Morgonen var nog den vackraste tiden på dygnet. Även om solnedgångens varma ljus också var en fröjd för ögat så kunde ingenting slå morgonens rena ljus. Det var så vackert och obesudlat. En tunn dimma låg mellan träden och över den lilla tjärnens svarta vatten. Den mörka varginnan satt tyst och såg på morgonens andetag när det virvlade över den släta ytan. Fåglarna hade inte vaknat än och vinden var alldeles stilla. Himlen hade bara några tunna vita moln strödda över sig vilket lovade en solig dag, kanske en av dem sista för i år.
Dem var framme, hemma. Lövskogen viskade betryggande till henne. I dem nordliga delarna var hon hemma. Luften var lätt att andas och skogen skrek inte nätterna igenom. Stillheten som fanns i den här skogen var fantastisk.

Ett lågt nynnande lämnade långsamt den mörka varginnan. Hon kunde inte komma ihåg vart hon hade hört melodin men det kändes som om det var längesedan hon hört och lärt sig melodin. Det fanns inga minnen kopplade till melodin och det passade på något vis i den stilla morgon timmen.

(Pax till Black)

Den nyvakna varghanen lyssnade till fåglarnas morgonsång medan han lufsade fram mellan stammarna. Han brukade vara så morgonpigg i sina yngre dagar, men med tiden hade han blivit alltmer svårväckt. Han ångrade dock inte denna tidiga promenad. Växterna glittrade av dagg och fuktiga slöjor vilade i luften. Han hade alltid tyckt bäst om denna tid på dygnet, när nattens mörker försvunnit och tagit med sig alla tunga tankar. Varje morgon var en start på någonting nytt, och det tyckte han om. 

På tal om sådant han tyckte om - han fick syn på en viss hona som satt ensam vid tjärnen. Black stannade upp och såg på hennes rygg. Ett leende smög sig fram på hans läppar. Han satte tassarna i rörelse igen och slöt upp vid hennes sida, där han satte sig ner. Den gröna blicken gled över vattnet.
"God morgon, Tear." sa han.

Hon hörde hans steg, vekade nästan ha väntat på dem. Ett leende smög upp på läpparna när han satte sig ner. Det var så naturligt att ha honom där vid sin sida.
"God morgon, Black." svarade hon och sneglade upp på honom. Fortfarande verkade hon nästan förvånas över hur stor han var, det kändes ändå som att hon borde ha vant sig vid det här laget.
Blicken gled tillbaka till vattnet när hon åter öppnade munnen.
"Visst är morgonen den vackraste tiden på dygnet." sa hon och lät blicken glida upp mot himlen "Jag tyckte inte riktigt det i Kawazatri, men här uppe finns det ingenting som slår morgonens första timmar." Leendet lekte åter i hennes mungipor när hon sänkte blicken till den svarta hanen. Alla hans ärr stod i så tydlig kontrast till hans mörka päls och ändå var han så vacker. Morgonljuset lyste upp honom alldeles lagom mycket, dämpade dem rosa ärren och gjorde dem till en del utav hans päls, solen slätade ut alla defekter, hans röda lugg verkade nästan glöda i solens nya strålar.

"Visst är morgonen den vackraste tiden på dygnet. Jag tyckte inte riktigt det i Kawazatri, men här uppe finns det ingenting som slår morgonens första timmar." sa Tear. Black kände hur leendet växte. 
"Precis vad jag just tänkte." svarade han. Två fåglar flög över vattnet, så lågt att små krusningar uppstod på ytan. Jämfört med Kawazatri var den här platsen väldigt tyst. Black drog in ett djupt andetag av den rena luften och släppte ut en suck. 

"Jag är så glad att vara hemma igen. Vart jag än skulle gå i detta land skulle detta aldrig upphöra att vara mitt hem."
Hans svans smög fram och lade sig över tassarna. Han vände blicken österut, mot träden på andra sidan vattnet. I topparna hade löven antagit en gyllene nyans. 
"Du vet," sa han tankfullt. "det var inte långt härifrån jag föddes." Visserligen hade hans föräldrar lämnat honom att dö just här i detta område, men det låg i skuggan av alla goda minnen han hade av sin låtsasfader. Om inte han hade hittat lilla valpen Black hade Isil Anar's nuvarande ledare aldrig nått vuxen ålder. Vila i frid, Mercer, tänkte Black.

Han kände Tear's blick och såg på henne. I morgonljuset såg hennes ögon blåare ut än vanligt. De påminde honom om vatten, vilket passade henne. Som djupt vatten. Havet. 
Han insåg att han stirrat henne rätt i ögonen utan att säga något ett tag, och ruskade på sig. Vände snabbt blicken ut mot vattnet och rodnade lätt under den svarta pälsen. Vad var det för fel på honom? 

"Jag är... glad att du är här." fick han fram. Det var det första han kom på som kunde bryta tystnaden. "Inte bara för min skull, såklart, det är bra för, eh, flocken..." skyndade han sig att tillägga. Han sneglade mot henne.

När han berättade att det inte var långt ifrån denna plats som han hade fötts såg hon på honom med förvåning. Hon hade inte förstått att han hittat så bra i denna skog. När hon kom att tänka på det kunde hon inte komma ihåg vart hon själv hade andats första gången. Inte för att det spelade någon roll. Hon ville fråga om han kunde ta med henne till sin födelseplats, men det kändes lite för personligt just nu så istället hummade hon på ett intresserat sätt som sa att han gärna fick fortsätta på det spåret om han ville.

Hon insåg inte hur länge dem haft ögonkontakt innan han ruskade på sig och bröt den. Ett generat leende ryckte i läpparna och hon följde Blacks exempel och stirrade ut över vattnet. När han pratade sneglade hon bara på honom med ett leende. Ett kort skratt lämnade henne när han tystnat och hon såg på honom med ett brett leende.
"Är du heelt säker på det?" frågade hon med en viss sarkasm i rösten. Ytterligare ett litet skratt lämnade henne.
"Du tycker inte bara om det för dig egen skull? Ledsen jag blir." sa hon och blinkade mot honom. Det hettade vid kinderna när hon insåg att hon inte bara frågade på skämt, hon ville faktiskt veta. Det kändes som att den långa vandringen hade fört dem närmare, även om dem inte hade spenderat så mycket tid ensamma... Nu när hon tänkte på det kunde hon inte komma ihåg sist dem varit helt ensamma utan flockens närvaro.

Tear skrattade och Black tyckte att det var ett av de vackraste ljuden han hört. Så fånigt. Där var han i en skog fylld av sångfåglar men han ville bara lyssna till det där ljudet, det som tystnade alldeles för snart. Han kände sig förvirrad, något han inte var van vid. Det var ju bara Tear. Hans vän. 
"Är du heeelt säker på det?" frågade hon. Black hoppade nästan till, det enda han tänkte var kan du läsa tankar?! innan han insåg, med stor lättnad, att hon svarade på det han tidigare sagt. 
"Du tycker inte bara om det för din egen skull? Ledsen jag blir." fortsatte hon med en blinkning. 
Black såg på henne och lade huvudet på sned. Blicken blev forskande, men ett litet leende syntes på hans läppar. Om han tolkade hennes ord rätt så ville hon att han skulle tycka om det för sin egen skull, vilket betydde att hon själv kände likadant om honom. 

"Jag..." började han, men kom av sig. Det var plötsligt svårt att formulera en mening när han mötte hennes blick, så han såg ner på vattnet framför dem medan leendet blev större.
"Jag erkänner. Jag är glad att du är här, för min skull. Inget vore detsamma om du inte var det."
Faktum var att en ny känsla hade smugit sig in i den svarta hanen på senaste tiden. En känsla han inte haft vad gällde någon annan i flocken. Det var nämligen så att så fort en annan hane följt vattenvargshonan med blicken medan Black såg på, hade han känt ett sting av... svartsjuka. Vilket var totalt befängt och oerhört löjligt. De fick väl kolla på Tear hur mycket de ville, det hade han ingenting med att göra. Varför skulle han ha det? Men mest av allt undrade han varför han överhuvudtaget brydde sig. Det var som om han inte ville se henne hos någon annan. Han ville bara... ha henne för sig själv. Tanken slog honom likt en blixt, och han insåg med stigande förvåning: han ville att hon skulle vara hans, precis som han en gång känt för Rosie. Han tyckte om den tanken, att hon skulle vara hans. Utan tvekan skulle då även han vara hennes. Hans hjärta var visserligen inte som det varit, det var lappat och omplåstrat likt ett kärl som blivit krossat och sedan ihopklistrat igen. Lika ärrat som hans hud. Men det bultade åtminstone fortfarande och det skulle det fortsätta göra länge till om han fick bestämma. 

Tear hade inte märkt någonting. Vad som för Black var en gigantisk, historisk händelse i hans liv var för henne en vanlig, lugn stund vid vattnet. Det syntes inte på utsidan, men Black hade fyllts av en värme likt glödande lava som omfamnade hans inre. Han satt bredvid henne. Ingenting annat spelade någon roll. 
Black slets mellan olika känslor. Samtidigt som detta gjorde honom obekväm på grund av hur ovan han var vid det - det hade trots allt gått många år sedan han senast hyste romantiska känslor gentemot någon annan - så kändes det som det mest naturliga i världen. Hon var vatten, han var eld. Två olika pusselbitar som passade perfekt, just på grund av sina olikheter.
 
Han undrade om hon kände likadant, eller om hon skulle bli förfärad om hon kunnat läsa hans tankar just nu. Han visste mycket väl att han enkelt hade kunnat besvara denna fråga själv genom att snoka i hennes huvud, men det vägrade han göra. Han avstod från frestelsen, eftersom han lovat henne att aldrig använda sin kraft på henne. Han stod vid sitt ord, för hennes tillit till honom var viktig - ännu viktigare för honom nu. 
Han såg på henne och kände en underlig skräck. Tänk om hon inte kände värmen?
"Jag tycker om att vara vid din sida. Jag tycker om... dig."

Hon log generat och såg ut på vattnet när han sa han faktiskt var glad för att hon var här, han var glad, för sin egen skull. Egentligen hade hon inte vågat hoppas på det, men nu hade han sagt det själv. Han var glad att hon var med i flocken för att han ville ha henne där, och inte för flockens skull. En känsla som kunde beskrivas som fjärilar blandat med kolsyra började kännas i hennes mage. Endast en gång tidigare hade hon känt någonting liknande. Den gången var det för en annan svart hane, men den hade haft vita vingar. Kanske hade hon en typ. Stora svarta vargar, helst sådana som haft en svår bakgrund med olycklig kärlek.
Ett leende ryckte i ena mungipan och hon sneglade upp på Black. Han såg fundersam ut i några sekunder innan han öppnade munnen.

”Jag tycker om att vara vid din sida.”

Hennes hjärta tycktes stanna ett slag innan han fortsatte.

”Jag tycker om... dig.”

Det gick trögt att andas, det var liksom som om en gråtklump blockerade hennes luftvägar även fast hon inte ville gråta. Hon misstänkte att ansiktet var förvånat, men hon verkade ha tappat förmågan att styra över det.
Det var som om hon inte förstått den bubblande känslan i maggropen fören han sa dem sista fyra orden. Bubblorna steg i magen, blev varma och verkade få det att pirra i tassarna samtidigt som hon sveptes in i en varm filt... en filt lika svart som Blacks päls.
Med en nästan förvånad utandning log hon brett mot den stora vargen som verkade ha blottlagt hennes hjärta trots att hon inte insett det själv. Tyst flyttade hon sig närmare honom tills hela hennes sida var i kontakt med honom. Hon lade huvudet mot hans hals och blundade, hon trodde inte rösten skulle bära annars.
”Och jag dig... jättemycket.” hon sa det väldigt tyst men visste att han hörde varje ord. Det var nästan som om hon ännu inte riktigt hittat sin röst.

När hon flyttade sig närmare och deras sidor kom i kontakt frös han till av förvåning, men bara för en sekund. Han välkomnade hennes beröring och vågade inte göra någon häftig rörelse eller knappt ens andas av rädsla att hon skulle tolka det fel och sluta. Tear lade huvudet mot hans hals och han slöt ögonen. 
"Och jag dig..." svarade hon. "...jättemycket." För första gången på så, så många år kunde han äntligen konstatera att han var lycklig. Han trodde hans hjärta skulle explodera. Innan han hann hejda sig smet orden ut från hans mun;
"Tear... vill du bli min partner? Jag vill inte ha någon annan. Jag vill ha dig."





(Kärlek  )

Någonting som liknade en hickning slank ut henne och hon vred på huvudet för att pressa nosen mot hans päls. Hon drog ett djupt andetag innan hon kunde svara honom. Hans varma, omtänksamma doft fyllde hennes nos och hon kände hur ögonen brände av tårar som var på väg att spilla över. Ett lågt, darrigt skratt lämnade henne och hon kunde inte sluta le.
"Ja." viskade hon in i hans päls, det var fullkomligt omöjligt att höja rösten till mer än en viskning. Ytterligare ett darrigt skratt lämnade henne.

Samtidigt fanns det en liten, liten bit av henne som tycktes trilla loss och skrumpna till någonting som var sorgligt att se på. Hon visste att hon aldrig med skulle se Dark, det hade hon vetat länge nu, men en liten del av henne hade ändå hängt kvar vid hoppet och att säga ja till Black gav det ett väldigt slutgiltigt slut. Det skulle aldrig med bli hon och Dark även om han på magiskt vis kom tillbaka.

Med tårfyllda ögon såg hon upp på den svarta vargen med den röda luggen och kände att det var här hon hörde hemma. Att vart hon än vandrade skulle hon alltid ha ett hem hos honom.
"Jag vill inte ha någon annan än dig heller." sa hon med något starkare röst.


[Löööve :fingerguns: ]

Han höll andan medan han väntade på hennes svar. Ljudet av hennes röst kittlade hans hud. Ja. Hon sa ja. Han andades ut med en lättad suck. Hon sa det lågt, men hans öron hade varit på helspänn efter minsta andetag och uppfattade ljudet trots att hennes röst dämpades av hans päls. 

Vågor av bitter sorg stötte emot hans medvetande. Förvånat insåg han att det kom från Tear. Hade han trängt in i hennes medvetande? Nej, han var säker på att han hållit sig utanför. Men varje medvetandes känslor var för honom som en skål. Om vågorna blev tillräckligt starka kunde de spilla ut över kanterna vare sig han ville känna dem eller inte. Han såg ner på den blåsvarta honan, vars nos var begravd i hans päls. Vad var det hon inte sa? Han skakade mentalt av sig sin nyfikenhet. Bara det faktum att inte var något hon sa rakt ut gjorde det till hemligstämplad information som han av respekt inte tänkte röra. 

Han själv hade också blandade känslor. Lyckan av denna stund, lyckan som Tear skänkte, var inte det enda han kände. Detta var ett stort steg för honom. Det hade tagit lång tid för honom att läka efter Rosies försvinnande. Länge hade det varit en omöjlighet att ens se åt en annan hona. Men detta, hans nya ljuskälla i livet, var ett bra tecken. Han begravde minnet av Rosie, en gång för alla, och lovade sig själv att aldrig se tillbaka igen. Den som tog plats i hans hjärta var Tear, inte någon omöjlig dröm. Inte längre. Tear gjorde honom hel igen.

Tear tittade upp mot honom och han mötte hennes blick, lyssnade till hennes ord. Allt han kunde tänka var att... Kanske var de rätt lika, ändå, trots att de var vatten och eld. 



Avslutat