Den vita vargen vandrade under en ensam tystnad fram igenom skogen, inte ens skuggan var hans sällskap under mörkret, månen tycktes vara döljd bakom de åskmoln som tryckte ovan honom, väntade på att få explodera ut i ett tjutande, som skulle få flera vargar att söka skydd, gömma sig undan faran och regnet som skulle strömma över dem, men den vita gav inte den uppmärksamheten till vädret. Han skulle inte skadas, det var en känsla, han kunde inte se framtiden, men han hade en magkänsla att lita på, och han trivdes faktiskt bättre med att stanna ute i ovädret än att söka skydd.
Han stannade upp och lät den blodröda blicken dra sig över området, han hade ingen aning om vad för flock som rörde sig i dessa trakter, inte ens att det fanns någon flock här. Tyst studerade han skogen en kort stund sedan fortsatte han framåt igen, ovetande om att han kom allt närmare en flocks djupare terretorium, han var redan en inkräktare, och att ta sig allt längre in i deras hem var kanske det smartaste, men han hade liksom inte ork nog att bry sig om att hålla sig undan, han kunde inte skada dem i alla fall. Så vad skulle han ha för avsikter annat än att bara se sig omkring?
Den vita kände den intensiva doften växa, men orkade såklart inte bry sig, hade han vandrat in på något dumt hade han bara sig själv att skylla, och förmodligen skulle han kunna lämna platsen levande, eller i alla fall förhoppningsvis.

ÖPPET.

| här kommer Deme injumpande! *tjomptjomp* |

Tiken gick stilla, det var inte länga sen hon mötte de två inkräktarna, bara tanken fick henne att molna. Hon hade hunnit bli aningen skadad, mest av den skärkslagnes blixtar, brännmärkena efter den andres eld hade så gott som försvunnit redan, det tackvare tikens egna eld-element.
Molnen över himlen stängde ute månens försök att synnas, därmed låg ett starkt mörker över skogen.
Den bruna tiken gick mellan de mörka trädstammarna, utan att behöva vara orolig för att krocka in i stubbar, fallna träd elelr större stenar i mörkret.
Hon kände skogen, det var hennes hem. Hon behövde inte fundera när hon gick, var hon satte sina tassar.
Demethras tankar på de inkräktare hon mött för några dagar sen försvann som om nån tog ut proppen på ett badkar.
En doft nådde hennes mörka nos, tiken stannade upp och höjde på huvudet och lät nosen vibrera på sin plats efter mer nogranna lukter.
Det var ingen medlem hon kände av. En utsomstående ensamvarg. På deras revir.
Ännu en?! Demethra började sakta gå med mörknande ögon och raggen rest. Hon visste inte om flocken brukade ha så här många inkräktare ständigt eller om det bara var hon som hade oturen/turen att råka på alla.
Trots de ännu inte glömda skadorna från tidigare kände hon redo att skydda sitt hem och revir.
Med höjt huvud och starka steg mötte hon en vit vargfigur på håll.
-Vad gör du här atacante degradantes? tikens röst var hård och fylld med avsky mot främlingen. Inkräktaren.
Hur vågade han trampa över deras regler, hur vågade han strunta i deras utmarkering.
Det han gjorde nu var att trampa över TBB och visa den sidan att han inte brydde sig. Det var oförlåtligt. Hanens attityd var inte värd att gå levande härifrån.
Verkligen inte.