Han skände vattnet som slog mot de svarta tassarna, han stog lugnt och rofyllt i vattnet som mötte honom. Allt ljud hade plötsligt försvunnit, allt var tyst, fågelskriken från måsarna var borta. Suset från vinden som förut lekt med hans päls hade tystnat, det var som om det hade slagigt lock för öronen på honom. Han hörde inget. Och inte ens rösten från far lyckades nå honom, om allt hade varit annurlunda så skulle det förvånat honom, men inte nu. Varför skulle det göra någon skillnad nu, inget gjorde något nu, det var försent. Hans hjärna verkade tömts, men det enda som stannar kvar då nån lyckats plocka bort allt ur hans hjärna verkade vara en scen. Det var ingen skräck scen precis, mer som fasa och besvikelse som blandats om vartannat.

Han hade fångat upp Fallulahs doft tidigt i gryningen. Han förstog igentligen inte riktigt vart hon tagigt vägen, men han hade inte oroat sig så mycket angående det. Kanske hade hon bara velat vara ifred ett tag, han skulle ju inte hålla henne fast med honom helatiden. Fast saknaden efter henne var enorm, varje minut som gått hade han saknat henne. Varje natt hade han ylat efter henne, berättat åter igen hur mycket han saknade och älskade henne.
Hans Lulah..

Serpie bröt sin scen och ett gnyende lämnade honom, något som inte riktigt passade honom.
Det var som om någon huggigt honom hårt i bröster. Men han tvingade sig tillbaka till scenen igen.

De hade ju återfunnit valparna, han hade lyckats tvinga tillbaka monstret som girigt velat komma fram och förstöra allt. Pusselbitarna hade fallit på plats och det var första gången han kunnat kalla sig själv lycklig. Han hade börjat springa igen, fångat upp hennes doft som en parfym man bara ville hålla kvar, struntat i den retsamma doften av valp, allt han såg var hon. Han hade snirklat runt träd, hoppat över grena och träd som ramlat. Monstret hade skrattat retfullt åt honom, men han hade ignorerat honom. Varför skulle han bry sig igentligen? Mossan var blöt under hans tassar och Serpie drog in skogens dofter i sin nos då han saktade av och började med mjuka snabba steg röra sig fram, hans öron var spetsade och svansen viftade sakta bakom honom, taktfullt.

Hans tankar hade vandrat tillbaks till sina döttrar. Att han hade lyckats skapa något så fint var något
han knappt kunde förstå. Falloura som hade varit så lik sin mor, samma rosa päls och söt som få. Sen Flor, han hade verkligen älskat henne. Hon var som ett paket av dem båda. Fast han hade inte gillat att hon valt att se monstret inom honom. Men hon hade velat, inte ens räddsla hade visats i hennes ansikte då hon sett honom. Hon kunde komma långt om hon ville. Hon var så skör men endå så stark, han var fashinerad. Men så hade det skimrande pusslet krossats av en blick...

Serpie hade smygigt sig fram, med ett leende som prytt hans läppar, med blicken sökande efter henne. Så plötsligt såg han henne mellan träden, han steg ut ur skuggorna som dolt honom och såg henne ligga där.. Hans Lulah.. Serpie gav ifrån sig ett mjukt kärleksfullt skall och tog två steg frammåt och hörde först då det pipande ljudet av de två valparna som låg vid hennes sida. Hela han stelnade till is, då han såg de små ungarna. Det var inte hans valpar. Orden ekade i hans huvud. Sen kände han den starka doften av hane, han backade bakåt medan en dov morrning som lämnade honom,
öronen var bakåtslickade mot hans hjässa då han backade in mellan träden igen,sen hörde han eller såg inget mer, allt blev mörkt. Hans sol hade slocknat.

Han sprang i ett mörker, hur hade hon kunnat göra så mot honom?! Var han inte lika mycket älskad som han trott? Vad hade han igentligen gjort för fel?! Mörkret hade fortsatt medan han dundrade fram, utan att känna av tröttheten som värkte i honom eller den torra strupen. Allt var fortfarande svart.
Han hade saktat av då han kommit ut ur skogen och såg det stora havet. Han hade nästan alltid haft i sitt undermedvetna att han skulle dö i vatten. Inte för att han hade tänkt den tanken, utan vägen hade bara lett honom dit då tiden var inne. Han hade ju inget mer att leva kvar för. så varför inte avsluta det nu med detsamma? Det enda som skulle smärta honom var att behöva lämna sina döttrar. Det var nästan en omöjlig tanke som gnagade på honom. Men han skulle få slippa fadern, det han hade önskat sig så starkt. Nu skulle de båda dö och han skulle inte behöva plågas mer.

Han var tillbaka igen, scenen stannade där och han var tillbaks vid stranden med tassarna i vattnet och vågorna som slog mot honom. Han ville ta farväl, kanske inte öga mot öga, kanske skulle de inte ens höra det. Men något för att stilla hans omöjliga tanke. Så han höjde huvudet mot den nu svarta himmlen och ett yl, ett sista yl, ett farväl till Flor och Falloura. Hans valpar.. Men denna gång var inte Lulah med i sången. Det här var slutet på hans historia. Ylet tystnade och han tog ett beslutsamt steg ut i vattnet och de röda ögonen slöts. Far skrek åt honom, förtvivlad, att sluta med det han höll på med. Såklart, han skulle ju tillslut dö. Men denna gång kunde han inte stoppa honom, han var starkare än honom. Serpie fortsatte gå, men med nu ingen tveka i stegen han tog. Det blev allt djupare och djupare och efter ett tag var det ända upp till hans bringa. Instinkten sade åt honom att simma, men han löd den inte. Andetagen var rytmiska och lugna. Nu gick vattnet honom till huvudet och han låt sig själv sänkas ner under vattnet.

"Ningùn padre" hördes en gäll röst från stranden, men Serpie var som i trans och lät sin kropp sjunka. Lungorna fylldes av vatten, syret tog slut. Allt höll på att mörkna då han kände att någon drog i hans päls. Var det såhär det kändes att dö? Men så hörde han förtvivlade ord på spanska, Flor.
Hon fick inte komma och ta honom från dödens väg nu, men han förstog snabbt att hon inte skulle klara att hjälpa honom, han var redan påväg bort. Orden som lämnade henne blev mer och mer otydliga.
"Pregunte a la madre" lyckades han få fram. Kanske skulle det vara svårt att förstå vad han menade nu, men hon skulle göra det...
Men nu omfamnade döden honom, han lämnade jordens liv.
Serpie var död.