Ett litet vattenhål som är kopplat till en bäck som flyter rakt igenom hade korsat den lilla svarta tiken och hon har stannat för att fukta strupen. Hon kryper ihop likt ett kattdjur när hon dricker. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet som för att söka efter udda ljud och den blodröda blicken, vars glöd drunknar i dagsljuset, skannar av området framför vargen.
Solen står högt på himlen men det är ett bra tag sedan den stod på sin högsta punkt. Sakta dalar den mot horisonten men det borde vara långt kvar innan dagsljuset övergår i mörker. Några skränande fåglar flyger bråkande över himlen och verkar inte vara överens om vart de ska någonstans.
Hur mycket än solen och ljuset skiner på den lilla vargen så skimrar inte hennes päls. Pälsen är det svartaste svarta och hon ser ut som en liten skugga. Det har visat sig många gånger vara ett oerhört bra kamouflage om natten. Men med snö omkring sig så står hon ut i klar kontrast.
Just här verkar snön ha smält bort sedan länge men marken är fortfarande vinterhård. Ungvargen dricker lite till innan hon nöjt reser sig igen. Några vattendroppar droppar från hennes haka och den lilla skära tungan smiter ut mellan de svarta läpparna och fuktar den lika svarta nosen. Ska vi bara? Nagini ruskar på huvudet. Det är för kallt för det. Men kylan är inget problem. Nä, visst är kylan inget problem. Den lilla vargkroppen är varm och gosig och hon skulle snabbt kunna torka om hon tog sig ett dopp. Kom igen. Med ett glatt flin tar ungvargen ett skutt ut i vattnet och det skvätter om henne åt alla håll. Ett glatt fniss undslipper henne. Hon plaskar runt lite. Ibland är det skönt att släppa fram valpen igen och ha lite kul. Nu räcker det. Ja, nu räcker det. Ungtiken skärper sig och kliver upp på land igen. På andra sidan av vattenhålet den här gången då det är däråt hon är på väg. Hon ruskar av sig den värsta vätan och tack vare elden är pälsen torr igen när ungtiken sedan sträcker på sig. Nu känner hon sig ren igen. Tänk vad mycket damm som fastnar i pälsen när man vandrat länge. Snart får vattenhålet en till besökare. Nagini hade med uppfattat doften av varg och det mörka hade satt ord på upptäckten. Ungtiken ser sig omkring får snart syn på en högrest vit varg längre bort. Upptäckt. Vem tillhör nyfikenheten?

[PAX TILL FENRIS]

Den lille runda varghanen rörde sig med spetsade öron och en glad blick emot valpen längre fram på slätten. Han hade nyligen fyllt 20 år och lämnat snöslätten för att se sig om i platser utanför hans hemmarker. Plötsligt, innan han ens hann reagera, så sköts det upp två kristallspettsar från marken inunder honom.  Och spetsade sig igenom både huvud och buk på den vite.
Ett par bleka läppar dras bakåt och en blixtrande tandrad blottas. Det är Fenris som trädde fram bakom ett mindre krön. Han hade länge följt efter isvargen med längtan i blicken. Ännu hade han inte testat inlandsvargarna men han visste att de från norr smakade fullkomligt underbart och han avsåg inte låta en sådan chans springa honom förbi. För när han var på väg mot liket med kristallerna klirrandes emot varandra i pälsen, upptäckte han honan. En liten mörk varg. Det råa flinet på hans läppar växte sig större. Men han tänkte inte jaga mer, han hade fått nog med mat. Han kunde dock inte vänta på att få se honans reaktion till hans gärningar. Med mjuka steg rörde han sig fram till den spetsade ungvargen. Långsamt gled kristallerna ner i marken igen och kroppen föll lelöst ner på sida. De långa kristallinklädda klorna smekte över den vita kroppen. Kände hur värmen ännu hängde kvar i underullen. Det var med uppspärrade ögon och drägel drypande om käftarna som han drog ett snitt och öppnade den svällande buken. Men han åt inte än. Bara stod där och såg på medan köttet ångade av värmde och osade en magisk doft.

Överraskat och något skrämd tycker ungtiken till när den vita främlingen plötsligt spetsas av glittrande stenlika spetsar som skjuts upp ur marken. Livets glans lämnar snabbt främlingens blick. Dödsögonblicken verkar ha gått snabbt.
Nu börjar det likna något. Det mörka rör sig vilt och kuttrar skadeglatt. Släpp fram mig! Den lilla svarta valpen reser kroppen. Svansen hålls högt och sveper i snabba rörelser från sida till sida och den blodröda blicken glöder. Ingen rädsla för den stora främlingen som helt klart har fällt den första främlingen likt ett byte.
"Snyggt jobbat". Orden undslipper hennes svarta läppar och det är inte något valpigt uttalande. Hon är genuint hänförd av den råa och kalla insikten över att någons liv kan försvinna så snabbt. På bara ett ögonblick. Hon hade rört sig några steg närmare. Men ändå valt att inte gå för nära. Det är trots allt en jägare och dennes byte. Han han tänkt äta det där? Spinnandet vibrerar i hennes bröst. Fyller öronen. Den blodröda blicken är fängslad vid scenen framför henne. Ler hon? Är det ren skadeglädje hon känner inför den första främlingens öde? Men hon borde passa sig själv. Kan den där stora främlingen döda med sådana där spetsar ur marken så står hon förmodligen inte säker någonstans.

[Förlåt för supersegt svar. :'( Har inte haft ork för Numoori på ett tag och har mått väldigt dåligt]

Ett kallt väsande lämnar honom i en utandning och han höjer på huvudet och ser på den lilla svarta valpen som just yttrat sig. Den verkade vara motsatsen till skrämd. Han kände ett visst obehag växa inom sig och identifierade genast förnimmelsen. Åh, en mörkervarg. De vita läpparna särades och ett brett grin klöv hans anlete.
"Man tackar"
Sade han med så len röst som de skrovliga stämbanden förmådde. För något så litet och så ont måste var vara en fantastisk sy att få skåda en varg som honom, kunde han själv lista ut, men han var inte självgod. Självkär, visst, och troligen bättre än alla andra, men han tyckte inte om att värdera på det sättet. Han och honan var en av de samma. Eller ja, hon kunde bli. Hennes attityd visade på det.
Den bleka tungan fuktade nosen och dräggel rann längs med hakan. Han ville äta nu innan blodet blev kallt. Men han kunde inte motstå frestelsen. Den kyliga blicken borrade sig djupt in i den unges röda.
"Vill du smaka?"

Imponerad av den stora vites kyliga blodtörst lockar det mörka att gå närmare. Stor och vit. Har de inte mött någon sådan tidigare? Kylan skulle kunna vara densamma.
Smaka?
"Är ni villig att dela med er av ert byte?" De är på sin vakt. Förr har de fått frågan om de är hungrig men inte blivit erbjuden något. Kör den här vita främlingen med samma spel? Nog finnes den lilla svarta ungtiken tanken på att äta vargkött modbjudande. Men det mörka styr nu och känslan av spänning är starkast.
"Mitt namn är Nagini. Vad är ert namn, främling?" Noga med att presentera sig själv först. Tänker inte riskera bannor för att artigheten sviktar. Den lilla svarta behåller den resta hållningen. Vilket förmodligen inte ser så märkvärdigt ut med tanke på hennes ringa storlek. Men trots att hon är ung är hon ändock en stolt individ. Och det kommer fram när mörkret styr. Mörkret är allt det som Nagini många gånger inte vågar. De kompletterar varandra för bra. Mörkret är trots allt mörkret i den unges själ. Den glödande blodröda blicken hålls fäst på den stora vite. Inte allt för olik den stora vite de mötte för länge sedan.

Nu kan han inte motstå köttets trånande rop längre och med en blixtsnabb rörelse hugger han ner i den öppna buken. De grova käkarna bryter genom muskler och senor och organ och river upp en stor tugga. Blodet har redan stillnat men det färgar ändå hans vita päls i röda nyanser. Med slutna ögon njuter han va blodet som långsamt rinner ner längs strupe. Sedan spottar han ut tuggan åt den lillas håll.
"Hoppas det smakar"
Säger han med ett snett leende och böjer sig sedan åter över bytet. Fenris är inte den som vårdar främlingar, så honan borde känna sig tacksam för det han gör. Men något hos den lille väcker en tjusning inom honom. Han vill se hur långt hon är villig att gå. Kanske är det samma vanliga, tråkiga test. Det han gör med alla. Är hon Värdig?

Orörlig står hon kvar när hanen slår ner över bytet likt en hök och sliter upp skinnet som om det vore vilket annat bytesdjur som helst. Orörlig står hon kvar när han tuggar och njuter. Men hon är inte stelfrusen av skräck. Kontrollen av kroppen är på topp och andningen är lugn och jämn liksom hjärtslagen i bröstet.
När den stora vita spottar ut en tugga åt hennes håll tar hon steget mot köttklumpen och sänker huvudet och nosar på det. Lukten tycks inte mycket annorlunda förutom att det tycks finnas en sorts vildhet i aromen. Eller är det bara den vites saliv?
"Tack". Svarar hon och biter i köttklumpen. Smaken tycks lika vild som den luktar, och hon gillar det. Det mörka spinner högt och den lilla svarta följer bara med. De tuggar och tuggar och sväljer och sväljer tills det inte finns något av köttklumpen kvar. Nöjd slickar hon sig om nosen och läpparna och sätter sig ner på fläcken. Aldrig i sitt liv kunde hon ana att vargkött kunde smaka så gott.
"Förstår du nu mitt begär?" Den lilla svarta nickar lätt.

I ögonvrån studerar han honan medan han själv tuggar i sig det ännu varma köttet. Gud så han älskar det, han har inte smakat varg sedan han nådde Numoori och det var en allt för lång tid! Köttet från vargarna här var inte lika härdat, inte fullt av muskler och senor och svultet. Samtidigt inte fullt av späck för att klara kylan som livet på glaciären innebar. Han undrade ibland hur han själv skulle smaka. Antagligen som de flesta glaciärvargar, men hans smak kanske skulle komma att förändras nu då han levde i inlandet. Det var en intressant tanke men han la inte mycket vikt vid den. Ingen skulle få smaka honom så som han smakade denna lilla varghane nu. Han slickade sig om läpparna samtidigt som den unga honan svalde den sista köttslamsan.
"Så du tyckte om det"
Sade han lugnt - mer som ett konstaterande än en fråga - och slutade inte äta bara för att han åter inlett en konversation.
Pälsen runt hans mun var nu rosaröd av blod och dräggel och blod rann även ner längs hans hals då han reste på huvudet. Som vilken varg som helst efter jakt och måltid.
En vanlig vuxen kanske skulle fråga vad en så pass ung varg gjorde ensam här, lekandes med stora stygga vargar som han själv. Men Fenris nedvärderade inte det unga. Han bror skulle garanterat fnysa åt tiken, men han själv var lugn. Så potentialen hos alla. Eller var villig att testa potentialen hos alla iallafall.
"Vad vill du göra av ditt liv?"
Frågade han sakligt. Undrade för sig själv om vargköttet väckt några nya begär i den lilla kroppen. Han mindes att det var en berusande känsla att äta varg för första gången. Det kändes - likt dödandet - som sann makt.

Nicken övergår till ett jakande då den vite talar igen.
Svansen sveper lätt och lugnt och mjukt från sida till sida bakom den lilla svarta vargen. Den blodröda blicken glöder som vanligt men tycks mörkare då det mörka styr. Men båda uppskattar leken.
"Jag vill bli stor och stark". Och kunna kliva över de som ser ner på oss. En tunn svart strimma av rök sipprar ut ur den unges nos. Hon känner sig alltid extra uppeldad när hon tänker på sitt mål. Och tänker på att kunna ge sådana som Shiva på nosen en dag. Hennes mål kanske låter som en valps ideal. Vilken valp vill inte bli stor och stark? Men det ligger mer tyngd i den lilla svarta ungtikens sinne. De är beredda att göra vad som krävs för att nå sitt mål.

Han skrattar. Men på inget vis på ett nedvärderande sätt.
Den lilla röken som sipprar ur honan och det mörker han kännder vrida sig inom både henne och honom talar till honom samtidigt som det väser åt honom att hålla sig undan. Det är tvetydiga känslor han aldrig skulle tro sig känna inför någon som knappt var mer än en valp.
"Vad betyder storhet för dig? Vad är styrka?"
Sade han som följdfråga. Att vilja bli stor och stark önskade sig väl alla, även han hade den ambitionen, men vad det innebar var en helt annan sak. Fenris ville ha storhet på det vis att han kunde påverka denna värld. Att han kunde se det som andra inte såg. Att han kunde skapa det som låg i hans drömmar. Styrka låg för honom både i den egna kroppen och i antalet. Styrka var inte bara att kunna fälla ett vildsvin till marken, styrka var också att gemensamt kunna genomföra något som var otänkbart för det vanliga dödliga i det här landet. Kanske var honan intresserad av att hjälpa honom med det en dag.

De behöver inte tänka igenom hanens fråga.
"Jag vill kunna göra skillnad och påverka min omgivning". Svarar hon och ser på den store vite utan att blinka för en stund. Förr eller senare måste hennes ögon än dock återfuktas och ögonen sluts för en stund innan de åter fästs på den stora vite igen. Det mörka är lugn och känner sig inte liten inför den större vargen. Lugnet styr även Nagini när de genom gemensamma ögon studerar främlingen som ännu inte yttrat sitt namn. Ingen av dem förväntar sig att han ska göra det heller. Ingen av dem stör sig på att de själva presenterat sig och sedan blivit ignorerade. De har fått smaka på vargkött och det kommer sätta spår som kommer klösa sig fast och stanna länge.

Fenris flinade.
Rätt svar.
"Och hur vill ni uppnå det, har ni någon plan?"
Nu blev det spännande. Hade hon några tankebanor bakom detta, hade hon någon potential att faktiskt nå upp till sina livsmål? Hur såg hennes strategi ut? Skulle hon försöka nå upp dit med en flock, skulle hon försöka leva ensam, skulle hon vara intresserad av något som var en sann utmaning? Den blick som hade samma ton som kristallerna som prydde hans kropp borrade sig igenom den lilla honan. Han ville veta mer om henne, men ville inte att deras samtal skulle bli till ett förhör. Hon fick delge honom det hon ville, det hon ansåg nödvändigt för honom att veta. Han tänkte inte lägga fram sin egen plan riktigt än, ville inte verka angelägen att få henne att följa hans spår. För det var han inte. Visst var varje eventuell rekryt högst intressant för honom, men de behövde bevisa sig mycket mer än genom att äta lite vargkött de inte ens fällt själv. Ett litet kuttrande lämnade honom.

Hur hon vill uppnå sitt mål? Hur de har tänkt gå till väga?
"Jag är medveten om att en sådan väg att vandra inte är lätt att vandra ensam. Jag har funderat på om flocklivet kan vara något men det kan inte vara vilken flock som helst. Får jag en chans att bli starkare så kommer jag mycket väl överväga om det är en väg värd att vandra". Svarar hon med samma lugn trots att entusiasmen kliar inombords. Inget kommer vinnas av att agera som en uppspelt liten valp som just fått en godbit slängd åt sitt håll. Hon undrar än dock vad den vite kan ha i tanken. Om han ens har något i tanken eller bara helt enkelt dödar lite tid genom att kallprata om en valps ambitioner. Det mörka är misstänksam men ändå lockad. Den lilla svarta bara följer med.

Han log. Inte med värme men heller inte med kyla, blott för att visa att han lyssnade och att han förstod vad hon sa. Han gillade hennes självinsikt, och hur hon verkade noggrann med att visa att hon inte bara var en valp som andra. Han kunde inte låta bli att fundera på hur mycket som var hennes intelligens och personlighet och vad som var kraftens talan.
"Ja, flockar är en väg..."
Sade han lugnt och såg ut att fundera för en sekund. Givetvis höll han inte med henne, och om honan kom att klättra i rang i en flock skulle de kanske komma att bli fiender en dag.
"Men jag tror på något annat"
Sade han sedan kort och koncist.
Han visste inte om han skulle agitera inför honan, försöka omvända henne till hans vägar. Kanske kunde han påverka henne till att följa honom, kanske inte nu men en dag iallafall. Plantera ett frö i hennes sinne. Men mörkervargar var svåra att manipulera. Även om manipulation var något han sällan använde, bara övertalning. Det var broderns jobb att manipulera, att driva de svagare in på deras väg.
Han var tyst en stund. Funderade.
"Jag tror på en värld utan hierarkier, en plats där vi inte har ranger och ledare, utan lever för vår egen skull och styr över våra egna liv. Inte på det sättet att vi väljer mellan alternativen att vara ensam eller gå i en flock, det är en falsk bild av frihet, utan så att vi lever i ett kollektiv med andra vargar men har sann fri vilja över våra liv och kan nå precis de mål som är våra utan att anpassa oss efter en flocks riktlinjer.."
Det blev en liten predikan ändå. Han log nöjt och ruskade sedan på huvudet. Hade nästan glömt det kallnande köttet framför honom och tog en stor saftig tugga av den ledlösa vargkroppen.

Svansen viftar bakom ungtiken när den stora vita talar. Hon gillar vad hon hör. Han talar om sådant som lockar henne.
"Det låter väldigt intressant". Svarar hon när han talat till punkt. Själv är hon inte så införstått i hur en flock fungerar men det verkar hanen vara och han talar om frihet som en flock inte kan erbjuda. Hon gillar verkligen vad hon hör.
"Men det låter som en avlägsen framtid" Lite skeptisk ton har smugit sig in i rösten. Själv har de bara hört om flockar och att alla flockar ser olika ut. Kanske det finns en flock som lever efter detta tänket men så länge det finns många olika flockar så är det förmodligen inte möjligt för något sådant här att existera.
Men han talar vist. Den lilla svarta gillar det den mörke talar om.
Ord kan låta för bra för att vara sant. Svarar det mörka och knuffar undan den lilla svarta igen. Den mörka blicken släpper inte den stora vita. Det mörka skulle ändock vilja veta mer. Den vita verkar bara vara vit på utsidan. Insidan verkar mycket mörkare och det är väldigt lockande. Ett lätt leende vilar på de svarta läpparna.
"Hur har du tänkt genomföra detta?" Nyfikenheten går inte att missta i tonen på rösten. Tänkt om något sådant kunde existera. Det låter som en dröm. Men ensam är inte alltid stark. Flocklivet har sina fördelar i mångt och mycket. Och med många vargar på sin sida kan man nå högre så länge alla vinner något.

Den unga honan verkade intresserad av vad han talade om, men likväl skeptisk. Som de flesta han mött med andra ord. Och han visste att det var en storslagen och avancerad plan han behövde genomföra för att nå dit han ville, och att det var en kamp som troligen skulle ta extremt mycket ork o tid o ändå kanske inte lyckas, men han var säker på sin sak. Säker i sig själv.
"Jag tror den kan komma snabbare än vi kan ana"
Sade han lugnt och gav honan en slugt leende.
Honan ifrågasatte inte hans motiv, men hur han skulle utföra det. Och såklart var detta den stora frågan. Hur han skulle göra det? Det var en lång och invecklad väg till segern. Han skulle behöva många allierade och det skulle krävas många uppoffringar för dem alla. Och plnen var givetvis för storslagen för att yttras.
"Om jag skulle gå o säga det till varje varg jag stötte på så skulle jag stoppas innan jag ens hann börja.."
Sade han lugnt.
"Men låt mig säga såhär, det krävs ett nätverk av de mest värdiga av vargar.. gemensamt kan vi sen ta oss vidare"

Det kan komma snabbare än man kan ana. Det låter lovande. Ungtiken tippar huvudet lätt på sne. Varför skulle den vite stoppas innan han hinner börja om han talar om detta med alla han möter. Det låter udda. Och vem skulle inte vilja lyssna på något så storslaget som det här. Det är inte många som är så fritänkande som denne store vita. De är båda glada över att ha mött denna främling.
"Hur vet du vilja som är värdiga?" Frågan slipper undan läpparnas fängelse. De båda tänkte tanken men vem yttrade orden? De sitter stilla och väntar spänt på fortsättningen.

Den unga verkade högst intresserad ändå, och nog behövdes det de ur den nya generationen också. Men något sade honom att honan inte skulle följa honom från denna plats. Kanske i framtiden, kanske aldrig.
"Åh.."
Sade han och det gnistrade i blicken på honom då han tänkte på sitt svar.
"Det krävs test såklart."
Hans svar var självklart egentligen, och det var så det uttalades.
"Självklart finns det många sätt att se sig till om någon har det man söker, man kan bygga sig en hypotes kring deras värdighet genom samtal och information.. men i slutändans krävs det hårda fakta."
Fortsatte han sin utläggning.
"Och det får man bäst genom test, och många utav dem."
Han log vid tanken på att han just i denna stund hade vargar runtom i landet som utförde sådana test.

Öronen klipper till på den lilla svarta vargens huvud. Test. Det mörka verkar medhålla till detta. Den lilla svarta har ingen aning om vad som talas om. Test? Vad är test? Vad är det för något?
"Vad för test?" Den stora vita har redan deras uppmärksamhet och intresse. Det går inte att förneka. Men de är ännu unga. Ännu inte så starka som de skulle vilja. Själva skulle de förmodligen inte kunna ge något om den store vite skulle kräva det.

Flinet blottade de vassa vita tandraderna.
"Det beror ju helt på såklart, vad det är som vargen behöver bevisa."
Sade han lugnt. En vid strök fram över slätten och fick det att vissla mellan kristallerna i hans panna. Samtidigt rasslade och klirrade det i pälsen som spelet från en vindfångare, då kristallerna som hängde här och där i den manlika fällen slog emot varandra.
"Ett test kan vara ett mindre uppdrag som för oss närmre målet."
Sade han lugnt.
"Så att vargen kan bevisa att den förstått och kanske också göra uppoffringar för att vara en del i klanen."
Den unga verkade intresserad, hur intresserad han själv var var oklart. En ung varg var kanske inget de behövde just nu, eller så var det kanske just det som de behövde?
"Låt oss säga att vi tar dig som ett exempel.." Sade han genom grinet. "Så skulle ett test kunna vara att värva någon för att bevisa att du förstått vad det är vi vill. Någon jag kunde förhöra o se om den fått rätt information.."
Han synade den lilla kroppen.
"Eller något mer flytande, som att du kunde få ta vara på din egen potential och utifrån dig själv göra något du trodde gynnade klanen."
Detta var extremt luddigt beskrivet, men det han syftade på var att honan skulle kunna utnyttja sin roll som valp för att infiltrera, få fram information eller helt distrahera. En valp sågs inte som ett hot. Även om den lilles inre mörken var ett problem i den ekvationen.

Huvudet tippas lätt på sne. Öronen sveper bakåt för att sedan snabbt spetsas igen. Hon skakar lätt på huvudet när den stora vita tar henne som exempel. Att kanske värva någon med.
"Det är få vuxna som tagit mig på allvar, och jag har inte mött särskilt många andra yngre". Svarar hon. Det är hennes problem. Att hon är så liten och så ung. Hon ses inte som något direkt alls. Hon är varken stor eller start. Hon är bara liten. Och det är inte många som ser än om man är liten.
"Att bli stor och stark är allt jag vill just nu". Lägger hon till och tar upp igen det mål som hon siktar på. Kanske hon i framtiden kan bli något av värde i den stora vitas ögon. Att han ens stannat och berättat allt detta för dem är något som uppskattas oerhört. Han skulle bara veta.

Honans ord som bekräftade hans tidigare tankar. Hon skulle inte följa honom, idag. Samtidigt som det på ett vis var sorgsna nyheter så visade det också på att honan inte var värdig nog, iallafall inte än, då hon satte egna mål före den viktiga kampen. Han log.
"Jag själv sökte samma sak en gång."
Sade han lugnt.
"Du har stor möjlighet att nå dit, och när du gör det.."
Han såg djupt in i hennes blodröda blick.
"Så ses vi igen."
Med en längtansfull blick lämnade han sitt byte och nickade kort åt den lilla svarta. Så var han på väg igen.

[Jag lämnar om du inte vill stoppa mig <3]

Varför känner de sig så besvikna när den stora vite reser sig upp och går?  Vad hade de förväntat sig? Att de på något mirakulöst sätt skulle ses som något av värde i den stora vites ögon? Önsketänkande. Den lilla svarta reser sig upp. Kastar en sista blick på den mindre vita vargen som stupade för den stora vites hunger. De kommer aldrig glömma detta möte. Och aldrig kommer de glömma smaken av vargkött.

[AVSLUTAT]