Solen stod högt på den molnfria himlen. Den bristfälliga vinden hjälpte inte att maskera värmen. Därför hade inte gruppen rört sig förhållandevis snabbt. Wulfric hade gått i förväg någon kilometer. De befann sig någonstans i mitten av Ken-Yak hade han förstått, men det var länge sedan han gått här nu och leden var för honom främmande. Dock hade han fått intyg från zombiejägarna att den ledde till Islagunen, så det hade blivit deras destination. Han visste inte riktigt vad skulle vänta sig av platsen, men han var väldigt nyfiken.
     Två hela dagar hade passerat sedan de lämnade Numoorislätten. Resan hade varit lugn och ännu hade de förblivit ostörda. Men här kunde han känna spåren av någon. Det var svårt att avgöra mycket mer än så i den stilla luften. Med långa steg färdades han fram över den grusiga, ojämna stigen. Då och då hoppade han upp på någon större sten för att kunna se mer av området bland de stora stenarna. Det fanns många stora stenar att gömma sig bakom, som skymde sikten för de som vandrade på leden. Doften hängde fortfarande i luften, men det var svårt att avgöra om han kom närmare eller längre bort.

Solen stod högt och gassade ovanför det stenrika området. Det var kanske därför han hade stannat där och vandrat emellan stenarna, på grund utav hettan. Han absolut älskade hettan. Han hade rört sig så smidigt som han kunde mellan stenbumlingar - han hade trots allt ett par stora, membrerade vingar att ta hänsyn till - innan han hade hittat den perfekta stenen.
Det var inte ett så graciöst hopp som han hade tänkt sig att det skulle bli. Han hängde för ett ögonblick över kanten och hade bara lyckats få tag i en kant som klorna fastnat på. Men när han slagit tillräckligt med vingarna så kom han trots allt upp. Solen låg på stenen och han rös nästan av välbehag. Den stora turkåsa drakargen avskydde trots allt kyla men avgudade värmen. Leutwin spred ut vingarna brett medans han sträckte på sig, han lät värmen vidröra allt från ryggen till tipparna av vingarna och det tog inte speciellt lång tid innan han slöt ögonen och somnade till.
Han var osäker på vad som väckte honom till liv igen. Kanske var det känslan i backgrunden - som lät förvånansvärt mycket som hans kompanjon Etain när hon brukar klaga på honom - eller om det var doften, och förståelsen att det fanns en annan individ i närheten. Han sträckte lite på vingarna innan han tittade runt omkring sig. Kanske var det bara hans inbillning, det skulle inte vara första gången han fick för sig något.

Det fanns inte mycket att gå på, och han tycktes inte känna någon förändring i vittringen. Kanske var den gammal, gamlare än vad han först förstått. Det var trots allt en led där många passerat. Ibland kunde man se de klara tassavtrycken i gruset från tidigare vandrare.
     Wulfric fortsatte att röra sig framåt i maklig takt, spanandes upp över stenar men förgäves. Han kunde inte se någon rörelse alls som vittnade om en annan närvaro. Egentligen var det väl bara bra, att deras resa gick så ostört fram, men ändå hade han hoppats på att stöta på någon. Någon som kunde berätta hur långt kvar det var till Islagunen, främst av allt.
     Wulfric fortsatte att följa leden och i sitt slarviga spanande lade han inte märkte till den färgstarka darkargen ovanpå stenbumlingen.