Längs revirgränsen, som hon fått utpekad för sig, strövade en liten tik med långa, lätta steg. Hennes snövita päls och klarblå ögon utgjorde en skarp kontrast mot Lövskogens annars nästan solida, gröna vägg. Det var en fantastiskt vacker dag. Hon insöp allt runtomkring sig, från fåglarnas obekymrade kvittrande till solkatterna på marken. Lövskogen hade naturligtvis varit hänförande vacker redan innan hon träffade Black, men hon tyckte att den kanske hade blivit ännu lite vackrare sedan dess.
   Hon hade ännu inte haft tillfälle att bekanta sig med sina nya flocksyskon, sina kollegor och förhoppningsvis blivande vänner, men hon var övertygad om att de skulle komma väl överens. Som hon hade saknat att vara en del av någonting större igen, en flock, en familj - en gemenskap. Och hon hoppades att flocken kunde bli som en familj för henne, någonstans hon kunde gå för att ha roligt, och få stöd och råd och kanske också ge råd, bara vara sig själv bland folk som uppskattade en som man var.
   Hon var ingen ensamvarg. I grund och botten var tiken en ganska social individ som tyckte om att ha andra runt omkring sig. Ensamheten var ingenting för henne. Därför kunde hon knappt vänta tills hon faktiskt fick presentera sig och stifta bekantskap med Isil Anars övriga flockmedlemmar.
   En lätt bris drog genom trädkronorna och fick deras blad att dansa. Ett brett leende bröt fram på tikens läppar och hon skrattade. Hon snurrade runt ett varv, som en vit virvelvind, och fortsatte sedan sin löptur, som brisen som precis dansat i lövverken.

[De ska nog kunna bli bra vänner dessa två <3]

Det hade bara gått en kort tid sedan Isil Anar hade nått Lövskogen, och Ronia hade spenderat all ledig tid med att ge sig av utanför revirsgränsen för att utforska området och kartlägga det i huvudet, ner till minsta djurstig, varje stenbumling och slingrande nät av vattendrag tills hon nästan kunde det lika bra som Kawazatriskogens omgivningar. När hon träffat utomstående vargar hade hon hängivet pumpat dem på information, och därmed hade även ryktet om Isil Anars nya lokalisering spritt sig lika fort som det alltid gjorde. Skvaller. Nyfikenhet. Många var fulla av speciellt det sistnämnda. 
  Ronias strategi hade gett stor utbetalning, då hon noga noterat allt från att en mystisk flock med en synnerligen udda skara vargar hade flyttat från Acherati, men ingen hon frågat hade tyckts veta någonting om dem. Detta störde henne inte något märkvärdigt, då ingen heller visste någonting om vart flocken befann sig nu, vilket talade om att det var tillräckligt långt bort för att inte vara någonting att ta med i räkningen för tillfället. Hon fick också veta att Cierzo, Blacks forna flock, hade lösts upp, och att Devils mycket riktigt aldrig hade kommit tillbaka till öknen. Den mörkpälsade honan mindes att Blair en gång hade berättat för henne om en skärmytsling som hade ägt rum i Kawazatriskogen för länge sedan. Det var en nyfunnen trygghet i att veta att mer om ämnet, men än hade ingen vetat vart flocken befann sig nu. Det var med största intresse hon gav sig ut på dagliga turer för att samla mer och mer värt att veta.
  Dagens runda hade dock varit ovanligt fruktlös, och inte givit mer än motion. Ronia hade tagit sig över revirsgränsen, och inte alls särskilt långt in, då någonting vitt skymtade mellan bruna stammar och lummiga buskverk.
  "Ah!", utbrast Ronia, och följde en yster ungtik med blicken när hon med friska språng rörde sig framåt, för att sedan stanna och svepa runt i en virvlande rörelse. Ronia svepte till med svansen och kunde inte låta bli att humma lågt i ett mjukt skratt åt den yngres livsgnista. Hon kände igen den vita. Tirana, hade Black sagt. Kanske dags att lära känna nykomlingen.
  När Tirana rörde sig vidare, så satte Ronia av först i trav och föll sedan över i språng. Hon längde smidigt på steget, hoppade över ett låg buske i ett mäktigt språng för att vinna mark. Den vita skepnaden där framme växte i storlek, och Ronia gav av ett kort skall för att uppmärksamma henne på att hon var där. Ronia avslutade sin jakt genom att länga på sprången ytterligare och skära av den andres väg och stoppa henne.
  Ronia backade undan ett par steg. Hennes andhämtning var lätt och obrydd, vittnade om den kondition hon byggt upp under många års tid.
  "Här är vi på bra humör", kommenterade hon med ett snett leende, utan att låta retsam. "Tirana, hm? Jag är Ronia, om du missat det. Dotter till Black, syster till Kasai, och Väktare." Hon flinade. Valp- och tonårens ambitioner, en brinnande vilja att visa sig värdig, hade förändrats genom åren. Viljan att vara värdig var densamma, likaså driften att leda och beskydda sina egna och se flocken frodas och stärkas, men i grunden hade där alltid mestadels funnits ett hopp att en dag bli som Black.  "Än så länge, i alla fall."

Ett skall ljöd genom luften, och sekunden därpå stod en svart hona framför henne. Tirana stannade, något andfådd - konditionen var kanske inte riktigt helt på topp - och log stort mot varginnan. Likheterna med ledaren Black var slående. Kort därpå bekräftades Tiranas misstankar om denna vargs uppenbara nära släktskap med ledaren bekräftades när denne presenterade sig som Ronia. Dotter till Black, syster till någon hon aldrig träffat, men gärna träffade. Bakom Ti började svansen röra sig, ett aldrig så tydligt tecken på glädje, om man hade svårt att tyda det breda leendet. Det här var ett av hennes nya flocksyskon! Den första inom flocken som hon fick tillfälle att prata med, bortsett från Black. Ronia kände ju redan till hennes namn, så hon nöjde sig med att nicka och bredda leendet en aning. 
   "Det är en väldigt vacker dag. Det vore synd att inte njuta av den." Ti böjde nacken bakåt och spanade upp mot himlen, blå i samma nyans som hennes ögon, och nästan molnfri. Bara enstaka små, vita prickar. Det var verkligen en fin dag, där de stod under trädkronorna, vitt mötte svart. Hon lade den himmelsblå blicken på Ronia igen. Andhämtningen började lugna sig nu när hon inte längre sprang, och rösten var stadigare. Faktum var att hela honans intryck var stadigare nu. Hon var ganska liten, men verkade ofta lite högre på grund av de långa benen. Kroppsbyggnaden var nästan späd och väldigt lätt, konstruerad för att kunna dansa, inte för att slåss. Det var också vad hon var - en dansare, inte en krigare. 
  "Gör jag rätt i att anta att du också var ute och njöt av det fina vädret?" frågade hon Ronia med ett mjukt leende. 

[ Det kan de nog c: ]

Det låg någonting tydligt oskyldigt, oskuldsfullt, över den späda varginnan som ännu inte lämnat tonåren. En viftande svans, glittrande ögon i klarblått och ett leende så brett att hela untiken tycktes lysa. Ronia log ett snett leende till svars, hummade lätt i ett mjukt skratt när hon kastade luggen ur ögonen vilket i stort sett blivit det privata paradnummret, varenda dag, om och om igen. Luggen var mer än lovligt opraktisk, men Ronia gillade effekten det gav hennes utseende. Eldigare. Vassare. Vildare. Den påminde henne både om den betydligt mindre Black hade, och om hon skulle tro på vad fadern berättat, även om den Rosie haft mellan öronen.
  "Kanske lite både och", svarade hon slutligen. "Försöker kartlägga omgivningarna lite bättre, flocken har inte befunnit sig här mycket längre än du skulle jag tänka mig, hm?"
  Ronia följde Tiranas blick upp mot himlavalvet som skymtade mellan frodiga grenar. Ljust blått och vitt, otroligt likt den nya flocksysterns egen fäll.
  "Såååå, hur trivs du hittills? Funnit dig till rätta?"

Nej, det vore lögn att påstå att hon befunnit sig länge i Lövskogen. Ett par veckor på sin höjd. Men hon tyckte att det kändes betydligt längre av någon anledning. Kanske berodde det på upplevelserna hon samlat på sig, som det första mötet med en sådan där död sak, vad det nu var som Cry hade kallat dem? Någonting på z. Det var hon säker på. Zombies. Ja, så var det. Hon kände ett sting av oro för honom vid tanken. Han hade blivit biten, men hon hade ingen aning om hur han mådde nu. Hon förbannade sig själv för att hon inte hade kommit på tanken att hela honom på plats, men hon hade haft så mycket i huvudet att det helt enkelt inte kommit för henne. Det var inte förrän efteråt, när de gått skilda vägar, som hon kom på det. Nu var det antagligen för sent, kanske skulle hon aldrig få se honom igen. Men hon önskade att hon fick träffa honom en gång till, och kanske göra det hon var skyldig honom, men inte haft sinnesnärvaro nog att göra direkt. 
   "Nej, jag kom ganska nyligen." Hon hade ryckts ur sina funderingar av Ronias röst. När flocksystern frågade hur hon trivdes sken hon med ens upp igen. 
   "Jag trivs väldigt bra. Jag har inte hunnit träffa alla än, jag har ju inte varit här så länge, men det känns lovande tycker jag." Hon såg sannerligen fram emot att få bekanta sig närmare med resten av flocken. Länge hade hon vandrat ensam, men det var det slut med nu. Nu tänkte hon göra det till sin uppgift att lära känna folket i Isil Anar och göra sitt bästa för att hjälpa flocken så gott hon kunde.
   "Jag måste erkänna att Isil Anar dök upp lite  som en räddare i nöden. Det är härligt att få vara en del av en gemenskap igen."

Ronia log ett snett leende åt hennes tanke, att Isil Anar varit som en räddare i nöden. Ja, så var det nog. Flocken hade formats och stöpts om med åren, en flyktig tanke för många långa år sedan hade äntligen blivit till någonting av faktiskt substans. Flocken hade växt anmärkningsvärt från och med att de lämnat Kawazatriskogen. 
  "Det är vad Isil anar är till för", sade hon med samma sneda leende. "En fristad för de lojala. Jag har alltid trott på att lojalitet föder lojalitet, eller hur? Vi erbjuder någonting och de som finner oss ger sin välvilja i utbyte, och tvärt om. Kanske ett ovanlig koncept, men det fungerar."
  Ronia tippade huvudet på sned.
  "Du borde träffa Omen och Kasai, sistnämnda är min bror, ni skulle säkert trivas tillsammans", trodde Ronia med en blinking, undvek att lägga till ett retsamt 'i och med att ni verkar vara lika mesiga alla tre'. Hon svepte till med svansen, kastade en blick in mot reviret. "Jag borde kanske röra mig vidare. Information att dumpa hos Bla- pappa", sade hon sedan. "Hänger du med så kanske jag kan introducera dig. Grabbarna, Omen och Kasai alltså, brukar ligga och dåsa i solen som gamla dästa kaniner vid den här tiden på dygnet", det sista med ett skämtsamt skratt.
  "Vad sägs?"

Lojalitet mot lojalitet. Tirana var väl bekant med lojalitet. I hennes gamla flock hade det funnits mycket av den varan. Det hade varit en liten grupp, inte stort mycket större än hennes föräldrar, tre syskon, ett äldre par som stod familjen nära och deras vuxne son. Men de hade varit tätt sammansvetsade, även om de kanske inte var så funktionella. De höll ihop som om någon hade limmat samman rumporna på dem, i vått och torrt funnits där för varandra. Så levde de tills hon fyllt fjorton. Då splittrades flocken efter att en björn attackerat dem, samma björn som bet loss en bit av hennes ena öra. Familjen vandrade för sig själva ett tag och försökte hitta tillbaka till de andra, men lyckades aldrig. Hon kunde bara gissa vad det blivit av dem. 
   "Nog fungerar det sannerligen. Det verkar fungera väldigt bra." Tirana lyssnade på Ronias förslag om att träffa Omen och Kasai. Det lät onekligen spännande. Hon skulle inte bara få se mer av reviret, hon skulle också få möjlighet att träffa fler av sina nya flocksyskon. Hon log och nickade mot Ronia. 
   "Gärna! Hur skulle jag kunna säga nej till ett sådant erbjudande?" Hon blinkade skämtsamt. Hon hade en bra känsla i magen gällande Isil Anar. Och hennes mage hade mycket sällan fel.

Ronia log åt Tiranas entusiasm, svängde runt åt höger och nickade åt revirets riktning. Hon fann stort nöje i att se flockmedlemmarna trivas, like mycket som hon älskade att se den växa. Se hur de växte tajtare, lärde känna varandra. Blev en familj.
  "Dåså!", fastslog hon, och började röra sig bortåt med Tirana täckande hennes vänstra flank. "Häng med! En snabb tur till Black först bara".

[Minimalt PP ;D Avslutat?]