Den mörkröda hanen har lyckats lämna Raukakekedjan bakom sig. Han har ingen följeslagare vid sin sida. De kom ifrån varandra. Men han är inte orolig. De möter på varandra tids nog igen. Det gör de alltid. Vandringssuget har åter igen gripit tag i honom och han har begett sig till Numoorislätten. Varför han valde att gå ner från bergen på den här sidan är för att det bara kändes rätt att gå åt det här hållet. Han har befunnit sig på andra sidan länge nog. Det känns skönt att vandra. Med spänst i steget travar hanen på. Solen skiner och får den mörkröda fällen att glänsa och musklerna spelar under skinnet vid varje rörelse. Öronen står vaket spetsade på huvudet och den intensiva gröna blicken sveper över området som breddar ut sig framför honom. Numoorislätten är en vin plats. Här har han mött på många intressanta vargar.
Fåglar leker med varandra och skränar och bråkar och flyger en hit och en dit över himlen. Fri som fågeln. Tänk att kunna flyga. Det har varit en tanke som slagit honom några gånger när man mött vargar som bär vingar. Vad intressant. Tänk vad spännande. Och det skulle varit så mycket smidigare att ta sig fram. Tänk att sväva med vindarna. Det vore häftigt. Hanen vandrar i egna tankar. Steget är energiskt och bergen blir mindre och mindre bakom honom. Fortsätter han i den här takten så kommer han vara långt inne på Numoorislätten när solen går ner.

Hanen smög sig fram i det höga gräset med blicken fokuserad på ett gäng rådjur vid det lilla vattendraget.
Lucius fuktade sina läppar, spände ut klorna och kände hur musklerna dansade i takt med hans rörelser.
När han var tillräckligt nära stannade han upp, gjorde sig redo att anfalla.
Han antände några torra ställen kring dem, rådjuren började fly i panik rakt emot Lucius. Hanen tog sats och flög på en utav dem. Hans käkar högg om rådjurets hals och den föll.
När Lucius hade den nere släckte han elden han skapat.
Hanen högg sig in och började äta på sitt byte.
Men långt hann han inte för ens en doft dansade kring hans nosar.
Lucius stannade upp och började att vädra.
Doften var på väg emot honom.
Så han låg där och väntade in den välbekanta doften.

Steget är energiskt och det känns skönt att röra på sig. Han rör alltid på sig då han inte trivs med att sitta stilla men det är en helt annan känsla att faktiskt vandra. Att inte stanna på samma ställe allt för länge. Att inte bli fast. Det är en härlig känsla. En uppskattad känsla. Om man inte var så ensam.
Vinden sveper fram över slätten och rör om i vargens mörkröda päls. Luggen flyger och dansar till vindens melodi. Öronen står spetsade på huvudet. Den intensiva gröna blicken sveper över landskapet som ligger utbrett framför honom. Luften är frisk och vargen är full av energi.

Men efter att ha vandrat ett tag till stannar han upp när det är någon rörelse längre fram som fångar hans uppmärksamhet. Något vitt och stort tycks gömma sig i det höga gräset. Vitt är inte direkt en passande kamouflage färg. Det är inte mörkrött heller. Hanen har lättare att smälta in i natten än på dagen. Tyst står han stilla en stund och studerar det vita. Vad är det? Det verkar vara tre stycken som ligger där i gräset och iakttar honom. Har han råkat vandra in på någons revir och är nu utsett till ett byte? Förtretat vädrar den mörkröda hanen i luften men kan inte fånga doften av något annat än blod. Aha. Främlingarna när borta har fällt ett byte och försöker nu försvara det. Då är det kanske bäst att han väljer att gå en annan väg. Den mörkröda hanen tar steget åt sidan och börjar sedan vandra däråt istället. Visar klart och tydligt för främlingarna att han inte tänker gå nära om han inte är välkommen.

När Lucius fångat upp främlingens doft lite tydligare så blev hans byte plötsligt mycket ointressant.
Hanen reste på sig, smalnade av med ögonen för att fokusera och tog några steg emot främlingen. Doften var välbekant, för välbekant! Hanen lämnade sitt byte bakom sig och var nu på väg emot den mörkröde hannen som väckt hans intresse.
Lucius kom allt närmare och när det gick upp för honom vem det var, inte undra på att doften var bekant!
Lucius alla tre huvuden log och han vilade huvudena i höjd med skulderbladen.
Men han smög inte, utan visade upp sig tydligt inför denne mörkröde hane, Törne!

"Så stor han blivit.." mumlade det vänstra huvudet.
Sedan stannade han en bit bort, viftandes på svansen och väntade på att Törne skulle möta upp honom.
Ja, om han inte hade andra planer!

Törne reagerar lite sent men när han väl känner igen främlingen som kommer lite närmare så börjar svansen vifta glatt bakom honom och ett väldigt glatt leende dyker upp på hans läppar. Den mörkröda hanen stannar sin färd och vänder sig mot främlingen som inte alls är någon främling.
"Lucius!" Utbrister han och måste fram och hälsa. Det är ju Lucius. Törne gillar den trehövdade vargen. Han gillar dem alla tre. Det var så länge sedan. Han själv var bara valpen när de möttes.
"Hej på er!" Hälsar han glatt och stannar inte förrän han är nära och kan sträcka fram nosen och nosa lätt på alla tre huvuden. Alla tre måste hälsas på även om de delar samma kropp.
"Hur är det?" Frågar han och den intensiva blicken möter först ena huvudets blick, sedan andra och sedan tredje. Håller den tredjes blick lite längre och möter sedan de andra tvås blickar igen. Hela tiden viftar svansen glatt bakom den mörkröda hanen. Han minns hur trevligt de hade det sist. Lucius ser inte ut att ha ändrats. De ser ut att vara desamma. Vad kul att ses igen!

Lucius svans viftade glatt, alla tre huvuderna log fortfarande och alla de tre nosade tillbaks på deras vän!
"Törne! Det var så länge sedan!" Sade det mittersta huvudet och sedan harklade sig lite gran. "Mycket har hänt sedan sist vi träffades. Och du har växt som attan! Sist var du ju bara en liten skrutt" Sade det vänstra huvudet. och Lucius skrattade till lite gran. "Med oss är det bra, mycket bra! Hur är det med dig då?" sade det högra huvudet. Han bollade tillbaks frågan nästan direkt.
Han hade aldrig trott att han skulle möta Törne på samma plats där de för första gången träffades. Det var lite kul faktiskt.
Hanen satte sig ned, men svansen fortsatte att vifta och alla de tre ögonen kollade och studerade hanens kropp, han var ju ungkarl nu.

Det är svårt att hålla koll på alla huvuden på samma gång. Törne minns att det var svårt att samtidigt hålla koll på vad alla tre säger. Han uppfattar bitar av vad alla tre säger. Länge sedan! Liten skrutt. Hur är det med dig då? Ja, Törne hade varit en liten skrutt sist de träffades. Men nu är han stor. Klassas väl som fullvuxen?
"Det är bra med mig". Lucius ser ut att må bra.
"Vad har ni hittat på all denna tid?" Frågar han. Törne väljer att backa något steg så att han bättre kan se alla tre huvuden. De sprider ut sig rätt bra och har Törne bättre överblick över dem så blir det lättare att se om de säger något. Det blir lättare att lägga blicken på den som säger något och lättare att fästa blicken på nästa som säger något. Lättare att uppmärksamma vad som sägs helt enkelt.

Lucius drog ett djupt andetag och sedan andades han ut lugnt. Han hade varit så uppspelt och behövde lugna sig lite.
"Jadu... Vi har blivit av med en mörk och hemsk börda. Efter det så har livet blivit ljusare. Vi har vandrat kring lite här och var, utforskat och tränat en hel del. Dock var det ett tag sedan nu som vi var i bra form." Sade han lugnt och log. "Ja vi har blivit lite tjocka" skrattade det vänstra huvudet. "Ärsch! det är bara bra inför vintern!" sade det högra huvudet och fnös.
"Och du själv, vilka äventyr har du varit ute på under all denna tid?" frågade det vänstra huvudet.

Han ser från det ena huvudet till det andra i god ordning för att uppfatta vad de alla säger. Blivit av med en mörk och hemsk börda. Tjock. Bra inför vintern. Törne ler.
"Det är bra att ni verkar må bra". Svarar han. Törne vet inte vad för börda de talar om men han är inte den som lägger nosen i blöt. Men vill de prata om det så är det en annan sak.
"Jag har vandrat runt i landet lite. Gick med i en flock men den upplöstes inte långt senare, och nu vandrar jag igen". Berättar han om vad han själv har hittat på. Inget direkt intressant eller att skryta om. Men nog har han varit med om en del.