ens trycka ner. Han sätter alla på plats. Mor krälande vid hans tassar. Överväldigad över att hon född fram en sådan mäktig hane. Syskonen krälar efter. Krälar glatt i stoftet för att de får befinna sig inför honom. Men ett syskon har alltid stått ut. Systern Aosora. Sora. Hans söta syster. Henne håller han gärna nära. Men inte för nära. Och far... Lihai. Tsk! Inte känner sig Akira ett dugg lik den enögda grå hanen. De kan inte dela samma blod. Det är otänkbart.

Öronen lägger sig mot nacken och den blodröda blicken glöder. Nej, han ser sig inte som Lihai's son. Akihiro, Aiko och Asami. De ser ut som en riktig syskonskara. Son och döttrar till Wami och Lihai. Akira känner mer samhörighet till Sora. Systern tycks bära på samma mörker som han själv känner sig besitta. Kan mor verkligen ha fött dem? Eller är de adopterade?
Valpen sätter sig tvärt ner. Mitt i steget. Tankarna får en fundersam rynka att bildas mellan ögonen. Detta är något han funderat på sedan första gången han slog upp ögonen. Varje gång han följer syskonen och kallar Lihai "far" så känner han sig falsk. Som om han spelar inför den äldre hanen. Ett skådespel. Han ställer sig in för att allt ska verka okej. Men det blev snabbt för mycket. Akira väljer hellre att hålla tyst.

[PAX TILL AOSORA]

I ett nyckfullt infall hade Aosora övergivit de busande kullsyskonen för att finna något annat att ägna sin tid åt. Det var inte kul att leka med dem, de klagade alltid på att hon var för hårdhänt och mor och far blev självklart arga på henne och sade åt henne att hon inte fick leka på det viset. Det enda viset som var kul. Så hon hade mer eller mindre övergivit den delen av sin barndom, eftersom att hennes sätt inte dög och de andras sätt var alldeles för tråkigt.
Istället hade hon blivit lite av en ensamvarg, en liten varelse som trots sin unga ålder mest strövade omkring för sig själv. Visst oroade det mor och far lite att hon gjorde så, det hade hon sett i deras ögon, men de hade endast sig själva att skylla. Det var inte hon som hade satt gränserna som tvingat henne till detta.
Dessutom fann hon en viss ro i ensamheten, även om den i längden blev jobbig. Men många gånger var den bättre än syskonens tjat.

Hon uppfattade ett doftspår, ett välbekant och färskt doftspår. Det var Akira, en av bröderna. Ett svag leende spred sig på hennes läppar då hon började vandra efter honom. Han var mer lik henne än de andra, det hade han alltid varit. Han var inte lika vek, han gillade att busa på samma sätt som henne. Och de delade samma sorts humor. Han var okej, helt enkelt.
"Ute på upptäcksfärd, broder?" frågade hon med ett brett flin på läpparna då hon fick syn på honom. De var lika även till utseendet, mer än de andra. De var helt enkelt som en egen liten grupp i familjen.
Aosora hade många gånger undrat varifrån hennes och Akiras gener kom, för de var inte speciellt lika mor eller far. Men sådant kunde ju hoppas över vissa generationer.

När han satt där och studerade energiernas dans inför sin blick kände han plötsligt att han inte var ensam. Han hade märkt en annan närvaro redan en stund innan men det hade mest varit en känsla som han ignorerat. Men nu var den så nära att det inte gick att inte låtsas om den. När sedan den ljusa stämman når hans öra vrider han lätt på huvudet och den blodröda blicken möter systerns.
"Inom revirets gränser är vi bara ett par valpar. Här ute i den öppna skogen är vi de som regerar". Ett lätt tvetydigt flin placeras på hanvalpens läppar.
"Är inte känslan av makt överväldigande, kära syster". Lägger han till och tippar huvudet på sne. Det är endast Sora han står ut med. Det är bara henne han vill ha nära. För de har mer gemensamt än de andra. Och de förstår varandra på ett helt annat sätt. Även om Akira kanske är något lugnare och tystare än systern så är han mer öppen när det bara är de två.

Hon satte sig ned bredvid honom, lät ögonen granska skogen som låg framför deras tassar, undrade om han såg någonting där bland träden eller ifall han bara stirrade in i det ointressanta som han vanligtvis brukade göra. Och efter en stunds iakttagande kom hon fram till att det nog var så, för hon fann ingenting som intresserade henne.
Ett kort skratt lämnade henne då hon hörde hans ord. Hon kunde inte låta bli att se på honom med ett retsamt flin.
"Du skulle nog knappast ens kunna regera över en mus, Akira." Nej, inte trodde hon det om brodern. Visst var de alfaparets valpar, visst föddes de med makt och visst bar de på mäktiga gener bara därför. Men att brodern regerade över denna skogen... Tanken var bara roande för den unga honan.
"Du har nog långt kvar innan du kommer uppnå någon makt över huvud taget," fortsatte hon med ett retsamt tonfall innan blicken åter vändes mot skogen. "Men det är ju bra att du har höga mål i livet. Kanske du lyckas ta dig någonstans, trots allt."

Öronen rycker till på hans huvud när han hör systerns pik. Vilken annan valp som helst skulle förmodligen minsann ge ett svar på det där för att inte visa sig mindre i den andres ögon även om det just skulle få den effekten i vilket fall som helst. Men Akira är inte sådan.
"Jag får väl börja med något mindre då". Svarar han och ger systern ett av hans sällsynta flin. Det är bara Sora som är värd i hans ögon.
Ett kort skratt undslipper honom.
"Trots allt? Vad är dina egna mål i livet, Sora?" Frågar han henne. Riktar sakta tillbaka den blodröda blicken mot färgerna omkring honom. Följer rörelserna och dansen de utför bara för honom. Det talas om att den här skogen är vacker. Magisk. Det är inget i närheten av det Akira ser. Energierna är levande och färgerna långt mycket fler än vad andra kan se.
Sakta fäster han blicken på systern igen.
"Vi kan sticka. Lämna den här platsen och försöka finna vår egen plats. Här hör vi inte hemma. Jag förstår mig inte på mors syn på saker och ting. Och flockens ideal. Och Lihai..." Han titulerar inte den grå hanen som far.
"Vi kan omöjligt ha samma blod som honom". Akira kan inte släppa den tanke. Han har alltid känt sig som något av en bortbyting. Känner systern samma sak. De är helt enkelt för olika de andra syskonen. Även om de kanske har vissa likheter med mor. Men det är allt.

Hon skakade på huvudet åt broderns ord och ett kort skratt undslapp henne. Nog var han sig lik alltid, ingenting skulle nog någonsin förändra hennes syn på honom, och dessvärre inte heller honom. Men, man visste ju trots allt aldrig. Under kunde visst ske, sade dem.
"Mina mål är oväsentliga i nuläget. Det gäller att träna, iaktta och lära innan man kan börja drömma sig bort mot storhetstider." Blev hennes smått ointresserade svar på Akiras ord.

Hon skrattade till då hon hörde teorin som han hade angående deras fader, eller Lihai som Akira alltid tilltalade denne som. Aosora själv hade väl inte speciellt mycket gemensamt med varghanen, men hon var inte i samma stadie av förnekelse som hennes bror.
"Så du menar alltså att far inte är våran far?" Hon flinade retsamt mot sin broder då hon upprepade det han hade sagt med sina egna ord. Tanken kanske var aningen roande, men mest av allt fann hon den väldigt fantasifull. "Kanske vi inte hör hemma här, men jag vet då inget ställe som är bättre att befinna sig på i nuläget. Vet du?"

Han flinar kort men skakar sedan på huvudet. Han förstår henne, det är inte dumt att iaktta och och lära så mycket man kan under den tid man har. Men hon verkar inte förstå hans frustration. Den blodröda blicken sveper ut över träden omkring dem. Han är rastlös.

Flinet glimmar till i mungipan igen. 
"Kanske är det bara inbillning. En dum förhoppning. Men det går inte att förneka att det inte finns några likheter. Detsamma gäller de andra tre". Akira känner ingen riktig samhörighet till de övriga syskonen. Bara Sora. Hans söta lillasyster. Han lyssnar på henne.  Och kanske är det bara så att han helt enkelt låter fantasin löpa och önskar sig ett mer intressant liv. Intressantare gener. Han förstår heller inte vad mor ser i den där hanen. Frustration.

Han ser på henne igen.
"Du har rätt".

Hon fnyser åt hans ord och ger honom sedan ett hånande leende så att den vita tandraden syns klart oh tydligt. Vassa små valptänder som snart skulle komma att bytas ut.
"Ibland är du bara för underhållande, Akira." Hon kunde inte hindra ett litet skratt. Det verkade som att det inte var något fel på fantasin hos brodern, han verkade då kunna komma på de underligaste teorierna och konspirationerna. Som att de inte skulle tillhöra familjen... Visst, nog hade Aosora väldigt svala känslor för sina syskon och relationen till fadern var många gånger ansträngd och kändes tillgjort. Men mor var det en annan sak med. Visst, de var sällan överens, men trots allt var det ju mor. Hennes mor.
Nog var känslorna varma när hon tänkte på Wami.
"Du kan vara lugn, nog kommer din tid att komma. Tills dess får du se till att inte försvinna in i din drömvärld som du verkar besöka så ofta." Hon knuffade till honom med tassen, hoppade sedan snabbt undan från honom och ställde sig rakt framför honom. "Fast, risken är nog stor att du hinner bli en galning innan vi ens når vuxen ålder." Hon hånade honom, retsamt flinande.

Underhållande? Visst. Låt gå.  Innerst inne vet han att hon ändå tror på hans ord. Om än bara en gnutta. För det är bara med henne han kan öppna sig så. Han flinar brett.
"Men det är redan förlorad i den världen". Han fuktar nosen med den lilla tungan.
"Men det är lugnt, de känner mig där". Flinet ligger kvar. Försvinner sedan utan ett spår.
"Men jag är nog redan galen". Blicken sveper åter ut bland träden.

Hon höjde på ena ögonbrynet då hon hörde hans ord. Det här var varför han var så bra att ha och göra med, han brydde sig inte. Inte som de andra som sprang och skvallrade direkt hon öppnade munnen. Ibland behövde hon inte ens säga något elakt. Löjligt... Aosora undrade när hennes syskon skulle lära sig att ta hand om sig själva.
"Om du är galen är du ingenting att ha. Du kommer bara att föra alla andra ner i fördärvet med dig, dåre."
Hon satte sig ned rakt framför honom och fortsatte att se på honom med det retsamma leendet i ansiktet. Ena framtassen skrapade över marken och klorna lämnade märken efter sig i jorden.

Han fäster den blodröda blicken på henne. Tippar huvudet lätt på sne.
"Tycker du i te galenskapen passar mig, kära syster?" Säger han och fixerar henne med blicken. Sedan rätar han på sig och flinar. Jag kanske borde lyssna mer på dig så slipper jag höra på rösterna i huvudet". En illmarig min färgar hand anlete. De vita tänderna blottas och han sjunker ner på frambenen. Svansen viftar högt upp i luften. Med ett busigt morr gör han ett utfall mot henne.

"Pffft..." Hon vände bort blicken från honom med samma roade leende som tidigare. Nog hade han fantasi alltid, och nog var han självgod. Kanske lite väl självgod ibland, men det fanns väl egentligen ingenting negativt i det. Kanske skulle det hjälpa honom att överleva i den här världen som vissa gånger kunde vara väldigt grym mot de som befolkade den.
Så såg hon, i ögonvrån, hur han böjde sig ned och sedan tog ett skutt emot henne. Snabbt var hon på tassarna, men inte snabbt nog, och han stötte till hennes höft så att hon snubblade till och fick kämpa i flera steg innan hon återfick balansen.
Käkarna pressades samma och hon vände ilsket blicken emot honom. Jaså, var det så han ville ha det? Visst, nog kunde de leka.
Utan att tveka grävde hon ned klorna i marken och med en svepande rörelse kastade hon sedan dammet mot hans ögon samtidigt som hon gjorde ett utfall mot honom i hopp om att knuffa omkull honom och därmed vinna den lekfulla kampen.

Han träffade henne även om det inte gick som planerat. Han landar på tassarna och flinar åt hennes trippande för att återfå balansen. När hon gräver ner klorna i marken år han dock beredd. Sora verkar gilla att köra med fula knep. Han vänder snabbt bort huvudet för att skydda ögonen. Sedan känner han tyngden från hennes kropp när hon hoppar på honom. Han vacklar till men lyckas placera alla fyra benen bredd isär för att inte falla. Z sedan hugger han efter hennes ena ben. Inte nafsa lekfullt utan att skada. Med Sora är det tuffare tag. Men ändå inte på fullaste allvar.

Han föll inte, han gjorde det sällan om han var beredd. Han hade kroppstyngden på sin sida, och även om Aosora kanske inte var liten och svag var hon klart mindre än Akira. Snabbt avlägsnade hon sig från honom, hörde hur han käkar slog igen och kände hur hans nos var nära henne. Han hade försökt få tag i henne, men hon hade klarat sig. Hon var tvungen att klara sig, för han var så mycket starkare än henne. Det var intelligens som räknades för henne i hennes strider.
Med ett flin snurrade hon runt, mötte hans röda blick. Sedan sköt hon framåt, så snabbt hon kunde, och högg efter hans ben. Kanske hon skulle kunna dra omkull honom? Planen var bra, det skulle kunna fungera. Om hon hade tur. Problemet var att hon skulle vara inom hans radie en längre tid då. Men det var värt ett försök.
Hon gillade deras lekar, de gav henne mycket. Hon lärde sig genom att brottas med Akira, då han gav henne motstånd. Dessutom var reglerna enkla. Den enda som fanns var att den första som låg på rygg hade förlorat.

Han missade. Det brukar alltid öka på frustrationen. Men inte lika mycket som att leka led de övriga syskonen. Då måste han vara försiktig. Hålla igen. Det tycker han inte om. Sora's tänder sluter sig om hans ben. Hennes tänder sjunker ner i skinnet. Han flinar och vände sig mot henne och hugger mot hennes nos. Bästa sätter att få någon att släppa sitt grepp.

Han missade. Det brukar alltid öka på frustrationen. Men inte lika mycket som att leka led de övriga syskonen. Då måste han vara försiktig. Hålla igen. Det tycker han inte om. Sora's tänder sluter sig om hans ben. Hennes tänder sjunker ner i skinnet. Han flinar och vände sig mot henne och hugger mot hennes nos. Bästa sätter att få någon att släppa sitt grepp.

Hon fick ett grepp om hans ben och med ett flin gjorde hon sig beredd att dra omkull honom. Men inte hann hon långt med sin plan innan hon kände hur hans käftar slöt sig över henne nos och hur tänderna trängde in i hennes skinn.
Med ett lätt tjut släppte hon sitt grepp om honom och slet sig undan från hans tänder. Små bloddroppar trängde fram där hans tänder hade genomborrat hennes tunna hud och hon ruskade på huvudet. Det hade gjort ont, det hade gjort riktigt ont. Ilsket såg hon mot sin bror och tänderna var blottade då ett svagt morrande kom ur hennes strupe. Det här var inte okej.
Återigen kastade hon sig mot honom, denna gång för att ge igen. Hon var arg nu, ilsken för att han hade överlistat henne. Och för att hon varit dum nog att ta en sådan chans även om hon hade vetat att det inte varit ett smart drag.
Han skulle få igen, denna gång skulle hon bita för att han skulle få ont.

Det svider i bakbenet där hennes tänder skadat honom. Men det var förmodligen inte i närheten av den smärta som hon måste känna. Han flinar, för smärtan hos andra är njutning för honom. Även smärtan hos hans söta syster. Han morrar åt henne. Visar att han är beredd. Beredd att ta emot den smärta hon kan åsamka honom. Han är beredd. Han kastar sig emot henne. Möter henne.

[Du får pp:a att hon biter honom och så. :3]

Det var ett ögonblick av triumf när hon kände hur hennes tänder borrade sig in i hans skinn. Greppet hon hade fått över hans ryggrad var så perfekt det kunde bli på ett sådant ställe och med båda frambenen över hans rygg försökte hon sedan pressa ner honom.
Ge dig.
Tanken kanske inte hördes, då hon inte riskerade något genom att prata när hon hade honom i sitt grepp. Men nog visste han var hon tänkte. Han kände henne bättre än så, det var hon övertygad om. Och då hennes käkar spändes och tänderna grävde ned sig ännu mer var det ett tydligt budskap. Hon tänkte inte låta honom vinna, inte den här gången. Han hade gjort felsteget att tro att hon skulle ge sig bara för lite smärta över nosen. Hon skulle aldrig ge sig för en sådan patetisk orsak.

Smärtan isar hårt genom hans kropp när hennes tänder borrar sig in i hans skinn. Han morrar till när han känner tyngden över ryggen. Hon försöker tvinga ner honom. Han är dock lika envis som hon. Ingen av dem vill vara den som förlorar. Båda suktar de lika mycket efter triumf. Han ignorerar smärtan . Kränger och vrider sig och hugger mot henne. Låt blodet flyta. För de båda älskar det lika mycket.

Ge dig.
Men nej, han gav sig inte. Han vägrade att ge sig, och hon märkte det. Han krängde sig under henne, ålade sig ur hennes grepp och innan hon visste ordet av släppte honom med ett flämtande läte. För han hade huggit tag i hennes ena bakben, och ont hade det gjort.
Snabbt var han borta från hennes överlägsna grepp, och lika snabbt avlägsnade hon sig från honom. Det här var inte slut ännu. Hon snurrade runt, blottade tänderna emot honom och inväntade hans nästa drag.

Hon släppte honom och han fick grepp om henne bakben. Flinande släpper han taget och hoppar undan en bit. Han slickar sig om munnen och den blodröda blicken fixerar systern. Hon gör sig beredd. Han likaså. Han sjunker ihop. Framtassarna placeras tätt tillsammans. Bakbenen gör sig beredda att skjuta ifrån. Öronen placerar sig mot nacken. Han tar ett smyghukande steg framåt. Trampar lätt med framtassarna på stället. De små klorna rispar i marken. Så skjuter han ifrån med bakbenen. Med ett vild morrande kastar han sig åter mot systern.

[Nu får de ha slagits klart, haha. Sorry för pp ;p]

Han sköt mot henne likt en projektil och det var med ett dovt morrande som hon mötte hans attack med att även hon skjuta framåt. Planen hade sett perfekt ut i hennes huvud, men inte var hon beredd på slut resultatet. I ett tillfälle av okontroll halkade hon till med ena frambenet, föll lätt åt sidan, och fick hela Akiras tyngd rätt på ena skuldran. Balansen gled ut hennes grepp och innan hon visste ordet av låg hon på rygg på marken med broderns tassar placerade på bröstkorgen.
Ilsket blängde hon på honom med sina gråa ögon för att sedan vända bort huvudet. Hon fnös till, irriterad över slutresultatet. Men ifall han hade velat hade han lätt kunna slita strupen av henne nu, alltså hade hon förlorat. För en död varg kunde inte strida.
"Tur..." mumlade hon mellan sammanbitna tänder samtidigt som hon härdade ut hans ögonblick av överlägsenhet i väntan på att han skulle kliva av henne så att hon kunde resa sig upp och skaka av sig känslan av nederlag.

[hihi. ^_^]

Triumf! Han älskar den ljuva smaken på tungan. Han ser ner på systern under sig.
"Så, så. Ingen gillar en dålig förlorare". Säger han och flinar överlägset. Han står kvar en stund för att markera sin seger. Sedan tar han några steg bakåt och sätter sig ner. Lägger den långa svansen kring tassarna så där som mor brukar göra. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen.
"Du vet att jag tycker om dig i allafall". Lägger han till fortfarande med flinet på läpparna. Han ser systern som en värdig motståndare. Någon som kan hjälpa honom att växa, och han hopas kunna ge tillbaka.

Så fort hon kände hur trycket på hennes bröstkorg lättade så skyndade hon sig att resa sig upp. Ruskade på sig, precis som planerat. Irriterad över nederlaget och butter över att Akira nu skulle tjata om detta enda tills de tog en retur match så att hon fick visa honom vem den sanna mästaren var. Men inte just nu, hon var på alldeles för dåligt humör.
Som svar på hans ord fnös hon bara och vände sedan bort blicken. Han var inte ens värd att se på. Att han gillade henne i alla fall... Vilket svammel. Trodde han att de orden på något sätt skulle göra situationen bättre? Nej, nog sade han det bara för att irritera henne. Och även om hon visste om det så lyckades han. För mer irriterad blev hon, det kunde hon inte neka till. Hon gillade inte hans överlägsna sätt, även om hon själv var sådan så fort hon fick tillfälle till det.