Saika vilade på en utav de stora grenarna som sträckte sig utåt. Grenen tycktes sträcka sig som för att nå trädet jämtes gren, som om de ville hålla varandra i handen men grenarna missade varandra med ett par centimeter, sorgligt. Grenarna växte likadant på alla träden, de sträckte sig ut långt ifrån sin stam, och likdant på nästa, och nästa. Ibland tycktes grenarna nästan flätats ihop under tiden de växt. Det bildade ett tak över skogen, ett lövtak där endast få solstrålar bröt igenom och lämnade små fläckar utav solljus nedanför på marken.
Solen stod högt och det måste vara framåt mitt på dagen tänkte den unga vargen för sig själv och gäspade stort, hon hade sannerligen tagit sin tid på sig att få sin skönhetssömn. Hon hade inte heller någon stress på sig att gå upp ännu, hon kunde fortfarande ta det lugnt, vakna långsamt utan att behöva känna den obehagliga känslan utav förvirringen som uppstår när man är alldeles nyvaken.
Men ganska snabbt började det klia i kroppen, hon behövde röra på sig, göra sig av med lite energi, men det kanske var lite för tidigt på dagen ännu? Värmen gick inte att komma ifrån, även i skuggan utav de gigantiska trädkronorna kände hon sig slö. Hon skakade lite på huvudet och kollade sömndrucket ner ifrån trädgrenen, hon kunde inte finna något intressant där under så hon suckade. Inte var hon förvånad, det växer inte upp nya buskar och blommor över en natt, men hon kände sig ändå besviken.
En doft störde hennes tankar - främling. Hon spetsade öronen och var klar i huvudet på en sekund, hon höll tyst och inväntade något mer tecken på att någon var nära medans ögonen tycktes skanna varenda liten vrå där uppifrån.

Han tittade up mot trädkronorna. Inget där som han kunde se. En uppgiven suck lämnade hans läppar. I den har takten hade säkert Fem hittade en hel ny liten flock. Han börja sakta trava fram igenom hetan. Han lät sina murar runt sitt sinne falla och börja söka efter ett annat sinne. Vem vet kanske idag skulle det vara hans lyckodag. 

Men han var inte tvungen att leta länge. Ett sinne som verka tillhöra en honan var upp bland träden. Ena sekunden kunde man ser honom andra sekunden inte. Kraften att kunna göra sig osynligt hade han tränade väldigt hårt på. Han minns ännu första gången han hade upptäckt det. Hur nöjd Hades hade blivet. Han kände hur hans svans börja vifta vid minnet. 

Sakta närmade han honan utan att ge sig från minsta ljud. Han såg hur det rosa och gula färgen på pälsen skar sig med det gröna löven. Han kunde se hur honan börja skärpa till sig. Det tecken var inte bra för hans del. Han stannade upp en stund och studerade honan. Storleken kunde var använde bara. Men det kund lika var dåligt. Men den rosa och gula pälsen var en stor handkamp om man inte kunde göra sig osynlig. Kanske kompenserade hennes krafter färgen på pälsen. Han sänkt huvudet och gjord sig synligt för honan.
"Ursäkta, vem är du?" Frågade han med en låg röst. Han hoppas hans skådespel skulle lura honan att tro att han inte var farligt och på det sättet göra honan mindre misstänksam. Men han fruktade att hans ovana att spela som en blyg och försiktigt individ skulle fälla honom.

(Ber om ursäkt för seg svar.)

Hon kunde inte finna främlingen med blicken så hon gjorde en liten förvirrad grimas och suckade högljutt. Innan hon ens han sucka färdigt hörde hon en röst och direkt vändes de gröngula ögonen emot samma håll. En gul främling stod plötsligt nedanför hennes träd, han kunde omöjligen ha stått där tidigare, hon var säker på att hon hade sett ner på precis den lilla fläck utav gräs och jord som han nu stod på. Det tog inte lång tid fören tanken blåstes bort och hon gav honom ett stort leende så man kunde blotta hennes små tänder.
"Vem är DU!?" frågade hon tillbaka med ett litet skratt och reste sig upp lite halvt så hon kunde sträcka på sig. "Saika mitt namn." fortsatte hon sedan med samma glada röst.
Hon valde att sätta sig ner på grenen istället för att ge sig ner på marken, det kändes annorlunda att se ner på någon. Alla var alltid så mycket större än henne vilket fick henne att nästan känna sig lite starkare när hon var ovanför den gul-vitas huvud.
"Det inte säger mycket om vem jag är. Men det mitt namn." sa hon till honom och fnissade lite lågt. Svansen lät hon hänga nedför grenen och den svajade lite svagt. Den dunkade inte fram och tillbaka men visade ändå att hon uppskattade främlingens sällskap, även om hon inte ens visste hans namn.
"Nå vem är du?" frågade hon igen medan hennes blick borrade sig in i honom. Hans lugg intresserade henne, hon hade inte riktigt sett sådant innan och verkligen inte det som hängde ifrån den. När hon kollade lite noggrannare insåg han att det troligtvis var hans hår som på något vis var tilltuffsat men vad kunde hon göra åt det? Blicken fördes snabbt över hans kropp och noterade hans byggnad en ögonkontakten med honom upptogs snart och hon gav ifrån sig en liten fnissning åter igen.

Honan fnissade åt honom. Han tittade en aning förvånade på honan innan han åter gick till sitt skådespel. Tydligen hade han missbedömt honans vaksamhet. Det kunde bli så mycket lättare än han hade förvänta. Han kämpade tillbaka ett leende.
"Jag heter Nick." Sa han och kikade under sin lugg med en låg stämma. Han funderade svagt om han skulle fråga eller söka igenom honas sinne efter hennes kraft eller inte. Det kunde var så oturligt att honan skulle kunna har tanke som kraft. Då skulle han förstöra allt om han börja rota runt i hennes sinne. Han trängde fram ett lite blygt leende.
"Vad fnissa du åt?" Frågade han och la huvudet en aning snett.

"Hej Nick." sa hon och log vänligt emot den gula, "NiCK." upprepade hon sig, på gränsen till att skratta åter igen men höll tyst och fortsatte bara le. När hon fick ett leende tillbaka blev hennes ytterligare lite bredare och svansen började röra på sig allt mer. Den hade tidigare bara svajat lite försiktigt men nu dunkade den nästan upp emot grenen hon satt på.
Vad fnissar du åt? hörde hon den andre fråga och hon fick hålla tillbaka ytterligare ett skratt som bubblande inom henne. Vad fnissade hon egentligen åt? Inte var det åt denna Nick nej så var det inte menat hon var väl bara glad att se ett nytt ansikte. Inte var väl det så konstigt? Hon la huvudet på sned precis som den gula gjorde, kopierade hans lilla rörelse.
"Jag är bara glad över sällskap. Jag är glad skrattar eller fnissar jag ibland." sa hon och gjorde ett litet skrattande ljud när hon andades ut. "Varför inte fnissar du?" frågade hon tillbaka. Det var väl en precis lika bra fråga? Han kanske inte alls var lika glad över att se henne, vilket egentligen inte var så konstigt det var väl bara hon som tyckte om att träffa nya vargar. Men det kunde väl ändå inte vara så udda att hon var lite skrattig av sig, Tanya hade väl inte nämnt något när de setts, i alla fall inte vad den lilla kunde minnas.

Han tittade nyfiken på honan. Visst var hon en valp. Han fick kämpa för inte himla åt honans naiva sätt att se på världen. Han vände sin lilla blick mot honan och klistrade på ett leende. 

"En bra fråga." Några små skratt kom ur han stryp. Han lämnade ämnet och bestämd sig att ta risken att fråga om hennes kraft. "Saika, har du kraft? I så fall vilka har du?" Frågade han och börja vifta på svansen med en nyfiken blick på henne. Han försökt likna som valp som väntade på något spännade.