Solen sken, himlen var klarblå och temperaturen var precis under nollan. Solen stod mitt på himlen, ljudet av tassar dunkande mot den hårt packade snön ljöd. Stegen var inte särskilt tysta, inga försök att dölja sin existens, men de slog inte heller hårt som om de skulle visa exakt var de kom ifrån. De lät i de flestas öron perfekt, inget som försökte dölja dem men inget som försökte framhäva dem. En perfekt harmoni av volym.
Tassarna tillhörde en aning smal, kritvit hanne, långhårig med neonklara gula tecken både i ansiktet, på ryggen och på vristerna. Han rörde sig med en självsäkerhet inte många vargar hade, som om han visste att ingen skulle attackera.
Hans gula klor krafsade i snön när de var nere, gjorde smala hål i skaren.
Hela han var gul och vit, som om ingen annan färg existerade, det enda som var i en annan färg var de kolsvarta ovala pupillerna, lika en katts. De gula ögonen såg sig omkring, han med högt huvud, efter annat liv. Han var nära toppen på att av bergen, det var ett högt, ganska bredd berg med en platt platå på toppen.
En snövit hare skuttade ut ur en liten snödriva, troligen hade den sitt bo just där. När den mötte hanens ögon tvärnitade dem, såg chockat på honom och slappnade av. Zarec, hanen, flinade elakt mot den, lät en bild av en djup spricka i marken vandra från hans hjärna till harens. Pipande kastade djuret sig åt sidan, troligen medveten om hur farligt det var att fastna i en spricka. Vargen flinade, djuret drog åter igen sin blick mot honom. Sprickan den sett var borta.
Han fortsatte leka lite med den förvirrade harens syn, lät den bli omringad av snöleoparder och en massa olika syner. Efter några minuter lät han illusionen försvinna, haren tog sin chans och kastade sig livsskrämt ner i sin håla igen. Zarec flinade igen, tog några lätta steg åt sidan.

[ Pax till Fallulah<3 ]

Snön började falla lätt, som ett duggregn fast med snö. Solen lyste fortfarande i solnedgången, men molnen från norr blåste dit snöflingorna.
Den vita hanen lyfte på huvudet, lät snöflingorna landa på hans varma nos och smälta. Han tag ett djupt andetag, kände den friska luften av nyfallen snö och klar himmel, han kände doften av haren i sitt gryt längre bort och lukten av... en varg. En tik, för att vara exakt, var i närheten av honom, troligen längre upp på berget. Zarec flinade, tikar brukade vara lättare att charma.
Han klev med spänstiga steg uppåt, klättrade snabbt utan att skynda uppför berget. Han höll hela tiden huvudet högt, stärkte sin charm allt han kunde.
Toppen var nästan helt platt, bara små gropar snön hade blåst fram visade att den inte var konstgjord av magi eller liknande. Solnedgången syntes mera därifrån, lös som om den var precis på andra sidan platån och inte flera miljarder kilometer bort.
Vinden blåste mer häruppe, blåste bort den mesta av snöflingorna i luften. Det ryckte i hans päls när vinden försökte blåsa ner allt.
Men det var inte den fantastiska solnedgången, den otroligt platta fjälltoppen eller dansen av snöflingorna i luften som drog till sig hans blick. Framför honom låg en rosa hona, ja en rosa hona, med lätt silvervit man. Hon var smal, inte av hunger utan av själva kroppsformen. Giftrosa, smala ögon mötte hans, de var vackra men aningen annorlunda av sin verkligen giftrosa färg. Zarec log, honan var en av de vackraste av sitt slag. Troligen ensam i sitt slag, men fortfarande.
En lätt ljusrosa hona verkade inte särskilt skrämmande, troligen inte särskilt farlig heller. Troligen var hon ganska lätt att charma med.
Han fortsatte le, visade tänderna lite grann på det sättet som skulle varit skrämmande på de flesta vargar, men på honom bara charmigt. Skaren vek lite grann för hans tyngd när han vandrade fram till honan, några meter framför henne öppnade han munnen, fortfarande leende. Charmen var tänd till det yttersta.
"Hej," var allt som kom ur hans mun.

[Fallulah får det jobbigt med sin han-fobi och en hane med charm som kraft xD]

(Svarade med fel konto...)

Snart dök han upp från krönet, en vit hane med gyllene mönster.
Ögonen smalnade ytterligare lite till, och ögonen glimmade bakom de svarta ögonfransarna.
Hon höjde på huvudet, och ruskade snön ur pälsen på halsen så att de stora lockarna - som annars inramade ansiktet - studsade och for.
Sedan stannade hon upp och reste sig smidigt.

Hon synade hanen uppifrån och ner, och höjde sedan ett perfekt ögonbryn.
"Du leker med döden, grabben. Kom inte närmare..." sa hon syrligt.
Tonen passade inte riktigt hennes klangfulla röst, och det hördes att hon kunde sjunga.
För det kunde hon, förr hade hon gjort det ofta.
Men inte nu längre.
Likt näktergalen sjunger Fallulah bara när hon är lycklig, och det hade hon inte varit på ett tag.

Vinden rörde upp nyfallen snö för att sedan låta det lägga sig som puder på skaren, och där låg det tills nästa vindil kom farande.
Himlen sträckte sig som ett intensivt blått, enormt valv runt omkring och ovanför dem.



(Go bitches, go bitches, go, go go bitches! xD)

Han höjde ett ögonbryn när hon talade, det lät inte som ord som skulle kunna komma från en söt rosa hona. Hon verkade så oskyldigt söt, och så kom ord och tonfall som det. Förbryllat rynkade han ögonbrynet, funderade lite på saken men struntade i det sen. Han log, ett stort leende som om han försökte sälja något, och bredde på charmkraften ännu mer. Jobbiga honor brukade behöva mer... övertygelse innan han kunde leka med deras känslor. Det var en av de roligaste sakerna man kunde göra i livet, låtsas älska dem eller vara en otroligt nära vän och sedan krossa allt genom att ta bort charmkraften. Deras ansiktsuttryck, ord och attacker brukade alltid vara roande.
Han tog prövande ett steg framåt, när inget hände gick han närmare. Han lät en illusion långsamt dra in över berget, få den varmt färgade solnedgången att också färga den blå himlen runt, så runt dem var luften röd, rosa guldig och flera andra varma nyanser. Berget i sig var ganska romantiskt som det var, ensamma utan någon annan levande själ än dem, och med illusionen som gjorde solnedgången ännu extremare blev det riktigt mysigt. Han log fortfarande, hans ögon tindrade och låtsades lite småchockad över hennes ord.
"Sköna, varför vill du inte ha sällskap i denna kyla?" frågade han, tog några steg framåt igen. Han övertygade nästan sig själv med sin teater, hur otroligt vacker honan var och att han kände kärlek vid första ögonkastet. De små fel han gjorde i sitt lilla skådespeleri täcktes direkt av illusionen och han verkade så perfekt, så trevlig och mest av allt vacker. Han älskade att fejka den snälla när han träffade andra vargar, sanningen var så underbar att berätta när man skulle skiljas.

Honan var irriterande, rent av bitchig. Han flinade lite i tanken över ordet bitch, det var från grunden ett engelskt ord för tik som sedan blivit mer av ett skällsord. Han tog ett steg bakåt när hon talade, verkade lite stött och såg lite skamsen ner på snön. Allt var självklart skådespeleri, men lite skämde han faktiskt över att hans krafter inte fungerade som de brukade. Varför blev inte honan överlycklig och dödsförälskad?
Han låtsades inte våga möta hennes blick, hade svansen lite mellan benen. Vanligtvis, utan charmen, skulle han sett dum och korkad ut, självklart, så undergiven han var, men han hade charmen igång så det blev bara lite gulligt när han blev så skamsen. Det var en av de underbara fördelarna med charmkraften, man behövde inte vara charmig för att verka charmig.
Han såg lite upp på henne, sa sedan en enkel mening, inte helt sorgsen utan med lite ilska i sig. Det gick inte att fejka för mycket, då blev det så genomskinligt.
"Förlåt, sköna, jag kommer här utan att ens presentera mig." Han gjorde en sekunds konstpaus. "Jag är Zarec, av ingen flock."
Han höjde huvudet lite, vågade se henne i ögonen igen. "Får man be om Den Rosas namn?" Han talade artigt, inte särskilt stötande. Artigheten var motsatsen till de flesta vargar som likt honom gillade att leka med andras känslor, de brukade tala rakt på sak, smickrande men inget kallprat. Han log lite mot honan medan han väntade på svar.

Zarec log när honan gav vika och gick nära honom, men började flina rejält när hon kom ända fram, lät den rosa fluffiga svansen svepa förbi på hans sida. Hon var vacker. Ovanligt vacker, faktiskt, det var inte många som kunde mäta sig med hennes pastellrosa, slanka kropp och chockceriserosa ögon. Han kunde inte låta bli att medge, hon hade viss charm också. Men inte tillräckligt för att få honom på fall, han lekte bara med henne, såg hur långt han kunde gå innan hans krafter svek honom och hon såg sanningen bakom illsuionen, charmen.
När hon talade ruskade han på huvudet, fortfarande med ett brett leende på läpparna. Inte som om han skakade på det som ett nej, utan som om han behövde tänka någon sekund. Han tittade åter ner på henne, hon var mindre än honom, och talade.
"Ibland kan det vara bra att vara kaxig," viskade han i hennes öra, släppte lös all sin charm, som en hypnos. Ju mer han kom in i att använda krafterna desto starkare blev dem, ju mer kraften var igång blev den mer hypnotiserande.
"Kom igen, min sköna, säg mig ditt namn? Är det lika vackert som du?" Han talade i komplimanger, försökte lirka henne. Hon var otroligt vacker, han kunde helt enkelt inte hålla på med sina vanliga spydigheter just nu. Undra vilka krafter denna rosa hona bar på? funderade han, hennes krafter borde väl inte vara särskilt farliga, om man såg på hennes utseende.
Han hukade huvudet lite, lät det sjunka till hennes ögonhöjd. Hans klargula ögon tittade rakt in i hennes giftrosa, roade.

(Passande Musik: "Kan inte säga nej" - Veronica Maggio.)


Han såg in i hennes ögon, höjde kraften, och hon smälte.
Hon var hjälplös.
Han uppmanade henne att berätta sitt namn - och hon hade inte en chans.
"Fallulah" viskade hon.
Tippade huvudet på sned, vilket fick henne att se söt och oskyldig ut.

Den hypnotiserande charmen genomsyrade hela hennes kropp, fick hennes väsen att sprudla och bubbla.
Hennes hjärta lurades att känna kärlek och... lycka.
Vilket fick henne att vilja släppa ut sin lycka i sång.

Hon log.
För första gången sedan förra vintern ett leende från denna hona.
Och han som fick det var falsk.
Sorgligt, men det anade inte hon.

Hon tassade bort till kanten, såg ut över landskapet och svansen svepte långsamt fram och tillbaka bakom henne, lockade sig i topparna.
Hon nynnade lågt och betraktade himlens alla glänsande färger.
Hennes hypnotiserade ögon såg inte att de var alldeles onaturliga.

Så småningom utvecklades nynnandet till en melodi, och hennes röst var otrolig - den går inte att glömma.
Klangen fyllde den tunna kyliga luften på berget, vandrade ner längs bergssidan och nådde öronen hos en polarrävsfamilj.
De spetsade öronen och satt alldeles blickstilla.
Ungarna stannade upp mitt i leken, en av dem just i färg att hoppa.
men alla hejdade sig och lyssnade.

Sången var spansk - Fallulah hade aldrig talat med någon om sina rötter.
Eller om sin tvillingbror.
Eller om tortyren.
Eller vem som torterat vem.
Fallulah var inte helt oskyldig i det anseendet.

Men som det nu var började rävarna trampa i snön, det ryckte i deras nosryggar.
De skakade på sina små huvuden och återgick sedan, smått förvirrade, till sitt.
Ett tanigt litet träd med kala grenar vajade i vinden en bit ner på bergets sida.
En grupp småfåglar satt och kurade i det.
När de nåddes av sången ryckte de till och tittade upp.
Sedan stämde de in i melodin, i flera stämmor, olika nyanser.
Alla med sin egen sorts röst.

Fallulah blundade medan hon sjöng, allt var som förtrollat, tyckte hon.
Det låg en viss sanning i det...





(Skit.)

Han kunde inte låta bli, han gapade när honan började sjunga. Rösten var otrolig, nästan magisk, Han hade aldrig hört en sådan röst, så klar, mjuk och med varje ton rätt. Han förstod inte orden hon sjöng, men han älskade dem. Kanske kunde han dra ut på denna lek en liten stund till, även om han hade tänkt avslöja allt snart, bara för att få chansen att höra mer.
Han njöt av ljudet när han gick fram till henne och tittade in i hennes ögon igen. De giftrosa ögonen, de långa ögonfransarna och den lyckliga blicken. Otroligt vacker. Men han blev mer lycklig över att tänka sig blicken i hennes ögon, när han släppte charmen. Hur arg, ledsen och död hon borde bli, han visste inte hur hon skulle reagera. Det var det som var det roliga med dessa lekar, att se deras reaktion i slutet. Hur lurade de blivit.
Han kunde inte låta bli, utan kysste henne ömt på nosen, så mjukt, så snällt. Så fejkat.
Han såg åter på hennes ögon, log av lät illusionen av en flock duvor flyga över skyn, försökte göra det mer romantiskt än det redan var.
"Fallulah... hur kan någon vara så vacker, så fin och så underbar?" Han talade med inlevelse, som en sann älskare, men himlade med ögonen i tanken. Naiva hona. Han såg ut över fjällen igen, njöt av utsikten. Tack vara illusionen han skapat var det mer vackert än något berg i världen. Han såg på henne igen, uppmanande, kärleksfullt. Han såg så förälskad ut, men tänkte bara på hur slutet av detta skulle bli.
"Sköna, berätta mer om dig själv? Vad är det du sjunger om?" Han talade med mjuk röst, kysste henne på örat denna gången.
Varför lekte han med vargars känslor såhär? För att det var kul. För att få se hur olika honor reagerade. För att såra.

Zarec lyssnade på henne, men hon verkade ha svårt att stanna i charmtransen. Han tittade noga in i hennes blick, leende och försökte se förälskad ut. Han lyckades, i alla fall lite grann. Resten fixade charmen till, gjorde misstagen svåra att märka.
Lite irriterad blev han när hon inte talade om allt, men försökte hålla sin blick kärleksfull. Han kysste hennes ögonlock, ett för ett, för att sluta dem igen. Han sneglade uppåt, lät illusionen av solnedgången försvinna. Det blev tyst omrking dem, det som förut varit en aprikos himmel var nu mörkblå med små vita ljus lysande ner på dem. Han viskade i hennes öra, det var dags att säga sanningen till henne.
"Fallulah... ni honor är så naiva. Några smickrande ord, lite charm och ni tror seriöst att man älskar er?" Han gav upp ett hest skratt, lät alla illusioner och hela sin charm falla, visa den sanna vargen bakom allt. Han var fortfarande vacker, det hade han inte fejkat, men man såg den intensiva, elaka blicken i hans ögon, såg hur han mun kröktes i förakt och inte kärlek, man såg allt. Han kunde inte låta bli att skratta, hur korkad kunde hon vara? Men så var hon ju hona, och honor är ju svaga.
"Men min älskade," sa han, sista ordet nästan spottade han ut av ren förakt, "hur kan du tro att någon ska älska dig?" flinade han, fnös. "Kolla på dig, tror du verkligen att du är vacker? Att någon skulle älska dig utan att ens sagt något annat än om ditt utseende?" Han skrattade, vände sig om. "Man ska inte lita på varenda varg man möter, hona. De flesta av oss är bara ute efter en stunds skoj, inget mera."
Han vände sig om, flinade åt henne och skrattade lite igen innan han började gå med spänstiga steg därifrån.

Han roades av hennes ord bakom sig, sättet hon uttalade dem på lät som svordomar. Troligen var de det också, vilket bara roade honom mera. Han älskade att se deras reaktioner efter.
Hans tassar slog mot marken i samma rytm hela tiden när han gick därifrån, flinande och med tänderna visade. Han njöt av att höra henne skrika åt honom bakom sig. Så kände han en stark smarta i huvudet, som snabbt spridde sig till ryggen och vidare till resten av kroppen. Inom två sekunder var hela hans kropp darrande i smärta, han kände sig som om någon delat upp honom i hundratals bitar och sedan börjat tända eld på dem, och han kunde fortfarande känna dem. Han tjöt, verkligen illtjöt, ylade av smärtan. Hur kunde den där rosa lilla molnet kunna orsaka en sådan smärta? Det passade bara inte in, med en sådan kraft och ett sådant sött utseende. Det var som om utsidan av henne var motsatsen till insidan, ett kamouflage.
Smärtan försvann snabbt till att bara kännas som ett vanligt sår som nyss läkt, men högra framtassen gjorde fortfarande ont, inte på samma sätt men mer som en nybliven skada. Han morrade åt henne och fräste likt en katt, försökte rusa därifrån hoppandes på tre ben, men högra frambenet i luften. Försiktigt försökte han stödja sig på det, det gick om han inte lade i för mycket tyngd på det.
Haltande försökte han småspringa, det gick inte så bra. Han fräste åt henne, skapade illusionen av en snöstorm runt dem för att dölja sig. Han skämdes över att behöva fly från en hona, men han var tvungen.
Snöstormen kändes inte, den var bara som en syn framför honan,och han hoppades att den skulle göra att hon inte skulle kunna skicka fler smärtor till honom med blicken. Försiktigt haltade han därifrån, men snubblade på en liten upphöjning i snön. Han kunde inte låta bli, han morrade lågt. Han hade inte hunnit långt från honan, han var fortfarande på bergstoppen, och ljudet skulle troligen avslöja hans position för Fallulah.

(Musik https://www.youtube.com/watch?v=hZjRMa7Pmj4 )


"NO SE PUEDE OCULTAR PARA SIEMPRE! DU KAN INTE GÖMMA DIG FÖR EVIGT, SVINHUVUD!"
Hon stampade hårt i snön av ilska, stirrade ner i snön medan ögonen blixtrade.
Hon såg röda figurer pulsera i synfältet, skrek av frustration och damp sedan ner i snön medan snöflingor tycktes yra omkring henne.

Hon tvingade sig att lugnas, slöt ögonen och vilade kinden mot den iskalla snön, de vita lockarna virvlade i vinden.
Ett kvävt läte lämnade hennes strupe.

Hon drog upp tassarna under sig och lade sig på sidan, och svansen värmde.
Medan den verkliga världens alla intryck slog emot henne, och vindarnas kalla fingrar sökte sig ner i pälsen, kunde man se henne ligga där, tyst.
Men ingen såg, genom den inbillade yrande snön, tårarna som rann nerför hennes kinder.

En tyst sång, hon nästan mumlade fram den.
Den här gången var den på engelska, och den var sorgsen.

"She never slows down
She doesen't know why but she knows that when
she's all alone
feels like it's all
coming down.

She won't turn around
The shadows are long
and she fears if she cries
the first tear
the tears will not stop
raining down.

So stand in the rain!
Stand your ground
Stand up
when it's all
crashing down!

You stand through the pain
You won't drown
And one day
what's lost can be found
You stand in the rain.

She won't make a sound
Alone in this fight
with herself
and the fears
whispering if she stands
she'll fall down

She wants to be found
The only way out
is through everything
she's running from
Want's to get up
and lie down

So stand in the rain
Stand your ground
Stand up
when it's all
crashing down!

You stand through the pain
You won't drown
and one day
what's lost
can be found
You stand in the rain.

So stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all
crashing down!

Hon hackade tänder i kylan, men fortsatte tyst att sjunga.

Stand through the pain...
You won't drown..
And.. one day..
what's lost.. can be..
found.

You stand in.. the rain..."

Tårarna fortsatte att strömma när hon tystnade, och när de nådde snön, frös de till isdroppar, glänsande i månskenet.
Hon somnade kall den natten.



(Efter ditt svar avslutar vi. (?) :3)

Han andades tungt, det värkte i kroppen. Hennes ord ekade bakom honom medan han kröp framåt, nästan drog sig fram med framtassarna. Han hade aldrig mött en hona som gett igen så direkt, han hade inte alls varit med på det. Han hörde nynnandet av en låt bakom honom, han lät illusionen av snöstormen stanna kvar. Så länge hon inte visste vart hon skulle sätta blicken borde hon inte kunna skada honom.
Han närmast rullade nerför berget, hade ont i hela kroppen efter smärtan hon överfört. En kraft som hennes hade han aldrig stött på innan, han var lite småchockad över faktumet att det existerade krafter som var psykiska men skadade fysiskt också. Han var tvungen att hålla sig borta från den rosa honan framöver, om han ville undvika strid. Hon skulle troligen inte gå att lura igen.
Han kröp framåt de närmsta kilometrarna, men började kunna gå riktigt efter någon mil. Sakta lämnade han bergen bakom sig, släppte illusionen av snöstormen runt dem och började åter igen sin vandring runt i Numoori.
Även om det värkte i hela hans kropp, hade mötet varit underhållande, men mest av allt en läxa. Ta reda på vargens krafter innan du börjar leka med dens känslor.

AVSLUTAT