Nere bland de sargade, skadade trädstammarna så vandrade den svartvita och bruna honan omkring, vankade av och an. Tankarna om att återvända hem utan att ha någon vidare information att lägga fram för Shiva och modern var inte lockande. Det fick hennes inre att vrida sig i en krampaktig känsla. Hon ville inte misslyckas, ville inte framstå som svag och hopplös. Vad skulle hon göra? Att inte återvända hem var heller inget alternativ, hon saknade flocken allt för mycket, ville inte leva utan dem. Kunde inte svika dem, inte bli en förrädare. Stannade hon borta för länge så skulle nog den slutsatsen ändå tas, antingen det eller att hon var död. Hon visste vad som var värre. Hon skulle hellre dö än att möta familjens ursinne om de ens för en sekund trodde att hon hade svikit dem. Hon svalde klumpen som hade satt sig i halsen på henne. Fanns det något rätt och bra svar på den här situationen? Troligen inte. Med en djup suck så slog sig ungvargen ner i en glänta. ''Moriko, om du kan höra mig, jag ber dig, visa mig en väg...''. Orden var blott mer än viskningar, och hon trodde inte att gudinnan skulle höra henne, än mindre bry sig i att hjälpa henne. Modern hade dock uppfostrat dem till att respektera henne, visa vördnad och tro. Det var värt ett försök. Situationen kunde inte precis bli mycket värre än vad den var.
Doften av främmande varg fångade efter ett tag hennes uppmärksamhet. Öronen spetsades, den röda blicken slogs upp och svepte över området framför henne. Hon var verkligen inte på humör för att möta någon, allra minst en främling, för tillfället. Doften tog sig dock allt närmare henne, så hon verkade inte ha mycket till val. Hon greppade tag om sin kraft, trots att hon fortfarande inte kunde kontrollera den särskilt väl så hade hon åtminstone haft tid till mycket träning på sin vandring. Ett tunt lager av frost spred sig under hennes tassar, och luften omkring henne verkade bli någon grad kallare.

| Paxat till Sleipner |

Skogen var inte direkt uppmuntrande. Det hade börjat bli kallare om nätterna så det gröna som fanns här hade slutat växa, var bara stilla i väntan på att dö inför vintern. Vargens tunga tassar plattade till det glesa gräset när han gick. Han smälte väldigt bra in i den mörka omgivningen, inte så bra att han inte skulle synas men tillräckligt bra för att han skulle vara svår att upptäcka vid en första hastig anblick.

En doft av varg hade letat sig fram till honom, varför han följde den visste han inte riktigt, det var inte så att han egentligen ville ha sällskap... ändå följde han doften.
När han såg den mörka skepnaden stannade han upp. Frost verkade sprida sig från henne och luften var kallare vid hans nos än vid svansen. Han fortsatte gå mot henne, men långsammare nu och han stannade med flera varglängder mellan dem. Det gick att prata från det här avståndet, även om det inte skulle kallas normalt.
Det var en liten varg han mött. Hon var mörk i grunden med besynnerliga vita tecken på huvud och kropp. Hans gula blick sänktes till frosten på marken. Det måste ha varit hon.
"Jag är imponerad," sa han och nickade mot frosten innan han mötte hennes röda blick "Kan du göra någonting annat än frost?"

Hon kunde inte låta bli att smått förvånas över storleken på den främmande hanen. Visserligen var några hanar i flocken av liknande massiva storlek, men det var allt annat än vanligt som hon förstått det, men vad visste egentligen hon, blott en ungvarg ute på sin första riktiga vandring? Trots att hanen stod flera meter ifrån henne så behövde hon fortfarande höja blicken för att möta hans. Hon gillade inte riktigt känslan av underlägsenhet som det förde med sig, trots att hanen i övrigt inte gav ifrån sig liknande känslor. Hon såg säkert ut som en väldigt liten valp med sin fortfarande ej särskilt imponerande mankhöjd i jämförelse med honom. Kroppsformen hade dock börjat vittna om att hon blev äldre, liknade mer och mer en ung hona. Hanen talade, kommenterade frosten under hennes tassar. Hon vred ner den röda blicken mot den tunna gnistrande isbeläggningen som tog form ju längre hon stod där. Imponerad? Över det där? Hon höjde en av de bruna framtassarna och en istapp, drygt en decimeter hög och några centimeter i diameter tycktes växa upp ur marken inom några sekunder. En låg fnysning lämnade henne. ''Jag vet inte vad du har att vara imponerad av. Det är patetiskt''. Samma tass slog sedan sönder istappen och placerades på marken igen, blicken vändes tillbaka till hanen. Hon lät blicken granska honom lite mer utförligt, fastnade för några sekunder på ärren över det ena ögat. Det fanns inte mycket annat som drog blicken till sig annat än hanens minst sagt imponerande kroppshydda. Inga distinkta tecken som de som präglade hennes familj, inga horn eller vingar heller. ''Och vem är du?''. Stämman var något vaksam, om än inte direkt otrevlig. Hon höll fortfarande uppe sitt lilla skådespel som hon hade lovat sig själv att göra under vandringen.

Det var uppenbart att hon tyckte att han var lite för lättimponerad. Trots det tyckte han att hon var duktig som fick isen att växa så fort... ända tills hon krossade den vill säga. Det verkade som att isen var bräcklig även om det den växte fort.
"Alla börjar någonstans och du är inte gammal." sa han och insåg att det kunde tas som en förolämpning, men han tänkte inte be om ursäkt för att han sagt som han gjort. För hon såg inte ut att vara i närheten av vuxen och det berodde inte på hennes mankhöjd utan på hennes kropp som talade om att hon varit valp under en längre tid och nu höll på att växa.
När hon frågade vem han var mötte han hennes röda blick i några sekunder innan han svarade.
"Mitt namn är Sleipner." svarade han, väntade ytterligare några sekunder innan han bollade tillbaka frågan "Och vem är du?" precis som den lilla honan var hans stämma inte otrevlig, men den var inte heller vänlig dock hördes inte samma vaksamhet i hans röst. Han var trots allt inte rädd för den lilla valpen.

Jo tack för piken. Alltid var det åldern som kom på tal. Aldrig fick hon glömma att hon var yngre och därmed både svagare och sämre än alla andra. Visserligen hade väl kanske inte hanen menat det så, men det var inget hon uppskattade att höra ändå. Hon längtade tills den dagen som hon åtminstone kunde klassas som en ungvarg utan problem. Kroppen verkade ha andra planer dock. Ett smått bistert uttryck hade lagt sig över hennes anlete för en kort stund innan hon tvingade sig själv att släta ut det. Hon tjänade ingenting på att gå runt och vara sur och bitter. Frosten låg fortfarande kvar under hennes tassar, om än den hade slutat sprida sig vid det här laget. Hon fann det intressant att hon inte längre uppfattade det som kallt. När hon först upptäckt kraften, för inte så länge sedan, så hade hon konstant frusit när hon använt den, speciellt om tassarna. Så kanske var det lite imponerande trots allt. Hanen kanske inte var så dum. Namnet han presenterade sig med sade henne ingenting, men hon nickade ändå i en hälsning. Försökte sig på det där märkliga begreppet vänlighet. ''Jag heter Naphula, men du kan kalla mig...Nula''. Hon drog fundersamt på munnen, endast för att sekunden senare låta det övergå i ett leende. Varför hade hon inte tänkt på det smeknamnet förut? Det var ju så mycket bättre än Naph som syskonen hade sadlat henne med. Det här lät ju åtminstone som ett namn. Nula, ja, det var bra.

Han såg en bister min svepa över hennes ansikte innan hon återtog sin mask, han hade visst förolämpat henne ändå. Se där. Tack och lov hade hon i alla fall hyfs nog att inte fortsätta tjura över det.
Leendet och pausen innan hon presenterade sitt smeknamn fick honom att lyfta på ögonbrynen. Uppenbarligen var hon nöjd med namnet...
"Är det nytt eller?" frågade han med ett snett leende på läpparna. Han funderade på att sätta sig och beslöt sig för att det var en idé så god som någon, så han satte sig ner.
Han kunde inte undgå att fortsätta fundera över hennes förmågor. Då han inte hade några själv hade han under sina yngre år alltid varit avundsjuk på dem i flocken som kunde använda en magi, nu för tiden hade han vant sig vid att vara ovanligt normal i det här landet fullt av magi.

(Sorry, det blir inte längre än såhär)

Ett kort skrockande lämnade henne då hon hörde hanens fråga. Han hade uppfattat det alltså. Inte för att det varit särskilt svårt egentligen. ''Ja, kom på det precis nu faktiskt och ville testa hur det lät. Det är då betydligt bättre än Naph som mina syskon gett mig, jag hatar det smeknamnet''. Nula var bra, det låg bra i munnen och kändes rätt. Då återstod bara att övertala alla där hemma att kalla henne för det istället. Det var nog säkerligen en procedur i sig. Nåja, ett problem för en annan dag. Tystnaden lade sig mellan dem för en stund, en smått obekväm tystnad. Hon hade svårt att komma på någonting vettigt att säga. Det här med att möta främlingar, särskilt när man försökte att dölja en del av sig själv, var svårt. Hon gillade dock utmaningar. ''Vart kommer du ifrån?''. Frågan kändes generell och kanske lite krystad, men det var säkerligen bättre än att endast sitta tyst. Tanken slog henne dock att han troligen skulle bolla tillbaka frågan till henne efter att han, möjligen, svarat. Nåja, hon kunde ju alltid dra en vit lögn eller någonting, hoppades hon.

| Det är lugnt <3 |

Han kunde inte låta bli utan flinade mot valpen när hon berättade om sitt påtvingade smeknamn.
"Påtvingade smeknamn är det värsta." sa han med ett snett flin.
En obekväm tystnad lade sig men han tvingade sig att hålla tyst. Tystnaden skulle egentligen inte varit så pinsam om dem bara hade haft ett samtal igång från början. Det var så uppenbart att ingen av dem var särskilt duktiga på det här med att hålla igång samtal.
Han applåderade henne tyst för att han kommit på någonting vettigt att fråga om.
"Jag föddes i en flock som för en tid hade sitt revir i dem östra bergen." det fanns inte så mycket mer att säga om det, ville Nula veta fick hon fråga "Du då? Är du härifrån?"
Han var, mot förväntan, nyfiken på denna lilla varg, vad hon gjorde ensam i denna skog och så vidare.