Äntligen. De hade desorienterat vandrat snett ner för bergen och råkat hamna precis där som hon tänkt dig. Äntligen. Skogen var väldig och hon stannade precis där de första träden började klättra upp för bergsidorna. Äntligen. Atmosfären i skogen när de trädde in i den fick henne att tappa andan. Äntligen. Det var som att hon hittat hem, äntligen. Hon fylldes av ett lugn där hon gick, långsamt med valparna kring sig. Det var skymning men ännu trängde ett viss ljus ner mellan träden. De väldiga stammarna tycktes ändlöst långa och lövverket tätt, men när hon tittade uppåt var det ändå som att månens ljus tog sig ner till dem som stora ljuspelare. Hon stannade i just en sådan och lade ner sin skadade dotter.
Plötsligt slog blommor upp sig överall runtom dem, badandes i månens ljus. Åter igen tappade hon andan, häpnade. De brinnande ögonen tårades och hon log för första gången sedan de lämnat dalen.
"Nu är vi hemma"
Sade hon lugnt. Men trotts glädjen hon kände av att vara i skogen kvarstod faktumet att hon var trött, sliten och tjurig. Huvudet bultade och hungern rev i magen. Valparna hade fått dia det lilla som ännu fanns kvar under resan, men själv hade hon klarat sig på en enstaka snöripa. Och spenade ömmade så otrolig och hon kände på sig att det inte fanns något kvar i dem så hon knyckte på naken och återgick till sitt auktoritära jag.
"Jag ska jaga mat åt er, en hare borde vara lätt att få tag på här någonstans."
Även fast hotet om ett utbrott låg över dem, och hon verkligen var på raseriets brand, så fanns det iallafall en viss vilja att pyssla om de små nu. Hon ville åtminstone mata dem.
"Om ni inte är här när jag kommer tillbaka kommer ni ångra er"
Väste hon sedan och försvann bort i den skimrande skogen, kunde trotts sin slitna existens inte sluta förundras över platsen hon var på. Blicken drogs ständigt upp emot eldflugorna ovan deras huvuden.

[Bebisar <3]

Häpnad var vad valpen kände när de anlände till skogen. Och ju djupare in bland de höga träden de gick desto mer otrolig kändes hela platsen. Storögd ser valpen sig omkring. Aldrig har hon sett något liknande och i jämförelse med bergen så var den här skogen så mycket behagligare på alla sätt och vis. Nu är vi hemma. Öronen spetsar åt moderns håll och den blå blicken fästs på mor. Hemma? Är det här de ska bo nu? Jag ska jaga mat åt er. Mat. Är det någon form av smärta som valpen känner så är det när hungern river i kroppen. Mat. Sakta sjunker valpen ner till liggande på fläcken hon stannat på. Här kan hon ligga och vila och hon tänker inte röra på sig tills mor är tillbaka. Den blå blicken söker sig till syskonen. Vad ska de hitta på nu? Kommer de också vila eller kommer de vilja utforska? Syskonen har alltid betett sig mycket livligare än henne själv. Förutom Lune. Systern vågar inte göra så mycket men hon har väl sina stunder hon med. Mika lägger ner huvudet mellan framtassarna och suckar lätt. En liten tupplur kan väl inte skada nu när de äntligen är hemma.

De hade anlänt dit modern hela tiden varit på väg, och det var med stor förundran som Hecate blickade upp mot de stora trädkronorna. Hennes blick vandrade neråt, och när den nådde marken drog hon häftigt efter andan. När vanliga blommor brukade sova om natten så verkade dessa snarare blomma i månens sken. Lös gjorde de också. Tillsammans med eldflugorna i luften gav lysblommorna skogen en magisk känsla. Hecate glömde för en sekund vem hon var och vad hon gjorde där. Hennes tankar avbröts av modern röst och Hecate lyssnade halvt om halvt på vad hon sade. Någonting om mat var det i alla fall, vilket gladde Hecate och hennes nu utsvultna mage.

Så snart modern hade försvunnit bort började Hecate traska omkring bland månblommorna. Hon lämnade Chanders sida och gav ingen av syskonen en endast tanke när hon hoppade iväg mellan blommorna, noga med att inte trampa på en endaste av dem. Hon böjde ner nosen mot en av blommorna och luktade på den, och drog sedan upp huvudet igen och fnittrade lättsamt och glatt. Hon vände en blick mot syskonen som hon lämnat bakom sig en bit och fnittrade till igen. Hon gillade detta stället! Modern hade sagt att de var hemma, och Hecate hoppades verkligen att de skulle stanna här.

Mörkret raderades av bländande vitt månljus. Mor hade väckt henne genom att bryskt släppa henne till marken, ännu en gång. Ljuset var så kallt att valpen huttrade utan att egentligen längre frysa. Något kittlade hennes päls och ögonen vandrade förvirrat i mörkret. När pupillerna vidgats tillräckligt för att kunna ta in omgivningarna fann hon vad som bar ansvar för rysningarna som fortplantade sig längs hennes hud. Blomblad snuddade vid henne. Svajade ikring Rhiannon av hennes fall. Hon låg i mitten av en nästan perfekt, vit cirkel målad av månen. Blommorna sträckte sig mot den och valpen tyckte att de nästan såg längtansfyllda ut. Antagligen projicerade hon bara sina egna känslor på dem, växter kunde inte känna. Honan kände sig märkligt pigg i himlakroppens sken. Den var nästan helt full inatt. Vid ljudet av moderns stämma fixerade hon med samma intensitet som hon givit månen istället henne med sin blick. Var det ett leende hon skymtat? Hon avfärdade det som skuggspel. Kanske var hon fortfarande inte helt vaken, ändå. 
Mat. Ordet fick hennes mage att knorra och tillät inte att denna plats presenterats som hemma att göra något intryck alls än. Visst hade modern tillåtit dem att dia under pausen i deras färd. Men det hade alltid varit problematiskt för Rhiannon. Hon kunde inte andas ur något annat än munnen och det resulterade ofta i att hon satte mjölken i halsen eller inte lyckades äta ordentligt, om hon fick i sig något alls. Ännu en faktor som bidrog till att honan var smal, till och med mycket tunn för sin ålder. Kött var enklare att äta och valpen tänkte inte tillåta smärtan att bli ett hinder. Kött vore gott. Vaksamt följde honan modern med blicken tills hennes kropp helt slukats av skogen. Tills hon var säker på att hon var utom hörhåll. 
"Jag ska försöka komma ihåg att inte gå någonstans." väste hon torrt utan att riktigt tilltala någon.
Rhiannon sneglade åt sitt värdelösa ben. Tassen var fortfarande mer än lite sned och vid brottet syntes början till en väldig svullnad. Skulle hon någonsin kunna gå igen? Inte om det såg ut sådär. Valpen knep ihop ögonen och vände bort ansiktet. Rörelsen sände en våg av smärta som fick henne att gnissla tänder. När honan åter blickade ut över den gnistrande skogen råkade hon möta Mika's blick. Ilskan brann inte längre inom henne när hon såg in i systerns mörka, blåa ögon. Den hade istället endast lämnat besviken aska efter sig. Ett litet, prövande leende drog i den ena mungipan innan ansiktet blev neutralt igen. Hon hörde ljudet av Hecate's förtjusande fnitter och det neutrala uttrycket kallnade. Med mycket motstånd drogs Rhiannon's blick ändå mot det glättiga syskonet som utan ett bekymmer i vädret sniffade på en blomma. Valpen fick nästan huvudvärk bara av att se åt henne. Som hon betedde sig. Ögonen öppnades inte igen på mycket länge, istället låtsades hon som att hon somnat om.

Chander var så trött att benen darrade. Efter systerns felsteg hade modern kört så hårt med dem att han trodde att slutet var nära. Förvisso var han bara en valp, men högt tempo med brist på mat och vila kunde tära på vem som helst.
   Därför var det en sådan chock när Eirocalyphtica sänkte farten. Hanvalpen gick nästan in i henne. Han hade haft blicken fäst på hennes hasor, och inte lagt märke till den förtrollande skogen runt om. Det gjorde han däremot nu. Väldiga mörka stammar reste sig upp mot skyn. Marken var mjuk och klädd av gräs. Som på en signal slog vita blommor ut runtomkring dem. Hade det inte varit en sådan fridfull rörelse hade han säkert ryckt till, men inte nu. Månljuset fick han och hans syskon att skina. Måntatueringar, hade modern berättat.
   Så fort modern stannade, övergav Chander sin position bakom henne och driftade iväg mot en av blommorna. Hennes förmaningar verkade onödiga. Varför skulle de lämna det här fantastiska stället? En eldfluga surrade förbi. Han blinkade förvånat åt den, innan ett leende tog plats i mungiporna. En halvhjärtad jakt på den lilla insekten inleddes, men avslutades snabbt när den pilade iväg upp mot lövkronorna.
   Mamma hade försvunnit in i den förtrollade skogen. Chander kände hur musklerna slappnade av. Allt var perfekt. Mamma var och jagade mat, vilket förhoppningsvis skulle få henne på bättre humör. Rhia var skadad, och därmed antagligen inte i stånd att trakassera honom. Skogen de befann sig i var fantastisk, och de fick vila. 

En lycklig suck lämnade den lilla valpen när han började se sig om för att planera vilka lekar som kunde vara lämpliga.

[Gissar hejvilt att några i alla fall har måntatueringar xD]

Rhi hade sett besviket på henne. Vadå? Bara för att man hoppar i mellan några gånger för att lätta slagen på syskonet så ses man helt plötsligt som räddaren i nöden i alla situationer? Mika håller i alla fall Rhia's blick tills systern tittar bort igen. Mika's mörkblå blick hade varit lika likgiltigt och neutral som vanligt.
Tikvalpen hade kommit fram till att hoppa i mellan i en sådan situation skulle vara fruktlös. Rhia hade redan tagit skada. När Mika hoppar emellan är det oftast för att syskonen INTE ska skada. Inte så stor skada i alla fall. Majoriteten av valpens ärr är förmodligen från när hon hoppat emellan för att lätta slagen mot ett syskon. Men det betyder inte att hon alltid kommer göra det. Hon väljer sina strider. Även om det smärtar henne att höra ett syskon gråta. Men Rhia's benbrott var inte orsakat av modern utan av valpens egen oförsiktighet. Där får hon helt enkelt skylla sig själv. Med en tung suck reser sig den mörka valpen och hugger efter en eldfluga som är lite för närgången. Sedan tultar hon trött fram till Rhia som bara ligger där mor har dumpat henne. Mika lägger sig ner i jämte den skadade systern. Så nära hon kan utan att för den delen råka putta på systern. Rhia kan gärna gå luta sig mot henne om hon vill. Hon verkar väldigt kall. Förmodligen en blandning mellan smärta, hunger och utmattning. De alla är hungriga och utmattade. Lika bra att bara ta det lugnt och vänta på att mor är tillbaka med maten.

Hecate fortsatte att vandra runt bland månblommorna, till synes bekymmerslös och tillfreds med världen. Det var dock bara en illusion, men en illusion så stark att till och med Hecate trodde på den för stunden. Efter en liten stund av månblommesniffande började hon röra sig tillbaka mot resten av gruppen. Det vore ju otur om mamma kom tillbaka just nu, innan Hecate hade hunnit tillbaka till de andra. Hon vände blicken mot Rhias håll, men systern låg med ögonen slutna. Hecate studerade henne för en liten stund. Tänk om hon hade dött? Hon tar några stora skutt (stora för att vara en valp med korta ben) mot systern samtidigt som hon fnittrar till.
"Rhia! Inte ligga där och sova! Skogen är jättefin. Till och med du måste väl kunna uppskatta någonting vackert?" Hecate skrattade roat. Orden var sagda med en glad ton, men det rådde inga tvivel om att det låg en förolämpning i det hon sade.

Hon öppnade inte ögonen när syskonet lade sig vid hennes sida. Det behövdes inte. Hon visste redan vem det var som låg intill henne. Inte för att de egentligen hade något starkt band. Det var sättet valpen rört sig på, vikten i steget, hur denne lagt sig jämte utan att bli för närgången. Och så tystnaden, förstås. Den var karaktäristisk. Inget onödigt babbel i hennes öra från Chander, inga nervöst osammanhängande ord från Lune och hon tackade månen för att hon slapp en snäsig kommentar från Hecate. 
"Du är varm, Mika", konstaterade hon kort, ögonen fortfarande slutna, utan att riktigt lägga varken ton eller vikt vid något specifikt ord. 
Systern fick tolka det som hon så behagade. Rhiannon orkade inte förklara sig och kände ärligt talat inget behov av att göra det heller. Hon flyttade sig i vilket fall inte närmare, men inte heller längre ifrån. Kölden från marken hade börjat sprida sig upp i hennes kropp och värmen från systern gjorde henne gott. Honan låg där och lät tiden passera, lyssnade till skogen. Minuterna släpade sig så att det nästan var outhärdligt för hennes hungriga mage, samtidigt jublade kroppen över att äntligen få vilan den suktat efter. Påminde henne om den långa vandring som tagit dem hit med värk i muskler och tassar. Hon undrade hur Mika mådde, eller, snarare vilket skick hennes kropp egentligen befann sig i. Ibland trodde hon nästan att systern inte kunde känna något alls. Avund fladdrade till någonstans djupt inom henne, men honan förträngde genast den triviala känslan. 
"Om dina tassar blöder mycket borde du visa mor." sa hon tyst och öronen klippte på huvudet efter någon eventuell respons, dock brydde valpen sig inte om hon blev utan.
Ögonlocken lyftes och genom mycket tunna springor kikade hon ut i den silverskimrande natten. Som vore det i smyg. Hon betraktade ointresserat Hecate, hur hon förtrollat strosade runt bland alla blommor. Hennes päls glimmade i månljuset och målade systern i smickrande skuggor. En bit bort såg hon en liten silhuett ducka och skygga från några eldflugor. Det var Lune, såklart. Hon visste inte om hon skulle bli road eller irriteras av vad hon såg. Innan Rhiannon han besluta sig blockerades hennes synfält av den mest självgoda i kullen. Direkt slöt hon sina ögon igen. Gå. Din. Väg. Hon slappnade av i kroppen extra mycket och lät andetagen genom de diskret särade läpparna bli långa och tunga. Försökte så skickligt hon kunde spela sovande. Det fungerade inte. Hon tvekade på att hon blivit genomskådad. Antagligen kunde Hecate inte bry sig mindre om ifall hon sov eller ej. Blicken gick från fullkomligt gömd till helt blottad. Ett öga midnattsblått och ett blekt som smutsblå is. I några långa sekunder bara stirrade hon kyligt åt henne. Men inte riktigt på henne. Rhiannon lät blicken vila alldeles bredvid henne, som om det fanns något mycket mer spektakulärt strax bakom systern. 
"Det som är vackert nu kommer att bli gammalt, fult, ruttna och tas av frosten. Och det finns ingenting att göra åt den saken." långsamt och tydligt lämnade orden hennes svarta läppar, sedan slöt hon åter igen sina udda ögon.

Chander hörde plötsligt Hecates röst närmare än förut. Han höjde huvudet, och fann att hon hade närmat sig Rhia. Vid den skadade systerns sida låg Mika, men föga förvånande var hon tyst. Hecate däremot yttrade några oskyldiga ord. Chander var inte särskilt klipsk egentligen, men han kände sin syster. Det där var inte vänliga ord.
   Försiktigt närmade han sig systrarna. Skogen fick Chander att känna sig lugnare. Han sökte inte bråk, men gillade å andra sidan när det hände saker. Tyst bevakade han systrarnas ordväxling. Att det kunde gå hett till, det visste han redan.

Systern lyfte på ögonlocken och tittade tillbaka på Hecate. Eller snarare bakom henne. Hecate ville först motstå viljan att vända på huvudet för att se vad det var Rhia kollade på, men då hon kom på att det kanske var mor så vände hon på huvudet. Ingenting, ingen mor. Med andra ord stirrade Rhia förbi henne i ren illvilja. Nåja.
"Det är ett sätt att se på det", svarade Hecate lugnt. "Men det är väl kul att någonting kan få ha skönhet innan det händer...?" fortsatte hon, i oskyldig ton. Hecate kunde vara riktig slug, speciellt med Rhia. De var varandras motpoler i mångt och mycket, samtidigt som de kunde vara väldigt lika. Båda relativt snabba på tungan, för att ännu vara så små. Men Hecate såg sig själv som den fulländade av dem båda, och Rhia som en ful version av henne själv.
Hecate gav plötsligt sin syster en illmarig blick.
"Det är ju värre om någonting har skapats fult", leendet hon sedan gav Rhia var vänligt. Men för den som hört hennes ord så var hennes leende egentligen allt annat än vänligt.

Du är varm, Mika. Ja, även om hon är hungrig och fryser och är trött så är hon varm. Varm i kroppen. Som valpar brukar vara. Men Rhia känns kall. Det känns lite oroväckande. Mika lyfter huvudet och slickar på Rhia's öra. Hoppas hon blir bra igen.
Om dina tassar blöder borde du visa mor. Mika ser ner på sina tassar. Hon skulle kunna lämna blodspår vart hon går. Men det läker. Att visa mor kanske bara leder till mer agg och irritation. Ingen mening med att reta upp mor mer. Mika börjar slicka på ena framtassens trampdynor. Det läker.
Sen kommer Hecate och stör lugnet. Mika slickar lugnt sin tass och lyssnar på syskonens gnabb. Men Hecate kan verkligen bli för mycket. Det sista systern yttrar hugger även i Mika. Är det något som Mika inte gillar så är det när andra sparkar på de som redan ligger. Valptiken reser sig upp och går runt Rhia. Mika ändrar inte ansiktsuttryck. Hennes blick är fortfarande neutral och likgiltig men den blå blicken glöder lätt. Hon går fram till Hecate och knuffar till henne i sidan varefter hon nafsar i Hecate's ben. Vill Hecate bråka så kan hon bråka med Mika istället. Låt Rhia vara. Låt Rhia läka.

Hon känner ingen tillfredsställelse när valpen framför henne vrider på sitt huvud och söker med blicken efter det som inte finns där. Hon gör bara en mental notering för sig själv. Det fungerade. När systerns ögon återvänder ser hon hur hon förstår. Försent. Bättre lycka nästa gång, syster. Valpen låter ögonlocken sänkas. Det höra ögonlocket fastnar lite där födelsemärket buktar ovanför, men glider snart nog ned i samma höjd som det vänstra. Möter syskonets djupbå blick genom halvslutna ögon. Det fattades bara några silverglimmer däri för att det skulle se ut som om Hecate stulit två runda stycken natthimmel. Vore det möjligt hade hon inte blivit förvånad om honan gjort det, hon var tillräckligt självisk. Rhiannon's egna var också blå, men av ljus och mörker. Det mörka ögat framhävdes av den vita randen därunder och det ljusa framhävde istället födelsemärket runtomkring. Lika välproportionerat och symmetriskt som Hecate's ansikte alltid varit är hennes eget inte. Eller kanske var det egentligen det, under allt det deformerade röda. Men därunder skulle aldrig någon få se.
Hon sväljer motvilligt vid systerns första kommentar. Egentligen äcklad av hur söt hon är fast hon är så falskt trevlig. Rhiannon vill bara inte tillåta henne att känna tillfredsställelse i att ha framkallat någon reaktion över huvud taget. Båda vet att konversationen om blommor är över, om den någonsin ägde rum över huvud taget. Honan undrar hur hon själv skulle kunna dra lärdom av hur hon maskerar hur oäkta hon egentligen är, själv nyttja det. Om det ens vore möjligt med sitt ansikte. Kontrast fanns där redan nog av. Någonting förändras i Hecate's ansikte. Valpen hinner inte reflektera över varför innan hon får svaret. Slaget i ansiktet. Hon tar i alla fall för givet att orden är menade att göra ont. Istället känner valpen sig bara trött. Åter igen får hon bekräftat vad hon vet så väl. Antagligen vet ingen bättre än Rhiannon själv hur motbjudande hon ser ut.
"Ja, jag håller med", ansiktet blir mjukt, nästan så att ett leende pryder det "det är tur att det som är.. simpelt har turen att se vackert ut medan det varar."
Hon vill fortsätta. Men Mika står plötsligt upp. Gör vad hennes egen kropp hindrar henne ifrån. Den tystas blick påminner henne om de lysande månblommorna. Hon har alltid haft svårt att komma fram till varför syskonet går emellan. Tacksamt tillåter Rhiannon det, såklart. Det är möjligt att det bara är lojalitet, men det känns inte som att förklaringen är riktigt så enkel. Kanske är tystnaden klokare än dem allesamman.

Systern svarar henne, till synes oberörd av Hecates ord. Kanske hade hon inte förstått innebörden av dem? Eller kanske hon bara inte låtsas om det? Oavsett vilket så lägger inte Hecate speciellt mycket tid på det. Hon fnissar till lite vid systers ord. Rhia må va ful, men hon var inte dum. I ögonvrån ser Hecate hur Mika ställer sig upp. Hade hon tröttnat på Hecate? Var det det dags för henne att ställa sig på Rhias sida och försvara henne. Hecate hade varit något sånär tacksam över Mikas existens när de hade tagit sig nerför berget, då systern hade hjälpt Lune att hålla samma fart som de andra. Nu var dock Hecate inte lika säker på den där tacksamheten. Men Mika var som hon var, det gick inte att ändra på. Hon skulle gå emellan när hon tyckte att det räckte, och tydligen hade hon nått sin gräns nu. Systern rör sig närmre och vaksamt vinklar Hecate ett öra åt hennes håll. Hon håller blicken kvar på Rhia, och den blir med ens ursäktande.
"Nä, Rhia, jag är led-", längre hinner hon inte innan hon blir avbruten av en knuff i sidan. Mika, såklart. Hon skyggar undan som om Mika var självaste elden och blottar tänderna en aning.
"Rör mig inte!" väser hon. Beröring hade aldrig varit ett problem tidigare, hon hade älskat att krypa ihop med syskonen för att mysa och värma sig. Men moderns behandling hade satt sina spår hos henne, likväl som hos de andra syskonen, och det var väl det som började visa sig nu.

[svarar igen bara för att jag är uttråkad]

Mika hade aldrig menat att provocera. Men när man lever i en familj som deras så lär man sig varandras svagheter. Mika antar en dominant hållning när Hecate skyggar undan för hennes knuff. Så dominant det bara kan bli när man är en valp. Huvudet hålls högt och öronen spetsade. Svansen står upp bakom henne. Men hon ser inte på något sett aggressiv ut. Hon står bara där emellan Hecate och Rhia. Mika har stannat på fläcken. Den glödande mörkblå blicken hålls fäst på Hecate. Men inte så att hon spänner blicken i systern. Hon står där bara med samma neutrala och likgiltiga anletsdrag som alltid. Väntar på vad Hecate ska göra här näst. Känner hon Hecate så backar systern förmodligen undan. Motvilligt. Hecate vill nog inte gärna skada sitt yttre om hon kan slippa. Mika tänker i alla fall ta fajten om Hecate bjuder på motstånd. Hon gör det inte för att hon ogillar Hecate även om systern är för mycket allt för ofta. Hon gör det för att hon ändå bryr sig om Hecate, och Rhia. Mika tar några långsamma steg mot Hecate. För att visa att hon än dock menar allvar. Det är inget tomt hot hon kastat ut.

Det var med svansen stolt svängande över marken som hon rörde sig framåt, med huvudet låst i samma ställning som den varit senaste dygnet. Bärandes på något. Det värkte i nacken. Men i käftarna hade hon två större harar, något som var en bragd. En liten hare hade knappt räckt till henne men med dessa två bamsingar kunde de nog till och med bli mätta. Hon var en bra jägare, det hade hon blivit tvungen att bli så ung som hon varit då hon blev lämnad ensam i den här världen. Och ständigt hade hon haft någon att se efter, någon som inte kunde jaga själv. Visst kunde hon bara fälla småvilt, men hon var riktigt bra på det! För en hona i hennes storlek krävdes det inte mycket mer, även om ett rådjur inte hade skadat. Vandringen hade gjort henne utmattad och hungrig som en djur, men också allt för trött för att ens våga ge sig på något större än det hon nu fångat. Och det dög, som sagt, mer än väl.

När hon åter kunde se sina valpar så vällde tröttheten över henne. De tjafsade. Såklart.
"Vad i... Fa..."
Hennes blick blev mörk då hon fortsatte fram till dem och dumpade de två hararna mittemellan de bistra minerna.
"Bara håll k... ÄT!"
Hade hon kunnat hade hon gnuggat sig själv i pannan i frustration, istället suckade hon bara djupt. Här fanns ingen uppskattning att finna.
Hon himlade med ögonen och tänkte bara slå dövörat till alla eventuella inflikningar, anklaganden, åsikter och hävdningar. Hon var för trött för att bli arg, helt ärligt ville hon bara äta och något sade henne att de alla skulle må bättre av maten. Kanske var det fullmånen som viskade dessa lugnande ord till henne, eller kanske var hon för omväxlingens skull resonlig. Oavsett vad så väntade hon inte på något initiativ från de små utan slet snabbt upp den ena harens buk och började äta.

Chander närmade sig återigen, men sakta och vaksamt. Ordväxlingen gick för snabbt för att han skulle känna sig lockad att delta, men han lyssnade och bevakade. Så reste sig Mika upp, och närmade sig Hecate. Hon gav systern en knuff. Hecate studsade bort. Även Chander kände sig överraskad. Han bytte riktning för att placera sig närmare Hecate - då han hellre var på hennes sida än på Rhias - ifall ett gräl skulle utbryta. Chander morrade inte, men öronen var vinklade framåt, svansen höjd och raggen lätt rest. En krusning gick över nosryggen, men han visade inte tänderna.
   Det hann dock inte gå längre. Bakom valparna hördes plötsligt mors stämma. All tuffhet rann av honom, och han vände sig om med öronen vinklade bakåt. Dessutom hade hon två harar med sig! Det kurrade i Chanders mage. När Eirocalypthica släppte ner hararna på marken och började äta, så skyndade sig valpen fram för att hugga in innan det tog slut.

Mika bara står och glor på henne, lika tom som vanligt. Hecate fnyser lite lätt, fortfarande irriterad över det hela. Här hade hon precis tänkt be om ursäkt när Mika dunkat in i henne! Blicken hon gav systern var först smal och vass, men mjuknade sedan upp och blev neutral. Det fanns ingen anledning till att bråka med systern och hon trodde att Mika, lika lite som Hecate själv, ville ge sig in i ett riktigt bråk. När systern tar några steg närmre henne står Hecate kvar på samma ställe. Hon rör på tårna och skrapar lite i marken, men hon tar varken ett steg fram eller bak. Hon tänkte inte dra sig undan bara för att Mika försökte torna upp sig, samtidigt som hon absolut inte vill bråka heller.

Efter en kort stund böjer hon ner huvudet och börjar slicka sig på det ställe där Mika hade nafsat henne. Inte för att det gjorde ont, absolut inte, men vem ville gå runt med saliv i pälsen? Chander slöt sig vid hennes sida och tacksamt strök hon nosen i hans hals.

Innan någonting annat hunnit hända kom mor tillbaka. Så fort Hecate hörde hennes röst kände hon hur det kröp i henne och hon vinklade misstroget bak öronen. Modern släppte ner två harar mellan dem, varpå hon själv direkt började äta på en. Hecate stod först och betraktade modern då hon åt, och snart hade Chander följt moderns befallning och börjat äta han också. Hecate slängde en blick på Rhia och Mika och gick sedan fram till haren Chander tuggade på och högg tag i ena bakbenet på djuret och drog loss det. Sedan bar hon den fram till Rhia och släppte ner den framför henne. Hon gav systern ett försynt leende, men förblev tyst. Sedan backade hon och gick istället till Chander och haren han hade. Hon satte sig ner framför honom och flikade snabbt in med nosen och högg till sig en bit av haren.

Om man studerade hennes ansikte hade man hunnit se hur det ryckte till i ögonbrynen när avståndet mellan systrarna blev laddat. Lika fort som brynen höjts följt av något som glödde till i det udda ögonparet återställdes det neutrala på gränsen till likgiltiga uttrycket i valpens tunna ansikte. Nästan alltid var anletsdragen hos henne vilande. Anledningen var lika delar personlighet som medvetet tränat. Oavsett vilken min honvalpen lät klä sina anletsdrag i såg hon nästan alltid obehaglig och ful ut. Obehaglig räckte inte riktigt till för att beskriva det, egentligen. Skrämmande var mer korrekt. Så att förbli uttryckslös var fördelaktigt. För effektens skull, när det behövdes. Sen var hon inte en expressiv överlag. Redan vid så ung ålder behöll hon nästan konstant inte bara sitt lugn utan till och med en konstant kyla och var mycket logisk och rationell. Ändå kunde hon inte låta bli att fullkomligt ignorera vad resten av meningen som klippts faktiskt skulle avslutats i. Även om hon kunde gissa. Långsamt vreds huvudet så att det var helt i profil, födelsemärket åt Hecate.
"Rhiannon", rättade hon med betong på varenda stavelse.
Hon var inte på humör för möjliga ursäkter, att kallas för Rhia eller ens för bråk. Benet gjorde sig plötsligt påmind. En rynka som kunde misstas för irritation dök upp mellan ögonen på henne, egentligen var den av smärta. Det nästan sprakade mellan Mika och Hecate. Den sistnämnda fick nästan direkt förstärkning av deras bror. Såklart. Den udda blå blicken smalnade, naglade fast sig hos Chander. Hon var mycket väl medveten om att han i princip ägdes av henne, antagligen mer medveten än han själv. Även om honvalpen själv egentligen var medelpunkten för den här lilla konflikten hade fokus skiftat över till de andra systrarna. Själv kunde hon ingenting göra i sitt nuvarande tillstånd. Så det var redan mellan fyra ögon. Att Chander anslöt sig fick honom bara att se ut som att han var av ännu lägre karaktär än han redan var. Ynkrygg.
Rhiannon skulle just kämpa sig upp i om inte stående så i alla fall sittande vid Mika's sida; när mor dök upp. Scenen skiftade helt vid hennes ankomst. Att hon bar två feta harar mellan sina käftar gjorde inte situationen sämre. Spänningen var upplöst. Tacksam över att kunna skjuta upp denna onödiga dispyt sjönk hon ihop från halvsittande ned på mage igen. Självklart skulle hon ta sig bort till hararna alldeles själv. Hon behövde bara vila lite först. Förstrött följde hon hur syskon tassade iväg och började äta. Bara en minut till så skulle hon också ta sig dit. Om hon så skulle släpa sig över alla blommor. Just som hon trots kroppens protester kämpat sig upp i sittande ställning såg hon Hecate närma sig igen - med ett harben mellan tänderna.
Det var så typiskt. Varje gång som Rhiannon kände hur hennes ogillande gentemot sin vackra syster började ta formen av något mörkare och allvarligare så gjorde hon något sånt här. Som om syskonet kunde känna av skiftet som höll på att ske inom henne. Rhiannon själv ville i svaga ögonblick hata henne, men visste bättre än att ge efter. Här i ljuset av alla blommor som stänktes av blod låg hon svagare än någonsin tidigare. Så kom Hecate svansande med exakt vad hon suktade efter. Ingen av dem gav några tack eller förlåt, det behövdes inte. I tystnaden mötte ett udda och ett perfekt ögonpar varandra, lika blå. När systern vänt sig om högg hon harbenet. Alla skulle få äta inatt.

Stämningen bryts, lika lätt som en torr kvist, av mors röst. Mika flyttar den mörkblå blicken från Hecate till mor. Modern verkar ha haft en lyckad jakt då två harar dinglar från hennes käft. Dispyten mellan valparna verkar minst sagt vara ett irritationsmoment för modern. Ingen överraskning där. Men det är inget mer än aggressiva ord avslutat med kommandot att äta som slängs på valparna. Mika's hållning blir neutral och valpen sätter sig ner. Magen knorrar när de två hararna träffar marken men Mika är inte den som slänger sig över mat. Hon sitter lugnt kvar när de andra börjar äta. Hon iakttar Hecate's gest mot Rhia genom att dra med sig en bit av maten till systern med det trasiga benet. När syskonen verkligen rår om varandra då mår Mika som bäst ändå. Därefter reser sig den mörka tikvalpen upp och går själv fram till maten. Hon är trots allt hungrig och hon gör allt för att få tyst på den klagande magen.
Smaken av mat är dock inget som direkt tilltalar henne. Hon äter för att hon behöver och inget mer. Maten stillar hungern och det är därför hon äter. Mer behöver det inte vara. Harar är ingen lyxmiddag. Men Mika tackar inte nej till vad som serveras. Mat är trots allt mat. Och hon vill inte svälta om hon inte behöver. Det känns alltid mycket bättre när magen är tyst för att den är fylld av mat. Mika snor åt sig ett litet stycke som inte är vidare stort men stort nog för att hon kan engagera sig över den en stund. Öronen står spetsade på huvudet och lyssnar till ljuden av syskonen och mor. Redo om något skulle hända men än dock fokuserad på att fylla magen.

De åt under tystnad. Hon uppskattade att valparna var lugna och fokuserade på maten, det var skönt. Men samtidigt väckte tystnaden många röster i hennes huvud. Det dåliga samvetet hade vuxit inom henne enda sedan de rest sig efter sin sista rast, och då hon kommit till skogen och återfått några av sina moderliga tendenser fördjupades känslan. Medan de åt kunde hon inte låta bli att snegla emot den lidande, sargade lilla valpen. Hon var tapper, försökte tugga i sig mat men tappade snabbt aptiten. Så efter maten reste hon sig hastigt, svansen slog några svajande slag bakom henne men det var inte vänliga rörelser. En liten morrnings steg upp ur hennes hals och hon blottade tänderna. Känslan av skuld var ingen hon uppskattade.
"Stick, ge er av."
Sade hon med hård stämma. Stirrade ilskt på valp efter valp, men hoppade över Rhia.
"Gå och utforska eller något bara ni håller er ifrån mig jag står inte ut!"
Fortsatte hon irriterat och högg i luften som ett hot. Visst var det onödigt av henne att vara så på tvären, visst kunde hon bara vänligt bett dem ge sig av. Men den gnagande känslan av att hon gjort fel gjorde det svårt att vara snäll och moderlig emot de små. Och hon ville samtidigt att de skulle ha klart för sig att nu ville hon vara ifred. Hon hade spenderat sin tid tillsammans med dem så länge hon kunde minnas, och nu var det nog! Visst visste hon inte hur säker skogen var ännu, men då hon jagade han hon inte stött på en endaste varg och skogen verkade så fridfull att hon inte kunde tänka sig att något skulle kunna hota valparnas liv. Det verkade så lugnt, glatt och framförallt tryggt i denna skog. Visst hade dalen också varit trygg, men så olidligt isolerad och fylld av minne av honom. Hon hade behövt komma hit, där hon var i kontakt med sig själv och sina krafter igen! Hon hade känt det efter maten, innan hade hon varit för utmattad. Hur krafterna återvände till henne. Hur skogen talade till henne, hur fukten på blombladen drog sig emot henne. Hon slöt ögonen, kände de små's tassar emot marken. Hon kunde säkert hålla koll på dem om hon ville. Det var lugnt.
"Iväg med er"
Sade hon med en ilska bubblande bakom rösten och valparna rörde sig hastigt bortåt. Hon visste att de var trötta och helst ville vila, men i så fall fick de göra det någon annanstans!
Hon såg på medan de försvann. Slöt ögonen och njöt för ett ögonblick av den absoluta tystnaden, släppte kraften och slappnade av.


[Avslutat]